Träning och Bert på scen

I dag var det jobb med manus igen.
Berts Bravader på Nya Parkteatern i sommar.
Premiär den 25 juni.
Sen ska vi spela hela sommaren fram till mitten/slutet av augusti är det tänkt.
Jag tror att det blir sjukt, roligt och lite snusk...
Det där lät lite som om jag beskrev min egen hjärna.
Hmm..

I går var det träning igen efter juluppehållet.
Tränings-Hitler heter Antoni Matacz och han var med i går för att se till att vi inte fuskade.
Anders skolkade denna gång. Antoni kommer ge honom stryk nästa gång, gissar jag.
Men jag och Olle slet som djur. Om nu djur sliter.
Gör de det?
Om de inte gör det så gjorde inte vi heller det.
Då gjorde vi nåt annat.

Denna gång fick vi testa BOX.
Det har vi testat en gång tidigare med en lite annan inriktning.
Det var kul.
I alla fall varje gång Antoni tittade på oss.
Sen vilade vi oss lite också.
Men ingen somnade.
Vad jag vet.









I går blev vi med kontor också!
Äntligen.
Under det senaste halvåret har vi fått sitta och skriva på ett fik här i stan.
Det är ju iofs också ganska trevligt.
Men ett kontor gör nog att man jobbar lite mer effektivt.
Tror jag.
Vårt nya kontor ligger mitt i stan.

Och så några ord om Grammisgalan och Guldbaggegalan.
Är det nån mer än jag som tycker att det ser irriterande tråkigt ut på TV?

Och eftersom jag har varit på både Guldbaggen och Grammis ett antal gånger så vet jag vad jag pratar om att:
Det ÄR skit trist!
Oftast.
Men det beror framför allt på en enda sak.
Att alla som är där är ofrivilliga statister i TV-PRODUKTIONEN!
Det är det enda som är viktigt (enligt TV produktionen i alla fall)
Det är de som bestämmer när man måste sitta på sina platser.
När man får gå och kissa (tex i reklam-pauser)
TV produktionen tar glädjen ur de där firmafesterna.
För egentligen så är det ju precis det.
Firmafest för musik eller för film.

Tänk er själva om ni hade firmafest och så skulle det vara en TV produktion som skulle bestämma när ni får gå och kissa och när ni måste sitta stilla på era platser och applådera.
Det är synd.
För det som sedan visas i TV är missnöjda artister och filmarbetare som därför tolkas som missunnsamma för att de själva inte har vunnit nåt.
För visst finns det tråkiga missunnsamma människor bland dessa artister precis som överallt i samhället.
Det är ingen skillnad.
Skillnaden är att de visas upp för hela Svensk televison.
Men det man ser är ju endast en del av galorna.

När TV slutat filma och festen går över till att bli party så delas galan upp i "de som var där för galans skull".
De åker hem.
Och "de som är där för partyt".
De ser stela ut i TV.
Sen har de party hela natten när TV:s kameror har slocknat.

För några år sen var jag på Grammisgalan.
Jag och Anders var nominerade som bästa barnskiva.
Vi hade kul i alla fall.
Och med på festen var ett helt TV-team.
De filmaade mig och Anders hela kvällen.
Turligt nog så censurerades vissa delar av den senare delen av kvällen...
Som till exempel när jag och Anders pratade med Per Gessle.
Jag fick se den film-snutten efteråt.
Det var inte så kul att se att jag var så pass berusad redan då..

Nu ska jag fixa nycklar till det nya kontoret.

Ha en fin dag alla blogg-läsare. Det tycker jag att ni är värda!