tisdag 13 november 2018

Lycka - livsmålet som ständigt byter skepnad.

Att söka efter lyckan är en av de vanligaste drivkrafterna för oss människor.
Det intressanta med lycka är att den är i ständig förändring. Om man söker efter en viss upplevelse, och räknar med att den ska ge en lyckokänsla, så visar det sig allt som oftast att vara en högst övergående lycka. Vanan av det som gjorde oss lyckliga förvandlar snart lyckoögonblicket till vilken alldaglig händelse som helst.
Tänk till exempel om du befinner dig i en stekhet sol i öknen, någonstans.
Du svettas och känner det som om du skulle ge ditt liv för lite svalka.
Och då plötsligt kommer du till ett litet hus där du kliver in, och där det finns luftkonditionering.
Den svala luften får dig att njuta och plötsligt kunna andas bättre.
Efter en stund känner du knappt inte av den svala luften längre. Kroppen vänjer sig vid den nya temperaturen, och du tar den för given.
Du känner inte längre samma entusiasm och lyckokänsla över luftkonditioneringen.
Och ändå så är det exakt samma svala luft, som strömmar mot dig. Men den ger inte längre samma känsla av lycka.
Så är det ofta med den upplevelse som vi strävar efter. Strävan i sig kan vara en drivkraft, som vi har nytta av. Men om vi når alla våra önskade drömmar och mål, så skulle vi ändå snart ta dem för givet.
Det är så vi människor fungerar.

En annan sak med lyckan är att den oftast är kopplad till en önskad framtid, samtidigt som den är starkt förknippad med det förflutna.
Den är sällan här och nu.
För vi önskar något "sen" - som vi har börjat önska med hjälp av erfarenheter från "då".
Vi blickar framåt mot framtiden, och vi använder oss av våra erfarenheter från förr, för att värdera vad som är bra eller dåligt. På det viset förlorar vi ofta möjligheten att se saker som de verkligen är.
För vi har med oss hela vårt bagage av erfarenheter som skapar en värdesättning av allt som sker för oss. Vi klarar sällan av att hålla ögonen öppna för vad som verkligen ÄR!
För mig har det ofta hänt att jag upptäcker lyckliga ögonblick, först när jag tittar i backspegeln. Det är först i efterhand som jag upptäcker att jag faktiskt har varit lycklig i vissa ögonblick. Men jag missade dessa stunder, då jag var fullt upptagen med att blicka framåt och önska något av framtiden. När allt skulle bli så där som det var tänkt att det skulle bli...
Men att vänta på att livet ska bli så där som det är tänkt att bli är egentligen inget annat än ett sätt att undvika nuet.
Tänk om det går att bara stanna upp och se oss själva och våra liv - här och nu.
Och kanske är det just det som är målet?


måndag 12 november 2018

Sune v/s Sune - premiär 30.e november.

Jag tror att det här kan bli riktigt kul. Den ya Sunefilmen har premiär på biograferna den 30:e november.
Det är lite spännande att se vad nya skådespelare kan göra av våra 35 år gamla karaktärer.
Om Sune skulle åldras som vanligt folk så skulle han i dag vara 42 år gammal.
Känns inte riktigt som samma typ av historia om det handlade om en 42 årig man som inte kunde låta bli att tjusa alla tjejer han ser.
Jag tycker personligen att det ser väldigt bra ut och det känns spännande att se vilket mottagande filmen kommer att få.


torsdag 19 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 5.

Fem steg att bearbeta känslor. 


Ja! 
Den femte fasen är accepterandet. 
Och med detta menar jag inte att man accepterar något som är dåligt i livet. 
Man accepterar att den känslan och reaktionen finns och existerar i ditt liv. 
Att acceptera sin sorg och saknad är det sista steget i sorgbearbetningen. 
En del tror då att man ska tycka att det är okej att ens barn har förolyckats i en hemsk olycka. 
Så menar jag verkligen inte! 
Men att acceptera att det har hänt - och att man känner de känslor man känner är ett viktigt steg i att även omfamna en framtid som för alltid är helt förändrad. 

Det är inte samma sak som att allt från och med nu ska vara bra igen. 
Att acceptera livets med och motgångar är ett sätt öppna sig för att man inte har kontroll över livet och vad det vill göra med oss. 
Att stå utan skyddsnät i det vi kallar ”livet”, utan att ha en aning om vad framtiden ska föra med sig. 

Livet innebär tillfälliga gäster i form av känslor. 
En del vill vi ha mer av. 
Andra vill vi förneka eller förtränga. 
Men det innebär inte att de slutar existera. 
Känslorna kommer och går genom hela livet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Både före vi kom till denna värld och de finns kvar när vi har lämnat den. 

Att acceptera ilskan, rädslan, sorgen och glädjen är att säga ja till livets mångfald. 
Kanske tror en del av oss att vi ska leva ett bra liv tills vi blir riktigt lyckliga, och då ska vi stanna upp allting och bara hålla oss kvar där. 
Tyvärr så fungerar det inte så. 
Lyckan kommer och lyckan går. 
Sorgen kommer och sorgen består. 
Alla dessa känslor är värdefulla. 

Den dag vi kan se det blir vi mer hela som människor, och vi kan låta livets storhet drabba oss varje dag!


Kanske är det för svårt att acceptera det svåra som händer i våra liv. 
Men kanske går det då att acceptera det? 
Kanske kan vi acceptera att det är omöjligt för oss att acceptera? 
Det är på det sättet vi lär oss att vara levande. 
Vi lär oss mer av vilka vi är och vilka vi kan bli en dag. 
Världens vackraste själar. 
Det är vi. 
Alla.

onsdag 18 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 4.

Fem steg att bearbeta känslor. 


Den fjärde fasen har jag valt att helt enkelt kalla ”känna känslor”
Det är då vi fullt ut låter oss känna alla de känslor som vi har inom oss.

När det handlar om sorgbearbetning, så är det viktigt att få gråta när man saknar någon. Många kan börja tro att man har blivit känslokall för att man inte gråter och sörjer så som ”man borde” när någon närstående dör. Men det är inte alls ovanligt att det då handlar om att man inte har gett sig själv tid att låta känslorna få komma. 

Att sörja är inte endast gråt. Att sörja är en del av att älska. 
Om man älskar så riskerar man att utsätta sig för sorg. 
Om du väljer att aldrig älska, så kommer du sannolikt att komma till en fas då du ändå sörjer detta. 
Sorg är både gråt, glädje, oro och förtvivlan. 
Sorg innefattar alla dessa fyra grundkänslor. Många tycks tro att det bara är gråten som är ett tecken på att man sörjer. Men så är det inte. 
Sorg och saknad är att förstå mer av den kärlek man har haft i sitt liv. 
Precis som kärlek har en början, men inget slut, så är det liknande med sorgen. 
Den har en början, men inte heller något slut. 
Det är en saknad som man alltid kommer leva med. 

