fredag 31 juli 2009

Alla ljuger.

Vi människor är lustiga figurer, tycker jag.
I stort sett alla går omkring och bär på en idé att vi inte är okej som vi är och att vi behöver ändra på oss för att bli accepterade och förtjäna att bli älskade.
Den idén tycks vara så djupt rotad i oss att många inte ens ser att man bär på den.
Och det tror jag är anledningen till att så många ljuger.
Man ljuger om vem man är. För det är så smärtsamt att tänka sig att bli "avslöjad" att man inte är perfekt.
Men frågan är om det finns perfektion?
Och i så fall - perfekt för vem?
Oändliga är våra olikheter.
Och om någon skulle kunna uppnå perfektion så måste det väl vara unikt för endast den människan.
Eller är det så att vi försöker bli "som en Jesus" eller "som en Buddha" eller "som en Mohamed".
Frågan är då:
Varför?
Vore det inte bättre att försöka bli sig själv?
Om inte du vill bli dig själv - vem tror du då vill bli det?
Jag misstänker att Jesus var helt perfekt - på att vara Jesus.
Jag inbillar mig att han inte försökte vara som någon annan.
Kanske var det så. Kanske inte.
Men det som jag tycker är intressant här är hur mycket tid och energi vi lägger ner på att lura människor i vår omgivning att tro att vi är nåt annat än det vi är.
Men hur många blir egentligen lurade?
Vi ser oftast genom alla försök att bli manipulerade.
Jag tycker att Avslöjandet inträffar när någon börjar låtsas.
När människor börjar låtsas vara på ett visst sätt för att passa in. När människor säger rätt saker för att bli omtyckta. När folk spelar en roll av att vara nåt annat än det de är så avslöjar de sig, tycker jag.
Det falska finns inte där av elakhet.
Det är där för att vi så gärna vill slippa bli sedda precis så som vi är.
Det finns så många belöningar om vi lyckas lura någon.
Andra kan tro att vi är goda, kloka, duktiga, vänliga, smarta, andliga eller upplysta på olika sätt.
Men i ärlighetens namn: hur många blir verkligen lurade?

Men den kanske märkligaste lögnen är nog den mot sig själv.
Självbedrägeriet.
Att vi försöker lura andra är ju en sak men att vi försöker lura oss själva att vi är nåt vi inte är verkar i mina ögon helt absurd.
Att se saker som de är, är inte lätt. Men jag är övertygad om att det finns långt större vinster att inbringa om man gör det, än när man försöker lura både sig själv och sin omgivning.
Och ingen är perfekt!
Inom kristendomen talas om "syndernas förlåtelse".
En i mitt tycke märklig företeelse.
Eftersom den går ut på att man ska be Gud om förlåtelse för att man är en "syndare".
Jag tror att man först och främst skulle behöva be sig själv om förlåtelse.
För att kunna finna frid i hur man själv är så finns det en större chans om man börjar med att förlåta sig själv för att man inte är perfekt.
Förslag: ställ dig framför en spegel med en ritad mask framför ansiktet. Säg till din spegelbild att det här är du. Försök inbilla dig själv en stund att det faktiskt är så här du ser ut. Ljug dig själv rakt upp i ansiktet.
Hur känns det?
Det är precis så vi försöker göra med oss själva och vår omgivning.
Efter en stund kan du ta bort masken och se den rätta spegelbilden.
Betrakta dig själv med alla dina fel och brister. Dina fördelar och tillgångar.
Säg sen högt till dig själv: förlåt att jag inte är perfekt.

Kanske kan det vara en liten början att acceptera dig själv precis så som du är.

Och ja...jag ljuger också för mig själv.
Och nej...jag är inte heller perfekt.

Jag är inte perfekt. Och det är ingen annan heller.
Jag är tillräckligt bra.
Det duger tills vidare.

onsdag 29 juli 2009

Jag är havet.

Jag är vid havet.
Det påverkar mig. Har alltid gjort.
Vid havet händer någonting.
Jag känner djupet. Och jag sjunker in i mig själv. Djupt.
Som tur är på finns ingen där.
Många talar ofta om att man ska möta sig själv där.
Men hur ska jag kunna göra det?
Vem skulle det då vara som mötte mig?
Vem skulle vara betraktaren?

Tomheten är inte individuell och kan därför inte bli en egotripp.
Den är överallt.
Den tillhör ingen och alla.
Jag är den.
Du är den.
Och allt där emellan.

För mig är tomheten påfyllnad.
Jag fylls upp av tomrummet och känner hur jag sjunker djupare in i det.
Jag slutar vara och blir ett med allt för en stund.

Jag är havet.

Det krävs mod att bli sig själv.
Men om DU inte vågar - vem ska då göra det?

Lyssna på en gammal god låt:
You cant hide from yourself med Teddy Pendergrass.
Lyssna på texten.
Det är så sant.
Dessutom svänger det skönt!
Varför inte dansa runt en stund?

torsdag 23 juli 2009

Min årsbok

Om jag vore amerikan.
Då skulle jag kunna se ut så här:


Jag vet inte om det vore särskilt kul.

Men KUL är i alla fall att min yngsta dotter VIDE fyller 14 år i dag!




Hurra!!!


Och i morgon åker vi till Turkiet!
Hurra igen!

Ska bli hur skönt som helst!

Kanske blir det något inlägg på bloggen från stranden i Side.
Vi får väl se hur det blir med den saken.

Må så gott alla människor där ute!

Lisebergskaninen och Jesus är nästan samma sak!

Jag läser i tidningen att en man blev av med sin sjukersättning bara för att han dansade med Lisebergskaninen.

Stackars människa!
Tänk att bara bli lite sugen på dans så där när man är ute och roar sig med sina vänner på Liseberg.
Och så VIPS så blir man av med sin sjukersättning.

I och för sig så kanske det beror på att han enligt Försäkringskassan borde sitta i rullstol och inte kunde röra sina ben.
Så dansen måste i det fallet ses som ett medicinskt mirakel.

Men hallå - har inte Försäkringskassan hört talas om Jesus?
Han botade också lama människor.
Det kanske är samma sak med Lisebergskaninen? Han kanske också kan bota sjuka människor?

Den stackars mannen tvingas nu betala tillbaks alla års ersättning, eftersom Försäkringskassan anser att det är svindleri som ligger bakom.
Inget mirakel.

Dessvärre så tycks inte mannen själv heller tro på mirakel med Lisebergskaninen.

Han menar istället att det är skämtfoton.
Han har inte alls dansat eller stått bredvid Lisebergskaninen.
Han PLACERADES där för att skapa lite lustiga bilder till fotoalbumet hemma.
Han hade tänkt sitta där i sin lilla rullstol under vintern och se alla lustiga bilder när han låtsades dansa med Lisebergskaninen, som vilken människa som helst.
Stackars honom!

Det är synd om människan som blir av med sjukersättningen av dumma, dumma Försäkringskassan, tvingas betala tillbaks surt förvärvade pengar som han fått för sin oförmåga att använda sina ben. Dessutom är det synd om honom att han inte får sitta och njuta av bilderna på dansen med Lisebergskaninen.

Och mest av allt är det synd om stackaren som inte kunde uppskatta det mirakel som inträffade med hans ben när han mötte den magiska Lisebergskaninen och blev frisk i sina arma små oanvändbara ben.


----

I dag är det torsdag, minsann!
Härligt!
Har en fixardag innan min mor kommer på besök och ska fira yngsta dottern som fyller 14 i morgon.

onsdag 22 juli 2009

Michael Jackson har nog dött

Hörde ett rykte om att "King of Pop" har dött.
Man kan ju aldrig veta i dessa tider.
Det kan vara ännu ett av alla rykten som sprids om denna superstjärna.

Näe.
Det kan väl knappast ha undsluppit någon att han är så död som en man kan vara?
Det första jag kände när jag fick höra talas om hans död var "så skönt för honom".
För det måste ha varit ett kroppsligt helvete att leva och existera i denna värld för honom.
Hans lidande kunde man ju se tidigt i hans karriär.
En pojke som blev en ung man som växte sig större som artist än vad som är hälsosamt för någon mänsklig varelse.
När han inte var aktuell med nya skivor eller turnéer så skrevs det istället om alla hans bisarra beteenden.
Om det inte var apor så var det plastkirurgi eller övergrepp på barn.
Det ena beteendet var märkligare än det andra.

För mig så blev han symbolen för hur en sårad och plågad själ kunde föra ett visst sjukt tillstånd vidare.
Han var ett offer för sin egen uppväxt.

Tyvärr så talas det ju ganska sällan om sånt.

Jag menar - det finns ju en bakomliggande orsak till att det skapas en Anders Eklund eller en Michael Jackson.

Bakgrunden - i de flesta fallen från barndomen har präglat dessa människor att bli de personer som i vuxen ålder ibland gör hemska saker.

Jag känner inte till Anders Eklunds bakgrund.
Men man har ju hört en del om M.J:s sorgliga barndom.
Och då slog det mig hur otroligt lik Joe Jackson och en annan galen typ är...Josef Fritzl.


Josef Fritzl?


Joe Jackson?

Jag tycker att man kan se i båda dessa mäns ögon en sjuk själ - som i sin egen tur är offer för sin egen bakgrund.
Och det sjuka arvet förs vidare från generation till generation.

Den ena låste in sina barn i en källare.
Den andra låste in sina barn i en musikstudio.

Jag tycker att det är en ganska slående likhet.

Och så kommer vi att få leva med tusentals olika rykten om vad som hände egentligen den 25 juni i år.
Dog verkligen Michael Jackson?
Det finns ju olika hemsidor runt om i världen fortfarande rykten om att Elvis aldrig dog.
Inte på riktigt!
Han lever i dag i Argentina och är runt 80 år gammal.
Det kommer sannolikt att hända samma sak med M.J.
Snart kommer det att dyka upp nåt ögonvittne som har sett honom på en strand i Dubai.

För att inte tala om hans hjärna.
Har den försvunnit?
Jag menar, eftersom han inte skulle begravas med sin hjärna så kan det bero på:
* hans hjärna är intressant för forskning.
* han behövde tänka på saken - och hjärnan var inte sams med övriga kroppen.
* hans hjärna är stulen av läkaren som är på flykt från rättvisan.
* han opererade bort sin hjärna för några år sen och satte in den på förvaring i nåt hemligt laboratorium.
* de hittade inte någon hjärna inuti honom.
* de vill se om de kan hålla igång hjärnan på egen håll och slutföra vissa av hans låtar som inte riktigt är klara ännu.
* han hade ingen hjärna.

Alla förklaringar är lika orimliga som möjliga att publiceras för att ytterligare hålla lösnummer-försäljningen igång inom tidningarnas cyniska värld.

Eller vad tror ni?

måndag 20 juli 2009

Hela Yoga-Sverige är i chock!

Spikmattan botar inte världens alla sjukdomar.
Varken kolera, pest, cancer, vårtor på fötterna, AIDS, smittkoppor eller pollenallergi.
Hela världen som redan har skaffat spikmattor och förväntat sig att en gång för alla bli av med dessa besvär sitter och gråter hejdlöst på sina vassa mattor.
Hur kan en YOGI göra så här mot vanliga smått sjuka medmänniskor?
Varför utlovar de resultat som inte vetenskapligt kan BEVISAS med siffror och statistik?
Det är skandal!

Typ..

Jag har en spikmatta.
Tycker att det är jätteskönt att ligga på den.
Thats it.

Inte fan förväntar jag mig att jag ska bli av med några kilos övervikt eller glappande knäskålar genom att ligga på mattan.
Om det känns skönt att ligga på den. Spelar det då någon roll att den inte kan bevisa sin effektivitet?

Jag fattar inte.
Det troliga är att det just nu råder nyhets-torka i landet.
Tre saker kan man skriva hur mycket som helst om:
* Mikael Jackson är DÖD! (åh nej. Inte nu igen!)
* Svininfluensan (obs! Spikmattan funkar inte på den heller)
* Spik-mattan kan inte bevisas göra mirakel.

Tänkte skriva ett litet inlägg om MJ också.
Men jag tar det senare.
Nu ska jag checka ut från hotellet i Falkenberg och rulla hem mot Örebrou igen. I långsam takt!

Fridens!

Säg inget bra om Trisslotter!

Läste häromdagen att det enligt en ny lag i Litauen inte får sägas bra saker om homosexuella.
OM det nu är sant - så är det helt galet.
Hur ska man kontrollera det?
Ska de skicka ut heterosexuella spioner på stan för att undersöka människors samtalsämnen?
- Bögar är bra.
- Upp med händerna ditt avskum!
- Elton John är ganska snygg.
- In i finkan med dig, skurk!

Läs artikeln här:
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5514067.ab

Men när man dessutom tittar lite mer i den förklarande texten så är det inte bara homosexuella som det är olagligt att prata gott om.
Man får inte heller säga nåt bra om spel.
Nu krävs det en rejäl insats från Unibet, Svenska Spel och Bet.com och allt vad de heter.
In och röj upp i Litauen innan de lyckas dämpa lusten att spela spel i hela Europa.
Även där ser jag framför mig en del lustiga situationer som skulle kunna uppstå om man inte får prata väl om spelande.
TÄNK nu om man skulle vinna tre miljoner på Lotto.
Och då får man inte säga nåt bra om det.
För det är olagligt!
- Jävla skit. Jag vann tre miljoner. Dumt med spelande. Verkligen!

Eller staten i Litauen kanske är ute efter att få sätta dyra böter till personer som skulle råka ha den dåliga smaken att bli glada och tala väl om sina lotterivinster.
- Hurra jag vann. Jag älskar Trisslotter!
- Aja baja. Nu får du betala hela vinsten i böter.

Men visst är det också så att det är TUR att det finns så korkade människor på jorden som skapar den här typen av lagar.
För då kan vi andra få nåt kul att skratta åt.

söndag 19 juli 2009

Det är mycket Gurka på vägen.

Det var faktiskt fler gurkor än Putte Kock.
Dessutom så var det oerhört många krusbär och pruttar på vägen.

Nej. Jag har inte tagit några konstiga droger.
Jag har åkt bil mellan Örebro och Falkenberg.
Istället för att säga "Gul Bil" eller "husvagn" så valde jag och sonen att kalla dessa saker för andra namn.
Det blev ganska rörigt. Men kul.
Litet lexikon:
Husvagn = gurka
Långtradare = Putte Kock
Grön bil = Krusbär
Röd bil = prutt (många prutt blev det)
Röd bil med husvagn blev alltså Pruttgurka.

Fånigt?
Jajamensan!

Sen kom vi fram till Falkenberg. När vi skulle checka in kom Sten och Ebbe Nilsson samtidigt in på hotellet.
Hur sannolikt var det att tre Karlskogingar skulle checka in på samma hotell i Falkenberg denna söndag?
Kul!
Det var längesen jag träffade dem. Men de såg ut som de alltid har gjort.
Sen 60-talet, troligtvis.

Sen var det dags för teater - Virus i bataljonen.
Kul och fnissigt.
Som det ska vara.
Och efteråt hann vi med att träffa skådisarna.
Flera av dem har jag och Anders jobbat med tidigare.
Thomas Hedengran spelade både pappa och mamma i "Sunes sopa" på teater för många år sen. Dessutom spelade han Tuva-Lisas pappa i den helt nyinspelade piloten för TV.
Charlotte Strandberg var fröken i Berts Dagbok på TV.
Mikael Riesbeck var också med i piloten för Tuva-Lisa.




Claes Månson var pappa i en film vi gjorde för Mjölfrämjandet för många år sen.


Efter teatern var det god middag på restaurang.
Sen hotellet för lite film.

Mysigt var ordet!

torsdag 16 juli 2009

Spridda tankar

I dag är det torsdag.
Det är en ypperligt trevlig dag.

I dag har jag städat mitt kontor.
Nu börjar det se ut som en plats som jag faktiskt kan tänka mig att sitta och arbeta på.
Och tänk att det är så SKÖNT att slänga skräp!
Det är en njutning att slänga bort allt gammalt, för att kunna ge plats åt någonting nytt.

Och så var jag och tittade på "Berts Bravader" igen.
I dag var det en riktigt kul publik som inte höll igen på något sätt.
Det märks ju att det är roligare för alla på scen att spela när det är mer respons i publiken.
Inte så konstigt.

Och så funderade jag på husdjur.
Jag har en katt.
Har alltid haft katt. I stort sett hela livet.
Men det finns farliga husdjur också.
Se bara på den här bilden:



Ett sånt husdjur tillhör kanske inte vanligheterna.
Men en del har ju ovanliga vanor när det gäller djur också.
Kan man ha en sån i badkaret?

Och så finns det dyra spisar.
Om man funderar på att köpa ny spis.
Undvik den här:



Lite för dyrt, tycker jag.

Nu faller natten på och det känns fridfullt stilla.
Älskar natten.
Det finns en särskild sorts magi på nätterna.
Någon sa en gång att mörkret inte existerar.
Det är bara avsaknaden av ljus.
För om man för in ett ljus i ett mörker så finns inte mörkret längre.
Men tvärtom fungerar inte lika enkelt.
Man kan inte föra in mörkret i ljuset.
Bara avlägsna ljuset och på så sätt skapa illusionen av mörker.

Jaha..
...det är nog dags att gå och sova nu, va?

I morgon blir det utgång i Örebro.
Kuligt!

onsdag 15 juli 2009

Med barnets ögon

I dag vaknade jag.
Det gör jag tack och lov varje dag.
Den dag jag inte gör det är jag nog död.
Den här dagen vaknade jag på ett sätt som jag gör lite då och då.
Med en känsla av att vilja se livet med ett barns blick.
Jag valde att betrakta tillvaron som om det vore första gången jag såg världen.
Jag gör det mellan varven för att på så sätt påminna mig själv att inte ta livet för självklart.
När jag ser världen ur barnets perspektiv så upptäcker jag dess skönhet på ett helt magiskt sätt.
Livet blir levande, kittlande och spännande.
Jag blir nyfiken på vad som väntar i nästa stund. I nästa rum.
Och vardagliga saker blir ett mysterium.
Samtidigt upptäcker jag också att tiden slutar existera. Att betrakta min egen frukost får ta den tid det tar.
Har inte bråttom alls.
Det här fungerar bäst när man är lite ledig..
Och det är jag nu.

Lite ledig!

Skönt.
För i dag strålar solen.
Och jag känner livet inom mig.

I kväll eller i morgon kväll ska jag se "Berts Bravader" igen och filma föreställningen.
Det var nån vecka sen senast och det är alltid kul att se vad som förändras under tiden. Det händer ju ständigt nya saker och ingen föreställning är den andra lik.
De har fått spela inomhus nu några gånger på grund av allt regnande.
Det har tydligen också fungerat bra.
Men i dag borde det väl bli utomhus - om inte nya regnväder drar in över Närke.
Så jag ska titta på föreställningen med mitt inre barns ögon och skratta högt åt alla skämt. Även om jag hört dem förut. Och även om jag själv, eller Anders har skrivit dem.

Nu kära sol - nu kommer jag!

Gör nåt utan mål!

Vi människor är duktiga på att sätta upp mål.
Det ska vara mätbara mål.
Och dessutom ska vi sätta upp delmål.
Mätbara, förstås.

Ständigt ställer vi krav på oss själva att nå dit vi har satt våra mål.
Om vi inte klarar det så blir vi besvikna på oss själva och om vi klarar av att nå målet så är det endast beviset på att de mätbara målen var realistiska.
Och visst kan det vara bra att sätta upp mål.
Ibland.
Men inte alltid.
I alla fall inte i alla delar av livet.
Det blir ett ständigt jagande efter att uppfylla våra mål.
Det skapar ibland stress och onödigt lidande.
För inte är det väl så att allt måste ha ett bestämt mål?

Så varför inte testa i dag att göra någonting utan att sätta upp ett mål?
Ta en promenad utan att i förväg bestämma vart du ska gå.
Bara sätt på dig skorna och gå. Utan att kräva av dig själv att nå fram till något. Sätt ingen speciellt tid för hur länge du ska gå. Bara gå för att du vill.
Om nån undrar vart du är på väg så svara att du är på väg till framtiden eller nåt.

Jag tror att vi mår bra av att ibland göra någonting utan att behöva ställa krav på att det ska leda någon vart.
Det kan vara små saker. Att plocka fram en låda och titta vad som finns i den. Inte för att du letar efter nåt, utan bara för att det är spännande att se vad som är inuti lådan.
Det kan vara att ringa till en bekant och prata en stund. Inte för att bestämma nåt speciellt, utan bara för att använda telefonen lite grann.

Ibland kan jag gå på promenader utan att i förväg bestämma vart jag ska gå. Ofta upptäcker jag nya saker i tillvaron som jag aldrig tidigare lagt märke till. Kanske ett träd som jag bara gått förbi. Ett hus med lustig färg. En människa som ser glad ut.
Men oftast så blir de uppsatta målen ett hinder för att låta livet vara precis så som det är. I stunden.

Kanske går det att ta en stund varje vecka och göra någonting helt utan målsättning?
Det är en intressant utmaning.
Eller?

måndag 13 juli 2009

Mer minnen

För 7 år sen var vi och besökte Allram Est.
Vad hände med tiden?



Ibland fattar jag inte var alla år tar vägen.

I dag är det soligt, för en gångs skull.
Skönt att kunna gå utanför dörren utan att dränkas som en katt av allt regn.

Fixardag i dag.
Såna behövs ibland.

lördag 11 juli 2009

Indijot!

Tänk att den här lilla filmen orsakade diplomatiskt kris mellan Sverige och Norge 1991...



Det är kul TV-historia!

Jag varnar!

Det här videoklippet är HEMSKT!

men kul att titta på 22 år senare...



Tjusiga frisyrer, och allt...

fredag 10 juli 2009

Bert Butiken

En liten film från förr...




Jag har inte regnat bort.
Även om det kanske verkar så.
och även om det ibland känns så.

Jag har varit LEDIG!
Oj! Det tillhör inte vanligheterna.

Har bara tagit några foton till nya Suneboken "Sune i Grekland".






Nån favorit?

Troligen så blir det ingen av dessa.

Ha en fin helg!