Det är inte lätt att vara förälder...

I dag fick sonen ta sin andra spruta mot Svininfluensan.
Själv så behöver jag inte ta mer än en.
Men eftersom han är i en ytterst farlig riskgrupp så tyckte läkarna att han behövde påfyllning av skyddet.
En svininfluensa i hans kropp skulle sannolikt vara livshotande.

Här om dagen satt jag och pratade med en av döttrarna, då sonen kom förbi och tittade strängt på mig.
- Tänk på din mun, pappa, sa han.
- Va? Sa jag.
- Du måste tänka på din mun. På vilka ord som kommer ut.
- Ja? Gör jag inte det?
- Jag vet inte. Men man måste alltid ta ansvar för alla sin ord.
Sen gick han.

"Ansvar för alla sina ord"?
Jag menar..
Skulle inte han vara utvecklingsstörd och ha svårt att förstå saker och ting?
Vad hände med det?

:o)

Jag tänkte på det där hur lite många av oss föräldrar tror om sina barn.
Vad de kan klara av.
Varför är det så svårt för oss vuxna att låta våra barn få växa i sin egen takt?
Vi tycks ofta tro att vi vet mer om vad de vill med sina liv än de själva.
Men om jag vänder på tanken och om jag frågar dig som läser detta, om dina föräldrar visste mer om dina behov när du växte upp än du själv.
Var det så?

Kände du att dina föräldrar förstod vad du skulle utvecklas av och på vilket sätt du bäst skulle växa som människa?

När jag ser på min egen föräldraroll så får jag ständigt påminna mig själv om att undvika mina automatiska nej.

Vi säger så ofta nej till våra barns längtan.
99 gånger av hundra så säger vi nej till barnen.

Men varför gör vi det?

Det är ju inte på grund av att vi vill förvägra barnen att växa upp.
Det är inte för att vi vill hindra deras utveckling.

Nej, det är ju för att vi älskar dem så mycket.
Ibland kanske vi kväver dem med vår kärlek?

För våra maskiner till hjärnor bygger snabbt upp ett tänkbart scenario som kan inträffa.

Om barnet klättrar i träd så kommer det kanske ramla ner.
Och risken finns alltid att det då bryter benen.
Kanske båda två till och med!

Det sannolika blir då att barnet får ligga inne på sjukhus en längre period.
Kanske i flera månader om benbrottet är allvarligt.
Och det kan ju faktiskt bli ganska allvarligt såna där saker.
Jag minns när jag växte upp att det hände lite då och då...

Om barnet ligger så där länge på sjukhus så kan det vara svårt att hänga med i skolarbetet.
Ja, skolan blir ju lätt eftersatt i såna situationer.
Det är inte helt orimligt att barnet därför får gå om ett år i skolan.

Det vore synd, för alla kompisar försvinner upp i en annan klass.

Hos de yngre känner ditt barn inte någon.
Kanske kan barnet hamna lite utanför.
Kanske blir det mobbat.
Elaka barn kan få för sig att barnet har fått gå om en klass på grund av ditt barn är dum i huvudet.

Mobbningen förvärras och ditt barn kommer inte att vilja gå ut längre.
Det sitter mest hemma vid datorn eller TV:n och bli passivt.

Barnet kan mycket väl börja tröstäta chips och coca-cola, för att slippa känna ensamhetens smärta.
Och snart har barnet svår fetma och blir ännu mer isolerat.

När barnet växer upp så byts chips och cola ut mot sprit.
Ditt barn börjar dricka för att glömma sin tragiska barndom.
För att slippa möta alla demoner från skoltiden.
Alla mobbare som ansåg att ditt barn var dum i huvudet.
Vänner och släkt vänder sig bort från ditt barn som nu missbrukar både alkohol och narkotika för att glömma allt elände i uppväxten.

Ensam och utan vänner drar ditt barn runt på stan och gör inbrott för att finansiera sitt allt mer tunga beroende.

Det har inte längre någonstans att bo och under en kall vinternatt ligger ditt barn på en parkbänk och fryser ihjäl.

Allt detta ser du kan hända om du låter ditt barn få klättra i träd.

Vill du verkligen ha det på ditt samvete?
Vill du låta barnet dö bara för att du inte vågade säga nej till en klättring i ett träd?

För dig är det en självklarhet som förälder att därför säga NEJ när barnet vill klättra upp i trädet.

Du säger nej för barnets egen skull.

För du vet ju vad som kan hända...

Det är inget fel på varken barnets längtan att klättra i träd eller din vilja att skydda ditt barn.

Det viktiga tror jag snarare är att se när de där automatiska nejsvaren dyker upp - och varför.

För kanske är det så att vi som föräldrar kan ta ansvaret att backa undan när barnen vill lära sig växa med hjälp av både misstag och framgång.

Den människa som står stadigt med bägge fötterna på jorden står också helt stilla.

Tänk på det!

Vi ses i trädet.

Och så en liten film som handlar om just det jag skrev om!



Ha en fin torsdag alla människor!

Det finns mirakel

Det var en man som var arg på Gud.
Han hytte med näven upp mot himlen och förbannade Guden som aldrig lät honom få vinna på lotteri.
- Hela mitt liv har jag bett för att få en riktig vinst, sa mannen. Det enda jag får av dig är tystnad. Jag tror inte ens att du finns!
Mannen var ordentligt arg och utmanade Gud.
- Varför Gud? Varför vinner jag aldrig? Och varför får jag aldrig några svar på mina böner? Visa dig om du vågar!
Då hände miraklet.
Himlen öppnade sig och en röst dundrade:
- Hörrö! sa rösten. Jag har hört dina böner. Men du måste ju också hjälpa till. Hur ska du kunna vinna om du aldrig köper nån lott?

Dessutom är berättelsen helt sann.
Nästan.
Faktum är att historien innehåller en hel del visdom också.
Ofta gör vi väl så där?
Vi önskar ibland att saker skulle vara på ett annat sätt. Men vi gör inte mycket för att förändra dem.
Utan lott kan man inte vinna. Utan förändring kan man inte göra nåt på ett annat sätt.


På en gata i London säljer de mirakelkurer för ansiktsvård.
Affärerna går lysande.
För de har nämligen skyltat upp med två skyltar som visar den fantastiska resultatet.
En före och en efter.

Se bildbeviset.




Nu har jag pratat i radion. Det gick bra, tror jag.
Nu ska jag snart hoppa in i bilen och bege mig mot Värmland.
17.30 börjar det.

Jag har som vanligt full koll på allt...

Ha ha ha!

Nä, som vanligt så har jag en liten, liten aning om vad jag ska prata om och sen blir det improviserat i stunden.
Precis så som livet är.
Det går att planera en del.
Men det mesta händer ändå.
I stunden.

Goder onsdag alla människor - och TACK för alla kommentarer! Jag blir så glad av det!

En dag i taget

Nu är det kväll.
Vad hände med tisdagen?

Det här ska jag göra i morgon.

Ska bli kul.

Och på förmiddagen ska jag göra nån liten radiointervju om det.

Och här är en liten film som jag gjorde på en låt som låg och skräpade.



Fridens.

Lite läskigt nästan

Hittade en bild i en gammal bok.
Och personen på bilden är ju LÄSKIGT lik mig!
Jag fattar ingenting.

Boken är från början av 1800-talet.




Det gör att jag genast börjar fundera lite mer på det där om man har levt tidigare liv.
Jag vet inte om man gör det.
Men jag TROR det.
Det är mest för att jag väljer att tro på det.

I dag får jag inget vettigt gjort alls.
Jag sitter och stirrar på alla idéer vi har till Bert-boken.
Jag skriver några ord.
Ångrar mig.
Raderar.
Börjar om.
Det går bra en stund.
Läser det jag skrivit.
Ångrar mig igen.
Raderar.
Funderar om jag behöver nåt mer.

Så där håller det på ganska länge.
I stort sett hela dagen med avbrott för lite träning och lunch.

Ska vara med på Radio Värmland i morgon vid halv elva ungefär.
Via en länk från radion Örebro.
På kvällen ska jag hålla en liten föreläsning i Karlstad.

Nu ska jag skriva en stund till.

Ha en underbar tisdagskväll!

Jag är ju så blygsam...

Men här är en liten film som jag vill dela med mig av.
Jag visar den i all ödmjukhet.
Förstås!



Sånt är livet.
Ganska märkligt, eller hur?

I dag är det tisdag.
På programmet står skriva, träna, möte med sonens skola och förberedelse inför i morgon när jag ska till Karlstad och prata på "anhörighetscentrum".

Och tänk på alla människor att det i Greene (USA) är olagligt att äta jordnötter och gå baklänges på trottoaren, samtidigt som det pågår en konsert.
Jag var ytterst nära att göra det en gång.
Det är ju lätt hänt, menar jag.

Ha det bra i dag!

Blir så förbannad!

Klicka på länken för info från Aftonbladet.
En ung, lätt utvecklingsstörd flicka såldes av ett ungdomsgäng till sexköpare.
Det är så beklämmande att jag inte finner ord.
Vad är det för värld vi lever i?

Det är så förbannat dumt att orden inte räcker till.


Tidigare stod det om fallet på den här sidan.

Såna här fall dyker upp lite då och då.
Och det är lika frustrerande och vidrigt varje gång.

Vilka hemskheter har de själva blivit utsatta för för att kunna förvandlas till dessa hänsynslösa människor?

För det är ju nästan alltid så.
Förövaren är själv ett offer för sina tidigare erfarenheter.
Och hur kan man bli så skadad i sin empati att man utsätter andra människor för den här typen av grymheter?

Jag känner mig ordlös.
Tom på ljus.

Vemod i november

Vaknade i dag och kände mig fylld av någons sorts vemod.
Blickar ut över det regntunga landskapet och tycker att ljuset känns oändligt långt borta.

I dag är det en sån där dag när jag helst av allt bara vill krypa ner under täcket igen.
Gömma mig.
Glömma att det är november.
Men det går inte.

För hur jag än försöker så finns november kvar när jag öppnar ögonen igen.

Jag kan tycka att vi människor ofta gör så med våra liv.
Vi vill inte se hur det är.
Vi blundar och låtsas att det som är dåligt inte existerar och att verkligheten är en annan än den faktiska.

Vi lägger ner SÅ mycket tid och SÅ mycket ork på att försöka vara nåt annat än det vi är.
Varför?
Kanske är det allt för plågsamt att vara sig själv?
Med både fördelar och nackdelar.
Framgång och motgång.

Vi ödslar tid på att polera vår personlighet till att framstå på ett bättre sätt.
Men kanske är det så att hela personligheten endast är en mask som vi lärt oss att använda i livet för att inte bli avslöjade som de barn vi är. Klädda i vuxna dräkter.

Kanske kan det vara så att vår personlighet är som ett skal.
Vi behöver den för att klara oss.
Men för den delen så behöver vi inte vara identifierade med den.

Jag tror att vi är mycket, mycket mer än det som är uppenbart för oss.
Vår ande är större och mer omfattande än vad våra hjärnor kan förstå.
Och ändå är det med våra hjärnor som vi försöker förstå det som inte går att förstå...

Alla religioner i världen har svaren.
Säger de.
De "vet".
Så många ställer sin tilltro till att religionerna ska hjälpa till att ge svar. Att förstå.
Men även religionerna är ju skapade av mänskliga tankar och idéer.

Jag har i alla fall inte upptäckt någon religion som har ödmjukheten att säga:

"Jag vet inte".

Nä. Religionerna ger svar.
De svarar även när de inte vet.
För osäkerhet skulle kunna ge upphov till tvivel. Och det kan inte religionerna acceptera.
Tvivel är ofta enligt religionerna ett tecken på svag tro.
För mig är tvivel ett tecken på eget tänkande.
Det är sunt. Det är friskt.
Det är hälsosamt.

och på det - 2 minuter meditation:



Jag har en massa pyssel för mig i dag.
Det är papper som ska lämnas in, redovisningar som ska skrivas på, utvecklingssamtal som ska genomföras, mail som ska skrivas, telefonsamtal som sak ringas, planering som ska göras och någonstans ska jag även hinna med att skriva lite mer på den kommande Bertboken.

Det är en dag i november. 2009.

Relationer...

Relationer är inga enkla saker.
Det är inte ens en sak, för det första.

Hur som helst.
Det finns många olika relationer.
Variationerna tycks vara oändliga.
Men vad är det människor söker i sina relationer?

En del söker sin ”äkta hälft”.
Det vill säga den del som ska göra det egna livet komplett.
Hur sannolikt är det att man lyckas med en sådan sak?
Hur kan en annan person göra DITT liv komplett?
Det känns inte riktigt realistiskt.

Om två halva människor möts, så blir de inte en hel människa.
De blir två halva människor.


En del söker sin egen motsvarighet.



De kanske har ett gemensamt intresse för hjältedräkter till exempel.

Andra söker sin olikhet.



Vad man söker för kompletterande delar i den andre människan kan vara svårt att sätta fingret på.
Eller lätt.

En viktig sak är i alla fall att man vågar behålla sin egen särart när man träffar en partner.
Att man vågar stå kvar vid sin egen identitet som unik människa.
Att man inte plötsligt börjar tvivla på sin egen manlighet eller kvinnlighet.
Av olika anledningar.



Kärleken fångar människans inre.
Inte alltid det yttre.
Även om det många gånger kan vara det första man attraheras av.


Det finns ett uttryck i den engelska språket som säger:
"Fall in love"
och ett annat som säger:
"Rise in Love"

Det är skillnad om man faller i kärlek - eller om man växer i kärlek.
Tror inte att det uttrycket finns i det svenska språket.
Eller i alla fall innebörden av det.
För om man faller - så behöver man resa sig efteråt.
Det behövs inte om man växer i kärlek.




En del växer nästan för mycket, kan man tycka.




Djuren söker sina partners genom instinkten om artens överlevnad.
De vill helt enkelt ha den partner som kan ge dem den bästa avkomman.
Det är värt att tänka lite på...



Voff?

Då tänker jag lite på att valar är det enda djur som, utöver människan kan ta självmord på grund av depression.
Beror det på valens storlek?
Eller varför är valar deprimerade?




ja, det var många funderingar på en lördag.

I dag är det bokmässa på Slottet i Örebro.
Och..?

Jag ska INTE dit.

Inbjudan lyser med sin frånvaro ännu ett år.

Men i går var jag där. Med en inbjudan från Stadsbiblioteket.
Inte från mässan.

I dag ska jag vara riktigt, riktigt onyttig.
Se på film, läsa bok, äta godis, halvligga i soffan och vara LAT.

Visst är det underbart?

Nästa vecka är det skrivande av Bert-boken igen.
Och på onsdag har jag en föreläsning i Karlstad om "Prins Annorlunda".
Kul.

Nästa lördag är det öl & whiskymässa här i Örebro.
Hmm..det är ju inte alldeles ointressant...

ha en fridfull lördag alla människor. Med eller utan partners.

Bra och dåligt

Har varit i Stockholm mellan torsdag och fredag.

Det var möte med bokförlaget.


Bra jobbat.

Och sen blev det middag på Sture Hof och några öl.
Bara några...
Bra där också.

Anders gjorde ett försök att se söt ut.
Bra.



Och sen träffade vi Adam och Mauro på PA & Company.




Bra.

Sen försökte jag sova några timmar på det fina hotellet Rival.
Benny Anderssons hotell som ligger precis vid Mariatorget.
Tjusigt med en speciell "kuddmeny".
Man kunde ha en massa olika varianter på kuddar.
Det var första gången. Har aldrig sett nåt sånt på hotell tidigare.
Jag var så nöjd med de kuddarna som fanns i sängen.
Bra.

Men jag kunde inte sova i alla fall.
Dåligt.
Av nån anledning så är det nästan alltid så när jag ska sova på hotell.
Första natten är värdelös.
Sover i stort sett ingenting.

Sen var det frukost och resa tillbaks till Örebro.
Försökte sova en stund på tåget istället.
Det gick inte heller så bra.
Dåligt.

Sen var det bara att förbereda mig inför en föreläsning som jag hade på slottet i Örebro.
Det är bokmässa där och jag pratade om boken ”Prins Annorlunda”.
Det var fullt av folk i lokalen så de fick till och med säga nej till några som inte fick plats.
Dåligt.
Men kul så klart att folk ville komma och lyssna.
Bra!

Nu blir det grabbkväll med sonen.
Vi ska sitta i soffan och se på Idol och vara grymma grabbar.
Mysigt!
Bra! Dagens bästa.

Slut på rapport.
Bra.

Så grym är världen

Läste med fasa i tidningen att det hemska hade hänt.
Jag ville inte tro det.
Det kändes så grymt och fruktansvärt på alla sätt.
Men jag fick det bekräftat efter en stund.

ZLATAN SKA FUNDERA PÅ OM HAN VILL FORTSÄTTA I LANDSLAGET!
Ja, det är sant.

Jag tycker att det känns hemskt.
Det är som en mardröm som jag vill bli väckt ur.
Det får inte vara sant.
Jag vill nästan inte ens tro på det.
Men jo. Det ÄR sant!

Att Zlatan ska FUNDERA!

Han måste genast erbjudas professionell hjälp med att fundera.
Det är inget man ska ge sig på i ensamhet utan tidigare erfarenheter.
Det går inte att plötsligt bara börja FUNDERA så där utan vidare.
Nä, nu är det viktigt att landslagsledningen skakar fram några erfarna psykologer som kan vägleda vår stjärna i sitt FUNDERANDE.

Det vore en skamfläck i Svensk historia om stackarn ska behöva genomlida sitt FUNDERANDE utan stöd och hjälp av de som vet hur man gör.

Och HUR ska landslaget kunna springa, sparka och skutta utan Zlatans hjälp?
Det går ju inte!
Han är lika viktig för landslaget som bollarna, energidrycken och skosnören.
Nu måste ledningen för landslaget visa lite kraft och hjälpa vår superhjälte genom den svåra tiden av funderande.

Eller...kan det vara så att han bara vill ta det lite lugnt ett tag?
Kan det vara så att Zlatan vill ha en soft period under vintern för att bli ordentligt frisk?
Kan det vara så enkelt att han bara vill skapa det rätta suget efter nya landslagsuppdrag efter besvikelsen över att missat att gå till VM-slutspel?

Jag vet inte.
Ska FUNDERA på saken en stund...

I dag är det måndag och skrivandet av nästa års Bert-bok är i full gång.
Anders och jag delade upp avsnitten förra veckan och nu skrivs det för fullt.
På torsdag är det åter dags för möten i Stockholm och därefter är det bokmässa i Örebro mellan fredag och söndag.

Men som VANLIGT har klantskallarna på mässan glömt bort att höra av sig till oss, så det kanske inte blir nåt av i år heller.
Samma sak hände förra året.
Märkligt.

Jag har ett uppdrag att vara där och prata om boken "Prins Annorlunda" på fredag eftermiddag, men sen är det inget mer inbokat.

Hurra för alla fina farsor!

I dag är det Fars dag.
Har blivit firad av mina tre underbara barn.
Underbart!

Och då vill jag även passa på att sända en varm hälsning till alla andra pappor ute i landet.
Fy fan vad vi är bra!

Här är några fina exempel på pappor som allt för sällan uppmärksammas.

Vi börjar med en fin kille som gärna vill visa sina mjuka sidor.
Han har ett stort hjärta och försöker här på bilden förmedla vilken fin kille han är. Innerst inne!

Njut.



Nästa kille är en man som tycker att det är viktigt att vårda sin kropp.
Ingen dag i veckan är fel när det gäller att hålla kroppen i trim.
Han bygger muskler i stort sett alltid.
Det är lite osäkert var de tar vägen.
De tycks nämligen inte fastna på hans kropp.
men som tur är så finns det fiffiga knep att ta till.

Njut!






Nästa fina man är kanske min egen favorit.
Han är inte rädd att visa upp sin känsliga sida och han tycker om att vara mjuk i ett förhållande.
Hans familj stöttar honom i hans vilja att vara lite glansig mellan varven.
Glamour är en viktig del av hans liv och han följer BÅDE Idol och melodifestivalen och vet det mesta som är värt att veta om bröderna Herreys framgångssaga.

Njut?


Och därefter tar vi ännu en kille som känner sig mjuk och mysig.
han vill gärna posera med sitt varma och fina hjärta.
Och eftersom det inte syns på bild så löser han det på annat sätt.
Det är känsligt och fint och fullt av innerlig längtan att visa sin sårbarhet och mjuka sätt i relationer.
Av någon anledning så tycks inte hans relationer ändå fungera.
Ingen fattar någonting.
Inte hans barberare heller.

Njut!



Därefter kommer en härlig kille som har en viss konstnärlig ådra.
Hans inspiration kommer från Albert Einstein och andra hårbollar.
Man kan lätt luras av hans yttre.
Han är innerst inne en riktigt fin man som gärna vill dela med sig av sitt livs visdom.
Om man vill söka kontakt med honom så finns han inte hos frisören.

Om man vill söka upp honom så bör man kanske fundera på vad man har för mål i livet.

Hur som helst..
NJUT!



Sen har vi en lite kul kille som har humor som sitt främsta vapen när han söker nya kvinnor.
Han vet att kul killar får ligga mer än andra.
han förstår däremot inte varför det inte fungerar för honom.
Än så länge.
men han är en fin man någonstans bortom mjölkproduktion och annat som först måste klaras av.

så..

Njut!

Eller Mu?




och som en liten avrundning tänkte jag presentera en bild på ett helt gäng med härliga karlar som vet hur man gör en kvinna lycklig.
Eller full i skratt..?




Ja, det var alla pappor jag hade att bjuda på i dag.
Nästa gång ska jag förmedla lite mer om vad som gör att vissa relationer fungera medan andra tycks vara dömda att misslyckas.


Goder kväll och ha en underbar söndag!

Kramelur!

Bakom fasaden

Den kända artisten talar ut.


Visst är det hela sorgligt?

En del människor som lever med undertryckta känslor kan plötsligt explodera och få utlopp på de mest bisarra sätt.
Jag tänker på en del av de där katolska prästerna som försökte trycka ner sin sexualitet. Det resulterade i att de istället gjorde fruktansvärda övergrepp på unga pojkar.
Sexualiteten behövde komma ut någonstans.
Det är inget försvar.

Har tänkt en del på det där att alla människor behöver få tillåtelse att känna alla sina känslor.
Att det ska vara så svårt.
Många av oss går omkring och tror att vi måste "besegra" de så kallade negativa känslorna till förmån för de mer positiva.
Det gör ju att vi hamnar i att döma oss själva hårt varje gång vi misslyckas.
För det gör vi.
Alla känslor finns där för att de behöver finnas. Inte för att vi ska bli av med dem.

"You have to learn to enjoy the beauty of sadness, its silence, its depth." Osho

Att undertrycka och förneka känslor är uppenbarligen ingen framkomlig väg.
Att försöka leva endast med "kärlek" utan att ha koll på sin egen ilska och hat gör bara att det plötsligt dyker upp någon annanstans.
Det är i alla fall vad jag tror.

Till det behövs en liten bildillustration...



Ja...
Vilken titel på skivan, va?
Jesus use me.
Är det en uppmaning?
eller ett erkännande?
eller vad är det?
Vilken frisör går de hos?
Hur mycket förstördes ozonlagret av deras frisyrer?
Hur mild kan man se ut på bild?
Har de några dåliga dagar?
Hur får de uttrycka sin ilska?
Vad gör dem kåta?
Varför känns de som seriefigurer?
Varför känner jag på mig att jag inte vill höra på den skivan?

Frågorna är många.
Det finns säkert fler.

Ha en mysig fredag!


Det ska jag ha!

Vilken sinne är du?

Det har visat sig att vi människor ofta reagerar spontant på vad andra säger eller gör efter vilket sinne vi känner oss mest dragna till.

Man kan säga att vi lever mest inom ramen för ett sinne.
Man kan vara auditiv, visuell eller kinestetisk.

Till exempel så kan en person som har det visuella mest utpräglat kännas igen genom att den uttrycker sig i bilder.
En sån person har stort behov att omgivningen också ska kännas estetisk.
Hemmet kanske betyder mycket. Helst ska det vara ordning och reda på alla saker och trivseln ligger i hur det ser ut. En vacker omgivning får den visuella att må bra!




En visuell person att noga med att omge sig med sånt som ser vackert ut.
Den strävar efter att se bra ut och mår ofta dåligt när någon ser förskräcklig ut eller om någon inte har ordning på sina saker.
En person som har det visuella sinnet mest utvecklat säger fraser som:

- Det här ser bra ut!
eller:
- Jag ser att du inte mår bra.

Om jag raskt hoppar vidare till den personen som har det auditiva främst, så styrs den oftast av det som låter.




Ord är viktigt för den auditiva.
Läsande, skrivande, lyssnande är viktiga delar.
Att PRATA är oerhört viktigt för den auditiva personligheten.
Man når den auditiva människan genom att själv uttrycka sig i form av meningar som:

- Det här låter bra!
eller:
- Jag hörde att du ville prata om nåt?

En visuell person kan sitta och se på en auditiv person hur länge som helst.
Men det gör den auditiva personen nervös och orolig.
Den vill hellre prata eller diskutera.
En auditiv person störs ofta av oljud på ett sätt som kanske inte alls påverkar den visuella.
En auditiv person behöver ha ett sovrum som är tyst, till exempel.
När han eller hon tänker på någonting så strömmar det ord genom skallen.
Det pågår en ständig dialog i det inre.
De kan hålla långa diskussioner med sig själva när de funderar över någonting.

Den tredje personen är alltså den som mest styrs av det kinestetiska.
Det är en person som känner sig genom tillvaron.
Om någonting inte "känns bra" så styr man sina val efter detta.
En kinestetisk person har ett stort behov av beröring och närhet.




Man kan lätt känna igen en kinestetisk person genom att den lägger handen på den de vill prata med.
Den tycker att kommunikationen blir enklare om man får röra vid den man pratar med.
En kinestetisk person kan ofta ses som udda av en auditiv eller visuell person.
För den kinestetiska personen kan ibland göra handlingar som kan se märkliga ut för en betraktare.
Den kan med andra ord plötsligt välja att gå en annan väg, för att den får en "känsla" att man istället ska ta den andra vägen.
En kinestetisk person uttrycker sig med fraser som:
- Det här känns bra!
eller:
- Jag fick en känsla av att du ville säga nåt?

Det skulle egentligen räcka att beskriva dessa tre sinnen som styr oss.
Men då ska man komma ihåg att det finns även de som styrs av smak och lukt.
- Det stinker!
- Smakar det så kostar det!

När man då blandar dessa olika typer av människor så förstår man ju att det ofta blir krockar.
I kommunikationen.

Viktigt är också att poängtera att det ena är inte på något sätt "bättre" än det andra.

Det är bara en intressant (?) möjlighet att lära känna sig själv bättre.

Om man själv är auditiv och lever med en visuell människa så kan man vara ganska säker på att en del bråk handlar om städningen hemma...
En visuell ser det stökiga hemmet långt innan den auditiva upptäcker det.


För att göra det hela mer intressant så är det också så att alla människor har alla dessa sinnen - och att vi behöver dessa för att nå längre in i vårt inre.

Om man till exempel tycker sig vara minst av allt visuell så kan man vara säker på att det är just det sinnet som ligger längst in i dig.
Och för att nå dina inre resurser så är det just detta sinne som du ska vara extra uppmärksam på.

Och mellan det yttersta lagret (det sinne som du mest känner igen dig i) och det innersta lagret (det du minst känner igen dig i) ligger det tredje sinnet som en bro.

Man kan alltså säga så här:
Om jag är auditiv och har det visuella längst in så är bron för att nå dit, det kinestetiska.

Förenklat:
om man är auditiv och vill nå sina innersta resurser så kan till exempel massage vara vägen dit.
Och att man når dit via massage visar sig genom att man kanske plötsligt börjar drömma mer i bilder.

