tisdag 17 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 3.

Fem steg att bearbeta känslor.

Den tredje fasen kallar jag för VARFÖR? 
Det är då vi vill förhandla, för att slippa känna eller för att få mer av en känsla som vi gjort oss beroende av. 
Att ställa frågan ”varför?” är sällan särskilt kreativt. 
Det är återigen i någon annans knä hur vi känner och hur vi kan få mer eller mindre av det. 

Inom sorgbearbetning så är detta fasen då vi försöker förhandla med existensen/Gud. 
Vi lovar och svär att ”om bara vår medmänniska ska överleva denna sjukdom, så ska jag bli en bättre människa”. 
Vi förhandlar om ett mirakel. 
När man drabbas av svår sorg, så är det inte alls ovanligt att man finner sig ställa frågorna om om om igen. 
Varför hände det här? 
Varför ska just den här personen drabbas? 
Varför ska just jag drabbas? 
Varför kan inte livet vara rättvist? 
Det är inte ovanligt att man nu försöker ställa krav på existensen att vi endast ska behöva stå ut med en viss grad av elände. 
Många av oss har en tro på att livet ska vara demokratiskt. Alla ska få lagom mycket av lycka och sorg. Ingen ska ha varken mer eller mindre. 
Men det finns ingen inbyggd demokrati i livet. Livet händer och sker ständigt. 
En del drabbas av mycket sorg och elände. En del knappt något alls. 
Jag skulle vilja påstå att det är livet som händer med oss. Det är inte vi som väljer varken lycka eller elände. Det är livet som händer med oss. 

Vid ilska försöker många av oss att förhandla med den person som utsätter oss för reaktionen. Vi vill förstå den andre personens orsaker att göra oss arga, och vi vill då ändra på vår egen eller den andre personens sätt, så att vi slipper ilskan. Ibland kan vi möta människor som inte tycks ha någon ilska alls inom sig, oavsett vad den utsätts för. 
Inte sällan så handlar det då om att man har tagit reaktionen till sitt förnuftigt tänkande, och vill resonera fram en lösning på situationen och reaktionen. 
Att tänka bort en känsla är tyvärr inte särkilt framgångsrikt. Ofta har man då endast förträngt sin reaktion, och den dyker kanske upp på en helt annat plats när vi minst anar det. 

När vi ser ”varför?”-frågan dyka upp inom ramen för vår rädsla, så är det den tid då vi vill förändra det skrämmande, eller förändra våra tankar om det som skrämmer oss. Men precis som vid ilskan, så tar nu rädslan bara en annan väg, och dyker upp på någon annan plats i våra liv. 

Den optimistiska känslan vill vi förstås också förhandla om. 
Men i motsatt riktning. 
Vi vill ha mer av den, och vi vill att den som ger oss denna lycksaliga känsla ska ge oss mer och oftare av detta. 
Vi kan ibland förinta oss själva, för att få mer av glädje och lycka. 
Men det vi då glömmer bort ännu en gång är att känslan kommer från oss själva! 
Det är fortfarande vi själva som känner glädjen. 
Det är inte ovanligt att vi här försöker hitta resonemang, som gör att vi känner oss gladare och mer optimistiska. 
Men i detta förhandlade med tillvaron, så missar vi helt enkelt det vi ville ha mer av. Glädjen. 
Vi planerar glädjen, och glömmer bort att ha kul på vägen dit.


Många gånger så är den här fasen ett sätt för oss att fly från känslan i kroppen till tanken i huvudet och försöker lösa våra reaktioner där. 

Inga kommentarer: