onsdag 20 augusti 2014

Jag pratar inte tyska!

Nej. Jag pratar tyvärr inte tyska.
Det är många andra språk som jag inte heller klarar av. Faktum är att jag varken kan tala eller förstå nästan några språk alls i världen, förutom mitt eget och lite engelska. 

Nyligen var jag i Spanien och hamnade på en plats där det till största delen fanns tyska turister. 
Min resa dit råkade dessutom inträffa när Tyskland spelade semifinal i fotbolls-VM.
Överallt flockades det tyskar som tydligt visade vilket land de tillhörde.
De talade om det genom de tröjor och halsdukar de använde, eller av de målningar de gjorde i sina ansikten.
Det var ingen tvekan vilket land de flesta människorna höll som favorit i semifinalen.
Eftersom jag inte pratar eller förstår tyska, så innebar det ett visst problem, eftersom i stort sett alla som jag mötte ställde frågor eller ville säga någonting till mig, gjorde det på tyska. 
Jag fick ursäkta mig, på engelska att jag inte förstod tyska.
Händelsen var så oerhört värdefull för mig!
Det var en viktig påminnelse för mig hur det är att vara udda. Att vara utanför. Jag fick känna på ett utanförskap som just denna gång var baserat på språkförbistring. 

Många människor runt om kring oss lider av liknande utanförskap.
Det kan vara en brist på möjlighet att kommunicera med omvärlden av tusen olika anledningar.
Det kan vara språket. Att inte kunna tala eller förstå ett visst lands språk. Det kan handla om en oförmåga att använda verbalt tal. Att istället få använda teckenspråk för att kommunicera. Det kan handla om en svårighet att få fram det man vill eller har behov av att kommunicera för att leva ett drägligt liv. 
Att då mötas av oförstående eller nedlåtande blickar är en hemsk känsla att uppleva.
Egentligen så borde alla människor utsätta sig själva för detta. Jag är övertygad om att vi alla skulle må bra av det!
Vi behöver påminna oss om hur andra människor kan lida av att inte ha ett språk att kunna använda sig av.

Språket är en otroligt viktig del av en demokrati. Det är grunden för att vi ska kunna vara en demokrati!
Vi måste kunna föra fram vår åsikt. Vi behöver kunna berätta hur det är för oss och hur vi skulle önska att det kunde vara.
Utan språket faller demokratin platt till marken.
Språket kan vi lära oss på olika sätt. Vi kan lära oss det genom att lyssna på vad andra säger, vi kan lära oss i skolor eller på kurser. Det finns många olika sätt att börja förstå och kunna använda oss av ett främmande språk. Självklart är det svårt för oss att lära oss alla världens språk och kunna tala flytande med alla människor på jorden. Det är i nuläget en utopi att klara av. Men det vi kan göra till en början är att acceptera människors olikheter och deras olika sätt att kommunicera. 
Att inte förstå någon innebär inte att det är fel på den andre. Det är inte heller något fel på dig!
Det är bara en svårighet som behöver övervinnas. 
Att inte förstå och inte bli förstådd är frustrerande. Men att belysa värdet av att lära oss förstå varandra bortom en språklig begränsning öppnar för stora möjligheter för ökad demokrati och fred i världen.
Ja, jag menar att världen skulle bli fredligare om vi stannade upp och vågade lyssna på omvärlden istället för att försöka tvinga på dem vårt eget språk eller vårt eget sätt att kommunicera. 

Och hur var det med fotbollen, då?
Ja. Tyskland vann semifinalen i fotboll mot värdlandet Brasilien och glädjen som jag kunde se och möta i de tyska främlingarnas ögon behövde inget språk. 
Jag såg deras innerliga glädje och kunde glädjas med dem, även om jag själv höll på Brasilien. I smyg.


tisdag 20 maj 2014

Räcker det inte att bara vara människa?

Hur är du egentligen?
Är du en snäll människa? Eller är du en elak person?
I vårt samhälle har det blivit väldigt viktigt att sortera in människor i hur man är. Jag undrar varför det är så viktigt?
Det räcker uppenbarligen inte med att bara vara människa längre. Man ska vara så mycket annat också.
Alla egenskaper ska katalogiseras och de enskilda individerna ska få en etikett. Det är viktigt att veta om en människa är snäll, dum, glad eller arg.

Jag har en son som har Downs Syndrom. I vårt samhälle så innebär det en massa olika saker. Tyvärr så omgärdas det av massor av förutfattade meningar och fördomar.
Om man frågar folk på stan hur en människa med Downs syndrom är så får man ofta liknande svar.

De är så kärleksfulla och kramiga. De är alltid glada och tycker om musik.
Hur sann är den bilden, egentligen?

För mig personligen så anser jag att den bilden är precis lika lite sann som den som Nordisk Familjebok beskrev svarta människor i början av 1900-talet.
”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska.”

I en svensk uppslagsbok från 1963 kunde man läsa:
”De svartas känsla för rytm är mycket stor, men det är den i Amerika bland slavarna framvuxna och av de vitas påverkade musik som haft betydelse för oss.”
Vad är detta, om inte bara en annan tids fördomar om människor?
För det är ju just det som är poängen. Att vi är människor!
Vi är inte bara glada eller musikaliska eller kärleksfulla.
Vi är så otroligt mycket mer!

Men dessa dolda fördomar lever vidare och frodas. Många tror fortfarande att en enda etikett kan sättas på en grupp olika individer.
Så är vi verkligen så fördomsfria som vi kanske vill tro?

