fredag 31 juli 2009

Alla ljuger.

Vi människor är lustiga figurer, tycker jag.
I stort sett alla går omkring och bär på en idé att vi inte är okej som vi är och att vi behöver ändra på oss för att bli accepterade och förtjäna att bli älskade.
Den idén tycks vara så djupt rotad i oss att många inte ens ser att man bär på den.
Och det tror jag är anledningen till att så många ljuger.
Man ljuger om vem man är. För det är så smärtsamt att tänka sig att bli "avslöjad" att man inte är perfekt.
Men frågan är om det finns perfektion?
Och i så fall - perfekt för vem?
Oändliga är våra olikheter.
Och om någon skulle kunna uppnå perfektion så måste det väl vara unikt för endast den människan.
Eller är det så att vi försöker bli "som en Jesus" eller "som en Buddha" eller "som en Mohamed".
Frågan är då:
Varför?
Vore det inte bättre att försöka bli sig själv?
Om inte du vill bli dig själv - vem tror du då vill bli det?
Jag misstänker att Jesus var helt perfekt - på att vara Jesus.
Jag inbillar mig att han inte försökte vara som någon annan.
Kanske var det så. Kanske inte.
Men det som jag tycker är intressant här är hur mycket tid och energi vi lägger ner på att lura människor i vår omgivning att tro att vi är nåt annat än det vi är.
Men hur många blir egentligen lurade?
Vi ser oftast genom alla försök att bli manipulerade.
Jag tycker att Avslöjandet inträffar när någon börjar låtsas.
När människor börjar låtsas vara på ett visst sätt för att passa in. När människor säger rätt saker för att bli omtyckta. När folk spelar en roll av att vara nåt annat än det de är så avslöjar de sig, tycker jag.
Det falska finns inte där av elakhet.
Det är där för att vi så gärna vill slippa bli sedda precis så som vi är.
Det finns så många belöningar om vi lyckas lura någon.
Andra kan tro att vi är goda, kloka, duktiga, vänliga, smarta, andliga eller upplysta på olika sätt.
Men i ärlighetens namn: hur många blir verkligen lurade?

Men den kanske märkligaste lögnen är nog den mot sig själv.
Självbedrägeriet.
Att vi försöker lura andra är ju en sak men att vi försöker lura oss själva att vi är nåt vi inte är verkar i mina ögon helt absurd.
Att se saker som de är, är inte lätt. Men jag är övertygad om att det finns långt större vinster att inbringa om man gör det, än när man försöker lura både sig själv och sin omgivning.
Och ingen är perfekt!
Inom kristendomen talas om "syndernas förlåtelse".
En i mitt tycke märklig företeelse.
Eftersom den går ut på att man ska be Gud om förlåtelse för att man är en "syndare".
Jag tror att man först och främst skulle behöva be sig själv om förlåtelse.
För att kunna finna frid i hur man själv är så finns det en större chans om man börjar med att förlåta sig själv för att man inte är perfekt.
Förslag: ställ dig framför en spegel med en ritad mask framför ansiktet. Säg till din spegelbild att det här är du. Försök inbilla dig själv en stund att det faktiskt är så här du ser ut. Ljug dig själv rakt upp i ansiktet.
Hur känns det?
Det är precis så vi försöker göra med oss själva och vår omgivning.
Efter en stund kan du ta bort masken och se den rätta spegelbilden.
Betrakta dig själv med alla dina fel och brister. Dina fördelar och tillgångar.
Säg sen högt till dig själv: förlåt att jag inte är perfekt.

Kanske kan det vara en liten början att acceptera dig själv precis så som du är.

Och ja...jag ljuger också för mig själv.
Och nej...jag är inte heller perfekt.

Jag är inte perfekt. Och det är ingen annan heller.
Jag är tillräckligt bra.
Det duger tills vidare.

15 kommentarer:

Kenna sa...

Nu gjorde du det igen.
Prickade in sanningen i alla.
Nästa man tror du är perfekt,(i alla fall när du skriver)
Mycket bra skrivet ,man blir avundsjuk av ditt skrivande

Kenta sa...

Jag känner ibland att jag ljuger. Inte för att få mig att låta bättre än jag är utan för att känner det är lättare än att säga sanningen ibland. När nån frågar mig hur jag mår så är det lättare att säga att jag mår bra även om jag inte gör det av den enkla anledningen att det finns så många personer som har det värre än mig och dom klarar sig bra.

Monica sa...

Perfekt... Vem fanken kopplade ihop det ordet med hur man ÄR (eller inte är...)?? Förresten, vem hittade på det alls?? Ordboken om perfekt: fulländad, fullkomlig, felfri, utomordentlig. Vem VILL egentligen ta de orden i sin mun om sig själv...? Så alltså, vad jagar vi?

Lallis - liv och leverne sa...

Jag ljuger FRISKT när folk frågar hur jag mår.
Till och med när jag var ruggigt sjuk och var sjukskriven, höll det i sig. Gick per automatik.
Jobbet ringde och frågade hur jag mådde. SKITBRA; kraxade jag fram.
Jag mår toppen!
Kanske inte smartaste draget, men å andra sidan blev jag genomskådad ganska snabbt;)

Annars är det kanske självbedrägeriet som är det mest jobbiga.
Men det kan ju lika gärna vara tvärtom.
Att man TROR och övertygar sig själv om att man är sämre än man är.
(eller flummar jag nu?)
Jag tror att jag är ganska så bra på just det. Ibland.
Vissa dagar. Andra dagar är jag nog ganska så skitbra.
Och då väljer jag att tro på det.
*s*

Förutom mitt dravel här ovanför, så är det mycket insiktsfullt och bra skrivet.
:)
Tycker jag.
Ha det jättegott.
kram Lallis

Veronica sa...

Nu har jag slitit med "mina" kontakter på "Blogger-sidan" för att kunna klura ut hur man gör en enkel "ping" eller "trackback". Men det gav ingen utdelning.

Här kommer således en "manuell":
ping!

Linda sa...

Jag tror att detta fenomen beror på viljan att vara andra människor till lags - att bli accepterad och respekterad av andra människor + att samhället vill att vi ska vara på ett visst sätt som passar in inom ramen "normal". Detta har med jantelagen och hela paketet att göra.

Men samtidigt så tror jag det bottnar mest i oss själva... Egentligen. Det beror på hur vi tror att andra vill se oss.

Väldigt invecklat egentligen... Fast det inte borde va så.

Herregud, tänk att gå runt ett helt liv och ljuga för sig själv!

imse sa...

Nu är jag som vanligt lite motvalls. Jag vill inte bli sedd och granskad. Vore hemskt om jag var perfekt, för då skulle alla titta på mig.
Jag har inte talets gåva och kan inte säga saker för att bli omtyckt. Klantar nog till det istället. Om nån frågar hur jag mår, när jag mår dåligt, säger jag att det "inte är nåt vidare". Då skrämmer man bort dem.
Social inkompetent är nog vad jag är. Fast jag skulle önska att jag kunde ljuga då och då. Och få mig att framställa mig som om jag vore någon annan.
Nu blev det mycket svammel!

Susanna sa...

Man får va gla att man är som man är när man inte ble som man skulle...:)

Sören Olsson sa...

Kenna - tack! Som jag skrev - det duger. det är tillräckligt bra. För mig.

Kenta - så sant. Det lustiga är att de flesta genomskådar en sån lögn i alla fall. Och snart blir man förvirrad när man tydligt ser och känner "jag mår inte bra" men personens röst säger "jag mår bra". Man vet inte vad man ska tro på.

Monika - Ja, vem vill vara perfekt? Och man får också fråga sig "felfri - för vem?"

Lallis - Ja, den andra sidan av självbedrägeri är ju att man inbillar sig att man är så mycket sämre än vad man är. För att på så sätt kanske vinna någonting. Vad vet jag?
(= inte mycket, men jag försöker!)

Veronica - Ping? Jag förstår ingenting.

Linda - ja, vi människor tycks ha en tendens att vilja veckla in oss. Märkligt, egentligen!

imse - Svemmel är mitt inlägg också. Jag älskar svammel!
Men jag fattade vad du ville säga ändå. Och visst kan det väl vara så - att man upfattas som obekväm om man säger sanningen. Det är endast lögnen som behöver nån som tror på den. Sanningen behöver varken tro eller tvivel.

Susanna - ha ha ha. Så sant, så sant!

Tack för alla kommentarer!

Veronica sa...

Shit ping-ding! Är du släkt med nån jag känner? ;-)

Pingen är en länk!!!

Veronica sa...

Det där kan nog uppfattas som lite fräckt kommande ifrån en komplett främling men jag ägnade gårdagskvällen åt att förklara för min man vad en blogg är. Varför, hur och allt sådant och trots att jag tycker att jag är mycket pedagogisk (jag ljuger förmodligen väldigt mycket inför mig själv, iaf om du frågar maken) så fattar han inte ett skvatt. Och jag blev smått hysterisk till slut.

Anonym sa...

Mycket bra skrivet Sören! Ingen är perfekt. Jag tycker att vi lever i en otroligt ytlig värld och försöker hela tiden göra oss till för varandra så att vi ska passa in men jag går motströms jag, sådan är jag. Jag tänker vara mig själv! ;=) Jag struntar i vad andra tycker!

Ha en bra dag!

madlar sa...

Ack ja, så sant! När jag blev vuxen, för så där tio år sedan, tog jag några beslut som jag följer. Att inte umgås med människor jag inte ens gillar, att säja nej utan att känna ett gnagande behov av att förklara varför, strunta i hur andra kan tyckas uppfatta mig, att alltid sätta min familj i första hand men främst att göra det jag själv tycker är roligt, intressant, givande o lustfyllt.
Kan tyckas egotrippat men livet är för kort för att tassa på tå för andra eller att ljuga för sig själv.

Anonym sa...

Jag håller med dig helt och fullt. Det finns ju typen som lägger till lite extra i det mesta om sig själv för att bli mer intressant liksom i det lite milda slaget. Sen finns det varianten som bygger sitt liv på grövre lögner för att få vara speciell och vara det där extra...Jag har en närstående som har fått mig att nu efter många år ta avstånd från henne. Det tog tid innan jag verkligen tog det steget att kapa kontakten..
Hon var ju ändå min syster..
Blod ska väl vara tjockare än vatten..eller? Fast till slut orkade jag inte längre hur mycket jag än älskade henne eftersom hon verkligen inte förstod/förstår själv att hon behöver hjälp..Hon manipulerade sig ifrån hjälp hela tiden.
Hon började med lite mindre lögner som slutade med att hon hade tex bröstcancer eller leukemi..Hon förfalskade sina mäns namntäckningar och tog lån i deras namn...Hon fejkade svimningsattacker inför barnen för att hon skulle få slippa jobba..
Hon hade tagit tjänstledigt från jobbet sa hon, fast hon i själva verket faktiskt fått uppmaningen av chefen att säga upp sig själv annars skulle hon få sparken (fick jag reda på av hennes dåvarande som jobbade på samma jobb som henne)...

Ditt inlägg fick mig att tänka på henne fast jag lovat mig själv att försöka låta bli..

Sören Olsson sa...

Veronica - varför heter det då inte "länk" utan ping? Fattar fortfarande ingenting. Kanske är jag släkt med nån närstående till dig. Inte troligt, men fullt möjligt.
Kan det vara så att maken där hemma ville få dig smått hysterisk? Lite kul underhållning, liksom?

Anonym 1 - Låter skönt att göra som man vill! Och går man inte framåt så går man bakåt. Det är svårare att komma fram - om man inte går baklänges, förstås.

Madlar - tycker inte det låter egotrippat. Låter som om du sätter dig själv högst upp på listan över vem som är viktig i ditt liv. OM det inte skulle vara du - vem skulle det då vara?

Anonym 2 - jag förstår precis. Manipulerande människor är bland det mest dränerande jag kan tänka mig. Har en sån i min omgivning också. Kanske inte i den kalibern, men ändå.
Låter som om du har gjort en klokt beslut i ditt liv att röra dig bort från det som tar energi från dig.
Det går inte att få det att försvinna, men det går att hitta ett sätt att förhålla sig till det, tror jag.