måndag 16 juli 2018

Från Nej till Ja. Steg 2.

Fem steg att bearbeta känslor.

Om vi lyckas se att vi är i en förnekelse, så kan vi också komma vidare till det andra steget i känslornas bearbetning. 

Från Nej till VEM?

Vem är den fråga som vi ofta ställer oss när vi nu har sett att en viss händelse faktiskt har hänt, och vi faktiskt är i en reaktion på detta. 
När det handlar om sorg, så är det i den fasen då vi undrar vems fel det är. 
Om någon har dött, så vill vi veta vem som är skyldig. 
Även om döden har varit fullt naturlig, så vill vi åtminstone utesluta att personen inte dog på grund av någon läkares slarv, eller att personen har blivit felbehandlad på något sätt. 
Om någon närstående blivit väldigt sjuk så vill vi veta vem som har smittat, vem som är ansvarig för att denna sjukdom har drabbat vår närstående människa. 

Att söka efter vems fel det är, när något händer är mycket vanligt och inte heller underligt. Man vill helt enkelt ta reda på vem som bär ansvaret till att jag känner så som jag känner. Om det dessutom är en obekväm känsla så vill få den som har skapat denna känsla att genast sluta göra det som den gör, så att vi slipper känna det vi känner. 

Att hitta en yttre katalysator för våra egna känslor är ett sätt att också fly från det vi faktiskt känner. Om omvärlden bara slutar göra så som de gör så slipper jag känna allt det smärtsamma jag känner inom mig. 
Men handen på hjärtat - har det någonsin fungerat så?

Att drabbas av riktigt ren ilska, kan vara en omtumlande erfarenhet. Man blir så arg att ”man kokar”. Och visst är ilska en extremt ”het” känsla, och den känns ofta genom hela vårt system. Att då kunna hitta den skyldiga till vår heta, arga känsla kan vara befriande. För vi inbillar oss att det är lösningen på vår reaktion. 
Att vara arg på någon annan människa är ofta ett sätt att fly från sitt eget känsloliv. 
Hur tokigt det än kan låta. 
Vi vill slippa vara arga. Och därför måste den andra sluta med vad den gör, så att vi blir av med ilskan. 
Men när man studerar ilska lite närmare, så ser man ofta att ilska är en kraftfull energi, som vi faktiskt kan ha stor användning av, om vi använder den på ett kreativt sätt.  

För rädslan är det också enkelt att se att vi vill hantera på liknande sätt. Den som skrämmer oss ska genast sluta med det, så att vi slipper vara rädda. Vi vill avlägsna det som skrämmer oss, och vi tror då att vi har gjort världen mer säker. Men det är ju egentligen bara en illusion. Världen har inte blivit tryggare eller säkrare. Vi har bara blivit av med den yttre faktoren som har skrämt oss.


Vad gäller den optimistiska känsloreaktionen så kan man se att vi hanterar detta på ett helt motsatt vis. 
Vi söker efter vem som har gjort oss glada eller optimistiska, och vill därför ha mer av den personens närvaro. 
Vi bygger upp en förväntan om att den andre personen eller företeelsen ska ge oss mer glädje och positivitet. Och om vi skulle förlora personen eller företeelsen, så tror vi i samma stund att vi inte längre kan bli glada. 
Men om vi ska vara helt ärliga så är ju känslan helt och hållet vår egen. Det är VI som känner våra känslor. 
Andra människor är bara yttre påverkan som får oss att känna våra egna känslor och reaktioner.
 Om vi kan låta oss se detta i samband med glädje och optimism, så kan vi också få en större frihet. 
Vi kanske kan få vara glada helt utan någon som helst orsak!

Inga kommentarer: