fredag 16 januari 2009

Andas

Egentligen så är det ganska självklart.
Men ändå så tror jag att vi missar det allt för ofta.
Det som förenar allt levande.
Det som är skillnaden mellan det döda och det levande i alla väsen.
Svart, vit, gul, röd gör ingen skillnad.
Alla förenas vi i samma gemensamma nämnare.
Samma nämnare som även gör oss lika djuren och alla växter.
Andningen.

Vi andas.
Därför lever vi.
Vi andas samma luft, samma syre.
Och vi tar det för givet.

Andningen finns bara där och vi tar luften för givet.
Vi andas dagligen in samma luft som någon annan medmänniska eller levande varelse har andats. Vi delar solidariskt med oss av syret utan att ens tänka på det.
I det perspektivet blir vi alla så oerhört lika, tycker jag.
Våra ansikten må se annorlunda ut.
Våra skapelser ser kanske olika ut.
Men vi förenas i andningen.
Den luft som jag använder mig av i dag kanske du har haft nytta av en annan dag? Och våra förfäder använde samma luft när de andades.

Vi andas in det nya friska och vi andas ut det förbrukade syret.
In och ut. Livets cykel.

Jag tänker på syret som långsamt håller på att förorenas på vår jord.
Snart kommer kanske en tid när vi inte längre kan ta andningen för givet.
När luften blir en förhandlingsfråga eller en naturtillgång som skall säljas till högstbjudande från de syreberikade länderna till de mindre lyckligt lottade.
Luften kanske kommer att datummärkas och paketeras i lyxiga förpackningar.

Jag tänker på min son, som har begränsad lungkapacitet och som långsamt håller på att sluta andas. En dag kommer hans kropp inte längre att klara av att andas av egen kraft. Det går inte att föreställa sig det lidandet.
Inte ens i den mest vakna mardrömmen.

Luften.
Vi får inte ta den för given.
Den är endast till låns.
Lika mycket till låns som hela livet.

Så..jag andas. Och jag känner djup tacksamhet.

22 kommentarer:

Anonym sa...

Att verkligen sitta och bara andas gör man allt för sällan. Det är verkligen avstressande. Kanske som din spikmatta, Sören. för där ska man ju oxå andas.
Själv har jag börjat skriva om min resa. Du är välkommen in och titta om du har tid och om du har lust. Inget måste alls...
Ha en bra dag! Vi försöker överleva minus 23 idag... Kram Anna

Lena-fena sa...

En förälders värsta mardröm! Det som drabbat din son, alltså. Jag saknar ord. Det är svårt att sätta sig in i till fullo, men det verkar ändå som om ni har förmågan att ta en dag i sänder och glädjas åt varandra.
Tänkte köpa Prins Annorlunda, men tror att jag väntar till bokmässan, så att jag kan få den signerad och allt.

Och så kanske jag tittar in på den där sidan där man kan göra sin egen saga!

CharmKatti sa...

Jag kan ibland sitta och fundera över att tänk om jag glömmer bort att andas!
Men det går tydligen inte att övertala sin hjärna till det, att sluta andas menar jag. Det är något som bara slutar när det är tid för det. Men jag inte med några ord förklara för vad jag känner med dig. Men jag ändå inte på något sätt förstå hur det skulle kännas.

Lallis - liv och leverne sa...

Luften är nog det mest värdefulla vi har.
Och det som man tar mest för givet.
Ta för givet en sådan sak är dumt.

Det är skrämmande vad vi gör mot den - luften
Skräpar ner det som vi andas in.

Och vi ska nog vara glada för varje andetag.

Och tacksamma, som sagt - för det är inte alltid det är så självklart.

Kram Lallis

Tant Janet sa...

Det var en bra reflektion. Man tar det alldeles för lätt för givet tror jag. Ibland när jag kommer ut i skogen eller upp i fjällen kan jag bara ställa mig ute och andas och titta upp mot himlen. Men här i Stockholm sker det allt för sällan...

Åsa! sa...

Att inte kunna syresätta sig är fruktansvärt! Det går inte att föreställa sig, precis som du skriver. Livet är långt från rättvist och inte alltid så där lättsamt och glatt. Att läsa om din son ger perspektiv till vardagsgnället!

MorsanMia sa...

Väldigt fint skrivet-

Igår såg jag Elvis med Glada Hudiksteatern

Har du sett någon föreställning med de någon gång.

Susjos sa...

Så fint skrivet,och så sant så sant...
Jag är priviligerad att få vara med när det nya livet tar sina första stapplande andetag ( i mitt jobb) och är lika fascinerad varje gång!...
Kram

Sandra sa...

Det är en konst att lära sig andas... Alldeles för många har alldeles för mycket spänningar i kroppen som gör att de tillslut knappt andas. Kort andetag långt upp i halsen. Visst är det en frihet att kunna andas. Vi som kan och som har möjlighet borde njuta fullt ut av att vi kan andas djupt. Syresätta hela kroppen och må bra av det.

Det gör ont i mig att Ludvig har svårt att andas. Jag hoppas att han får må så bra som möjligt så länge det är möjligt! Kram

Monica sa...

Tack Sören för dina ord.
Små saker som vi allt som oftast tar för givet. Ibland kan man fråga sig hur vi prioriterar vad som är viktigt.
Det "oundvikliga" faktum som ni som föräldrar står inför, gör nog att man känner för att ta på sig "stridmunderingen" och ställa sig på fronten för att väcka världen.
Önskar din son tillräckligt.

Monica

Carina - den gråa pippin sa...

Tack för att du väcker tankar om saker man ska vara tacksam för och inte bara ösa på 190 som många gör och dessutom gnäller över i-landsproblem som bilköer och att någon tar mjölk ur fel kylskåp på jobbet.
Dessa personer har nog inte tid att sätta sig och inse vad det innebär att vara tacksam över dessa saker.
Så har man tid - eller så ska man ta sig tid - så behöver man sätta sig ner och bara njuta av stunden av att verkligen kunna andas.
Det gör ont i mig när jag läser dina ord om din kille - finns inte ord.....
På tal om din kille - gu' vilken fin svartvit bild det var på honom. De andra är förstås också underbara - men hans underbara ögon går rakt in i hjärtat på mig när man tittar på honom.

Ha en bra helg (känns som om jag nyss sa det - men det är ju en vecka sedan)

billan sa...

Dina ord berör......
Obeskrivligt svår är det att stå där mitt i mardrömmen, nära den som tappar orken att andas.....
Jag är en sån som kliver in i den mardrömmen lite titt som tätt. Fast inte som den mest drabbade, utan mer likt en "hjälpare" , en som finns för att göra den svåra resan så bra som möjligt.
Säger som jag sagt förut, det finns inga ord, men det finns mycket känslor.......

Storarvid sa...

Ibland åker jag ut till min föräldragård som har en del skog. När jag strosar på markerna brukar jag ibland bara sitta på en sten. Det enda som hörs (under vissa betingelser) är mina egna andetag.
Det gör nästan ont när jag tänker på det du berättar om din sons lungor. Vad kan man göra? ingenting. Att ens försöka säga något tröstande eller smart blir omöjligt. Jag ser på mina gena barn och inser, eller snarare förstår att jag troligen inte tillräckligt mycket KAN värdesätta att de är friska och krya, att inget som begänsar deras levnadstid. Den styrka du har, som skildrar dig, din familj och din sons situation ger onekligen oss andra en tankeställare, en chans att lite bättre värdesätta det vi har, och inte ta allt för givet.

Suzesan sa...

Jag tänker på att nån ska komma på nåt smart... nån idé så din son får lätt att andas när det krånglar till sig och att nån ska ta hand om hans hjärtfel.
Nån smart läkare ska göra honom frisk.
Det tänker jag på! Hoppas det blir så!! Jag tänker på att ni hör ihop så det måste bli så!! Ni är tuffa!
Jag blir alltid så ledsen när nåns barn är "sjuk" lixom.
Ta och drick öl så där som på bilden det blir bra. Gulligt. Hoppas han inte gillar det*ler* Det är ju alltid enklare.

SovGott
/Susanne i Halmstad

Malin sa...

Som ett svar; Kämpa kommer jag alltid att göra. Jag älskar livet, även om jag inte alltid älskar att leva. Det knyter sig i mig när jag läser vad du skrivit, sonen min fick panik och mörklila läppar av sin astma idag. Skräcken finns nog alltid under ytan. Hoppas det är bra med er prins idag, imorgon är en ny dag. Fortsätt andas.