Att tillåta sina känslor att existera kan vara en ganska omtumlande erfarenhet. Men för att komma i kontakt med alla sina känslor, så kan man börja med att studera hur de känns. 
Hur känns ilskan? 
Var i kroppen sker den? 
Är den varm och het? 
Eller iskall och kylig? 
Vad tänker du om dig själv, livet och händelsen när du bär på ilska? 
Helt enkelt - hur vet du att du är arg?

Ofta tror människor att om man släpper ut ilskan, så kommer den ta över hela livet och man blir aldrig mer glad. 
Men då har jag ett förslag. 
Nästa gång du blir riktigt arg. Håll kvar den. behåll ilskan så länge du bara kan. Men agera inte ut den. Behåll den för sig själv så länge du bara kan. Låt den inte få försvinna! Och du kommer upptäcka helt plötsligt att du inte längre är arg. Utan att du har agerat ut den, anklagat någon annan, fått någon annan att ändra på sig eller att du har gjort en förändring i ditt tankesätt. Plötsligt finns inte ilskan där längre! 

Rädslan fungerar på precis samma sätt. Försök vara rädd för all evig framtid nästa gång du känner rädsla. 
Du kommer upptäcka att rädslan bara är en tillfällig gäst i ditt liv. Precis som alla andra känslor. 
När du studerar dina rädslor så kommer du upptäcka andra fysiska symptom, än vid ilska. Rädslan känns kanske på någon annan plats i kroppen. 
Kanske är den mer kall? 
Eller är den kokande varm? 
Fryser du till is av rädslan? 
Hur är din andning? 
Själv har jag upptäckt att jag knappt kan andas när jag blir rädd. Det är som om lungorna plötsligt har krympt till en liten ärta, och jag klarar inte av att dra ett enda djupt andetag. 

Att studera sin andning vid olika känslomässiga reaktioner kan vara väldigt lärorikt. 
Om du lär dig exakt hur du andas när du blir riktigt rädd, så kan du när som helst i framtiden framkalla rädsla genom att andas på precis samma sätt. 
Nu kanske inte rädslan är det som du helst vill framkalla i olika situationer i livet. 
Men det fungerar precis på samma sätt med glädjen och optimismen. 
Om du lär dig att studera även din glädje, så kan du framkalla den känslan utan någon som helst yttre påverkan. Du behöver helt enkelt ingen yttre tripper för att känna din glädje. 


Den fjärde fasen i bearbetningen av känslor kan ta tid och den kan behöva få ett visst utrymme i ditt liv för att kunna komma vidare till den femte och sista fasen.

tisdag 17 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 3.

Fem steg att bearbeta känslor.

Den tredje fasen kallar jag för VARFÖR? 
Det är då vi vill förhandla, för att slippa känna eller för att få mer av en känsla som vi gjort oss beroende av. 
Att ställa frågan ”varför?” är sällan särskilt kreativt. 
Det är återigen i någon annans knä hur vi känner och hur vi kan få mer eller mindre av det. 

Inom sorgbearbetning så är detta fasen då vi försöker förhandla med existensen/Gud. 
Vi lovar och svär att ”om bara vår medmänniska ska överleva denna sjukdom, så ska jag bli en bättre människa”. 
Vi förhandlar om ett mirakel. 
När man drabbas av svår sorg, så är det inte alls ovanligt att man finner sig ställa frågorna om om om igen. 
Varför hände det här? 
Varför ska just den här personen drabbas? 
Varför ska just jag drabbas? 
Varför kan inte livet vara rättvist? 
Det är inte ovanligt att man nu försöker ställa krav på existensen att vi endast ska behöva stå ut med en viss grad av elände. 
Många av oss har en tro på att livet ska vara demokratiskt. Alla ska få lagom mycket av lycka och sorg. Ingen ska ha varken mer eller mindre. 
Men det finns ingen inbyggd demokrati i livet. Livet händer och sker ständigt. 
En del drabbas av mycket sorg och elände. En del knappt något alls. 
Jag skulle vilja påstå att det är livet som händer med oss. Det är inte vi som väljer varken lycka eller elände. Det är livet som händer med oss. 

Vid ilska försöker många av oss att förhandla med den person som utsätter oss för reaktionen. Vi vill förstå den andre personens orsaker att göra oss arga, och vi vill då ändra på vår egen eller den andre personens sätt, så att vi slipper ilskan. Ibland kan vi möta människor som inte tycks ha någon ilska alls inom sig, oavsett vad den utsätts för. 
Inte sällan så handlar det då om att man har tagit reaktionen till sitt förnuftigt tänkande, och vill resonera fram en lösning på situationen och reaktionen. 
Att tänka bort en känsla är tyvärr inte särkilt framgångsrikt. Ofta har man då endast förträngt sin reaktion, och den dyker kanske upp på en helt annat plats när vi minst anar det. 

När vi ser ”varför?”-frågan dyka upp inom ramen för vår rädsla, så är det den tid då vi vill förändra det skrämmande, eller förändra våra tankar om det som skrämmer oss. Men precis som vid ilskan, så tar nu rädslan bara en annan väg, och dyker upp på någon annan plats i våra liv. 

Den optimistiska känslan vill vi förstås också förhandla om. 
Men i motsatt riktning. 
Vi vill ha mer av den, och vi vill att den som ger oss denna lycksaliga känsla ska ge oss mer och oftare av detta. 
Vi kan ibland förinta oss själva, för att få mer av glädje och lycka. 
Men det vi då glömmer bort ännu en gång är att känslan kommer från oss själva! 
Det är fortfarande vi själva som känner glädjen. 
Det är inte ovanligt att vi här försöker hitta resonemang, som gör att vi känner oss gladare och mer optimistiska. 
Men i detta förhandlade med tillvaron, så missar vi helt enkelt det vi ville ha mer av. Glädjen. 
Vi planerar glädjen, och glömmer bort att ha kul på vägen dit.


Många gånger så är den här fasen ett sätt för oss att fly från känslan i kroppen till tanken i huvudet och försöker lösa våra reaktioner där. 

måndag 16 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 2.

Fem steg att bearbeta känslor.

Om vi lyckas se att vi är i en förnekelse, så kan vi också komma vidare till det andra steget i känslornas bearbetning. 

Från Nej till VEM?

Vem är den fråga som vi ofta ställer oss när vi nu har sett att en viss händelse faktiskt har hänt, och vi faktiskt är i en reaktion på detta. 
När det handlar om sorg, så är det i den fasen då vi undrar vems fel det är. 
Om någon har dött, så vill vi veta vem som är skyldig. 
Även om döden har varit fullt naturlig, så vill vi åtminstone utesluta att personen inte dog på grund av någon läkares slarv, eller att personen har blivit felbehandlad på något sätt. 
Om någon närstående blivit väldigt sjuk så vill vi veta vem som har smittat, vem som är ansvarig för att denna sjukdom har drabbat vår närstående människa. 

Att söka efter vems fel det är, när något händer är mycket vanligt och inte heller underligt. Man vill helt enkelt ta reda på vem som bär ansvaret till att jag känner så som jag känner. Om det dessutom är en obekväm känsla så vill få den som har skapat denna känsla att genast sluta göra det som den gör, så att vi slipper känna det vi känner. 

Att hitta en yttre katalysator för våra egna känslor är ett sätt att också fly från det vi faktiskt känner. Om omvärlden bara slutar göra så som de gör så slipper jag känna allt det smärtsamma jag känner inom mig. 
Men handen på hjärtat - har det någonsin fungerat så?

Att drabbas av riktigt ren ilska, kan vara en omtumlande erfarenhet. Man blir så arg att ”man kokar”. Och visst är ilska en extremt ”het” känsla, och den känns ofta genom hela vårt system. Att då kunna hitta den skyldiga till vår heta, arga känsla kan vara befriande. För vi inbillar oss att det är lösningen på vår reaktion. 
Att vara arg på någon annan människa är ofta ett sätt att fly från sitt eget känsloliv. 
Hur tokigt det än kan låta. 
Vi vill slippa vara arga. Och därför måste den andra sluta med vad den gör, så att vi blir av med ilskan. 
Men när man studerar ilska lite närmare, så ser man ofta att ilska är en kraftfull energi, som vi faktiskt kan ha stor användning av, om vi använder den på ett kreativt sätt.  

För rädslan är det också enkelt att se att vi vill hantera på liknande sätt. Den som skrämmer oss ska genast sluta med det, så att vi slipper vara rädda. Vi vill avlägsna det som skrämmer oss, och vi tror då att vi har gjort världen mer säker. Men det är ju egentligen bara en illusion. Världen har inte blivit tryggare eller säkrare. Vi har bara blivit av med den yttre faktoren som har skrämt oss.


Vad gäller den optimistiska känsloreaktionen så kan man se att vi hanterar detta på ett helt motsatt vis. 
Vi söker efter vem som har gjort oss glada eller optimistiska, och vill därför ha mer av den personens närvaro. 
Vi bygger upp en förväntan om att den andre personen eller företeelsen ska ge oss mer glädje och positivitet. Och om vi skulle förlora personen eller företeelsen, så tror vi i samma stund att vi inte längre kan bli glada. 
Men om vi ska vara helt ärliga så är ju känslan helt och hållet vår egen. Det är VI som känner våra känslor. 
Andra människor är bara yttre påverkan som får oss att känna våra egna känslor och reaktioner.
 Om vi kan låta oss se detta i samband med glädje och optimism, så kan vi också få en större frihet. 
Vi kanske kan få vara glada helt utan någon som helst orsak!

söndag 15 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 1.

Fem steg att bearbeta känslor.

Det första steget är Nej. 
Förnekelse. Man vill inte tro på det man hör. 
Man tror inte sina öron som hör, sina ögon som ser eller den person som förmedlar det man vägrar att acceptera. 
Om man till exempel får veta att ens gamla far eller mor har dött, så svarar man med 
”Men det kan inte stämma. Jag pratade ju med henne/honom i morse.”
Att förneka fakta är den första svårigheten som måste bemötas.

När det handlar om sorg, så är det kanske enkelt att förstå att man inte vill tro på det man får höra. Att förlora ett barn i en olycka till exempel innebär en chock som gör att man hamnar ganska djupt in i en förnekelse-fas. 
En del kan hålla fast vid den här fasen under en lång tid, och någonstans ha en önskan om att barnet plötsligt en dag ska komma in genom dörren, och att allt egentligen bara var en lång och hemsk mardröm.
Att se den här fasen i flera av de andra känslomässiga reaktionerna kan vara lite knepigare. 

Att förneka sin ilska till exempel. Men vi är många som själva har sagt och har hört våra närstående envist hävda att ”jag är inte ALLS arg!”, fast det är helt uppenbart att så är fallet för alla andra runt omkring. 
Det som kan vara förrädiskt med förnekad ilska är att den plötsligt kan explodera, som en briserande bomb i ett helt annat sammanhang.

När det gäller rädsla och oro, så kan förnekelse-fasen visa sig som en ovilja att ens se att man bär på en rädsla. 
Det kan ta sig uttryck i att man minsann ska visa att man är helt orädd och därför gör den ena våghalsiga saken efter den andra. 
Det innebär ju inte att man inte alls är rädd. Det innebär bara att man inte vill se eller acceptera sin egen rädsla. 
Rädsla är inte allt för sällan kopplad till idéer om hur man är som person. Om man visar sin oro eller sin rädsla, så tror många att man ses som en svag och nervös människa av sin omvärld. 
Det är naturligtvis inte sant. 
Men om man fortsätter leva i sin förnekelse-fas, så kan man låta den idéen få bli en personlig sanning. 

En av de mer svåra sakerna med förnekelse är den optimistiska känslan. 
Kanske för att många även här bär idéer att tänka positivt eller optimistiskt är ett mål. Inte som ännu ett sätt att fly från hur det innerst inne känns. 

Men om vi låter som tro att optimism är en känsla, som inte varken är bättre eller sämre än någon av de andra grundkänslorna, så kanske vi också kan se att det optimistiska förhållningssättet kanske är en av de vanligaste flyktvägarna från sin egen känslobearbetning. 


Att förneka optimism kan till exempel vara att vi låtsas vara oroliga, fast vi innerst inne har en känsla av att allt bara kommer lösa sig. Vi behöver troligen inte ens göra nåt åt en viss situation. 
Vi tror på det mirakulösa, som ska hända utan att vi behöver ingripa alls. När vi förnekar vår inre optimist så missar vi möjligheten att genomskåda våra livsmönster på många andra plan. 

fredag 13 april 2018

Svenska Akademin - The times they are a changin'.

Den närmast ofattbara röra som just nu råder i Svenska Akademin är inget annat än patetiskt.
Att stöta bort den första kvinnliga ständiga sekreteraren, till förmån för Hårresande Horace och hans lakejer är ju något av det äckligaste som hänt i svensk litteraturhistoria. I alla fall det vidrigaste sedan 1786.
Att Hårresande Horace så lojalt ställer upp bakom den så kallade ”kulturprofilen” som anklagats för ett flertal sexuella övergrepp visar ju hur oändligt bisarr situationen är.
Nu är det ju inte så att ”kulturprofilen” heter ”kulturprofilen”. Han heter Jean-Claude Arnault och inget annat. Han är ju fortfarande inte dömd för något brott, vad jag känner till, men icke desto mindre så kan man väl tycka att de anklagelser som riktats mot honom är tillräckligt graverande för att man från Svenska Akademin ska ta avstånd från honom och hans lilla exklusiva kulturklubb.

På det sätt som Svenska Akademin sköter den uppkomna situationen tycker jag med all tänkbar tydlighet visar att denna institution behöver rejäl förnyelse. Kanske bör den till och med avvecklas?
Gustav den tredje, som instiftade denna institution år 1786 var ju en synnerligen udda kunglighet.
Kanske känner inte många till hans något märkliga experiment, som syftade till att bevisa att kaffe var en fasligt dödlig dryck. Han ansåg att kaffe var ett hot mot folkhälsan. Ett långsamt verkande gift som ledde till en förtida död.

För att bevisa de skadliga verkningarna av kaffedrickande beslöt kungen att ett medicinskt experiment skulle genomföras. Två dödsdömda fångar fick välja mellan galgen eller att tjänstgöra som försökskaniner. Knappast förvånande gick de med på att delta i experimentet.

Den ena fången tvingades dricka kaffe varje dag och den andra tvingades att dricka te. Experimentet skulle fortsätta under två läkares överinseende till fångarnas död. Kungens tanke var att visa hur kaffet radikalt förkortade människans livslängd. Att den stackaren som drack kaffet skulle snart dö en hemsk död, var kungen fullt förvissad om.

Så där satt de båda fångarna i var sin cell och drack kopp efter kopp kaffe respektive te dag efter dag. Veckorna blev till månader och månaderna till år. Så en dag avled den ene av läkarna, som skulle övervaka experimentet.

Fångarna tvingades dricka vidare, tills plötsligt även den andre läkaren dog. Därefter dog kung Gustav själv, skjuten under en maskeradbal på Stockholmsoperan, 29 mars 1792. Men experimentet avbröts inte.
Och till slut så dog…tedrickaren. Vid 83 års ålder.
Vad som hände med kaffedrickaren finns det dessvärre inga uppgifter om. Eventuell så lever han fortfarande. Kanske är han en av de gamla stofilerna som tagit plats i Svenska Akademin, och som styvnackat vägrar någon som helst förändring.

Svenska Akademin har som uppgift att arbeta för det svenska språkets "renhet, styrka och höghet", dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende.
Visst kan det finnas en vits med att några människor som har ett brinnande intresse för det svenska språkets bevarande, får göra detta inom ramen för något som liknar den Svenska Akademin.
Men kanske är det då dags att förnya den gruppen av individer, och inte låta ”de aderton” få sitta kvar på livstid. Kanske kan man ha ett rullande schema med språkintresserade som får sitta max i fem år på posten innan de skall bytas ut till förmån för någon ny spåkintresserad som får ta plats i den nya akademin?
Och visst finns det en vits med att dela ut Alfred Nobels litteraturpris till en författare som har skapat något verk av större litterärt värde för eftervärlden.
Som Bob Dylan, till exempel, som i en av hans sånger sjunger ”The times they are a changin´”

”Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won't come again
And don't speak too soon
For the wheel's still in spin
And there's no tellin' who
That it's namin'.
For the loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin’.”

fredag 5 januari 2018

Ett historiskt år för jämlikhet och feminism.

2017 kommer att skrivas in i historieböckerna som året då kvinnor äntligen stack hål på fördämningen till den stora orättvisa som de utsatts för under tusentals år. 
Jag tänker så klart på kampanjen #metoo som drog igång en hel våg av bekännelser och berättelser som knappast har lämnat någon oberörd. Äntligen tycks patriarkatet få kliva ner från sina höga hästar, och vi får bevittna historier om den ena fruktansvärda kränkningen eller sexuella övergreppet efter det andra. Det är en snedvriden maktstruktur som äntligen börjar krackelera. 
Jag känner mig tacksam och är mycket imponerad över alla dessa modiga kvinnor som tar bladet från munnen och berättar om sina erfarenheter. Att män i maktpositioner missbrukar sin ställning, och gång på gång kränker kvinnor är helt enkelt för jävligt. Alla människor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Allt annat är bara nonsens och klumpiga sätt att förminska denna kvinnliga revolution. Att börja motargumentera, eller vilja understryka att det inte är alla män som våldtar eller som missbrukar makt är inte heller relevant i sammanhanget. Det alla dessa vittnesmål skildrar är ett samhällsproblem. Inte enbart enskilda händelser, där det kan verka handla om att hänga ut någon som betett sig illa. Det handlar om att visa hur denna typ av kränkande och oacceptabla beteende är en del av kvinnors vardag och har varit under tusentals år. Många av oss har gått genom livet med ögonbindel på, och har inte kunnat se eller förstå omfattningen av denna situation som hälften av världens befolkning lever i. 
Beteenden från vissa män har äntligen dragits upp i ljuset, och det finns inga förmildrande omständigheter till deras groteska sätt att utöva makt. För det handlar om makt, i mina ögon. Att försöka förklara vidriga beteenden, med att män har varit tafatta i sina raggningsförsök är löjeväckande. 
Nej. Det handlar i grund och botten om makt och en avgrund av brist på respekt. 
Jag känner mig tacksam över att leva i ett land där denna typ av jämställdhet kan finnas på dagordningen, och inte längre försöker bortförklaras eller ursäktas på något sätt. 

I andra delar av världen är denna självklara rättighet inte alls lika självklar. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på de stora orättvisor och förtryck som människor med olikheter utsätts för. Människor som ser annorlunda ut, människor som har avvikande åsikter, med funktionsnedsättningar, människor som har en alternativ regigös åskådning och inte minst barn som står rättslösa inför en plågsamt hänsynslös vuxenvärld. En vuxenvärld som dikterar barnens situation. 

Jag satt nyligen i ett möte med en organisation som bedriver arbete mot barnsexhandel. Jag fick höra historier om en tragedi som utspelas dagligen, som fick mig att tappa andan. Detta händer i vår värld. I dag. År 2017. Den är så omfattande att det knappt går att ta in informationen. Jag ville inte tro att det stämde.
Men jag tog reda på mer fakta och det visade sig vara allt annat än osant. 
Det bedrivs i dag slavhandel. En typ av slavhandel som inte påminner om den slavhandel som pågick från Afrika under stora delar av 1800-talet.
Nej, den slavhandel som i dag har brett ut sig över världen handlar om sexhandel. I vissa länder säljs människor till en ofattbart hänsynslös marknad. Pornografin. Och det är inte endast vuxna människor som säljs på dessa marknader. Det är även barn.
När det dessutom visar sig vara även föräldrar som säljer sina egna barn, för att kunna få pengar att överleva, så blir det än mer obegripligt och groteskt. Att det dessutom finns ett mörkertal med försvunna barn i vårt eget land, så blir det allt svårare att bara skjuta ifrån sig ämnet. Barn försvinner i dag i vårt eget land. Och många av dem försvinner in i prostitution och kriminalitet. 

Jag önskar att kampanjer liknande #metoo ska fortsätta att växa och inkludera allt fler orättvisor i hela världen. Det finns orättvisor som i det dolda drabbar kvinnor, homosexuella, funktionshindrade och barn, som skulle behöva föras in i medialjuset. Skammen måste tillskrivas de som bär skulden. Inte de som blir drabbade.
Jag önskar att kasta ljus över den fullkomligt vidriga slavhandel som dagligen säljer barn för att de ska utnyttjas i perverterade sexuella ritualer. Nej, det handlar inte heller om sex eller lust. Även här handlar det om makt och en sjuklig perversion som borde motarbetas med samma intensiva frenesi som debatten om sexuellt våld och övergrepp har gjort under året här i Sverige. 

Må detta vidriga nätverk av sexuellt våld mot barn elimineras från jordens yta en gång för alla. Och låt barnen få vara barn. Låt dem så sin frihet att leka och utvecklas till självständiga, kloka och insiktsfulla vuxna. Det behöver vår värld nu. Mer än någonsin.

söndag 6 november 2016

Tänd ett ljus.

I allhelgona ska man tända ett ljus för att hedra de som inte längre lever bland oss här på jorden.
Jag tänder gärna ett ljus. Alla dagar hela året, för min älskade son.

Man kan tro att det ska "bli bättre" eller att saknaden ska mattas av på nåt sätt.
Men det gör inte det.
Och det är heller inget som jag önskar.

Jag ser hellre att minnet lever vidare lika levande som det alltid har varit.
Ludvig finns inte längre i den här världen, och det är nåt som man som förälder tvingas acceptera. Men det betyder ju inte att man tycker att det är okej.

Det finns så många fördomar om hur det är att förlora ett barn.
En av de fördomarna är att man ska "komma vidare".
En annan är att det ska "gå över".
Inget kan vara mer felaktigt.
Det går inte att "komma vidare" efter att ha förlorat ett barn.
Det är helt enkelt inte så det fungerar.
Inte heller kommer sorgen gå över.
Sorgen är för alltid. Lika självklar som att kärleken är för evigt.
Kärleken har en början, men inget slut.
Det gäller även sorgen.
Sorgen har en början, men inget slut.
För sorgen är en del av kärleken.

Det sägs att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet inte om det är sant.
Det kan låta som något hotfullt och skrämmande i så fall.
Som om man samtidigt säger "Ja, älska du om du törs, men det kommer kosta dig en massa sorg i så fall".

Kärlek är inget val. Det är något som kan ske om man öppnar sitt hjärta.
Det går utan tvekan att leva hela sitt liv utan att öppna sitt hjärta och låta kärleken få överskölja sig. Men frågar är snarare om det är värt att leva ett liv utan tillgång till sin kärleksfullhet.
Är det värt att slösa bort ett liv med att stänga ute alla sina känslor, och bara kriga på i tillvaron för att senare ha en väl utmejslad plan om när man ska bli lycklig.
För ofta är det så.
Människan planerar när man ska ha tid att bli lycklig.
Ändå så är lyckan det i stort sett alla människor strävar efter.

Det har gjorts många undersökningar om vad människor söker i sina liv.
De allra flesta svarar att de önskar att de ska bli lyckliga.
"Bli" lyckliga.
För det är inget man kan tillåta sig här och nu.
Det gäller att ha en ordentlig plan för sin lycka.
Man brukar säga att ingen vill bli drabbad av oförutsedd olycka.
Men faktum är att det är lika vanligt att ingen vill bli drabbad av oförutsedd lycka heller.

Men när ska du bli lycklig?
För många av oss så hörs då i vårt inre en välbekant replik från böckerna om Alfons Åberg.
"Jag ska bara..."

Det är så mycket vi "ska bara" innan vi tillåter oss att bli lyckliga.
För många hinner hela livet passera innan man känner sig redo att möta lyckan.
Och ofta är det då redan för sent.

En australiensisk sjuksköterska inom palliativ vård (vård i livets slutskede) vid namn Broonie Ware skrev en blogg, som sedan även blev en bok om de intervjuer hon gjort med folk som låg för döden.
Hon intervjuade människor som låg på sin dödsbädd vad de ångrade i sina liv.
En hel del önskade att de varit bättre på att visa känslor i livet och att de hade tillåtit sig att vara lyckliga.
Många ångrade att man hade arbetet så mycket och att man hade tappat kontakten med sina vänner från förr.
Men det som tog mig allra mest i hennes bok var att många insåg på sin dödsbädd att man faktiskt kan välja att vara lycklig.
Just det.
Man kan välja att vara lycklig!
Man måste inte alls vänta på det där speciella tillfället eller på den dag som vi lagt in i vår planering att bli lyckliga. Vi kan bli lyckliga här och nu.

Jag hörde om ett gammalt par som kom till advokaten och berättade att de ville skiljas.
- Men varför nu? sa advokaten. Ni är så gamla och har kanske inte många år kvar i livet. Varför vill ni skiljas nu?
- Åh, sa kvinnan. Vi har velat skiljas i många, många år.
- Ja, fortsatte mannen. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.

Livet är nu.
Livet är underbart.
Och smärtsamt.
Det handlar inte om det ena eller det andra.
Det handlar om både ock.

Så jag tänder ett ljus.
I dag.
Och i morgon.
Och alla andra dagar.



torsdag 3 november 2016

Tiden efter sanningen

Under många år så har jag burit med mig en idé till en TV-serie som jag inbillade mig skulle kunna bli oerhört rolig och smått provocerande. Den handlade om att göra en sorts dokumentärserie där allt verkar vara oerhört seriöst och korrekt.
Det skulle det inte vara.
Tanken var att ALLT skulle vara lögn. Från början till slut.
Varför skulle man göra det? Jo, för att provocera folk att ta reda på sanningen själva. Att sträva efter att ta reda på hur det egentligen var.
Avsaknaden av källkritik skulle vara hela poängen med programmet.

Men faktum är att det inte skulle gå att göra ett sådant program i dag.
För människor väljer att tro på alla möjliga halvsanningar och lögner som presenteras på olika sociala medier. Är lögnen tillräckligt vackert paketerad så väljer folk att tro på den.
Det är som om många väljer att tro på det som står i en text, om det bara motsvarar vad de själva innerst inne önskar.

För ett par dagar sedan så började en artikel spridas på Facebook där någon hade skrivit rubriken: "Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare."
Artikelförfattaren ville väcka läsarens uppmärksamhet - och få oss att förstå att artiklar sprids vidare, utan att folk ens läst innehållet. Enligt författaren av artikeln så är det endast 59% av alla artiklar som sprids där de själva har läst vad som sprids vidare.

Rubriksättarna har fått större makt, i och med att många människor bildar sin uppfattning av att endast ha läst en rubrik.
Ibland när jag har blivit intervjuad av någon tidning, så begär jag att först få läsa texten så att det inte förekommer några faktafel. Det brukar inte vara några problem för journalisten att göra så.
Om jag sedan skickar tillbaka intervjun och säger att den är ok, så dyker nästa problem upp. Rubriksättaren.
Att få vara med och påverka rubriker har jag aldrig fått göra. Det är ett jobb som sköts i skymundan. När jag någon gång har påpekat för journalisten att rubriken inte överensstämmer med intervjun, så säger de med illa dold förtvivlan att de inte har fått påverka rubriken alls.
Det är "någon annan" som har skrivit rubriken.
Och rubriken är till för att få folk att stanna upp, och bli provocerade - och dessutom få ett förutfattad mening om vad artikeln eller intervjun innehåller.
En del blir då så provocerade att de inte läser artikeln alls.
Bra jobbat...

I somras skrev den Holländske journalisten Joris Luyendijk en lysande artikel, som översattes och publicerades i DN angående hur Brexitomröstningen hade gått till.
Han menade att 52 procent av britterna röstade mot en illvillig karikatyr av EU. Förespråkarna för en Brexit påstod saker som var helt taget ur luften. Bland annat att menade man att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon som helst roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Dessutom basunerade de ut i braskande rubriker att Turkiet snart skulle bli EU-medlem, och på det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.
Skrämseltaktiken fungerade och det resulterade i en Brexit som fått omvärlden att klia sig i skallen av förundran.
Vad hände där, egentligen?

Ja, det var inte sanningen som gick som segrare ur den striden.

Så, med detta i ryggen så tror jag att vi i framtiden kommer se många fler exempel liknande detta. Man behöver inte längre hävda sanningen eller vara källkritisk. Det handlar om att presentera tillräckligt uppseendeväckande rubriker, som får folk att reagera i den riktning man själv önskar.

Sanningens tid är över.
Nu är det upp till var och en av oss att ta reda på vilka krafter som står bakom de artiklar som provocerar oss i olika riktningar.
Det är upp till oss själva att ta reda på sanningen bakom de maskerade lögnerna som presenteras för oss varje dag.


måndag 8 augusti 2016

Sune och Bert - från början

Så här var det.
1983 skrev Anders de första avsnitten om Sune, för radio Örebro. Det blev snabbt en stor succé som radioserie. Anders skickade manuset med gott självförtroende till det stora bokförlaget Rabén & Sjögren i Stockholm, för att försöka ge ut radiosuccén även som bok.
Rabén & Sjögren tackade nej med motiveringen att det var en lite för ”pratig” berättelse, som därför passade bättre som radioserie.
Ett litet lokalt bokförlag hörde dock av sig till Anders och frågade om han ville ge ut första boken hos dem. Anders frågade i det läget mig, om jag ville illustrera Suneboken. 
Vi arbetade fram Sune och hans familjs utseende och boken kom ut inför julen 1984.
När boken väl hade kommit ut, så hörde Rabén & Sjögren av sig och ville ge ut nästkommande bok om Sune hos dem. Till detta tackade Anders nej. 
I samband med den tredje boken ”Självklart, Sune” så började vi skriva böckerna tillsammans. 

I samband med att vi arbetade vidare med nya figuren - Bert, så kände vi att vi ändå ville testa det stora bokförlaget. Vi valde därför att ge ut ”Berts Dagbok” 1987 på Rabén & Sjögren.
Det blev en enormt stor succé. Vi ville därför även i fortsättningen ge ut böckerna om Sune hos Rabén & Sjögren, och en segdragen förhandling om rättigheterna med det lilla bokförlaget drog i gång.
1988 var ett förhandlingens år - och det slutade med att vi kom till en förlikning. Vi fick ge ut både Sune och Bert hos Rabén & Sjögren. I samband med att de tog över de första böckerna, så fick vi också omarbeta de texterna. De första böckerna höll inte på långa vägar samma klass som de senare böckerna. 

1989 fick vi i uppdrag att göra en radioserie för p3, som skulle sändas efter 7-nyheterna varje morgon. ”Almanackan” hette programmet, och vi valde att berätta en liten historia om varje dag hela året. 365 avsnitt. Som en liten del i programmet valde vi att göra ”Berts betraktelser”. Vi var lika överraskade som alla andra att programmet blev en sån ofattbar succé. Berts betraktelser gav vi ut i tre volymer, med fyra månaders betraktelser i vardera bok. 
Under 1990 började vi arbeta med ett filmmanus till SF. ”Sune älskar Sophie” skulle bli film. 
Men ödet ville nåt annat.
I slutet av året ringde den dåvarande chefen för SVT Drama och frågade om vi var villiga att skriva en julkalender på rekordtid och börja spela in i början av 1991.
Den tilltänkta julkalendern ”Barna Hedenhös” hade fått problem, och vi var den desperata nödlösningen för SVT. 
Vi skrev då en av tidernas mest älskade julkalendrar ”Sunes Jul”.

Både Sune och Bert blev gigantiskt stora både som bokfigurer och som karaktärer på både film och i TV. 

Nu är det 2016. Trettio år efter att vi skrev ”Berts Dagbok”.
Att uppdatera Bert och Sune till en ny tid är nåt som vi alltid har gjort. 
Från när vi valde att ta över ”Sagan om Sune” och ”Sune börjar tvåan” till Rabén & Sjögren, och samtidigt uppdatera texterna så att de blev bättre som böcker, till att även förbättra och förnya omständigheter i böckerna, så att de känns som böcker som handlar om pojkar i dagens samhälle.
Vi har redan skrivit om de första fem Suneböckerna ytterligare en gång. 
”Sagan om Sune” blev till två helt nya böcker - ”Sune” och ”Sune slutar första klass”. Varför? För att de tidiga böckerna inte kändes så bra som de senare böckerna. 
Som författare har man möjlighet att skriva om sitt material hur många gånger man själv vill, så länge man vill och orkar. Det är en frihet, möjlighet och rättighet som står varje upphovsman fri att göra, om man vill.
Eller inte. Om man inte vill.


fredag 5 augusti 2016

Den oklippta versionen om den moderniserade Bert.

I dagens Expressen fick jag och Anders möjlighet att skriva en text som förklarade en del om hur vi tänker angående en modernisering och uppdatering av vår figur Bert.
Jag skrev ett ganska långt inlägg, som sedan Expressen kortade ner ganska rejält.
Jag tänker att någon kanske är intresserad av att läsa den längre texten, där jag mer förklarar mina synpunkter lite mer fördjupat.

Håll till godo.


Bert Ljung. En påhittad karaktär, som föddes som 11-åring 1986 på radio Örebro. Första boken kom ut 1987, och vi försökte beskriva en vanligt onormal kille från mitten av 80-talet. 
Vi ville skapa en kille som på den tiden kunde ha gått i samma klass som vem som helst ute i landet. Vår ambition var att få Bert att bli så levande som vilken klasskompis som helst i våra läsares ögon.
Hans högsta dröm var att få bli tillsammans med den ursnygga Rebecka Molin, bli en populär rockstjärna och kanske få en egen videoapparat till hemmet på Klosterstigen i Öreskoga. 
Inga av ovanstående önskedrömmar slog in, och med tiden kunde den unge gossen lära sig att acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig.
Med tiden blev Bert äldre, vilket var fullt naturligt, eftersom han skrev om sitt liv i sin dagbok.
1999 lade vi ner Bert-serien, då vi ansåg att han hade blivit lite för gammal för sina läsare. Många läsare var fortfarande 9-10 år, och Bert hade nu hunnit bli 16 och skulle börja på gymnasium.
Vi saknade att skriva om Bert, och därför tog vi upp honom igen efter 6 års vila.
Men världen hade hunnit förändras en hel del från när vi först skrev om Bert. Hotet från omvärlden såg inte likadant ut år 2005, som 1986. Vi kände att vi fortfarande ville att Bert skulle finnas i ett universum som skulle påminna om den värld som unga människor levde i år 2005.
Vi valde därför att anpassa Bert till den omvärld han levde i. 
En av de nya böckerna hette till exempel ”Berts Fejsbok”. Vi ville uppdatera Berts värld, så att den fortfarande kändes lika aktuell för dagens läsare, som den gjorde för läsarna på 80 och 90-talet.

När vi nu har fått möjligheten att dessutom låta Bert få liv på biograferna, så vill vi självfallet att det ska kännas modernt och uppdaterat till de värderingar som i dag råder i dagens samhälle. 
Vi har aldrig avsett att skildra en typisk 80-tals kille. Vi vill snarare ständigt uppdatera våra texter, så att de känns angelägna och intressanta i vår nutid. 

Det har debatterats en hel del om man ska omarbeta sin texter, för att göra dem mer moderna. Det har ibland varit en oerhört het debatt. Men det finns egentligen inte ett enkelt svar på vad som är rätt och fel i denna fråga. För det måste vara upp till varje enskild upphovsman att omarbeta sin texter löpande, eller inte. 
Det är en orimlighet att begära att alla texter ständigt ska anpassas efter den tidsanda som just nu råder i samhället. 
Men för oss har det varit angeläget, på grund av att vi inte vill att figuren Bert ska existera i en annan tidsgalax. 
Om någon annan författare vägrar omarbeta sina texter, så är det den enskildes ensak. Inget som den stora åsiktsmaskinen på olika sociala medier, bör påverka. Vill man omarbeta sina texter så står det dig fritt att göra så. 

En del av kritiken under många år gällande Bert är att han skulle ofreda tjejer sexuellt. Det kan finnas texter i de 29 böcker vi har skrivit om Bert, där han beter sig på ett olämpligt sätt mot sina medmänniskor av motsatt kön. I de äldre böckerna fanns till exempel inte problemet med näthat, eftersom det helt enkelt inte var lika aktualiserat i den tidens anda. Det fanns inte ens några datorer eller smartphones att skicka kränkande meddelande med. Vi är därför ytterst noggranna nu när vi läser och reviderar våra texter, för att vi fortfarande ska kunna stå för dem och vara stolta över det verk vi har åstadkommit med figuren Bert. Men det är också viktigt att se att Bert är en figur som ska vara mänsklig i all sin osäkerhet och i sin ökade hormonella situation. Han gör fel ibland! Han måste få göra fel. Och ibland lär han sig saker av det. Ibland lär han sig inte ett skit. Precis så som det är för de flesta av oss levande människor. Däremot så är det viktigt för oss att se över de konsekvenser som det innebär att bete sig illa i olika situationer.

Kom ihåg att det inte är så att vi förordar att killar ute i landet ska klämma tjejer på baken och skrika ”Balla-balla-balla”. det har vi aldrig förordat. Inte någonstans! Berts störste fiende, ”Klimpen”, däremot, som ofta beter sig oerhört omoget och idiotiskt, tror att man får bete sig hur som helst mot tjejer. 
Om detta har medfört att unga killar ute i landet har tolkat detta som att det är fritt fram att bete sig som en skitstövel som ”Klimpen”, så är det inte våra texters problem. Det är ett problem som måste aviseras och angripas på de enskilda skolorna. Vi står inte bakom den typen av sexistiska åsikter, som ”Klimpen” har. Bert och Klimpens värderingar skiljer sig väldigt mycket! De människor som idealiserar Klimpens beteende har helt enkelt missuppfattat våra texter å det grövsta. Det vi nu kan göra i vår omarbetning av de tidiga böckerna är att se till att ett typiskt beteende från en kille som Klimpen får betydligt större konsekvenser och uppföljning. Inte att det tyst accepteras och blir något som får gå mer eller mindre spårlöst förbi. 


Vår ambition med de nya filmerna som ska produceras under de kommande åren är att låta Bert få vara en del av den tid vi just nu lever i. 
Att antasta tjejer på skolgården kommer sannolikt inte gå lika spårlöst förbi som det tyvärr ofta gjorde under 80 eller 90-talet.