Då är man nåt riktigt spännande på spåret...

Jag vet inte om allt detta enbart är flummigt och obegripligt.
Men sån är jag!

Och så lite musik på det?


En HELT underbar låt! Alltid!


Ja, det var allt denna torsdag.

Ha en fin dag alla människor.
Oavsett om ni känner, lyssnar eller tittar.

Lite dans?

Dans på morgonen piggar väl alltid upp?



Det är bara att haka på.

Kul att många vill ha diplom!

Skicka mail till mig: soren@trollen.se
Så skickar jag ett diplom tillbaks!

Dansa! Dansa! Dansa!

Ursäkta.

Känner du som jag ofta en känsla av urskuldande och ursäktande för saker som du inte kan rå på?
Skulden är en del av vårt livs system.
Vi ber om ursäkt för att vi finns.

Och jag undrar lite över var denna skuld kommer från?
Kan det vara så att vi fortfarande bär med oss arvsynden från Jesus kortfästelse?
Går vi omkring och ber om förlåtelse för att vi existerar på grund av att Jesus, enligt traditionen dog för vår skull?
Bär vi med oss en 2000 årig skuld med varje andetag vi lever?
Har detta lett till att vi i dag inte kan leva våra liv så som vi vill?

Vi känner ett behov av att ursäkta oss.
Jag har tänkt en del på det där och enligt mig så tycks det som om vi svenskar är ett extremt ursäktande folk.
Vi ber om ursäkt över än det ena än det andra.
Ursäkta att jag stör.
Ursäkta, kan jag få saltet.
Ursäkta mig, jag skulle vilja säga en sak.
Ursäkterna haglar över allt i samhället.

Varför är det så?
Varför ber vi så om ursäkt för allt?

Kan det vara så att vi tror att vår existens upprör någon, någonstans?

Min känsla är att vi missar så mycket av vad livet har att erbjuda när vi ständigt går omkring och inbillar oss att det är nåt fel på oss.

Varför har vi människor så svårt att acceptera oss själva, precis så som vi är? Det är nästan underligt hur mycket vi anstränger oss att bli någonting annat än det vi redan är. Och frågan är: varför? Vad är det om har fått oss att tro att nåt annat än det vi redan är ska bli så mycket bättre? Vi lägger ner tusentals kronor och åtskilliga timmar på att försöka förändra oss genom allt från att byta klädstilar till att träna in nya karaktärsdrag.
Kanske är det så att vi redan är perfekta, precis så som vi är?
Vad skulle det innebära om vi vågade tänka så?
Jag inbillar mig att det skulle ta oss förbi en oerhört stor mängd smärta i alla fall. För visst är det så att det är våra tankar och värderingar som stökat till det för oss.

Tänk tanken att du skulle gå förbi ett träd och säga:
- Varför är du grön? Du borde vara röd istället. Det är en bättre färg. Röd skulle passa dig bättre.
Efter ett tag skulle trädet känna sig obekvämt med att vara grönt. Det hade aldrig tänkt på det tidigare.
Men nu, när det har blivit påmint om den vackra färgen röd…
Snart skulle trädet behöva gå i psykoterapi.
"Jag har en identitetskris. Jag är grön, men jag borde vara röd. Jag känner mig som en röd, men spegeln visar grönt hela tiden. Finns det nåt jag kan göra?"

Det är ju så vi ofta lever våra liv.

Vi försöker bli nåt som vi inte är.
Och vi ser inte att vi då missar att se den gåva som vi redan är.
Och anledningen är att vi lyssnar på de som vi tror sitter på sanningen.
De kloka.
De som vet allt.

Det är de som i olika experiment försöker sätta ben på ormarna.
För de tror att de behöver såna.
Alla behöver ben! säger de.
Faktum är att ormar har klarat sig alldeles utmärkt utan ben i alla tider.
Om de nu skulle få ben skulle de inte veta vad de skulle ta sig till med dem.
Ormarna skulle troligen snart dö ut som ras.

Lek med tanken en stund – att du redan är helt perfekt precis så som du är.
Hur skulle det vara?

Jag skulle vilja dela ut ett diplom till alla människor på jorden där det stod:
”Härmed intygas att du, (och så personens namn) är bra.
Du duger precis som du är.
Grattis!
Och så en stämpel och lite viktiga underskrifter för att ytterligare betona det seriösa i dokumentet.
Kanske kunde det vara signerat Jesus, Muhammed, Buddha och Kungen.
Diplomet skulle delas ut istället för betyg varje år i skolan – från första klass och ända fram tills den dag vi lägger näsan i luften.
Tanken må vara naiv och lustig, men syftet skulle vara att få oss människor att sluta försöka bli något annat än den vi redan är – en människa.

Säg bara till om du vill ha ett diplom.

När man ändå är inne på det där med minnen...

Kunde inte låta bli.

Lite roliga bilder och en låt vi gjorde för några år sen.

Det var inte bättre förr...



Ey Kåmpis - det är ingen fara!

Oj oj.
Dags att skynda vidare.

En dag med konstiga tankar om minnen

I dag är det en sån där dag när det dyker upp konstiga tankar i skallen.
PLOPP säger det så kommer det en ny tanke in i huvudet.
Det är märkligt och lustigt.

För ett par dagar sen så fick jag ett ryck och letade upp en gammal skiva, från den tiden skivor gjordes.
Och från den tiden skivor gjordes i form av vinyl.
LP.
Long Play.
Det var en skiva som betydde väldigt mycket för mig under en period.
Jag vet inte riktigt varför, men skivan påverkade mig oerhört mycket.
Det var under en period av längtan.
Under vissa perioder av min uppväxt så kändes det som om jag skulle sprängas sönder av längtan efter "någonting".
Jag hade ingen aning om vad jag längtade efter, egentligen.
Det var bara som en stor värkande lust att få leva mitt liv.
Och då kändes den där skivan viktig.
I dag när jag lyssnar på den så kommer vissa av känslorna tillbaks.
Jag kan med ömhet se på den där unga killen i Karlskoga som bar på en brinnande längtan efter livet.

Skivan heter "Street Legal". Artisten heter Bob Dylan.
Det var en skiva som han gjorde innan han blev religiös fanatiker och började sjunga om Gud i var och varannan låt.
En låt som extra mycket sätter fart på mitt känslominne är låten "Is your love in vain".
Den betydde enormt mycket för mig och på min skiva så är spåret nästan sönderspelad. Det knastrar och har sig.
Därför blev jag glad när jag hittade låten på ITunes. Och på YouTube.



Den versionen är ju iofs en Live-version och inte lika bra som studioversionen.
Men ändå!

Om man retar sig på Dylans röst (som många gör) så kan man höra på den här covern vilken bra LÅT det är i alla fall!



Ur texten:
"Do you love me? Or are you just extending good will?
Do you need me half as bad as you say?
Or are you just feeling guilt?

I've been burned before and I know the score so you won't hear me complain.
will I be able to count on you or is your love in vain?

Well I've been to the mountains and I've been in the wind I've been in
and out of happiness.
I have dined with kings, I've been offered wings and I've never been too impressed."


Det är lustigt med minnen.

Det är ibland som om minnena finns kvar i ett kollektivt arkiv, där de plockas fram om man behöver dem.

Det är en intressant tanke att fundera över var vi har våra minnen.
Var finns de?

Det har gjorts undersökningar på det där och det har visat sig att någonting aktiveras utanför vår kropp när vi minns.
Det är som en energi som vi plockar in i vårt medvetande när vi behöver dem.
Det skulle kunna vara så med andra ord att minnen inte finns inuti våra kroppar - utan att de plockas ner i hjärnan när vi själva väljer.

Just NU - kanske du inte tänker på något särskilt minne?

Men om jag då börjar skriva om den första dagen i skolan.
När man började första klass och träffade alla nya klasskompisar.
Pirret i magen.
Nyfikenheten.
Allvaret som kom smygande att det var dags för skola - på RIKTIGT.
Nu skulle man sitta vid en skolbänk i flera år och bli duktig och smart.
Färgen på bänken.
Dofterna i klassrummet.
Lärarens kläder och vad som stod på svarta tavlan längst fram.
Plötsligt så kanske DINA minnen dyker upp i din skalle.
Du minns någonting.
Var kom minnet från?
Inuti dig?
Eller från någon annanstans?
I så fall - var?

Jag har VERKLIGEN ingen aning själv.

Men det är en spännande tanke.

För i nästa tankebana så kan det vara så att vi kan lära oss att snappa upp vad andra tänker.
Andra människors minnen.
Kanske från tidigare liv?
Om allt ligger lagrat någonstans utanför våra begränsade kroppar så kanske vi kan lära oss en metod att få tillgång till det?

Det kan också förklara varför vi bär på många kollektiva minnen.
Vi delar gemensamma minnesbilder från det här livet och kanske från tidigare existenser.
Vem vet?
Inte jag i alla fall.
Men jag tycker om att fundera över sånt.

Och nu över till nåt helt annat, som de sa i Monty Phyton-serien för många år sen...

En ytterst passande reklamskylt råkade hamna på rätt ställe:



Ja, det är verkligen nåt som inte stämmer...


Det är tisdag i dag.
Det betyder att måndagen är avklarad och det är en dag närmre att det ska bli onsdag.
Niklas Strömstedt uppträder i Kumla i morgon.
Funderar på att åka dit.
Vi får väl se om jag får till det.

Glömde jag nåt?
Ja visst ja!

Trevlig TISDAG!

Bus eller bus?

I dag var det grabbfest för sonen.
Så kul att se dessa grabbar.
Det var inte en lugn stund.
Bara roligt.
Fem timmar häng med polare behöver alla.
Utvecklingsstörd eller normalstörd.
Tog en massa bilder.




En del av dem ligger på Twitter.
Andra i min mobil.


Annars är jag personligen trött i dag.
Seeeg som en gammal deg.

Och kvällen går i taxibilens tecken.
Jag ska skjutsa runt på döttrarna som ska på olika träffar runt om i stan.
Jag får leka Taxibil.

Här kommer en SKÖN låt.



Om jag skulle bli upplyst skulle jag se ut så här:




och när vi ändå är inne på bilder.
Här är ett av få tillfällen när Älgarna talar ut.



Jag skulle ha passat på att fråga lite mer om Älgens liv, när den nu för en gångs skull talade ut i media.
Hur mår de i skogen?
Känner de sig som skogens kungar?
Varför är de som lustiga?

frågorna vill inte ta slut när jag tänker på en intervju med en älg.

Och så till slut en av de kanske bästa rubrikerna om Svininfluensan.
I Expressen talade en av experterna ut.




Vad bra att det var döden som de dog av.
Så att det inte var nåt annat, menar jag...

Jag har en bra idé.
En av de bästa.
Det är lustigt med de små idéerna. De ploppar ner i skallen när jag inte ens tänker.
Det gör jag i och för sig inte särskilt ofta.
Tänker, alltså.
Så då kanske det är så att min skalle är tillräckligt tom för att kunna ta emot en ny lysande idé.

Det kommer bli en bra grej.
Avslöjar inte mer än så.

Fridens lördagskväll alla.

och trevlig ALLA HELGONS BLÖDIGA NATT!!!

Människokonventionen

Att ta hand om sitt barn.