/Malin

Nastasia sa...

Märkligt! Jag har faktiskt vid en del tillfällen tänkt att jag verkligen ska vara TACKSAM över att jag kan andas!
Dels då jag har haft astmaanfall, dels då min son har haft det (sedan sju månaders ålder) och dels då jag har personer i min omgivning som har gått bort i lungefysem och ALS.

Ändå när jag läser Ditt inlägg, så kommer jag på att jag visst tar det för givet igen!

TACK för att Du påminde mig!

Nastasia sa...

Oj jag uipptäckte att jag ju hade missat en hel del här inne hos Dig. Läste ifatt nu.

Hade inte hört om boken - den måste ju köpas naturligtvis!

Härliga bilder på Din Prins!
HOPPAS att han mår bra!!!

Kram på er

imse sa...

Har sett så många KOL-patienter och vet att de har ett hemskt lidande framför sig.
Gör mig ont att din son drabbats så hårt. Ens barn är ju på nåt sätt livsluften för en förälder. För deras skull orkar man. Allt.
Det finns människor jag beundrar. Jag imponeras av att de ens orkar stå upprätta. Det är anhöriga till svårt sjuka.
Men samtidigt vet jag att man som anhörig också besitter en oerhörd styrka. Speciellt en förälder till ett sjukt barn.

Så lev för dagen, ta vara på varje ynka sekund, som är här och nu. Fast jag är övertygad om att du gör det. Tror att du är väldigt klok med sånt.

Kram

Christina och Carina sa...

Ta vara på tiden... Har sett så många som inte kan andas i mitt jobb, på nära håll, så det är nog faktiskt det enda råd jag kan ge. Tänker på Er.

sorenolsson sa...

Skrivanne - jag läser om din resa.

Lena-Fena - Ja, det är en mardröm på många sätt.
Boken KAN du även köpa direkt av mig och få signerad även av Prinsen himself.

Charmkatti - jag tror inte att det går att övertala sig själv att sluta andas.

Lallis - Tacksam. Ja!

Jeanette - Det är av någpon anledning oftare lättare att andas när det inte larmar och låter runt omkring. Konstigt nog.

Åsa - Att livet skulle vara rättvist är också en sån där myt som livet har lärt mig att genomskåda. Varför skulle det vara det?

MorsanMia - Har sett den. Älskar den! Tycker att Glada Hudik gör en underbar sak. Och även MOMSTEATERN i Malmö. Rekomenderas varmt!

Susjos - Förstår att det måste vara att se mirakel hända varje dag.

Sandra - Precis. Att andas är en konst som man kan lära sig mer och mer om. Det är väldigt vanligt att andas långt uppe i brösten. Men det går att ändra på!

Monica - Tack!

Carina - Ja, ibland behöver i alla fall jag zooma ut från tillvaron och se saker med lite perspektiv.
Det är alltid nyttigt!

Billan - och känslor är viktigt att känna. Oavsett hur skrämmande de kan tyckas vara!

Jonas - det är precis så livet är. Varken rättvist elelr orättvist. Det är som det är. Och det enda man kan göra är sitt bästa i den stund man har. Just nu!

Suzesan - Ibland får man acceptera hur livet är. Utan att kriga - och det är svårt.

Malin -
Kriga och sluta aldrig att leva. Det är nog stort - om man klarar det.

Nastasia - Ja, vi behöver kanske påminna oss lite då och då om det. Att andas är nåt vi gör utan att ens värdesätta det. Innan vi stöter på en situation som får oss att tvivla, av olika orsaker.

imse - att fånga dagen och njuta av stunden är livsvisdom som jag försöker leva efter hela tiden. (även omd et inte alltid lyckas..)

Tinna - tack. Jag försöker det!

Tack än en gång alla för era fina kommentarer!

Lena-fena sa...

Det vore kalas att köpa boken av dig - och få Prinsens autograf också. Hur gör jag då?

Carina - den gråa pippin sa...

Åh Sören!!

Jag läste att någon skulle kunna få köpa boken direkt av dig och dessutom få den signerad av prinsen själv.

Finns det möjlighet att även en annan blogg-amatör-ds förälder som jag kan få köpa så av dig??

Kram Carina i Västerås...