Gick in och kikade på de Youtubeklipp som jag har lagt upp lite då och då under åren.
Det mest tittade klippet är detta:
Bakgrunden till att vi gjorde den inspelningen var när jag och Anders var programledare på Nikelodeon-galan.
Det behövdes nåt för publiken i studion att titta på när TV-publiken tittade på reklamfilm.
Då gjorde vi några "alternativa priser" som vi spelade in på lång rad.
"årets.."
Just den här har en verklig bakgrund.
När jag gjorde lumpen för typ 300 000 år sen låg jag på A9 i Kristinehamn.
På samma logement låg en kille från långt upp i Värmlands-skogarna.
Under tio månaders värnplikt förstod jag aldrig vad han sa.
Tyvärr så tyckte han att jag var en god kamrat så han ville gärna prata med mig.
Första gången han talade till mig så svarade jag:
- Va?
Han förklarade en gång till och jag svarade:
- vad då? Vad menar du?
Därefter försökte han artikulera ännu tydligare. Jag fattade fortfarande inte ett ord av vad han sa.
Så jag skrattade bara, ryckte på axlarna och sa "jag vet inte".
Har än i dag ingen aning om vad han frågade om.
Han kanske bara frågade mig vad jag hette...
Det är honom jag försöker låta som i den där sketchen.
Den är tittad på 25 120 gånger.
Det är sanslöst!
Den näst mest tittade är låten "Det ska va körv".
Den har folk tittat på 19 545 gånger. Det är lika sjukt det också!
En gammal låt som vi gjorde för typ 20 år sen.
Den tredje mest tittade är ett avsnitt från "Storasyster & Lillebror".
Den är tittat på 6990 gånger.
Föga förvånande är det just det avsnitt som handlar om pruttar...
En av de små filmer som är MINST tittad på är också en låt.
Var mig själv.
Må så fint alla!
söndag 29 november 2009
Signeringar i december
Nu är vårt signeringsschema för december klart.
29 tillfällen blir det.
Det börjar i dag i Hallsberg, på Stigs bokhandel mellan 13-14.30
Därefter är det i Stockholm mellan den 4 och 6 december.
Fredag 4 december:
Odenplan 12-13.30
Solna Centrum 16-17
Kista 17.30-18.30
Lördag 5 december:
Liljeholmen 12-13
Sickla köpcentrum 14-15
Nacka Forum 15.30-16.30
Söndag 6 december:
Stinsen 12-13
Sollentuna centrum 13.30-14.30
Täby Centrum 15.30-16.30
Därefter har vi ett författarbesök i Mantorp den 8 december.
Efter det är det signering i Linköping.
Det blir nog bara jag som signerar där, för Anders var upptagen med annat.
Tiden vet jag inte ännu.
17 december:
Karskoga Spongs bokhandel 12-14
Karlstad (Akademibokhandeln) 15.30-17
18 december:
Västerås, Gallerian 12-14
Eskilstuna, Tuna Park 16-18
19 december:
Örebro (Akademibokhandeln Krämaren) 12-14
20 december:
Göteborg.
Backaplan 12-12.45
Järntorget 13.15-14
Nordstan 14.45-15.30
Allum 16-16.45
21 december:
Göteborg, Mölndal, Kungsbacka
Redbergsvägen 11-11.45
V Hamngatan 12.15-13
Frölunda Torg 13.30-14.15
Mölndals Centrum 15-15.45
Kungsbacka City 16.30-17.15
22 december:
Stenungsund 11-12
Kungälv 12.30-13.30
Lerum 14.30-15.15
Alingsås 16-17
Sen blir det jul.
Hoppas jag.
Kul om ni kikar in och säger HEJ om ni är i närheten.
Alltid kul att se folk IRL om man säger så...
Det är första advent i dag.
Härligt med alla ljus som lyser upp i detta dystra mörker, tycker jag.
Ha en fin dag alla!
29 tillfällen blir det.
Det börjar i dag i Hallsberg, på Stigs bokhandel mellan 13-14.30
Därefter är det i Stockholm mellan den 4 och 6 december.
Fredag 4 december:
Odenplan 12-13.30
Solna Centrum 16-17
Kista 17.30-18.30
Lördag 5 december:
Liljeholmen 12-13
Sickla köpcentrum 14-15
Nacka Forum 15.30-16.30
Söndag 6 december:
Stinsen 12-13
Sollentuna centrum 13.30-14.30
Täby Centrum 15.30-16.30
Därefter har vi ett författarbesök i Mantorp den 8 december.
Efter det är det signering i Linköping.
Det blir nog bara jag som signerar där, för Anders var upptagen med annat.
Tiden vet jag inte ännu.
17 december:
Karskoga Spongs bokhandel 12-14
Karlstad (Akademibokhandeln) 15.30-17
18 december:
Västerås, Gallerian 12-14
Eskilstuna, Tuna Park 16-18
19 december:
Örebro (Akademibokhandeln Krämaren) 12-14
20 december:
Göteborg.
Backaplan 12-12.45
Järntorget 13.15-14
Nordstan 14.45-15.30
Allum 16-16.45
21 december:
Göteborg, Mölndal, Kungsbacka
Redbergsvägen 11-11.45
V Hamngatan 12.15-13
Frölunda Torg 13.30-14.15
Mölndals Centrum 15-15.45
Kungsbacka City 16.30-17.15
22 december:
Stenungsund 11-12
Kungälv 12.30-13.30
Lerum 14.30-15.15
Alingsås 16-17
Sen blir det jul.
Hoppas jag.
Kul om ni kikar in och säger HEJ om ni är i närheten.
Alltid kul att se folk IRL om man säger så...
Det är första advent i dag.
Härligt med alla ljus som lyser upp i detta dystra mörker, tycker jag.
Ha en fin dag alla!
fredag 27 november 2009
Känn
Dagens ord är "känn".
Det ska jag göra i dag.
Känna, alltså.
Ibland blir jag förundrad över att vi ofta lägger ner så mycket kraft på att låta bli att känna.
Det är nåt som vi börjar fostra barnen i redan när de är små.
Deras känslostormar kan ibland bli jobbiga för oss föräldrar så vi försöker få dem att dämpa sina reaktioner.
Det är ju naturligtvis inte av elakhet.
Det är för att vi vill dem väl.
Vi vill inte att de ska bli "dramadrottningar" som får känsloutbrott av minsta struntsak.
Och det är väl bra!
Samtidigt så tror jag att vi människor har användning av alla våra känslor.
Vi behöver känna!
Och vi behöver inte bara känna lyckan och glädjen.
Vi behöver känna vår smärta, vår sorg, vår frustration, vår rädsla, vår ilska.
Tänk om vi kunde låta känslor bara få finnas, för sin egen skull.
Att låta känslorna få leva och ventileras.
Och med lite medvetenhet så är jag övertygad om att vi inte skulle "förlora oss" i känslorna.
För det är nämligen en vanligt förekommande oro.
Att man ska "fastna" i en känsla om vi tillåter den.
"Om jag släpper upp gråten så kommer jag kanske aldrig sluta att gråta"
Förslag då:
Nästa gång du är arg. Sätt tidtagaruret och se hur länge du klarar av att vara arg.
Plötsligt kommer du inse att du inte längre är arg.
Hur gick det till?
Jag tror att det är för att känslorna inte kommer som en sak.
Det kommer inte som i en ask som du kan slänga bort eller behålla.
Känslorna kommer som vågor.
Liksom vågorna på havet som drar vidare så gör även känslorna det.
Eller som en vind.
Den drar förbi. Och vi kan följa med i stormen en stund. Men vi kan inte stanna i vinden.
För många är det även så att man tänker sina känslor.
Det är vanligare än vad man kan tro.
Man TÄNKER att man är arg.
Men vad känns i kroppen?
Vad är reaktionen?
Det är kanske inte lika enkelt att hålla reda på det?
Tipset där är att fråga dig själv: hur vet du att du är arg?
Vad är det som visar att du faktiskt ÄR arg?
Kroppen är smartare än mindet.
Det visar vad du känner långt före du kan fundera ut vad du känner.
Så i dag ska jag bara känna.
Allt.
Det som råkar inträffa i dag ska jag försöka att inte analysera allt för mycket.
Jag ska bara känna hur det känns när det händer.
Det ska bli spännande!
Och efter det tycker jag att det passar fint med lite dans.
Det är ju fredag, trots allt.
Juletid...
Frågade sonen vad han helst av allt önskade sig i julklapp.
- En rullstol med motor.
- Jaha? Varför då?
- Snälla.
- Jaha...och om du inte får en rullstol med motor, vad vill du ha då?
- En hörapparat.
- ???
- Då kan jag teckna.
- Önskar du dig helst av allt en hörapparat för att du ska kunna teckenspråk?
- Ja?
Det blir svårt med julklappar i år.
Trevlig fredag alla människor!
Det ska jag göra i dag.
Känna, alltså.
Ibland blir jag förundrad över att vi ofta lägger ner så mycket kraft på att låta bli att känna.
Det är nåt som vi börjar fostra barnen i redan när de är små.
Deras känslostormar kan ibland bli jobbiga för oss föräldrar så vi försöker få dem att dämpa sina reaktioner.
Det är ju naturligtvis inte av elakhet.
Det är för att vi vill dem väl.
Vi vill inte att de ska bli "dramadrottningar" som får känsloutbrott av minsta struntsak.
Och det är väl bra!
Samtidigt så tror jag att vi människor har användning av alla våra känslor.
Vi behöver känna!
Och vi behöver inte bara känna lyckan och glädjen.
Vi behöver känna vår smärta, vår sorg, vår frustration, vår rädsla, vår ilska.
Tänk om vi kunde låta känslor bara få finnas, för sin egen skull.
Att låta känslorna få leva och ventileras.
Och med lite medvetenhet så är jag övertygad om att vi inte skulle "förlora oss" i känslorna.
För det är nämligen en vanligt förekommande oro.
Att man ska "fastna" i en känsla om vi tillåter den.
"Om jag släpper upp gråten så kommer jag kanske aldrig sluta att gråta"
Förslag då:
Nästa gång du är arg. Sätt tidtagaruret och se hur länge du klarar av att vara arg.
Plötsligt kommer du inse att du inte längre är arg.
Hur gick det till?
Jag tror att det är för att känslorna inte kommer som en sak.
Det kommer inte som i en ask som du kan slänga bort eller behålla.
Känslorna kommer som vågor.
Liksom vågorna på havet som drar vidare så gör även känslorna det.
Eller som en vind.
Den drar förbi. Och vi kan följa med i stormen en stund. Men vi kan inte stanna i vinden.
För många är det även så att man tänker sina känslor.
Det är vanligare än vad man kan tro.
Man TÄNKER att man är arg.
Men vad känns i kroppen?
Vad är reaktionen?
Det är kanske inte lika enkelt att hålla reda på det?
Tipset där är att fråga dig själv: hur vet du att du är arg?
Vad är det som visar att du faktiskt ÄR arg?
Kroppen är smartare än mindet.
Det visar vad du känner långt före du kan fundera ut vad du känner.
Så i dag ska jag bara känna.
Allt.
Det som råkar inträffa i dag ska jag försöka att inte analysera allt för mycket.
Jag ska bara känna hur det känns när det händer.
Det ska bli spännande!
Och efter det tycker jag att det passar fint med lite dans.
Det är ju fredag, trots allt.
Send your own ElfYourself eCards
Juletid...
Frågade sonen vad han helst av allt önskade sig i julklapp.
- En rullstol med motor.
- Jaha? Varför då?
- Snälla.
- Jaha...och om du inte får en rullstol med motor, vad vill du ha då?
- En hörapparat.
- ???
- Då kan jag teckna.
- Önskar du dig helst av allt en hörapparat för att du ska kunna teckenspråk?
- Ja?
Det blir svårt med julklappar i år.
Trevlig fredag alla människor!
torsdag 26 november 2009
Ingen Tomte direkt, men...
Vi har ingen tomte i vår trädgård.
Jag tror inte på trädgårdstomtar.
Däremot så tror jag på Shrek.
För jag har sett honom på riktigt.
I Ryssland.
När jag och Anders var där och presenterade våra böcker.
Då stod han bara plötsligt där en dag.
Han är ju lik sig.
Så därför var det inte så främmande att istället för en hemsk trädgårdstomte ställa ut en Shrek i trädgården.
Han står där nu och bevakar så att inga fula trädgårdstroll eller gräsknölingar börjar attackera vår trädgård.
Barnen undrade NÄR vi ska börja bli en normal familj.
Hoppas aldrig, sa jag.
Nu när jag ändå nämner det här med Ryssland så hittade jag två andra bilder som kommer från samma resa.
Den ena är beviset för att man i Ryssland kan köpa sig vilket karriär man vill.
Det är bara att gå ut på stan och köpa sig ett fint betyg.
De säljer dem i stort sett varje gathörn.
Jag funderade lite på att köpa mig ett MVG i svenska.
Det kunde jag visa upp för min gamla skolfröken som gav mig etta i svenska när jag gick ur nian.
Tji!
Och så bilden som jag undrar om J.K Rowlings har godkänt.
Jag menar: är det verkligen OKEJ att Harry Potter heter Börje Pung i Ryssland?
Jag tror inte att det ger rätt känsla av någon anledning.
Jag tror inte på trädgårdstomtar.
Däremot så tror jag på Shrek.
För jag har sett honom på riktigt.
I Ryssland.
När jag och Anders var där och presenterade våra böcker.
Då stod han bara plötsligt där en dag.
Han är ju lik sig.
Så därför var det inte så främmande att istället för en hemsk trädgårdstomte ställa ut en Shrek i trädgården.
Han står där nu och bevakar så att inga fula trädgårdstroll eller gräsknölingar börjar attackera vår trädgård.
Barnen undrade NÄR vi ska börja bli en normal familj.
Hoppas aldrig, sa jag.
Nu när jag ändå nämner det här med Ryssland så hittade jag två andra bilder som kommer från samma resa.
Den ena är beviset för att man i Ryssland kan köpa sig vilket karriär man vill.
Det är bara att gå ut på stan och köpa sig ett fint betyg.
De säljer dem i stort sett varje gathörn.
Jag funderade lite på att köpa mig ett MVG i svenska.
Det kunde jag visa upp för min gamla skolfröken som gav mig etta i svenska när jag gick ur nian.
Tji!
Och så bilden som jag undrar om J.K Rowlings har godkänt.
Jag menar: är det verkligen OKEJ att Harry Potter heter Börje Pung i Ryssland?
Jag tror inte att det ger rätt känsla av någon anledning.
Ja!
Att säga JA är svårt.
Jag menar att säga JA till vad som är.
Inte hur man vill att saker ska vara. Eller borde vara.
All varaktig förändring börjar med att se saker precis som de är.
Det går ju inte att börja förändra saker från en plats som inte existerar.
Från en grund som inte finns.
Därför tror jag att det är viktigt att börja se hur livet är.
Just nu.
Därför är början på förändring ett "JA".
Inte JA i form av att acceptera hur allt är.
Det är ett JA som innebär att se hur det är.
Varken bra eller dåligt.
Som ni förstår är dagens ord "Ja" för mig.
Dagens fisk däremot är torsk.
Hittade den här lilla rubriken.
Den går att tolka på så oerhört många sätt.
Pressa torsk kan vara ett nytt sätt att laga fisk på.
Pressa torsk kan vara någon som tagit fel på tvätten och fisken.
Pressa torsk kan vara utpressning av fisk. Frågan är då vad fisken ska betala med?
Pressa torsk kan ha någonting med prostitution att göra.
Flickvännens torsk kan vara en fisk. Eller en gubbe.
Den som pressar kan vara en ko, en man, en fiskare eller nåt annat.
Jag säger JA till vad det än kan vara.
I dag är det lite pysslande inför första advent.
Och skrivande av Bert.
På söndag ska jag och Anders till Hallsberg och signera böcker.
Kom dit!
Det regnar ute.
Ja!!!
(jag försöker tänka positivt...)
God dag!
Jag menar att säga JA till vad som är.
Inte hur man vill att saker ska vara. Eller borde vara.
All varaktig förändring börjar med att se saker precis som de är.
Det går ju inte att börja förändra saker från en plats som inte existerar.
Från en grund som inte finns.
Därför tror jag att det är viktigt att börja se hur livet är.
Just nu.
Därför är början på förändring ett "JA".
Inte JA i form av att acceptera hur allt är.
Det är ett JA som innebär att se hur det är.
Varken bra eller dåligt.
Som ni förstår är dagens ord "Ja" för mig.
Dagens fisk däremot är torsk.
Hittade den här lilla rubriken.
Den går att tolka på så oerhört många sätt.
Pressa torsk kan vara ett nytt sätt att laga fisk på.
Pressa torsk kan vara någon som tagit fel på tvätten och fisken.
Pressa torsk kan vara utpressning av fisk. Frågan är då vad fisken ska betala med?
Pressa torsk kan ha någonting med prostitution att göra.
Flickvännens torsk kan vara en fisk. Eller en gubbe.
Den som pressar kan vara en ko, en man, en fiskare eller nåt annat.
Jag säger JA till vad det än kan vara.
I dag är det lite pysslande inför första advent.
Och skrivande av Bert.
På söndag ska jag och Anders till Hallsberg och signera böcker.
Kom dit!
Det regnar ute.
Ja!!!
(jag försöker tänka positivt...)
God dag!
tisdag 24 november 2009
Döden blir aldrig inaktuell
Ibland slår döden till.
Och vi som står och betraktar slås av hur bräckligt och skört livet är.
Och ändå så talar vi sällan om döden.
Ämnet är nästan lika tabubelagt som att prata om sex.
Då menar jag inte den typen av sex som genomsyrar det offentliga rummet.
Jag menar den typen av samtal som berör vår egen individuella sexualitet.
Det ämnet är ständigt brännande.
Och så även samtal om döden.
Men visst är det väl så att döden en del av livet?
Det är något som vi inte kommer undan, hur hårt vi än anstränger oss.
Lika säkert som födelsen för oss till livet så är det döden som tar livet från oss.
Men jag har upptäckt att vi är många som går omkring i någon sorts tro att
”jag kanske klarar mig, trots allt. Kanske skonas jag från döden. Ingen annan har i och för sig klarat det, men någon ska ju vara den första..”
Lustigt nog så är vårt land ett av de enda i världen som använder uttrycket ”om jag dör så ska jag begravas…”.
OM jag dör!
Kanske tänker vi att vi drar på oss döden om vi istället väljer att säga ”när jag dör”.
Döden är alltså lika vanligt som födelsen.
Och ändå så talar vi så lite om den.
Vi vet så lite om den.
Varför?
Jag tror att det beror på att vi så starkt förknippar död med sorg.
Och sorg förknippar vi med elände och depression.
Och det betyder gråt och tårar.
Vi vill absolut inte utsätta oss för tårar!
Jag kan inte låta bli att tycka att sorg är en minst lika viktig känsla som glädje, ilska och rädsla.
Och enligt mig så har vi mycket att vinna på att avdramatisera döden.
Om det går.
Vi har ingen bra koll på vad döden är.
Det kan vara skönt att veta vad som väntar oss i framtiden och därför blir det där osäkra ”på andra sidan” både skrämmande och hotfullt.
Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.
För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött.
Jag funderade på om hon någonsin fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde.
Kanske var det så.
Kanske inte.
Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.
Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent?
Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en träkostym?
Då har de väl ingen glädje av att någon säger de där vänliga orden?
Hade de inte uppskattat det mer när de levde?
Men vi människor är lustiga figurer.
Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så.
När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem.
Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.
Det är så dags då!
Frågan är bara om vi kan lära oss något av händelser som drabbar människor i vår omgivning?
Kan vi lära oss att uppskatta människor när de lever mitt bland oss?
Mitt framför våra ögon.
Jag tror att det är möjligt.
Jag vill tro det!
Nog om det.
Ha en fin tisdagskväll alla människor där ute.
Jag uppskattar er alla!
Och vi som står och betraktar slås av hur bräckligt och skört livet är.
Och ändå så talar vi sällan om döden.
Ämnet är nästan lika tabubelagt som att prata om sex.
Då menar jag inte den typen av sex som genomsyrar det offentliga rummet.
Jag menar den typen av samtal som berör vår egen individuella sexualitet.
Det ämnet är ständigt brännande.
Och så även samtal om döden.
Men visst är det väl så att döden en del av livet?
Det är något som vi inte kommer undan, hur hårt vi än anstränger oss.
Lika säkert som födelsen för oss till livet så är det döden som tar livet från oss.
Men jag har upptäckt att vi är många som går omkring i någon sorts tro att
”jag kanske klarar mig, trots allt. Kanske skonas jag från döden. Ingen annan har i och för sig klarat det, men någon ska ju vara den första..”
Lustigt nog så är vårt land ett av de enda i världen som använder uttrycket ”om jag dör så ska jag begravas…”.
OM jag dör!
Kanske tänker vi att vi drar på oss döden om vi istället väljer att säga ”när jag dör”.
Döden är alltså lika vanligt som födelsen.
Och ändå så talar vi så lite om den.
Vi vet så lite om den.
Varför?
Jag tror att det beror på att vi så starkt förknippar död med sorg.
Och sorg förknippar vi med elände och depression.
Och det betyder gråt och tårar.
Vi vill absolut inte utsätta oss för tårar!
Jag kan inte låta bli att tycka att sorg är en minst lika viktig känsla som glädje, ilska och rädsla.
Och enligt mig så har vi mycket att vinna på att avdramatisera döden.
Om det går.
Vi har ingen bra koll på vad döden är.
Det kan vara skönt att veta vad som väntar oss i framtiden och därför blir det där osäkra ”på andra sidan” både skrämmande och hotfullt.
Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.
För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött.
Jag funderade på om hon någonsin fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde.
Kanske var det så.
Kanske inte.
Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.
Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent?
Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en träkostym?
Då har de väl ingen glädje av att någon säger de där vänliga orden?
Hade de inte uppskattat det mer när de levde?
Men vi människor är lustiga figurer.
Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så.
När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem.
Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.
Det är så dags då!
Frågan är bara om vi kan lära oss något av händelser som drabbar människor i vår omgivning?
Kan vi lära oss att uppskatta människor när de lever mitt bland oss?
Mitt framför våra ögon.
Jag tror att det är möjligt.
Jag vill tro det!
Nog om det.
Ha en fin tisdagskväll alla människor där ute.
Jag uppskattar er alla!
En ny fru?
Jag har fått en ny vän.
Lite oväntat.
Det kom ännu ett trevligt mail från en person som jag inte känner och som av någon anledning tycks tro att jag pratar tyska.
Jag har verkligen ingen aning om vad fru Katya vill mig, men min magkänsla är att hon vill inleda ett förhållande med mig på något sätt.
Hur skulle det gå till?
Jag menar, för det första så kan vi inte kommunicera med varandra. Hon babblar på med sin tyska och jag svarar på svenska.
För det andra så vet jag inte vad hon vill. Hon kanske bara söker en trädgårdsmästare som kan ta hand om alla hennes vackra blommor som hon uppenbarligen samlar på.
För det tredje så är jag inte intresserad.
Och för det fjärde är jag redan gift.
Men hon verkar ju ganska rar i alla fall.
Läs och se om ni kan utläsa mer av vad hon vill.
----
Hallo!
Du hast mir gefallen! Ich suche den Freund! Sich Hier ungeeignet fur mich zu umgehen. Du kannst mir auf e-mail schreiben? Ich will unseren Verkehr fortsetzen. Sich viel bequemer mit der Hilfe e-mail zu umgehen.
Bitte antworten Sie nur, um meine personliche E-Mail: Ekatrinamii@yahoo.com
Ich warte deinen Brief. Bei mir das gute Leben. Nur das Gefuhl der Einsamkeit gefallt mir nicht. Uns wird es leicht sein, die allgemeinen Interessen zu finden... Ich habe viele Interessen. Bei mir den guten Sinn fur Humor! Ich das gebildete und wissbegierige Madchen! Bitte, lass meinen Brief ohne Antwort nicht. Wir haben eine Moglichkeit, die Freunde zu werden, und moglich ist es unser Schicksal... Ich warte deine Fotografie, zusammen mit deinem Brief. In den Beziehungen schatze ich die Aufrichtigkeit und die Achtung. Schreibe mir schneller... Ich warte... Mit freundlichen rusen, Katya.
För ganska många år sen var jag med och spelade in ett utbildningsmaterial för UR.
På tyska.
Jag kunde ingen tyska då heller så producenten fick regissera varje ord jag skulle säga.
Jag begrep inte då och inte än i dag varför de absolut ville ha med just MIG på den inspelningen.
De kunde ha frågat Anders som KAN prata tyska.
Nä.
"Det är honom vi vill ha" sa UR.
Och jag sa allt som producenten ville.
Fritz und Franz hette produktionen.
Jag var Franz. Och skulle vara dum i huvudet.
Det klarade jag ganska bra. Jag hade vanan inne.
Fritz var en riktig tysk.
Han behövde inte låtsas.
Kanske kan det vara så att fru Katya har lyssnat på bandet med Fritz und Franz och blev så förtjust i Franz och hans något bristande mentala tillstånd?
Kanske bestämde fru Katya sig för att ta hand om Franz och visa honom världen.
Och sina blommor.
Vem vet?
I går var jag till frisören.
Jag klippte mig och fick färg på hårstråna.
Efter någon timme ringde min frisör upp mig. Hon lät nervös på rösten och berättade att hennes leverantör av hårfärg hade ringt henne och sagt att hon GENAST skulle sluta använda den färgen som han hade sålt till henne.
Det var fel på färgen.
Den kunde ge missfärgningar.
Man kunde plötsligt få grönt eller rött hår och därför hade de dragit in hela partiet med hårfärg.
Om någon (det vill säga jag) hade haft olyckan att få denna färg i håret så skulle personen (det vill säga jag) vara uppmärksam under de närmaste dagarna om hårets färg förändrades drastiskt.
Med andra ord: jag kan eventuellt vakna upp vilken dag som helst som en 45-årig gubb-punkare med grönt hår.
Spännande!
Frågan är bara om Katya verkligen är intresserad av mig när jag har grönt hår?
Hon kanske drabbas av svår chock när hon får syn på mig och trampar ner sina egna vackra blommor för att avreagera sig.
Det vore ju synd.
Nu ska jag skriva lite Bert.
Jag inser när jag läser denna text att jag börjar komma in i den rätta känslan att skriva Bert.
Ha en underbar Tisdag alla människor.
Lite oväntat.
Det kom ännu ett trevligt mail från en person som jag inte känner och som av någon anledning tycks tro att jag pratar tyska.
Jag har verkligen ingen aning om vad fru Katya vill mig, men min magkänsla är att hon vill inleda ett förhållande med mig på något sätt.
Hur skulle det gå till?
Jag menar, för det första så kan vi inte kommunicera med varandra. Hon babblar på med sin tyska och jag svarar på svenska.
För det andra så vet jag inte vad hon vill. Hon kanske bara söker en trädgårdsmästare som kan ta hand om alla hennes vackra blommor som hon uppenbarligen samlar på.
För det tredje så är jag inte intresserad.
Och för det fjärde är jag redan gift.
Men hon verkar ju ganska rar i alla fall.
Läs och se om ni kan utläsa mer av vad hon vill.
----
Hallo!
Du hast mir gefallen! Ich suche den Freund! Sich Hier ungeeignet fur mich zu umgehen. Du kannst mir auf e-mail schreiben? Ich will unseren Verkehr fortsetzen. Sich viel bequemer mit der Hilfe e-mail zu umgehen.
Bitte antworten Sie nur, um meine personliche E-Mail: Ekatrinamii@yahoo.com
Ich warte deinen Brief. Bei mir das gute Leben. Nur das Gefuhl der Einsamkeit gefallt mir nicht. Uns wird es leicht sein, die allgemeinen Interessen zu finden... Ich habe viele Interessen. Bei mir den guten Sinn fur Humor! Ich das gebildete und wissbegierige Madchen! Bitte, lass meinen Brief ohne Antwort nicht. Wir haben eine Moglichkeit, die Freunde zu werden, und moglich ist es unser Schicksal... Ich warte deine Fotografie, zusammen mit deinem Brief. In den Beziehungen schatze ich die Aufrichtigkeit und die Achtung. Schreibe mir schneller... Ich warte... Mit freundlichen rusen, Katya.
För ganska många år sen var jag med och spelade in ett utbildningsmaterial för UR.
På tyska.
Jag kunde ingen tyska då heller så producenten fick regissera varje ord jag skulle säga.
Jag begrep inte då och inte än i dag varför de absolut ville ha med just MIG på den inspelningen.
De kunde ha frågat Anders som KAN prata tyska.
Nä.
"Det är honom vi vill ha" sa UR.
Och jag sa allt som producenten ville.
Fritz und Franz hette produktionen.
Jag var Franz. Och skulle vara dum i huvudet.
Det klarade jag ganska bra. Jag hade vanan inne.
Fritz var en riktig tysk.
Han behövde inte låtsas.
Kanske kan det vara så att fru Katya har lyssnat på bandet med Fritz und Franz och blev så förtjust i Franz och hans något bristande mentala tillstånd?
Kanske bestämde fru Katya sig för att ta hand om Franz och visa honom världen.
Och sina blommor.
Vem vet?
I går var jag till frisören.
Jag klippte mig och fick färg på hårstråna.
Efter någon timme ringde min frisör upp mig. Hon lät nervös på rösten och berättade att hennes leverantör av hårfärg hade ringt henne och sagt att hon GENAST skulle sluta använda den färgen som han hade sålt till henne.
Det var fel på färgen.
Den kunde ge missfärgningar.
Man kunde plötsligt få grönt eller rött hår och därför hade de dragit in hela partiet med hårfärg.
Om någon (det vill säga jag) hade haft olyckan att få denna färg i håret så skulle personen (det vill säga jag) vara uppmärksam under de närmaste dagarna om hårets färg förändrades drastiskt.
Med andra ord: jag kan eventuellt vakna upp vilken dag som helst som en 45-årig gubb-punkare med grönt hår.
Spännande!
Frågan är bara om Katya verkligen är intresserad av mig när jag har grönt hår?
Hon kanske drabbas av svår chock när hon får syn på mig och trampar ner sina egna vackra blommor för att avreagera sig.
Det vore ju synd.
Nu ska jag skriva lite Bert.
Jag inser när jag läser denna text att jag börjar komma in i den rätta känslan att skriva Bert.
Ha en underbar Tisdag alla människor.
måndag 23 november 2009
Ett så trevligt mail!
Jag fick ett så väldigt trevligt och personligt mail i dag från herr Clarke. (det kanske är Clark Kent? Alias Stålmannen?)
Hur som helst.
Han är en hyvens kille!
Läs själva:
---
M. Clarke
Rue du Gouverneur Bayol
République du Benin
Dear Friend,
Jag kontaktar dig när det gäller vår avlidne klient, en medborgare i ditt land och de investeringar som han gjorde med en investmentbank här i République du Benin.
Den 20 november, 2003, min klient som var en gång koncernchef för Société BENINOISE d'énergie électrique deponerade beloppet Åtta miljoner amerikanska dollar under en portföljförvaltning av en investeringsbank i 4 år och deponering förföll den 20. november 2007 med över 98% tillväxt som uppgår till totalt femton Miljoner åtta hundra fyrtio tusen amerikanska dollar. Detta medel har sedan mognat och slår runt på de medel som också har gått ut
Vår kund dog i december 2007 vid en ålder av 81 vid den tiden var han färdigställdes och skilsmässa från sin 4 decennium långa äktenskap. Vår klient inte ange sina närmaste anhöriga eller mottagaren att hans enorma egendom, eftersom han var föräldralös och har inga barn och alla försök att hitta hans närmaste familj har inte lyckats.
Den främsta orsaken att kontakta dig är att du ska stå i som en efterträdare eller närmast anhöriga till den enorma kvarlåtenskap vår avlidne klient. Jag garanterar er att detta skulle ske under en legitim arrangemang om jag kan få ert samarbete och sträng sekretess.
Om du märker att du kan arbeta med mig om detta, komma tillbaka med mig för mer information om hur man skall gå med: Ditt fullständiga namn och adress, ditt Plats och födelsedatum, Your Private detaljer telefonnummer och yrke: bdpaestate@aim.com Vänligen om du inte är intresserad av detta förslag vänligen ta bort denna post och jag kommer inte kontakta dig igen på grund av den känsliga naturen i denna process.
Väntar på din brådskande svar.
M. Clarke
-----
Va? Tänk att JAG har fått ärva en hel förmögenhet!
Det är ju otroligt!
Jag visste inte ens att jag var anhörig.
Jag måste genast lämna ut alla mina uppgifter så att herr Clarke kan få tag i mig.
Man vill ju inte missa ett sånt här tillfälle att få ut en check på 15 840 000 USD.
Det kommer ju så lägligt precis nu innan jul också.
Jävlar vad jag ska handla julklappar nu!
Oj!
Annars?
Jo, tack. dagen började på sämsta tänkbara sätt med stress och strul.
Upptäckte att jag hade en klipptid inbokad. Hade jag helt glömt bort.
Men jag hann dit och passade samtidigt på att avlägsna lite av mitt hår.
Så var det klart.
Sen handla förnödenheter och nu tillbaks vid datorn för lite skrivande.
Det första jag ska skriva är naturligtvis en shoppinglista över alla saker jag ska handla nu när jag får ärva en så stor och fin förmögenhet.
Måndag?
Aha.
Det får duga.
Ha en fin dag alla!
Och Grattis Khim som blev min bloggis nummer 100.
Jag borde ju ställa till med en fest.
Det har jag ju råd med nu.
Hur som helst.
Han är en hyvens kille!
Läs själva:
---
M. Clarke
Rue du Gouverneur Bayol
République du Benin
Dear Friend,
Jag kontaktar dig när det gäller vår avlidne klient, en medborgare i ditt land och de investeringar som han gjorde med en investmentbank här i République du Benin.
Den 20 november, 2003, min klient som var en gång koncernchef för Société BENINOISE d'énergie électrique deponerade beloppet Åtta miljoner amerikanska dollar under en portföljförvaltning av en investeringsbank i 4 år och deponering förföll den 20. november 2007 med över 98% tillväxt som uppgår till totalt femton Miljoner åtta hundra fyrtio tusen amerikanska dollar. Detta medel har sedan mognat och slår runt på de medel som också har gått ut
Vår kund dog i december 2007 vid en ålder av 81 vid den tiden var han färdigställdes och skilsmässa från sin 4 decennium långa äktenskap. Vår klient inte ange sina närmaste anhöriga eller mottagaren att hans enorma egendom, eftersom han var föräldralös och har inga barn och alla försök att hitta hans närmaste familj har inte lyckats.
Den främsta orsaken att kontakta dig är att du ska stå i som en efterträdare eller närmast anhöriga till den enorma kvarlåtenskap vår avlidne klient. Jag garanterar er att detta skulle ske under en legitim arrangemang om jag kan få ert samarbete och sträng sekretess.
Om du märker att du kan arbeta med mig om detta, komma tillbaka med mig för mer information om hur man skall gå med: Ditt fullständiga namn och adress, ditt Plats och födelsedatum, Your Private detaljer telefonnummer och yrke: bdpaestate@aim.com Vänligen om du inte är intresserad av detta förslag vänligen ta bort denna post och jag kommer inte kontakta dig igen på grund av den känsliga naturen i denna process.
Väntar på din brådskande svar.
M. Clarke
-----
Va? Tänk att JAG har fått ärva en hel förmögenhet!
Det är ju otroligt!
Jag visste inte ens att jag var anhörig.
Jag måste genast lämna ut alla mina uppgifter så att herr Clarke kan få tag i mig.
Man vill ju inte missa ett sånt här tillfälle att få ut en check på 15 840 000 USD.
Det kommer ju så lägligt precis nu innan jul också.
Jävlar vad jag ska handla julklappar nu!
Oj!
Annars?
Jo, tack. dagen började på sämsta tänkbara sätt med stress och strul.
Upptäckte att jag hade en klipptid inbokad. Hade jag helt glömt bort.
Men jag hann dit och passade samtidigt på att avlägsna lite av mitt hår.
Så var det klart.
Sen handla förnödenheter och nu tillbaks vid datorn för lite skrivande.
Det första jag ska skriva är naturligtvis en shoppinglista över alla saker jag ska handla nu när jag får ärva en så stor och fin förmögenhet.
Måndag?
Aha.
Det får duga.
Ha en fin dag alla!
Och Grattis Khim som blev min bloggis nummer 100.
Jag borde ju ställa till med en fest.
Det har jag ju råd med nu.
torsdag 19 november 2009
Det är inte lätt att vara förälder...
I dag fick sonen ta sin andra spruta mot Svininfluensan.
Själv så behöver jag inte ta mer än en.
Men eftersom han är i en ytterst farlig riskgrupp så tyckte läkarna att han behövde påfyllning av skyddet.
En svininfluensa i hans kropp skulle sannolikt vara livshotande.
Här om dagen satt jag och pratade med en av döttrarna, då sonen kom förbi och tittade strängt på mig.
- Tänk på din mun, pappa, sa han.
- Va? Sa jag.
- Du måste tänka på din mun. På vilka ord som kommer ut.
- Ja? Gör jag inte det?
- Jag vet inte. Men man måste alltid ta ansvar för alla sin ord.
Sen gick han.
"Ansvar för alla sina ord"?
Jag menar..
Skulle inte han vara utvecklingsstörd och ha svårt att förstå saker och ting?
Vad hände med det?
:o)
Jag tänkte på det där hur lite många av oss föräldrar tror om sina barn.
Vad de kan klara av.
Varför är det så svårt för oss vuxna att låta våra barn få växa i sin egen takt?
Vi tycks ofta tro att vi vet mer om vad de vill med sina liv än de själva.
Men om jag vänder på tanken och om jag frågar dig som läser detta, om dina föräldrar visste mer om dina behov när du växte upp än du själv.
Var det så?
Kände du att dina föräldrar förstod vad du skulle utvecklas av och på vilket sätt du bäst skulle växa som människa?
När jag ser på min egen föräldraroll så får jag ständigt påminna mig själv om att undvika mina automatiska nej.
Vi säger så ofta nej till våra barns längtan.
99 gånger av hundra så säger vi nej till barnen.
Men varför gör vi det?
Det är ju inte på grund av att vi vill förvägra barnen att växa upp.
Det är inte för att vi vill hindra deras utveckling.
Nej, det är ju för att vi älskar dem så mycket.
Ibland kanske vi kväver dem med vår kärlek?
För våra maskiner till hjärnor bygger snabbt upp ett tänkbart scenario som kan inträffa.
Om barnet klättrar i träd så kommer det kanske ramla ner.
Och risken finns alltid att det då bryter benen.
Kanske båda två till och med!
Det sannolika blir då att barnet får ligga inne på sjukhus en längre period.
Kanske i flera månader om benbrottet är allvarligt.
Och det kan ju faktiskt bli ganska allvarligt såna där saker.
Jag minns när jag växte upp att det hände lite då och då...
Om barnet ligger så där länge på sjukhus så kan det vara svårt att hänga med i skolarbetet.
Ja, skolan blir ju lätt eftersatt i såna situationer.
Det är inte helt orimligt att barnet därför får gå om ett år i skolan.
Det vore synd, för alla kompisar försvinner upp i en annan klass.
Hos de yngre känner ditt barn inte någon.
Kanske kan barnet hamna lite utanför.
Kanske blir det mobbat.
Elaka barn kan få för sig att barnet har fått gå om en klass på grund av ditt barn är dum i huvudet.
Mobbningen förvärras och ditt barn kommer inte att vilja gå ut längre.
Det sitter mest hemma vid datorn eller TV:n och bli passivt.
Barnet kan mycket väl börja tröstäta chips och coca-cola, för att slippa känna ensamhetens smärta.
Och snart har barnet svår fetma och blir ännu mer isolerat.
När barnet växer upp så byts chips och cola ut mot sprit.
Ditt barn börjar dricka för att glömma sin tragiska barndom.
För att slippa möta alla demoner från skoltiden.
Alla mobbare som ansåg att ditt barn var dum i huvudet.
Vänner och släkt vänder sig bort från ditt barn som nu missbrukar både alkohol och narkotika för att glömma allt elände i uppväxten.
Ensam och utan vänner drar ditt barn runt på stan och gör inbrott för att finansiera sitt allt mer tunga beroende.
Det har inte längre någonstans att bo och under en kall vinternatt ligger ditt barn på en parkbänk och fryser ihjäl.
Allt detta ser du kan hända om du låter ditt barn få klättra i träd.
Vill du verkligen ha det på ditt samvete?
Vill du låta barnet dö bara för att du inte vågade säga nej till en klättring i ett träd?
För dig är det en självklarhet som förälder att därför säga NEJ när barnet vill klättra upp i trädet.
Du säger nej för barnets egen skull.
För du vet ju vad som kan hända...
Det är inget fel på varken barnets längtan att klättra i träd eller din vilja att skydda ditt barn.
Det viktiga tror jag snarare är att se när de där automatiska nejsvaren dyker upp - och varför.
För kanske är det så att vi som föräldrar kan ta ansvaret att backa undan när barnen vill lära sig växa med hjälp av både misstag och framgång.
Den människa som står stadigt med bägge fötterna på jorden står också helt stilla.
Tänk på det!
Vi ses i trädet.
Och så en liten film som handlar om just det jag skrev om!
Ha en fin torsdag alla människor!
Själv så behöver jag inte ta mer än en.
Men eftersom han är i en ytterst farlig riskgrupp så tyckte läkarna att han behövde påfyllning av skyddet.
En svininfluensa i hans kropp skulle sannolikt vara livshotande.
Här om dagen satt jag och pratade med en av döttrarna, då sonen kom förbi och tittade strängt på mig.
- Tänk på din mun, pappa, sa han.
- Va? Sa jag.
- Du måste tänka på din mun. På vilka ord som kommer ut.
- Ja? Gör jag inte det?
- Jag vet inte. Men man måste alltid ta ansvar för alla sin ord.
Sen gick han.
"Ansvar för alla sina ord"?
Jag menar..
Skulle inte han vara utvecklingsstörd och ha svårt att förstå saker och ting?
Vad hände med det?
:o)
Jag tänkte på det där hur lite många av oss föräldrar tror om sina barn.
Vad de kan klara av.
Varför är det så svårt för oss vuxna att låta våra barn få växa i sin egen takt?
Vi tycks ofta tro att vi vet mer om vad de vill med sina liv än de själva.
Men om jag vänder på tanken och om jag frågar dig som läser detta, om dina föräldrar visste mer om dina behov när du växte upp än du själv.
Var det så?
Kände du att dina föräldrar förstod vad du skulle utvecklas av och på vilket sätt du bäst skulle växa som människa?
När jag ser på min egen föräldraroll så får jag ständigt påminna mig själv om att undvika mina automatiska nej.
Vi säger så ofta nej till våra barns längtan.
99 gånger av hundra så säger vi nej till barnen.
Men varför gör vi det?
Det är ju inte på grund av att vi vill förvägra barnen att växa upp.
Det är inte för att vi vill hindra deras utveckling.
Nej, det är ju för att vi älskar dem så mycket.
Ibland kanske vi kväver dem med vår kärlek?
För våra maskiner till hjärnor bygger snabbt upp ett tänkbart scenario som kan inträffa.
Om barnet klättrar i träd så kommer det kanske ramla ner.
Och risken finns alltid att det då bryter benen.
Kanske båda två till och med!
Det sannolika blir då att barnet får ligga inne på sjukhus en längre period.
Kanske i flera månader om benbrottet är allvarligt.
Och det kan ju faktiskt bli ganska allvarligt såna där saker.
Jag minns när jag växte upp att det hände lite då och då...
Om barnet ligger så där länge på sjukhus så kan det vara svårt att hänga med i skolarbetet.
Ja, skolan blir ju lätt eftersatt i såna situationer.
Det är inte helt orimligt att barnet därför får gå om ett år i skolan.
Det vore synd, för alla kompisar försvinner upp i en annan klass.
Hos de yngre känner ditt barn inte någon.
Kanske kan barnet hamna lite utanför.
Kanske blir det mobbat.
Elaka barn kan få för sig att barnet har fått gå om en klass på grund av ditt barn är dum i huvudet.
Mobbningen förvärras och ditt barn kommer inte att vilja gå ut längre.
Det sitter mest hemma vid datorn eller TV:n och bli passivt.
Barnet kan mycket väl börja tröstäta chips och coca-cola, för att slippa känna ensamhetens smärta.
Och snart har barnet svår fetma och blir ännu mer isolerat.
När barnet växer upp så byts chips och cola ut mot sprit.
Ditt barn börjar dricka för att glömma sin tragiska barndom.
För att slippa möta alla demoner från skoltiden.
Alla mobbare som ansåg att ditt barn var dum i huvudet.
Vänner och släkt vänder sig bort från ditt barn som nu missbrukar både alkohol och narkotika för att glömma allt elände i uppväxten.
Ensam och utan vänner drar ditt barn runt på stan och gör inbrott för att finansiera sitt allt mer tunga beroende.
Det har inte längre någonstans att bo och under en kall vinternatt ligger ditt barn på en parkbänk och fryser ihjäl.
Allt detta ser du kan hända om du låter ditt barn få klättra i träd.
Vill du verkligen ha det på ditt samvete?
Vill du låta barnet dö bara för att du inte vågade säga nej till en klättring i ett träd?
För dig är det en självklarhet som förälder att därför säga NEJ när barnet vill klättra upp i trädet.
Du säger nej för barnets egen skull.
För du vet ju vad som kan hända...
Det är inget fel på varken barnets längtan att klättra i träd eller din vilja att skydda ditt barn.
Det viktiga tror jag snarare är att se när de där automatiska nejsvaren dyker upp - och varför.
För kanske är det så att vi som föräldrar kan ta ansvaret att backa undan när barnen vill lära sig växa med hjälp av både misstag och framgång.
Den människa som står stadigt med bägge fötterna på jorden står också helt stilla.
Tänk på det!
Vi ses i trädet.
Och så en liten film som handlar om just det jag skrev om!
Ha en fin torsdag alla människor!
onsdag 18 november 2009
Det finns mirakel
Det var en man som var arg på Gud.
Han hytte med näven upp mot himlen och förbannade Guden som aldrig lät honom få vinna på lotteri.
- Hela mitt liv har jag bett för att få en riktig vinst, sa mannen. Det enda jag får av dig är tystnad. Jag tror inte ens att du finns!
Mannen var ordentligt arg och utmanade Gud.
- Varför Gud? Varför vinner jag aldrig? Och varför får jag aldrig några svar på mina böner? Visa dig om du vågar!
Då hände miraklet.
Himlen öppnade sig och en röst dundrade:
- Hörrö! sa rösten. Jag har hört dina böner. Men du måste ju också hjälpa till. Hur ska du kunna vinna om du aldrig köper nån lott?
Dessutom är berättelsen helt sann.
Nästan.
Faktum är att historien innehåller en hel del visdom också.
Ofta gör vi väl så där?
Vi önskar ibland att saker skulle vara på ett annat sätt. Men vi gör inte mycket för att förändra dem.
Utan lott kan man inte vinna. Utan förändring kan man inte göra nåt på ett annat sätt.
På en gata i London säljer de mirakelkurer för ansiktsvård.
Affärerna går lysande.
För de har nämligen skyltat upp med två skyltar som visar den fantastiska resultatet.
En före och en efter.
Se bildbeviset.
Nu har jag pratat i radion. Det gick bra, tror jag.
Nu ska jag snart hoppa in i bilen och bege mig mot Värmland.
17.30 börjar det.
Jag har som vanligt full koll på allt...
Ha ha ha!
Nä, som vanligt så har jag en liten, liten aning om vad jag ska prata om och sen blir det improviserat i stunden.
Precis så som livet är.
Det går att planera en del.
Men det mesta händer ändå.
I stunden.
Goder onsdag alla människor - och TACK för alla kommentarer! Jag blir så glad av det!
Han hytte med näven upp mot himlen och förbannade Guden som aldrig lät honom få vinna på lotteri.
- Hela mitt liv har jag bett för att få en riktig vinst, sa mannen. Det enda jag får av dig är tystnad. Jag tror inte ens att du finns!
Mannen var ordentligt arg och utmanade Gud.
- Varför Gud? Varför vinner jag aldrig? Och varför får jag aldrig några svar på mina böner? Visa dig om du vågar!
Då hände miraklet.
Himlen öppnade sig och en röst dundrade:
- Hörrö! sa rösten. Jag har hört dina böner. Men du måste ju också hjälpa till. Hur ska du kunna vinna om du aldrig köper nån lott?
Dessutom är berättelsen helt sann.
Nästan.
Faktum är att historien innehåller en hel del visdom också.
Ofta gör vi väl så där?
Vi önskar ibland att saker skulle vara på ett annat sätt. Men vi gör inte mycket för att förändra dem.
Utan lott kan man inte vinna. Utan förändring kan man inte göra nåt på ett annat sätt.
På en gata i London säljer de mirakelkurer för ansiktsvård.
Affärerna går lysande.
För de har nämligen skyltat upp med två skyltar som visar den fantastiska resultatet.
En före och en efter.
Se bildbeviset.
Nu har jag pratat i radion. Det gick bra, tror jag.
Nu ska jag snart hoppa in i bilen och bege mig mot Värmland.
17.30 börjar det.
Jag har som vanligt full koll på allt...
Ha ha ha!
Nä, som vanligt så har jag en liten, liten aning om vad jag ska prata om och sen blir det improviserat i stunden.
Precis så som livet är.
Det går att planera en del.
Men det mesta händer ändå.
I stunden.
Goder onsdag alla människor - och TACK för alla kommentarer! Jag blir så glad av det!
tisdag 17 november 2009
En dag i taget
Nu är det kväll.
Vad hände med tisdagen?
Det här ska jag göra i morgon.
Ska bli kul.
Och på förmiddagen ska jag göra nån liten radiointervju om det.
Och här är en liten film som jag gjorde på en låt som låg och skräpade.
Fridens.
Vad hände med tisdagen?
Det här ska jag göra i morgon.
Ska bli kul.
Och på förmiddagen ska jag göra nån liten radiointervju om det.
Och här är en liten film som jag gjorde på en låt som låg och skräpade.
Fridens.
Lite läskigt nästan
Hittade en bild i en gammal bok.
Och personen på bilden är ju LÄSKIGT lik mig!
Jag fattar ingenting.
Boken är från början av 1800-talet.
Det gör att jag genast börjar fundera lite mer på det där om man har levt tidigare liv.
Jag vet inte om man gör det.
Men jag TROR det.
Det är mest för att jag väljer att tro på det.
I dag får jag inget vettigt gjort alls.
Jag sitter och stirrar på alla idéer vi har till Bert-boken.
Jag skriver några ord.
Ångrar mig.
Raderar.
Börjar om.
Det går bra en stund.
Läser det jag skrivit.
Ångrar mig igen.
Raderar.
Funderar om jag behöver nåt mer.
Så där håller det på ganska länge.
I stort sett hela dagen med avbrott för lite träning och lunch.
Ska vara med på Radio Värmland i morgon vid halv elva ungefär.
Via en länk från radion Örebro.
På kvällen ska jag hålla en liten föreläsning i Karlstad.
Nu ska jag skriva en stund till.
Ha en underbar tisdagskväll!
Och personen på bilden är ju LÄSKIGT lik mig!
Jag fattar ingenting.
Boken är från början av 1800-talet.
Det gör att jag genast börjar fundera lite mer på det där om man har levt tidigare liv.
Jag vet inte om man gör det.
Men jag TROR det.
Det är mest för att jag väljer att tro på det.
I dag får jag inget vettigt gjort alls.
Jag sitter och stirrar på alla idéer vi har till Bert-boken.
Jag skriver några ord.
Ångrar mig.
Raderar.
Börjar om.
Det går bra en stund.
Läser det jag skrivit.
Ångrar mig igen.
Raderar.
Funderar om jag behöver nåt mer.
Så där håller det på ganska länge.
I stort sett hela dagen med avbrott för lite träning och lunch.
Ska vara med på Radio Värmland i morgon vid halv elva ungefär.
Via en länk från radion Örebro.
På kvällen ska jag hålla en liten föreläsning i Karlstad.
Nu ska jag skriva en stund till.
Ha en underbar tisdagskväll!
Tisdag
I dag är det tisdag.
På programmet står skriva, träna, möte med sonens skola och förberedelse inför i morgon när jag ska till Karlstad och prata på "anhörighetscentrum".
Och tänk på alla människor att det i Greene (USA) är olagligt att äta jordnötter och gå baklänges på trottoaren, samtidigt som det pågår en konsert.
Jag var ytterst nära att göra det en gång.
Det är ju lätt hänt, menar jag.
Ha det bra i dag!
På programmet står skriva, träna, möte med sonens skola och förberedelse inför i morgon när jag ska till Karlstad och prata på "anhörighetscentrum".
Och tänk på alla människor att det i Greene (USA) är olagligt att äta jordnötter och gå baklänges på trottoaren, samtidigt som det pågår en konsert.
Jag var ytterst nära att göra det en gång.
Det är ju lätt hänt, menar jag.
Ha det bra i dag!
måndag 16 november 2009
Blir så förbannad!
Klicka på länken för info från Aftonbladet.
En ung, lätt utvecklingsstörd flicka såldes av ett ungdomsgäng till sexköpare.
Det är så beklämmande att jag inte finner ord.
Vad är det för värld vi lever i?
Det är så förbannat dumt att orden inte räcker till.
Tidigare stod det om fallet på den här sidan.
Såna här fall dyker upp lite då och då.
Och det är lika frustrerande och vidrigt varje gång.
Vilka hemskheter har de själva blivit utsatta för för att kunna förvandlas till dessa hänsynslösa människor?
För det är ju nästan alltid så.
Förövaren är själv ett offer för sina tidigare erfarenheter.
Och hur kan man bli så skadad i sin empati att man utsätter andra människor för den här typen av grymheter?
Jag känner mig ordlös.
Tom på ljus.
En ung, lätt utvecklingsstörd flicka såldes av ett ungdomsgäng till sexköpare.
Det är så beklämmande att jag inte finner ord.
Vad är det för värld vi lever i?
Det är så förbannat dumt att orden inte räcker till.
Tidigare stod det om fallet på den här sidan.
Såna här fall dyker upp lite då och då.
Och det är lika frustrerande och vidrigt varje gång.
Vilka hemskheter har de själva blivit utsatta för för att kunna förvandlas till dessa hänsynslösa människor?
För det är ju nästan alltid så.
Förövaren är själv ett offer för sina tidigare erfarenheter.
Och hur kan man bli så skadad i sin empati att man utsätter andra människor för den här typen av grymheter?
Jag känner mig ordlös.
Tom på ljus.
Vemod i november
Vaknade i dag och kände mig fylld av någons sorts vemod.
Blickar ut över det regntunga landskapet och tycker att ljuset känns oändligt långt borta.
I dag är det en sån där dag när jag helst av allt bara vill krypa ner under täcket igen.
Gömma mig.
Glömma att det är november.
Men det går inte.
För hur jag än försöker så finns november kvar när jag öppnar ögonen igen.
Jag kan tycka att vi människor ofta gör så med våra liv.
Vi vill inte se hur det är.
Vi blundar och låtsas att det som är dåligt inte existerar och att verkligheten är en annan än den faktiska.
Vi lägger ner SÅ mycket tid och SÅ mycket ork på att försöka vara nåt annat än det vi är.
Varför?
Kanske är det allt för plågsamt att vara sig själv?
Med både fördelar och nackdelar.
Framgång och motgång.
Vi ödslar tid på att polera vår personlighet till att framstå på ett bättre sätt.
Men kanske är det så att hela personligheten endast är en mask som vi lärt oss att använda i livet för att inte bli avslöjade som de barn vi är. Klädda i vuxna dräkter.
Kanske kan det vara så att vår personlighet är som ett skal.
Vi behöver den för att klara oss.
Men för den delen så behöver vi inte vara identifierade med den.
Jag tror att vi är mycket, mycket mer än det som är uppenbart för oss.
Vår ande är större och mer omfattande än vad våra hjärnor kan förstå.
Och ändå är det med våra hjärnor som vi försöker förstå det som inte går att förstå...
Alla religioner i världen har svaren.
Säger de.
De "vet".
Så många ställer sin tilltro till att religionerna ska hjälpa till att ge svar. Att förstå.
Men även religionerna är ju skapade av mänskliga tankar och idéer.
Jag har i alla fall inte upptäckt någon religion som har ödmjukheten att säga:
"Jag vet inte".
Nä. Religionerna ger svar.
De svarar även när de inte vet.
För osäkerhet skulle kunna ge upphov till tvivel. Och det kan inte religionerna acceptera.
Tvivel är ofta enligt religionerna ett tecken på svag tro.
För mig är tvivel ett tecken på eget tänkande.
Det är sunt. Det är friskt.
Det är hälsosamt.
och på det - 2 minuter meditation:
Jag har en massa pyssel för mig i dag.
Det är papper som ska lämnas in, redovisningar som ska skrivas på, utvecklingssamtal som ska genomföras, mail som ska skrivas, telefonsamtal som sak ringas, planering som ska göras och någonstans ska jag även hinna med att skriva lite mer på den kommande Bertboken.
Det är en dag i november. 2009.
Blickar ut över det regntunga landskapet och tycker att ljuset känns oändligt långt borta.
I dag är det en sån där dag när jag helst av allt bara vill krypa ner under täcket igen.
Gömma mig.
Glömma att det är november.
Men det går inte.
För hur jag än försöker så finns november kvar när jag öppnar ögonen igen.
Jag kan tycka att vi människor ofta gör så med våra liv.
Vi vill inte se hur det är.
Vi blundar och låtsas att det som är dåligt inte existerar och att verkligheten är en annan än den faktiska.
Vi lägger ner SÅ mycket tid och SÅ mycket ork på att försöka vara nåt annat än det vi är.
Varför?
Kanske är det allt för plågsamt att vara sig själv?
Med både fördelar och nackdelar.
Framgång och motgång.
Vi ödslar tid på att polera vår personlighet till att framstå på ett bättre sätt.
Men kanske är det så att hela personligheten endast är en mask som vi lärt oss att använda i livet för att inte bli avslöjade som de barn vi är. Klädda i vuxna dräkter.
Kanske kan det vara så att vår personlighet är som ett skal.
Vi behöver den för att klara oss.
Men för den delen så behöver vi inte vara identifierade med den.
Jag tror att vi är mycket, mycket mer än det som är uppenbart för oss.
Vår ande är större och mer omfattande än vad våra hjärnor kan förstå.
Och ändå är det med våra hjärnor som vi försöker förstå det som inte går att förstå...
Alla religioner i världen har svaren.
Säger de.
De "vet".
Så många ställer sin tilltro till att religionerna ska hjälpa till att ge svar. Att förstå.
Men även religionerna är ju skapade av mänskliga tankar och idéer.
Jag har i alla fall inte upptäckt någon religion som har ödmjukheten att säga:
"Jag vet inte".
Nä. Religionerna ger svar.
De svarar även när de inte vet.
För osäkerhet skulle kunna ge upphov till tvivel. Och det kan inte religionerna acceptera.
Tvivel är ofta enligt religionerna ett tecken på svag tro.
För mig är tvivel ett tecken på eget tänkande.
Det är sunt. Det är friskt.
Det är hälsosamt.
och på det - 2 minuter meditation:
Jag har en massa pyssel för mig i dag.
Det är papper som ska lämnas in, redovisningar som ska skrivas på, utvecklingssamtal som ska genomföras, mail som ska skrivas, telefonsamtal som sak ringas, planering som ska göras och någonstans ska jag även hinna med att skriva lite mer på den kommande Bertboken.
Det är en dag i november. 2009.
lördag 14 november 2009
Relationer...
Relationer är inga enkla saker.
Det är inte ens en sak, för det första.
Hur som helst.
Det finns många olika relationer.
Variationerna tycks vara oändliga.
Men vad är det människor söker i sina relationer?
En del söker sin ”äkta hälft”.
Det vill säga den del som ska göra det egna livet komplett.
Hur sannolikt är det att man lyckas med en sådan sak?
Hur kan en annan person göra DITT liv komplett?
Det känns inte riktigt realistiskt.
Om två halva människor möts, så blir de inte en hel människa.
De blir två halva människor.
En del söker sin egen motsvarighet.
De kanske har ett gemensamt intresse för hjältedräkter till exempel.
Andra söker sin olikhet.
Vad man söker för kompletterande delar i den andre människan kan vara svårt att sätta fingret på.
Eller lätt.
En viktig sak är i alla fall att man vågar behålla sin egen särart när man träffar en partner.
Att man vågar stå kvar vid sin egen identitet som unik människa.
Att man inte plötsligt börjar tvivla på sin egen manlighet eller kvinnlighet.
Av olika anledningar.
Kärleken fångar människans inre.
Inte alltid det yttre.
Även om det många gånger kan vara det första man attraheras av.
Det finns ett uttryck i den engelska språket som säger:
"Fall in love"
och ett annat som säger:
"Rise in Love"
Det är skillnad om man faller i kärlek - eller om man växer i kärlek.
Tror inte att det uttrycket finns i det svenska språket.
Eller i alla fall innebörden av det.
För om man faller - så behöver man resa sig efteråt.
Det behövs inte om man växer i kärlek.
En del växer nästan för mycket, kan man tycka.
Djuren söker sina partners genom instinkten om artens överlevnad.
De vill helt enkelt ha den partner som kan ge dem den bästa avkomman.
Det är värt att tänka lite på...
Voff?
Då tänker jag lite på att valar är det enda djur som, utöver människan kan ta självmord på grund av depression.
Beror det på valens storlek?
Eller varför är valar deprimerade?
ja, det var många funderingar på en lördag.
I dag är det bokmässa på Slottet i Örebro.
Och..?
Jag ska INTE dit.
Inbjudan lyser med sin frånvaro ännu ett år.
Men i går var jag där. Med en inbjudan från Stadsbiblioteket.
Inte från mässan.
I dag ska jag vara riktigt, riktigt onyttig.
Se på film, läsa bok, äta godis, halvligga i soffan och vara LAT.
Visst är det underbart?
Nästa vecka är det skrivande av Bert-boken igen.
Och på onsdag har jag en föreläsning i Karlstad om "Prins Annorlunda".
Kul.
Nästa lördag är det öl & whiskymässa här i Örebro.
Hmm..det är ju inte alldeles ointressant...
ha en fridfull lördag alla människor. Med eller utan partners.
Det är inte ens en sak, för det första.
Hur som helst.
Det finns många olika relationer.
Variationerna tycks vara oändliga.
Men vad är det människor söker i sina relationer?
En del söker sin ”äkta hälft”.
Det vill säga den del som ska göra det egna livet komplett.
Hur sannolikt är det att man lyckas med en sådan sak?
Hur kan en annan person göra DITT liv komplett?
Det känns inte riktigt realistiskt.
Om två halva människor möts, så blir de inte en hel människa.
De blir två halva människor.
En del söker sin egen motsvarighet.
De kanske har ett gemensamt intresse för hjältedräkter till exempel.
Andra söker sin olikhet.
Vad man söker för kompletterande delar i den andre människan kan vara svårt att sätta fingret på.
Eller lätt.
En viktig sak är i alla fall att man vågar behålla sin egen särart när man träffar en partner.
Att man vågar stå kvar vid sin egen identitet som unik människa.
Att man inte plötsligt börjar tvivla på sin egen manlighet eller kvinnlighet.
Av olika anledningar.
Kärleken fångar människans inre.
Inte alltid det yttre.
Även om det många gånger kan vara det första man attraheras av.
Det finns ett uttryck i den engelska språket som säger:
"Fall in love"
och ett annat som säger:
"Rise in Love"
Det är skillnad om man faller i kärlek - eller om man växer i kärlek.
Tror inte att det uttrycket finns i det svenska språket.
Eller i alla fall innebörden av det.
För om man faller - så behöver man resa sig efteråt.
Det behövs inte om man växer i kärlek.