I samma stund som vi blir föräldrar förändras vår värld.
Oavsett om vi vill det eller inte så är vi själva inte längre det viktigaste i universum.
Det lilla barnet behöver oss.
Och vi ger det vi kan ge, med kärlek.
Så är det oftast.
Så kanske det till och med är tänkt att det skall vara.
Men tyvärr så är det inte alltid det som inträffar.

Någon sa en gång att man får de barn man klarar av.
Det kan vara en tröstande tanke för oss föräldrar till barn med särskilda behov.
Även om jag ibland undrar om det inte mer är så att vi får de barn vi får.
Punkt.

Föräldrarna skapar barnen och barnen skapar föräldrarna.

Utan barn kan man inte bli förälder och utan föräldrar kan barnen inte skapas.
Barn kommer fullständigt oskyddade till världen.
De har ännu inga knep att ta till för att hantera livet.
Därför blir jag extra sorgsen när jag hör talas om barn som far illa.
Barn som utsätts för de mest fruktansvärda saker.

Det borde vara varje barns rättighet att bli älskad för den man är.

Att barn ska få känna sig trygga, omhändertagna och okränkbara.
Varje enskilt barn förtjänar att få känna ovillkorlig kärlek från sina föräldrar.

Och när jag funderar lite mer över detta så inser jag att det är precis samma sak som alla vi vuxna också behöver.

Vi behöver bli sedda, respekterade och älskade för de som vi är.
Skillnaden är endast en siffra. En ålder.
Behovet är ofta det samma oavsett om man är 3 eller 30 år.

Det finns ju vissa grundläggande behov hos ett litet barn.
Behov som de inte har möjlighet eller förmåga att omvärdera.
Ett barn förväntar sig att bli skyddad från faror.
Det ber inte om hjälp att bli skyddat.
Det bara förväntar sig att föräldrarna ska se till att inget otäckt händer.
Dessutom har barnet behov av att få uppmärksamhet och omtanke av sina föräldrar.
Det är heller ingenting som barnet ens funderar på om det först ska förtjäna för att kunna få. Det existerar ingen känsla av inte vara värdig föräldrarnas kärlek.
Den tar de för givet.
Det fjärde grundläggande behovet är att föräldrarna ska se barnets behov.
Det behöver inte be om hjälp för att få det.
Barnet förväntar sig att föräldrarna ser att blöjan behöver bytas till exempel.

Barnet har inga strategier att ta till om deras grundläggande behov inte tillgodoses. De blir bara förvirrade och känner sig otrygga.

När en människa sedan växer upp utan att ha fått tillräckligt tillgodosedda behov, så kan dessa behov utvecklas till att bli krav.

Den vuxna människan kanske kräver att bli skyddad av sin partner.
Den kräver att bli sedd.
Och tycker sig ha rätt att kräva omtanke av sina närstående.
Man vill att omgivningen ska ge sin fulla uppmärksamhet när man begär det.
Dessutom kräver många människor att andra ska se vilka behov som behöver tillgodoses, och att de ska få detta omedelbart utan att man behöver kommunicera vad behovet är.

Och när dessa krav kommer så dyker de oftast upp tillsammans med någon känsla.
Någon är kanske arg över att du inte lyssnar ordentligt.
Någon annan blir ledsen över att du inte förstår vad den andra innerst inne önskar eller behöver.
En tredje blir introvert och rädd att du inte ska bry dig och att du kanske ska överge honom eller henne.

Visst är det väl så att vi alla kan känna igen oss i det mellan varven?

Vem har inte känt sig övergiven eller oälskad när man inte får det man begär av sin partner eller sina närstående?

Och på vilket sätt skiljer vi oss då åt från alla dessa små barn som behöver omtanke och kärlek?

Jag står fast vid det jag skrev längre upp i denna lilla text.
Skillnaden är bara en siffra.
En ålder.

Så när jag tänker på till exempel FN:s barnkonvention, så funderar jag på om man lika gärna kunde ta bort ”barn” och ersätta med ”människa”.

Alla människor oavsett ras eller kön eller ålder är värda att älskas.
Vi förtjänar att ovillkorligt älskas som de vi är.
Med både fördelar och nackdelar.

Ingen är perfekt.
Vi lär oss så länge vi lever.
Oavsett om vi är stora eller små barn.

Det ringer!

- Du får ta telefon!
- Nej du!
- Nej du!!!






På begäran även ett litet uttryck för självkärlek in absurdum.



Det klickade inte...


Om jag förklarar dessa utsvävningar med att jag håller på med redovisning så kanske alla förstår att jag har TRÅKIGT...?

Såg en liten lapp där jag hade skrivit upp en av min sons många kloka ord.
Han berättade en kväll att han kunde läsa tankar.
Jag blev mycket imponerad!
- Wow, sa jag. Vad tänker jag på nu, då?
Sonen gjorde några grimaser och berättade sen att jag tänkte på vad jag ska köpa för presenter till honom när han fyller år.
- jaha, sa jag. Imponerande...
Sen sa han att han inte bara kunde läsa mina tankar.
- Jag kan till och med läsa mina egna, sa han stolt.
Det är inte många som kan!

Och härom kvällen berättade han att han vill bli polischef när han blir vuxen.
- Jaha? sa jag. Är det ett bra jobb?
- Ja! Då kan jag bestämma vilka som ska bli mördade!
- Jaha..?
- Och berätta var folk bor och sånt. Det är jag skitbra på!
- Jag tror dig, sa jag.
- Och så kan jag bestämma vem som ska ha skottsäker väst på sig.
- Ja.
- Då vet jag vem som ska bli skjuten och sånt.

Jag tror att den förmågan hänger ihop med begåvningen att läsa tankar. Han vet allt i förväg.




Bild på vår framtida polischef.




Ha en skön kväll!