Karl Grunewald, som tidigare var medicinalråd och chef för Socialstyrelsens byrå för funktionshindrade har skrivit en bok som heter "Från idiot till medborgare". Där redogör han för hur utvecklingsstörda har behandlats i vårt samhälle i ett historiskt perspektiv, från antiken fram till nutid. Det är på många sätt skrämmande att tänka hur vi har behandlat de annorlunda i vår omgivning under alla år.
Så visst förstår man att det har hänt en hel del och att vi i dag har en större förståelse för varje människas unika värde, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Likheterna är många när man tittar på hur man beskriver utvecklingsstörda eller människor av annan etnisk bakgrund. I dag finns det fortfarande stora rädslor för det vi inte förstår. Förr kunde det vara rädslor för att så kallad ”sinnesslöhet” kunde smitta av sig på mänskligheten. I dag anser en del människor att den så kallade ”massinvandringen” är ett stort hot mot det samhälle som vi lever i. När man ser saker ur ett längre historiskt perspektiv så blir absurditeten ännu tydligare.

I min roll som offentlig person så har jag ofta under årens lopp fått många etiketter satta på mig. Jag har fått veta att jag är ”en kul kille” eller ”en snäll man”. Och det är jag kanske. Ibland.
Men jag är ju även ”en tråkig kille” och ”en elak man” ibland. Så jag försöker undvika att sätta epitet på människor i min omgivning i möjligaste mån. En omtänksam person är ju inte per automatik alltid omtänksam.

Jag undrar när vi kan börja förstå att vi alla är människor. Det räcker gott och väl, anser jag.
Varför ska vi människor reduceras till att vara ”en snäll människa” eller en ”elak person”?
Vi är ju allt det. Och mycket, mycket mer.



söndag 26 januari 2014

Musik Musik

Jag älskar musik.

Jag började spela musik redan som 12-åring och har fortsatt i olika perioder i livet att skriva text och musik.
Ibland blir det mer ofta och ibland mer sällan.

Men musiken var vaggan till mycket av mitt skapande.
Det var musiken som var ingången till att göra radio, som var grunden till att börja skriva sagor och berättelser.

Så det finns mycket att tacka musiken för.

Nu finns några av mina senaste låtar på spotify och iTunes. Det är bara att klicka på länkarna och lyssna!
Det känns riktigt kul - och det kommer nog att läggas ut ytterligare en del låtar som är ännu "färskare" under året.

Hoppas ni vill låna ut era öron en stund och lyssna.

Frid!


måndag 30 december 2013

Sune åker på bilsemester - och får dåliga recensioner

Jaha. 
Det var lätt att förutse att årets Sunefilm, ”Sune på bilsemester” skulle få lika dåliga recensioner som förra årets succé - ”Sune i Grekland”.
600 tusen personer på biograferna förra året hade ju naturligtvis bara dålig smak när de gick och såg filmen.
De 140 tusen som köpt DVD:n har också extremt dålig smak.
I alla fall om man frågar recensenterna i detta land.

Att tycka och recensera filmer måste vara ett speciellt yrke.
En del vet jag är misslyckade manusförfattare som inte själva blir publicerade, och de väljer då att hitta fel på andras verk.
Det är förståeligt om man är besviken och sårad av att själv blivit ratad på grund av något som man själv anser är dåligt.
Det är självfallet inte så för alla. Men jag vet att detta är fallet med ett par av de mest arga recensenterna.

Förra året när filmerna fick alla dessa dåliga recensioner så måste jag erkänna att jag blev både arg och ledsen.
Tyckte att en del var onödigt elaka i sina recensioner, och de angrep inte bara produktionen utan även människorna som lagt ner massor av arbete och själ i att producera en komedi som ska kunna ses av en hel familj tillsammans.
En del tyckte inte om filmen. Det är ju helt okej.
Och jag har inte heller haft något problem när någon påpekar brister i arbetet.
Det står ju fritt att tycka.
Men personangrepp och elakheter ger inte något konstruktivt. 
Vi är ett litet land som behöver varandra för att skapa bättre och bättre filmer, böcker och all tänkbar kultur.
Inom böckernas värld är det ju så att vissa av oss författare som lånas ut extremt mycket på biblioteken samtidigt finansierar möjligheten för smala författare att kunna fortsätta sin verksamhet.
Författarförbundet delar årligen ut stipendier som bland annat finansieras av utlåningspengar från biblioteken.
Med andra ord så betalar kommersiella författare möjligheten för de finkulturella att fortsätta sitt arbete.
Det är helt okej!
Jag har inget emot det.
Men då är det synd att bli bespottad av finkulturen för att man är så kommersiell.

Det är precis på samma sätt inom filmens värld!
I år har det tydligen funnits ett ”biokrig” om man läser tidningarna.
”Kriget” har stått mellan vår Sunefilm (”Sune på bilsemester”), Hundraåringen och Emil och Ida.
Jag tycker inte alls att det är något krig!
Tvärtom så är jag riktigt glad att vi i vårt land väljer att gå och se svensk film på Bio.
Oavsett om man väljer Sune, Emil eller Hundraåringen.
Så kanske skulle man kalla det för ett krig mot de utländska filmerna?

Och när det kommer till recensionerna av vår nya film så blir jag mest förundrad över att vissa är så ointelligenta i sin kritik.
En del anser att det är ”hafsverk” och ”dålig regi” och ”dåligt skådespeleri”.
Dessutom ska seriefigurerna familjen Andersson kritiseras för att de inte är tillräckligt jämställda i sina relationer, med mera.
Det finns mycket att säga om det där.

Att göra en film är inget man ”hafsar” ihop.
Inte på något plan.
Det finns inga genvägar!
Man måste arbeta genom filmen in i minsta detalj.
Därför är det bara korkat att påstå sådana saker.
Man producerar inte en film för cirka 30 miljoner kronor och sitter och rullar tummarna och hoppas att det ska ordna sig självt i slutändan.

I den bästa av världar skulle även alla människor i alla filmer vara helt perfekta. 
De skulle vara jämställda, trevliga, generösa och bra medmänniskor på alla sätt.
I och för sig så skulle dessa filmer inte vara särskilt intressanta att se på.
Alla skulle bara vara trevliga och perfekta hela tiden.
Men så ser ju inte riktigt världen ut!
Ibland när man skapar en saga så måste man ta till både verkliga situationer och spetsa dem med överdrifter.
Det är så man skapar sagor.
Därför förstår jag inte riktigt vad det är som är så hemskt med att visa en påhittad familj som är lite knäppa, som de flesta vanliga familjer är.

Den mest knasiga recensionen (än så länge) måste ändå vara den i GP.
Recensenten inleder med att hylla vår film ”Sunes sommar” från 1993, vilket ju är roligt.
Däremot så ger han en referens till en scen där pappa Rudolf försöker spela tennis.
Det låter som en festlig scen.
Om recensenten sett den så måste han vara den enda i världen som gjort det.
Det finns nämligen ingen sådan scen.
Kanske går det att se den på Youtube?
Vore kul att få se en sådan scen.
Men med tanke på att recensenten tydligen sover på jobbet (citat: ”Det krävs att man slumrar till i en halvtimme för att missa att Sune och familjen befinner sig på en Stenabåt), så kanske man ska anta att han drömde om en tennisscen från 1993?

Nä. Efter den ”recensionen” så måste jag säga att han samtidigt skjuter samtliga recensenter i foten.
Hur ska man kunna ta en recension på allvar efter detta?
Om man ger referenser som inte ens existerar i en recension i en av landets största tidningar, så är det beklämmande. 
Kanske är recensionen ett hafsverk?
Recensenten sågar även det faktum att det finns produktplaceringar i filmen på en sida där han själv trängs med reklam för Securitas, Volvo och GP:s egen klädbutik.
Stena Line är med i filmen.
Den produktplacering som visas mest, och som även investerat mest i filmen nämns dock inte alls i någon recension.
Då är det frågan om recensenterna har slarvat i sin analys av filmen, eller om det är regissören som har varit dålig på att redovisa produkten, eller om det helt enkelt är så naturligt att ingen tänker på att det är en produkt som är med i bild.

Slutligen så vill jag bara skriva att vi just nu håller på och arbetar med manuset till film nummer tre i denna triologi om Sune och hans familj.
Det finns ju vissa saker som man kan arbeta med när man gör en triologi, som lätt den kritiska recensenten för den enskilda filmen missar. 
Vi har hela tiden tänkt oss en triologi som ska kunna ses i många år framåt.
Kanske är det så att resultatet av detta intensiva arbete med filmatiseringen av vår seriefigur Sune, kan man summera först om fem-tio år.
Då vet vi om det var lyckat att göra detta eller ej.








söndag 22 december 2013

Sune på bilsemester - snart på bio

Snart är det jul igen. 
Och nu när 2013 snart har passerat så kan det passa bra att blicka tillbaka lite grann.

1991 gjorde vi "Sunes jul" på TV. 
Det var en nödlösning när SVT inte klarade av att göra ”Barna Hedenhös”. 
I år klarade de av det. 
Kul!

På juldagen har en ny Sunefilm premiär. ”Sune på bilsemester”. 


Förra året var det ganska mycket debatt och livliga diskussioner om det ens gick att göra en ny Sunefilm efter den klassiska julkalendern och filmen ”Sunes Sommar” från 1993.

Jag måste säga att resultatet av förra årets film har varit över all förväntan.
Alla älskar inte Sune. Så har det alltid varit.
En del hatade även Sunes jul och Sunes sommar.

Jag är väldigt glad att Morgan Alling och Anja Lundqvist har valt att göra sina egna tolkningar av våra påhittade karaktärer, Rudolf och Karin.
Peter Haber och Carina Lidbom gjorde sina tolkningar - och nu är det några nya som tolkar rollerna på sitt eget sätt.
Precis som Daniel Craig och Roger Moore tolkar rollen som James Bond på helt olika sätt.

Det känns otroligt kul att den här gången få göra tre filmer på raken med den här uppsättningen av skådisar.
Jag hade gärna gjort det även 1993. 
Tre filmer då hade också varit kul att göra.

Det finns en del små saker som försvinner när man gör en film.
En del manus kastas på vägen, även om man vet att det skulle bli roliga scener.
En del scener spelas in, men klipps bort för att filmen inte ska bli för lång.

Vissa av sådana bortklippta scener kan man spara till eftervärlden.
Andra inte.

I Sunes sommar så spelades det in en fantastisk scen, som aldrig sparades. 
På den tiden fanns inte fenomenet ”extramaterial” på köpfilmer på samma sätt som i dag.
Scenen klipptes bort av två anledningar. Dels så skulle filmen ha blivit för lång - och dels så hade filmen då behövt heta ”Rudolfs sommar” istället för ”Sunes sommar”.
Scenen var ungefär så här:
Sune och Håkan är avundsjuka på grannarna som har en sån fin husvagn och en sån vacker bil. Rudolf kommer förbi och hör pojkarnas längtan efter en fin bil. Han säger då att han lätt skulle kunna köpa en sån där ”skrytbil”, men att han faktiskt VILLE ha en rostfärgad Volvo! Egentligen hade han önskat sig en blommig bil, men de var slut för tillfället.
Därefter går Rudolf vidare. 
Då säger Sune och Håkan att det är synd om pappa som aldrig fick en blommig bil.
De bestämmer sig för att måla hela bilen blommig. De gör det. Även alla vindrutorna.
När Rudolf upptäcker det så blir han naturligtvis helt galen. Han tar bilen till stranden där han ska tvätta bort färgen från bilen. Men han glömmer tyvärr att lägga i handbromsen - och bilen rullar ner i vattnet till tonerna av Rudolfs svordomar. 
Den scenen var otroligt rolig, men klipptes bort.
Det enda man i dag kan se som en rest av den filmen är en liten bild där Robert Gustafssons karaktär ska åka iväg med sin raggarbil. När han svänger ut med bilen så ser man en blommig bil i bakgrunden. Det gick inte att klippa bort den.

Se 1.11 in i klippet:


I Sune i Grekland var det också en del som fick klippas bort. 
En scen som vi var väldigt förtjusta i under manusarbetet var när Rudolf hade akut behov av att gå på toan. Han springer in på hotellrummet och lättar på trycket. Men när han ska spola så går det inte. Han måste därför gå ner i receptionen och förklara att det är fel på toan. Personalen där förstår inte vad Rudolf säger. Då måste Rudolf ta med sig personalen upp på rummet för att visa vad som hänt. ”Det går inte att spola”.
När den motvilliga personalen kommer in på rummet, som luktar väldigt illa, så visar Rudolf vad han menar. Han går fram till toan och säger ”Look here” - och sen trycker han till på toan, som då fungerar igen. Toaletten spolar precis som den ska och Rudolf har redovisat för den äcklade personalen hur mycket han har bajsat.
Den scenen spelades aldrig in.

En scen som däremot spelades in var en längre variant av när Rudolf försöker gissa vad det är för fel på Sune egentligen. Han vill inte förstå att Sunes problem och gissar på mobilstrålning, hormoner med mera, med mera, innan Karin kommer på att han bara saknar en manlig förebild. 
Scenen finns med i filmen, men är ordentligt nerklippt. 

I den nya filmen ”Sune på bilsemester” så finns det två härliga scener som klipptes bort.
Dels så blir familjens bil stoppad av några poliser i Tyskland - och Rudolf blir av med körkortet. 
Dels så försöker familjen lifta, genom det gamla tricket att endast en står vid vägen och liftar samtidigt som de andra gömmer sig i buskarna.
Rudolf tar på sig att stå vid vägen och lifta, och ingen annan i familjen förstår varför just HAN ska stå där. De menar att chansen kunde vara större om Anna stod där och liftade.
Båda scenerna fick klippas bort för att inte filmen skulle bli för lång.
Om ni kommer se filmen så kan jag nämna en sak som kanske lätt går er förbi.
I samband med att mamma Karin presenterar sin idé att de ska göra en musikal för att tjäna ihop pengar på torget, så spelas det in utan att Morgan har en aning om vad som ska hända. 
Han hade inte läst den delen av manuset och därför spelar han inte överraskad. 
Han BLIR överraskad!
Och dessutom så finns ju undertecknad med i en liten roll som snabbt fladdrar förbi. 
Eller ”roll” ska jag väl inte säga...

Det känns verkligen spännande att se hur den nya filmen tas emot - och samtidigt så håller vi just nu på och knyter ihop säcken med en tredje film med vår galna familj. 
Den ska utspelas i fjällen och hela familjen Andersson ska åka skidor tillsammans med Sophies familj.

När alla tre filmerna är inspelade så kommer vi ha gjort något väldigt unikt. 
Då har vi skrivit och spelat in tre filmer på tre år. 
Det måste väl vara nån form av rekord?

Jag vet att många inte klarar av att det nu är nya skådespelare som gestaltar våra påhittade figurer. 
Det är helt okej.

Om nåt år så kanske det är dags igen, med nya skådespelare i rollerna. 
Vem vet?
Då kanske det kommer diskuteras på samma livliga sätt om det finns någon annan än Anja och Morgan som kan gestalta föräldrarna Andersson, och om det finns någon annan som kan göra Sune bättre än William Ringström.

Hoppas alla får en riktigt god jul och glöm inte bort att undvika att äta av den gula snön.

Kramelur



måndag 9 december 2013

Kära Försäkringskassan

Öppet brev till Försäkringskassan.

Hej kära Försäkringskassan.
I dag fick jag ett brev från dig där du talade om att min sons aktivitetsersättning löper ut, och att han skulle söka ny ersättning om hans arbetsförmåga fortfarande är nedsatt.

Tyvärr så måste jag meddela av vår son fortfarande har Downs syndom, och att hans arbetskapacitet därför inte har förändrats nämnvärt.
Han har blivit lite sämre i sitt allmäntillstånd på grund av det medfödda hjärtfel som han har, och som gör att hans livskvalitet är kraftigt reducerad. Men i övrigt så kan man inte påstå att hans Downs syndrom har förändrats alls.

Vi hoppas dock att kunna hitta på lite skojiga saker för honom under det kommande året så att det där Downs syndromet kan ge med sig någon gång!
Han kan ju inte gärna gå omkring och ha Downs syndrom hela livet!
Det vore ju onödigt!

Om allt går som det ska så har han nog inte Downs syndrom längre efter det här årets slut. Vi vill verkligen inte att vår son ska vara en belastning på samhällets bekostnad.
Då kan han återigen anses vara fullt kapabel att ställa sig som arbetssökande, tillsammans med alla andra normala medborgare.

