söndag 15 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 1.

Fem steg att bearbeta känslor.

Det första steget är Nej. 
Förnekelse. Man vill inte tro på det man hör. 
Man tror inte sina öron som hör, sina ögon som ser eller den person som förmedlar det man vägrar att acceptera. 
Om man till exempel får veta att ens gamla far eller mor har dött, så svarar man med 
”Men det kan inte stämma. Jag pratade ju med henne/honom i morse.”
Att förneka fakta är den första svårigheten som måste bemötas.

När det handlar om sorg, så är det kanske enkelt att förstå att man inte vill tro på det man får höra. Att förlora ett barn i en olycka till exempel innebär en chock som gör att man hamnar ganska djupt in i en förnekelse-fas. 
En del kan hålla fast vid den här fasen under en lång tid, och någonstans ha en önskan om att barnet plötsligt en dag ska komma in genom dörren, och att allt egentligen bara var en lång och hemsk mardröm.
Att se den här fasen i flera av de andra känslomässiga reaktionerna kan vara lite knepigare. 

Att förneka sin ilska till exempel. Men vi är många som själva har sagt och har hört våra närstående envist hävda att ”jag är inte ALLS arg!”, fast det är helt uppenbart att så är fallet för alla andra runt omkring. 
Det som kan vara förrädiskt med förnekad ilska är att den plötsligt kan explodera, som en briserande bomb i ett helt annat sammanhang.

När det gäller rädsla och oro, så kan förnekelse-fasen visa sig som en ovilja att ens se att man bär på en rädsla. 
Det kan ta sig uttryck i att man minsann ska visa att man är helt orädd och därför gör den ena våghalsiga saken efter den andra. 
Det innebär ju inte att man inte alls är rädd. Det innebär bara att man inte vill se eller acceptera sin egen rädsla. 
Rädsla är inte allt för sällan kopplad till idéer om hur man är som person. Om man visar sin oro eller sin rädsla, så tror många att man ses som en svag och nervös människa av sin omvärld. 
Det är naturligtvis inte sant. 
Men om man fortsätter leva i sin förnekelse-fas, så kan man låta den idéen få bli en personlig sanning. 

En av de mer svåra sakerna med förnekelse är den optimistiska känslan. 
Kanske för att många även här bär idéer att tänka positivt eller optimistiskt är ett mål. Inte som ännu ett sätt att fly från hur det innerst inne känns. 

Men om vi låter som tro att optimism är en känsla, som inte varken är bättre eller sämre än någon av de andra grundkänslorna, så kanske vi också kan se att det optimistiska förhållningssättet kanske är en av de vanligaste flyktvägarna från sin egen känslobearbetning. 


Att förneka optimism kan till exempel vara att vi låtsas vara oroliga, fast vi innerst inne har en känsla av att allt bara kommer lösa sig. Vi behöver troligen inte ens göra nåt åt en viss situation. 
Vi tror på det mirakulösa, som ska hända utan att vi behöver ingripa alls. När vi förnekar vår inre optimist så missar vi möjligheten att genomskåda våra livsmönster på många andra plan. 

Inga kommentarer: