Historien om tur eller otur

Så här kommer den.
En oerhört tänkvärd text.

Historien kommer från Lao Tzu:s tid. (cirka 500 före Kristus)

Det var en gammal man som levde i en liten by. Han var väldigt fattig, men även kungar var avundsjuka på honom för han ägde en vacker vit häst.
Kejsaren erbjöd honom stora rikedomar i utbyte mot hästen, men mannen svarade bara:
- Den här hästen är inte bara en häst för mig. Det är en vän. Och man kan inte sälja en vän.
Mannen var fattig, men han sålde aldrig hästen.
En morgon upptäckte han att hästen inte stod i stallet. Hela byn samlades och sa:
- Du är en dåre! Vi förstod att hästen en dag skulle bli stulen. Det hade varit bättre om du hade sålt den. Vilken olycka!
Men mannen svarade bara:
- Jag skulle inte gå så långt att kalla det en olycka. Säg bara att hästen inte är i stallet. Allt annat är en värdering. Om det är otur eller tur vet jag inte. För det är bara ett fragment. Vem vet vad som händer härnäst?
Människorna i byn skrattade. De hade alltid vetat att mannen var lite galen.

Efter 15 dagar kom plötsligt hästen tillbaka. Han var inte stulen. Den hade bara varit ute i vildmarken. Och med sig hade den tagit ett dussin vildhästar.
Ännu en gång samlades hela byn. De sa:
- Du hade rätt gamle man. Detta var ingen olycka. Det var tur!
- Ni går för långt om ni kallar detta för tur, sa den gamle mannen. Säg bara att hästen är tillbaka. Vem vet om det är en lycka eller en olycka? Det är bara ännu ett fragment. Ni läser ett enda ord i en mening och bedömer därefter hela boken.
Människorna i byn sa inte så mycket. Men inom sig tänkte de att mannen hade fel. Tolv vackra vildhästar. Hur kunde det vara en olycka?

Mannen hade en son som genast började träna de tolv vilda hästarna.
En vecka senare föll han av en av hästarna och bröt bägge benen.
Folket i byn samlades återigen och ännu en gång värderade de situationen. De sa:
- Du hade rätt igen, gamle man! Det var en olycka. Din enda son har förlorat möjligheten att använda sina ben. Du är en gammal man och skulle behöva hans hjälp. Nu är du fattigare än någonsin.
Den gamle mannen sa:
- Ni är besatta av dömande och värderande. Det räcker med att säga att min son har brutit sina ben. Ingen vet om det är tur eller otur. Livet kommer i små fragment och mer än så vet vi inte.

Några veckor senare drabbades landet av ett stort krig, och alla unga män tvingades in i armén. Endast den gamle mannens son blev kvar, för han kunde inte strida med sina brutna ben.
Hela byn grät och sörjde, för det var ett krig som de sannolikt skulle förlora och de visste att de flesta unga männen aldrig skulle komma tillbaks till byn. De samlades hos den gamle mannen igen och sa:
- Du hade rätt igen. Detta var bevisligen tursamt för dig. Din son må vara en krympling, men han är i alla fall hos dig. Våra söner kommer troligen aldrig tillbaks.
Mannen svarade återigen:
- Ni fortsätter att värdera och döma. Ingen vet! Säg bara så här: att era söner har tvingats in i kriget och min son har inte tvingats till det samma. Men endast Gud vet om det är tur eller otur.

När man bara ser på små fragment av livet så blir det fullt av förutfattade meningar. När man dömer en situation har man slutat växa. Värdering är ett sätt att cementera tillvaron. Bestämda åsikter stelnar vårt omdöme. För att ständigt vara i en process av ovisshet och växande är obekvämt.
Faktum är att resan aldrig tar slut.
En väg slutar. En annan tar vid.
En dörr stängs. En annan öppnas.
Gud är en ändlös resa.
Och endast de som är modiga nog att inte bry sig om målet utan känner sig tillfreds med resan kan vandra in i evigheten.



Bild av Jan Stenmark.
Älskar hans humor för den är så galen. Precis som jag.
Gjorde egna såna här bilder - fast teckningar för många år sen.
Bland annat en massa människor med stearinljus som skallar. Utom en vars skalle var av banan.
Och så texten:
"Han var inte direkt nåt ljushuvud"
Är det roligt?