Således anser vi att hans arbetskapacitet under detta år kommer vara lika begränsad som alla de tidigare 22 åren av hans liv.

Med vänliga hälsningar
En högst normal och arbetsför förälder, som därför inte har några anspråk på bidrag eller ersättningar av något slag.




söndag 27 oktober 2013

Sjukt. Så vansinnigt sjukt.

Var och föreläste i Helsingborg i dag.
För ett assistansbolag som heter Plusfamiljen.
Det var väldigt trevligt!

Sen skulle jag åka tåget hem.
Lyckades komma med en tidigare anslutning från Helsingborg till Göteborg.
Där hade jag en timmes bytestid.
När tåget skulle gå (20.35) så stod det på skylten att det skulle bli försenat från Gbg. Minst 45 minuter.
Ny preliminär avgångstid klockan 21.20.

Jag satte mig precis innanför ingången till stationsbyggnaden och väntade.
Då kom ett SMS som sa att tidigare besked inte längre var aktuellt.
Tåget var inte längre försenat!

Då sprang jag direkt ut på perrongen och såg tåget rulla ut från stationen.
Jag fick mitt SMS klockan 20.44.
Tåget avgick klockan 20.44.

Hur tänkte SJ där?

Det var inte bara jag som drabbades. Det visade sig vara 5 stycken som skulle till Örebro och 10 stycken som skulle till Stockholm som drabbades av samma öde.
Efter många, långa samtal med SJ så kom till slut beskedet - vi får bo på hotell i natt.
Det beskedet kom klockan 22.30.
Då skulle jag egentligen ha varit hemma i Örebro igen.

Som tur var hade jag inga bokningar i morgon bitti som kräver min närvaro.
Det fanns andra som hade mer otur där.

Den som hade mest otur av alla var en kvinna från Marocko - som mitt i förvirringen blev bestulen på sin väska - innehållande hennes pass, pengar och en del annat.
Tänk er själva: att missa tåget på grund av SJ:s dåliga information.
Att därefter bli bestulen på stationen och bli av med sitt marokanska pass är mer än för jävligt.
Tror inte att den kvinna kommer rekomendera hennes vänner att besöka Sverige.
I alla fall inte med tåg.

Vad tror ni?

tisdag 17 september 2013

Dra åt skogen!

I dagarna kommer den nya Suneboken "Dra åt skogen, Sune" ut.
Till den gjorde vi för första gången någonsin en så kallad "bokvideo".
Den blev tyvärr inte nominerad av Svensk Bokhandel till "Årets bokvideo".
De valde bara en video för åldersgruppen 9-12 år och i övrigt enbart tonårsböcker.
Barnböcker 6-9 år och bilderböcker saknades helt.
Det de ville ha var tydligen:
tonårsproblem, utbrända morsor, skoltrötta ungdomar som får framgång genom sin blogg, adopterad söker sitt ursprung, en fantasy (9-12 år), en fantasy om att stoppa världens undergång i serieform.

Ingen humor. Undrar om roligheter inte är inne längre?

Här är vår bokvideo i alla fall.
Tycker den är riktigt bra!

video

Det är mycket som förändras i mediavärlden - och jag tror att det kommer bli allt vanligare med "bokvideor" som ska marknadsföra nya böcker.
De sociala medierna kommer bli en allt viktigare del i att sälja sina produkter och tjänster. Det gäller nog inte bara inom mediavärlden.


Som någon kanske ser så har bloggen ändrat utseende lite.
Vi tyckte att det var på tiden!

Dessutom så har det ändrats en del på min hemsida.
www.sorenolsson.com
Ser riktigt trevligt ut, tycker jag.
Vad tycker ni?
Feedback är alltid trevligt!

Nu kör vi!


måndag 16 september 2013

Kompletteringar inspelade

I går och i dag gjordes en del kompletterande inspelningar till "Sune på bilsemester".



Nu är det bara lite "bil som åker på väg genom Tyskland" kvar att spela in.
Sen är allt inspelat.

Klippningen är snart klar.
I alla fall första genomklippningen.
Sen ska det finklippas och kortas ner en hel del.
Just nu är filmen ungefär 20 minuter för lång.

Men det blir SÅ bra!

Är övertygad om att filmen kommer bli minst lika omtyckt som "Sune i Grekland".

Om man gillade "Sune i Grekland" så kommer man älska "Sune på bilsemester".
Om man inte gillade "Sune i Grekland" så kommer man gilla "Sune på bilsemester".

Nu är det bara en vecka kvar till Bokmässan i Göteborg.
Vi är på plats, som vanligt.
Precis som alla år tidigare.
Vi är ganska unika som varit med på mässan i alla år sedan starten 1985.
Vi finns mest i Egmont Kärnans monter.
Tiderna som gäller än så länge är:


Fredag 27 september:
14-15 signering i Egmont Kärnans monter

Lördag 28 september:
10-11 Läsning av Suneboken i Akademibokhandelns monter A02:26
11-12 signering i Egmont Kärnans monter
14-15 Läsning av Bertboken i Akademibokhandelns monter A02:26
15-16 signering i Egmont Kärnans monter

Söndag 29 september:
10-11 Läsning av nya Suneboken i Akademibokhandelns monter A02:26
11-12 signering i Egmont Kärnans monter
14-15 Läsning av nya Bertboken i Akademibokhandelns monter A02:26
15-15.45 Seminarium (Seminariekod:Sö1500.6) "om att ha skrivit för barn och ungdom i 30 år" - lokal K3

Fler tillfällen kan tillkomma.





torsdag 5 september 2013

Små barn - stora bekymmer. Stora barn - stora bekymmer.

