Andas

Egentligen så är det ganska självklart.
Men ändå så tror jag att vi missar det allt för ofta.
Det som förenar allt levande.
Det som är skillnaden mellan det döda och det levande i alla väsen.
Svart, vit, gul, röd gör ingen skillnad.
Alla förenas vi i samma gemensamma nämnare.
Samma nämnare som även gör oss lika djuren och alla växter.
Andningen.

Vi andas.
Därför lever vi.
Vi andas samma luft, samma syre.
Och vi tar det för givet.

Andningen finns bara där och vi tar luften för givet.
Vi andas dagligen in samma luft som någon annan medmänniska eller levande varelse har andats. Vi delar solidariskt med oss av syret utan att ens tänka på det.
I det perspektivet blir vi alla så oerhört lika, tycker jag.
Våra ansikten må se annorlunda ut.
Våra skapelser ser kanske olika ut.
Men vi förenas i andningen.
Den luft som jag använder mig av i dag kanske du har haft nytta av en annan dag? Och våra förfäder använde samma luft när de andades.

Vi andas in det nya friska och vi andas ut det förbrukade syret.
In och ut. Livets cykel.

Jag tänker på syret som långsamt håller på att förorenas på vår jord.
Snart kommer kanske en tid när vi inte längre kan ta andningen för givet.
När luften blir en förhandlingsfråga eller en naturtillgång som skall säljas till högstbjudande från de syreberikade länderna till de mindre lyckligt lottade.
Luften kanske kommer att datummärkas och paketeras i lyxiga förpackningar.

Jag tänker på min son, som har begränsad lungkapacitet och som långsamt håller på att sluta andas. En dag kommer hans kropp inte längre att klara av att andas av egen kraft. Det går inte att föreställa sig det lidandet.
Inte ens i den mest vakna mardrömmen.

Luften.
Vi får inte ta den för given.
Den är endast till låns.
Lika mycket till låns som hela livet.

Så..jag andas. Och jag känner djup tacksamhet.