Vi kommer självfallet låta Bert få fortsätta vara en ung tänkande och osäker pojke, men med en betydande tydligare negativ attityd mot både rasism och sexuella trakasserier. Dels för att det känns angeläget för oss som människor, men även för att låta Bert vara en ung pojke av den tid vi lever i. Med både fördelar och nackdelar. 

Den oklippta versionen om den moderniserade Bert.

I dagens Expressen fick jag och Anders möjlighet att skriva en text som förklarade en del om hur vi tänker angående en modernisering och uppdatering av vår figur Bert.
Jag skrev ett ganska långt inlägg, som sedan Expressen kortade ner ganska rejält.
Jag tänker att någon kanske är intresserad av att läsa den längre texten, där jag mer förklarar mina synpunkter lite mer fördjupat.

Håll till godo.


Bert Ljung. En påhittad karaktär, som föddes som 11-åring 1986 på radio Örebro. Första boken kom ut 1987, och vi försökte beskriva en vanligt onormal kille från mitten av 80-talet. 
Vi ville skapa en kille som på den tiden kunde ha gått i samma klass som vem som helst ute i landet. Vår ambition var att få Bert att bli så levande som vilken klasskompis som helst i våra läsares ögon.
Hans högsta dröm var att få bli tillsammans med den ursnygga Rebecka Molin, bli en populär rockstjärna och kanske få en egen videoapparat till hemmet på Klosterstigen i Öreskoga. 
Inga av ovanstående önskedrömmar slog in, och med tiden kunde den unge gossen lära sig att acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig.
Med tiden blev Bert äldre, vilket var fullt naturligt, eftersom han skrev om sitt liv i sin dagbok.
1999 lade vi ner Bert-serien, då vi ansåg att han hade blivit lite för gammal för sina läsare. Många läsare var fortfarande 9-10 år, och Bert hade nu hunnit bli 16 och skulle börja på gymnasium.
Vi saknade att skriva om Bert, och därför tog vi upp honom igen efter 6 års vila.
Men världen hade hunnit förändras en hel del från när vi först skrev om Bert. Hotet från omvärlden såg inte likadant ut år 2005, som 1986. Vi kände att vi fortfarande ville att Bert skulle finnas i ett universum som skulle påminna om den värld som unga människor levde i år 2005.
Vi valde därför att anpassa Bert till den omvärld han levde i. 
En av de nya böckerna hette till exempel ”Berts Fejsbok”. Vi ville uppdatera Berts värld, så att den fortfarande kändes lika aktuell för dagens läsare, som den gjorde för läsarna på 80 och 90-talet.

När vi nu har fått möjligheten att dessutom låta Bert få liv på biograferna, så vill vi självfallet att det ska kännas modernt och uppdaterat till de värderingar som i dag råder i dagens samhälle. 
Vi har aldrig avsett att skildra en typisk 80-tals kille. Vi vill snarare ständigt uppdatera våra texter, så att de känns angelägna och intressanta i vår nutid. 

Det har debatterats en hel del om man ska omarbeta sin texter, för att göra dem mer moderna. Det har ibland varit en oerhört het debatt. Men det finns egentligen inte ett enkelt svar på vad som är rätt och fel i denna fråga. För det måste vara upp till varje enskild upphovsman att omarbeta sin texter löpande, eller inte. 
Det är en orimlighet att begära att alla texter ständigt ska anpassas efter den tidsanda som just nu råder i samhället. 
Men för oss har det varit angeläget, på grund av att vi inte vill att figuren Bert ska existera i en annan tidsgalax. 
Om någon annan författare vägrar omarbeta sina texter, så är det den enskildes ensak. Inget som den stora åsiktsmaskinen på olika sociala medier, bör påverka. Vill man omarbeta sina texter så står det dig fritt att göra så. 

En del av kritiken under många år gällande Bert är att han skulle ofreda tjejer sexuellt. Det kan finnas texter i de 29 böcker vi har skrivit om Bert, där han beter sig på ett olämpligt sätt mot sina medmänniskor av motsatt kön. I de äldre böckerna fanns till exempel inte problemet med näthat, eftersom det helt enkelt inte var lika aktualiserat i den tidens anda. Det fanns inte ens några datorer eller smartphones att skicka kränkande meddelande med. Vi är därför ytterst noggranna nu när vi läser och reviderar våra texter, för att vi fortfarande ska kunna stå för dem och vara stolta över det verk vi har åstadkommit med figuren Bert. Men det är också viktigt att se att Bert är en figur som ska vara mänsklig i all sin osäkerhet och i sin ökade hormonella situation. Han gör fel ibland! Han måste få göra fel. Och ibland lär han sig saker av det. Ibland lär han sig inte ett skit. Precis så som det är för de flesta av oss levande människor. Däremot så är det viktigt för oss att se över de konsekvenser som det innebär att bete sig illa i olika situationer.

Kom ihåg att det inte är så att vi förordar att killar ute i landet ska klämma tjejer på baken och skrika ”Balla-balla-balla”. det har vi aldrig förordat. Inte någonstans! Berts störste fiende, ”Klimpen”, däremot, som ofta beter sig oerhört omoget och idiotiskt, tror att man får bete sig hur som helst mot tjejer. 
Om detta har medfört att unga killar ute i landet har tolkat detta som att det är fritt fram att bete sig som en skitstövel som ”Klimpen”, så är det inte våra texters problem. Det är ett problem som måste aviseras och angripas på de enskilda skolorna. Vi står inte bakom den typen av sexistiska åsikter, som ”Klimpen” har. Bert och Klimpens värderingar skiljer sig väldigt mycket! De människor som idealiserar Klimpens beteende har helt enkelt missuppfattat våra texter å det grövsta. Det vi nu kan göra i vår omarbetning av de tidiga böckerna är att se till att ett typiskt beteende från en kille som Klimpen får betydligt större konsekvenser och uppföljning. Inte att det tyst accepteras och blir något som får gå mer eller mindre spårlöst förbi. 


Vår ambition med de nya filmerna som ska produceras under de kommande åren är att låta Bert få vara en del av den tid vi just nu lever i. 
Att antasta tjejer på skolgården kommer sannolikt inte gå lika spårlöst förbi som det tyvärr ofta gjorde under 80 eller 90-talet.

Vi kommer självfallet låta Bert få fortsätta vara en ung tänkande och osäker pojke, men med en betydande tydligare negativ attityd mot både rasism och sexuella trakasserier. Dels för att det känns angeläget för oss som människor, men även för att låta Bert vara en ung pojke av den tid vi lever i. Med både fördelar och nackdelar.