Nä. Citatet är inte fel skrivet.

Jag tänkte precis så. Att ha små barn kan ibland innebära stora bekymmer. 
Man oroar sig och övervakar sitt lilla barn, för att det ska kunna få växa och utvecklas. Vi överöser dem med kärlek och tillit.

Ett stort barn innebär också stora bekymmer. 
Man oroar sig ju även för de stora barnen, ofta av helt andra orsaker. 
Men i grund och botten så handlar det även om att vi vill att våra stora barn ska få växa och utvecklas. 
Vi överöser även de vuxna barnen med kärlek och tillit.

Att vara förälder är en stor omställning. 
Man har inte längre möjlighet att lägga lika mycket fokus på sig själv. 
Det finns en annan person i tillvaron, som både kräver och behöver sin självklara del av uppmärksamhet och omtanke. 

Genom hela livet följer barnen med oss föräldrar. 
Man slutar nog aldrig att bry sig om och överösa sina barn med kärlek.
Man vill helt enkelt alltid sina barns allra bästa! 

Kanske är det så att detta är grundregeln för alla föräldrar? 
Att man vill deras allra bästa.
Därefter kan man försöka åstadkomma detta på en mängd olika sätt. 
En del kanske tänker att det bästa för barnet är om man själv försvinner ur barnets liv. Andra kanske vill bevaka varje litet steg i barnets utveckling. 
Men grundregeln finns alltid där i bakgrunden. 
Det är för att man vill barnets bästa.

En del saker man gör för sitt barn blir kanske väldigt bra. 
Andra saker man gör kanske blir till en ren katastrof för barnen. 
Men oavsett resultatet av ansträngningarna så tror jag faktiskt att dessa är sprungna ur en innerlig önskan att egentligen vilja barnets bästa.
Med detta i åtanke så känns det som om många föräldrar skulle behöva mer utbildning för att undvika att överföra sina egna problem på sina barn.

Ibland kan man läsa om barn som farit illa på grund av föräldrars bristfälliga omvårdnad. Varje gång jag läser detta blir jag lika ledsen. 
För jag vill ändå tro att syftet med alla föräldrars agerande i grund och botten har varit menat som någonting gott. 

Att vara förälder är att vara människa. 
Är man inte redo för att ta hand om sitt eget liv och sin mänskliga utveckling, 
så kanske man inte heller är redo för att skaffa barn till världen?

Kanske låter det som att jag föreslår en styrning om människor ska  få bli föräldrar eller inte. Men det är inte alls så jag tänker. 
Jag menar bara att det kan vara värdefullt att tala om allvaret och ansvaret i ett föräldraskap. 
Kanske borde det finnas mer stöd, inspiration, utbildning och till och med statligt subventionerad terapi till människor som önskar att bli föräldrar?

Ansvaret som det innebär att bli föräldrar är stort. 
Jag tycker att alla som vill bli föräldrar och föra sitt genetiska arv vidare, ska naturligtvis få göra det. 
Samtidigt så kanske det även ska erbjudas mycket mer av stöd för blivande föräldrar innan de ens blivit gravida? 
På det sättet skulle man kanske öka medvetenheten om det ansvar som föräldern har för att låta barnet få bli den människa som den har potential att bli. 

Ett barn har aldrig någon uppgift att göra sina föräldrar lyckliga, enligt min mening. 
Det är föräldrarnas uppgift att se till att barnen blir älskade och får växa till unika individer med potentialen att bli fantastiska föräldrar i framtiden, om de själva väljer att skaffa barn.

Vi är barnens stöd och support genom hela livet.
Oavsett om barnen är stora eller små.

Så visst är det så att små barn innebär stora bekymmer, 
likaväl som stora barn innebär stora bekymmer.

Men de är ju även det motsatta.

Små barn är även stora glädjeämnen. 
Stora barn är också stora glädjeämnen.

De är även allt däremellan.


lördag 6 april 2013

Den sista tanke vi tänker

I morse var jag med i radions "Vid dagens början".

 Funderingar om de sista ord och de sista tankarna som vi tänker innan vi dör.

 Lyssna gärna här:


Lyssna: Vid dagens början 20130406 06:03


 Ha en mysig lördag!


torsdag 4 april 2013

Nya inläsningar på radion

I dag gjorde jag några inläsningar till radions "Vid dagens början" och "Vid dagens slut".
Det var ett tag sedan sist!

Men det är roligt att använda språket på ett annat sätt än vad jag gör i mina och Anders barn- och ungdomsböcker.

Under våren har det droppat på massor av förfrågningar om föreläsningar runt om i landet.
Det är väldigt kul!
Här kan du hitta en aktuell lista på de ställen jag besöker under året.
Listan kompletteras löpande.

Samtidigt har jag haft fullt upp med att skriva på årets böcker.
Det kommer bli sex stycken böcker i år.

Och så har vi arbetat med ett nytt filmmanus om Sune.
"Sune på bilsemester" kommer spelas in mellan 20 maj och midsommar i Sydtyrolen.
Det är ingen uppföljare till "Sune i Grekland". Jag vill hellre se det som en helt ny Sunefilm.
Mest för att man inte ska få känslan av att det är en "tvåa" som spelas in.
Det är en ny handling.
Det är samma skådespelare som i "Sune i Grekland", men den här gången så åker de på en resa genom Europa.
De ska återuppleva föräldrarnas bröllopsresa, bland annat.

Filmen beräknas ha premiär på juldagen.

Personligen så har jag känslan av att den kommer bli roligare än den förra.

Men vi får väl se!

Och inom kort är det dags för våra finska vänner att få möta "Sune i Grekland".
Filmen går upp på finska biografer den 26 april.



måndag 18 februari 2013

"Min stora internet"

Jag skriver ju inte så där vansinnigt ofta på min lilla blogg.
Och när jag skriver, så uppskattar jag att få respons av olika slag.

För en tid sedan så tog jag bort den där funktionen som gör att man måste skriva in en kod för att kunna kommentera.
Det kändes lite krångligt, på nåt vis. 

Men det resulterade i att det har börjat dyka upp "SPAM-kommentarer".

Mest på engelska, där det står att de verkligen tycker om min blogg - och vill att jag ska besöka deras blogg.
Blir mest trött på dessa falska kommentarer.

I dag kom en annan variant av sådan kommentar.
Någon har väl kommit på den smart idéen att använda Google translate på sin lilla text.
Jag undrar om personen verkligen trodde att detta skulle fungera bättre?

Jag har skrivit om det tidigare - glöm inte att klicka på "read speaker" och få denna lilla text uppläst.


 ----

Kommentar från "Anonym".

 Jag ville verkligen utveckla en liten anmärkning att säga tack till er för några av de fantastiska rekommendationer som du skriver på denna webbplats.
Min stora internet tittar upp har i slutet erkänts med lysande förslag till utbyte med mina gäster.
Jag skulle hävda att vi besökarna faktiskt är ganska tur att existera i en underbar gemenskap med så många framstående personer med mycket bra principer.
Jag känner mig mycket lyckligt lottade att ha använt hela din hemsida och ser fram emot många fler lysande tider läsa här.
Tack än en gång för alla detaljer.


 ----

Är det någon som förstår vad Hen Anonym vill tala om?


 Jag fattar ingenting!

torsdag 31 januari 2013

Hemliga Byrån på Soundcloud

Här finns det några gamla godingar - och även några mindre goda.




Hemliga Byrån var ett projekt som började som en kul grej sommaren 1986.
Vi gjorde ett kassettband till en bank med några sagor om Sune blandat med fyra stycken låtar.
Bandet vi satte ihop var gamla kompisar.
Men för att göra det hela mer spännande så kallade vi oss för
HEMLIGA BYRÅN.

Några månader senare så kom jag och Anders på en ny låt som vi tyckte vore rolig att spela in i studio.
Låten hette "Hej Hej Hemskt Mycket Hej".
Innan vi själva fattade någonting så hade låten blivit en stor succé och vi fick spela in en hel LP.
Sommaren 1987 åkte vi dessutom land och rike runt med bandet.
Byrålådornas bussresa.

Smultronstunder

Längtar efter sommar!

Sol.

Smultron.

måndag 28 januari 2013

Mer från Guldbaggen

Här finns ett klipp som jag kan titta på ofta, för att påminna mig om den glädje jag kände när vi vann BIO-publikens pris.





Jag kan tala om att slips inte är min grej i vanliga fall. Jag brukar inte känna mig bekväm i det. Men just den här kvällen hade jag kunnat känna mig bekväm i precis vad som helst.
Till och med polokrage!

Och här är en liten artikel från VLT (Västmanlands läns tidning), som jag tycker pekar på en mycket intressant och viktig sak.
Läs själva:



Att tänka på priset som filmvärldens motsvarighet till Jerringpriset känns oerhört hedrande!
Och varför inte?
Det är tre filmer som många människor har velat se på BIO.
Sedan får man rösta fram den man tycker är mest värdig vinnare.
Den här gången vann vi.

Det enda konstiga med den artikeln är att de ÅTERIGEN inte lyckas skilja på vem av oss som är Anders och Sören.
Jag menar HUR SVÅRT KAN DET VARA???
Det kanske är för mycket begärt efter endast 30 år som författare i offentlighetens ljus?

Jag heter Sören.

Tack för ordet.





onsdag 23 januari 2013

Guldbaggen 2013

I måndags var det då dags för Guldbaggegalen på Cirkus i Stockholm.
Hade egentligen inte tänkt gå, men eftersom vi blev nominerade i klassen "Biopublikens pris", så kändes det kul att gå på filmSveriges firmafest.

Det var ganska många år sedan sist.
Senast jag var med på galan så hölls den i Stockholms stadshus.
Nu var det på cirkus.
Där var galan för övrigt allra första gången jag var med också.
Det var 1994.
Då hade vi gjort "Sunes sommar"

Att bli nominerade till "Biopublikens pris" kändes overkligt och oerhört hedrande!
Jag var faktiskt mycket stolt och glad över att ha blivit nominerad!
Just nu har filmen setts av 450 tusen besökare.
Det är helt ofattbart!

När sedan Babben på scenen ropade upp oss som vinnare, så fattade jag först ingenting.
Jag såg att Anja, Anders, Patrik och Morgan ställde sig upp och ropade.
Då fattade jag att vi vann!

Oerhört roligt!

Samtidigt så anser jag att ett sådant pris är ett pris till hela branschen.
Alla filmer gynnas av att folk vill gå på BIO och se film!
Att vår Sunefilm just nu visas i hela landet, och att många vill gå och se den innebär att många andra filmer kan få chansen att bli verklighet.
Det är egentligen även samma sak med böcker!
Varje år ligger jag och Anders i topp över utlånade böcker på landet bibliotek.
Den allra största delen av de pengar som denna utlåning innebär går tillbaka till Sveriges författarförbund.
De i sin tur delar ut stipendier varje år till författare av olika slag.
Bland annat så tilldelas femåriga arbetsstipendier till vissa så kallade "smala" författare, för att de ska ha råd att fortsätta skriva sina böcker.
Det talas sällan om detta.
Att de kommersiellt framgångsrika böckerna faktiskt finansierar många av de mindre säljande författarna.
Det är inte något som de finkulturella vill veta av!
Samma sak gäller alltså för svensk film.
Filmer, som vår "Sune i Grekland", "Hamilton" och "En gång i Phuket" hjälper till att finansiera och möjliggöra filmer som "Äta, Sova, Dö" och andra mindre kommersiella framgångar.

För min del är det där inget problem!
Jag anser att man ska hjälpa varandra i ett så pass litet filmland som Sverige.
Vi behöver stötta de som har det svårt.
Vi bör också kunna hylla de som går bra.

Tycker att det där med avundsjuka och missunnsamhet är väldigt oattraktivt.

Vi är kanske ett litet land.
men vi är också jävligt bra!
Och då behövs många olika sorters filmer och böcker.

När jag läser en del elaka inlägg om filmer eller böcker, så känns det som om vissa recensenter och så kallade "proffstyckare" lider av svår mental förstoppning.

Vi kan väl vara större människor än så?

Eller är det bara min önskedröm?

Här kommer en del lånade bilder från Guldbaggegalen i måndags.











Här finns även en länk till ett radioinslag där jag pratade med p4 Örebro.
Och dessutom här finns ett litet inslag i SVT:s Tvärsnytt från i går kväll.

Ha det fint alla människor!




Bilder lånat från: SVT, Expressen, Aftonbladet, Finest.se, Filmkritikerna.se,


onsdag 2 januari 2013

Så käckt!

Fick ett mail.
Man får ju såna ibland.
Och den här typen av mail får man alldeles för ofta.
Jag förundras över om det verkligen finns NÅGON som går på dessa?

Och så en sak till: glöm inte att klicka på "read-speaker" och få hela texten uppläst för er.
Kan få den mest bittra surbullen att få sig ett gott skratt.

---

DRS : Regionala direktoratet för Swedbank 

Bäste kund Swedbank :


Fortsätter på servern till en kontroll i utbetalningar, fann vi följande felmeddelande :
Denna månad daterad 2012/12/28 din månatliga abonnemangsavgifter var försenad (283.114 * 2) ett belopp om 567,173 kronor.
För detta ändamål, är du uppmanas att besöka området och återfyllning leverans abonnent ansökan
genom att klicka på länken nedan för att få en rabatt.

Helt enkelt ringa eller tillgång webbformulär genom 
att klicka här

Tack för din förståelse.
Inga krav kommer att accepteras i avsaknad av ett omedelbart svar från dig.
vid mottagandet av ditt formulär så kontaktar vi dig om det nummer du anger.

Mycket vänliga hälsningar,
Regional förvaltning .

Alla e-postmeddelande med ett enda klick Mail app på i telefon och Android - Läs mer.

----

Vad tror ni, kära vänner?
Ska man betala?

Skulle inte TRO det, va!

Fridens!




söndag 30 december 2012

Farliga böcker?

I dag var jag och Anders med i TV4 och pratade om våra böcker.
När vi var klara där så träffade vi Susanne, som senare skulle skrapa en TRISS-lott i TV.
Hon berättade om sin son, som nu var vuxen.
När han växte upp så läste han Suneböckerna och älskade dem!
Det var de enda böckerna han läste!
Så hans lärarinna berättade på utvecklingssamtalet att det var slut med detta.
Han fick inte längre läsa Suneböckerna, för han skulle tvingas läsa andra böcker.
Resultatet av detta var att han helt slutade läsa böcker!

Jag blev alldeles tagen av den berättelsen!

Hur kan en lärare göra så?
Om en pojke vill läsa just Suneböckerna. Låt honom läsa dem!
Eller går det där förbudet i linje med Jan Hansson, på svenska Barnboksinstitutet, som vill få biblioteken att rensa bort våra böcker.
Barn ska inte läsa!
Det är tydligen den devisen som råder på Svenska Barnboksinstitutet.

Tänkte att det kunde vara bra för svenska folket att veta vilka krafter som försöker styra barns läsande. Till det sämre.

Böcker är nödvändiga.
Jag förstår faktiskt inte att vi fortfarande i våra dagar lever i ett litterärt förtryck.
Låt barn få läsa det de dras till!
Serier? Varför inte.
Jag själv läste serier när jag växte upp.
Jag inspirerades av dem.
Det fick mig att vilja utveckla mitt läsande.
Då kom böckerna.

Jag anser att varje människa har rätt att få läsa den bok, eller den serie som de dras till.
Jag fick ett pressurklipp från Uppsala Nya Tidning, där en ung flicka skrev en krönika om att vuxna och barn har olika uppfattning om vilka böcker som barn ska läsa.
På de vuxnas lista fanns Roald Dahl och Astrid Lindgren.
På barnens lista fanns Martin Widmark (Lasse-Maja) Jujja Wieslander (Mamma Mu) och vi (Suneböckerna)

Det är tydligt att barn vet vad de vill läsa.
Varför ska då vuxna försöka styra detta genom sina egna värderingar och åsikter om vad som ska anses vara "god litteratur"?

Ibland blir jag bara trött på vissa vuxna människor som tycks ha glömt bort sin egen magiska värld som kallades för barndom.
Ett tips till alla dessa: gå barfota en stund i snön. Ät en glass. Titta en stund på stjärnorna.
Och skratta.
Minst en gång om dagen.

Fridens!