En del växer nästan för mycket, kan man tycka.
Djuren söker sina partners genom instinkten om artens överlevnad.
De vill helt enkelt ha den partner som kan ge dem den bästa avkomman.
Det är värt att tänka lite på...
Voff?
Då tänker jag lite på att valar är det enda djur som, utöver människan kan ta självmord på grund av depression.
Beror det på valens storlek?
Eller varför är valar deprimerade?
ja, det var många funderingar på en lördag.
I dag är det bokmässa på Slottet i Örebro.
Och..?
Jag ska INTE dit.
Inbjudan lyser med sin frånvaro ännu ett år.
Men i går var jag där. Med en inbjudan från Stadsbiblioteket.
Inte från mässan.
I dag ska jag vara riktigt, riktigt onyttig.
Se på film, läsa bok, äta godis, halvligga i soffan och vara LAT.
Visst är det underbart?
Nästa vecka är det skrivande av Bert-boken igen.
Och på onsdag har jag en föreläsning i Karlstad om "Prins Annorlunda".
Kul.
Nästa lördag är det öl & whiskymässa här i Örebro.
Hmm..det är ju inte alldeles ointressant...
ha en fridfull lördag alla människor. Med eller utan partners.
fredag 13 november 2009
Bra och dåligt
Har varit i Stockholm mellan torsdag och fredag.
Det var möte med bokförlaget.
Bra jobbat.
Och sen blev det middag på Sture Hof och några öl.
Bara några...
Bra där också.
Anders gjorde ett försök att se söt ut.
Bra.
Och sen träffade vi Adam och Mauro på PA & Company.
Bra.
Sen försökte jag sova några timmar på det fina hotellet Rival.
Benny Anderssons hotell som ligger precis vid Mariatorget.
Tjusigt med en speciell "kuddmeny".
Man kunde ha en massa olika varianter på kuddar.
Det var första gången. Har aldrig sett nåt sånt på hotell tidigare.
Jag var så nöjd med de kuddarna som fanns i sängen.
Bra.
Men jag kunde inte sova i alla fall.
Dåligt.
Av nån anledning så är det nästan alltid så när jag ska sova på hotell.
Första natten är värdelös.
Sover i stort sett ingenting.
Sen var det frukost och resa tillbaks till Örebro.
Försökte sova en stund på tåget istället.
Det gick inte heller så bra.
Dåligt.
Sen var det bara att förbereda mig inför en föreläsning som jag hade på slottet i Örebro.
Det är bokmässa där och jag pratade om boken ”Prins Annorlunda”.
Det var fullt av folk i lokalen så de fick till och med säga nej till några som inte fick plats.
Dåligt.
Men kul så klart att folk ville komma och lyssna.
Bra!
Nu blir det grabbkväll med sonen.
Vi ska sitta i soffan och se på Idol och vara grymma grabbar.
Mysigt!
Bra! Dagens bästa.
Slut på rapport.
Bra.
Det var möte med bokförlaget.
Bra jobbat.
Och sen blev det middag på Sture Hof och några öl.
Bara några...
Bra där också.
Anders gjorde ett försök att se söt ut.
Bra.
Och sen träffade vi Adam och Mauro på PA & Company.
Bra.
Sen försökte jag sova några timmar på det fina hotellet Rival.
Benny Anderssons hotell som ligger precis vid Mariatorget.
Tjusigt med en speciell "kuddmeny".
Man kunde ha en massa olika varianter på kuddar.
Det var första gången. Har aldrig sett nåt sånt på hotell tidigare.
Jag var så nöjd med de kuddarna som fanns i sängen.
Bra.
Men jag kunde inte sova i alla fall.
Dåligt.
Av nån anledning så är det nästan alltid så när jag ska sova på hotell.
Första natten är värdelös.
Sover i stort sett ingenting.
Sen var det frukost och resa tillbaks till Örebro.
Försökte sova en stund på tåget istället.
Det gick inte heller så bra.
Dåligt.
Sen var det bara att förbereda mig inför en föreläsning som jag hade på slottet i Örebro.
Det är bokmässa där och jag pratade om boken ”Prins Annorlunda”.
Det var fullt av folk i lokalen så de fick till och med säga nej till några som inte fick plats.
Dåligt.
Men kul så klart att folk ville komma och lyssna.
Bra!
Nu blir det grabbkväll med sonen.
Vi ska sitta i soffan och se på Idol och vara grymma grabbar.
Mysigt!
Bra! Dagens bästa.
Slut på rapport.
Bra.
måndag 9 november 2009
Så grym är världen
Läste med fasa i tidningen att det hemska hade hänt.
Jag ville inte tro det.
Det kändes så grymt och fruktansvärt på alla sätt.
Men jag fick det bekräftat efter en stund.
ZLATAN SKA FUNDERA PÅ OM HAN VILL FORTSÄTTA I LANDSLAGET!
Ja, det är sant.
Jag tycker att det känns hemskt.
Det är som en mardröm som jag vill bli väckt ur.
Det får inte vara sant.
Jag vill nästan inte ens tro på det.
Men jo. Det ÄR sant!
Att Zlatan ska FUNDERA!
Han måste genast erbjudas professionell hjälp med att fundera.
Det är inget man ska ge sig på i ensamhet utan tidigare erfarenheter.
Det går inte att plötsligt bara börja FUNDERA så där utan vidare.
Nä, nu är det viktigt att landslagsledningen skakar fram några erfarna psykologer som kan vägleda vår stjärna i sitt FUNDERANDE.
Det vore en skamfläck i Svensk historia om stackarn ska behöva genomlida sitt FUNDERANDE utan stöd och hjälp av de som vet hur man gör.
Och HUR ska landslaget kunna springa, sparka och skutta utan Zlatans hjälp?
Det går ju inte!
Han är lika viktig för landslaget som bollarna, energidrycken och skosnören.
Nu måste ledningen för landslaget visa lite kraft och hjälpa vår superhjälte genom den svåra tiden av funderande.
Eller...kan det vara så att han bara vill ta det lite lugnt ett tag?
Kan det vara så att Zlatan vill ha en soft period under vintern för att bli ordentligt frisk?
Kan det vara så enkelt att han bara vill skapa det rätta suget efter nya landslagsuppdrag efter besvikelsen över att missat att gå till VM-slutspel?
Jag vet inte.
Ska FUNDERA på saken en stund...
I dag är det måndag och skrivandet av nästa års Bert-bok är i full gång.
Anders och jag delade upp avsnitten förra veckan och nu skrivs det för fullt.
På torsdag är det åter dags för möten i Stockholm och därefter är det bokmässa i Örebro mellan fredag och söndag.
Men som VANLIGT har klantskallarna på mässan glömt bort att höra av sig till oss, så det kanske inte blir nåt av i år heller.
Samma sak hände förra året.
Märkligt.
Jag har ett uppdrag att vara där och prata om boken "Prins Annorlunda" på fredag eftermiddag, men sen är det inget mer inbokat.
Jag ville inte tro det.
Det kändes så grymt och fruktansvärt på alla sätt.
Men jag fick det bekräftat efter en stund.
ZLATAN SKA FUNDERA PÅ OM HAN VILL FORTSÄTTA I LANDSLAGET!
Ja, det är sant.
Jag tycker att det känns hemskt.
Det är som en mardröm som jag vill bli väckt ur.
Det får inte vara sant.
Jag vill nästan inte ens tro på det.
Men jo. Det ÄR sant!
Att Zlatan ska FUNDERA!
Han måste genast erbjudas professionell hjälp med att fundera.
Det är inget man ska ge sig på i ensamhet utan tidigare erfarenheter.
Det går inte att plötsligt bara börja FUNDERA så där utan vidare.
Nä, nu är det viktigt att landslagsledningen skakar fram några erfarna psykologer som kan vägleda vår stjärna i sitt FUNDERANDE.
Det vore en skamfläck i Svensk historia om stackarn ska behöva genomlida sitt FUNDERANDE utan stöd och hjälp av de som vet hur man gör.
Och HUR ska landslaget kunna springa, sparka och skutta utan Zlatans hjälp?
Det går ju inte!
Han är lika viktig för landslaget som bollarna, energidrycken och skosnören.
Nu måste ledningen för landslaget visa lite kraft och hjälpa vår superhjälte genom den svåra tiden av funderande.
Eller...kan det vara så att han bara vill ta det lite lugnt ett tag?
Kan det vara så att Zlatan vill ha en soft period under vintern för att bli ordentligt frisk?
Kan det vara så enkelt att han bara vill skapa det rätta suget efter nya landslagsuppdrag efter besvikelsen över att missat att gå till VM-slutspel?
Jag vet inte.
Ska FUNDERA på saken en stund...
I dag är det måndag och skrivandet av nästa års Bert-bok är i full gång.
Anders och jag delade upp avsnitten förra veckan och nu skrivs det för fullt.
På torsdag är det åter dags för möten i Stockholm och därefter är det bokmässa i Örebro mellan fredag och söndag.
Men som VANLIGT har klantskallarna på mässan glömt bort att höra av sig till oss, så det kanske inte blir nåt av i år heller.
Samma sak hände förra året.
Märkligt.
Jag har ett uppdrag att vara där och prata om boken "Prins Annorlunda" på fredag eftermiddag, men sen är det inget mer inbokat.
söndag 8 november 2009
Hurra för alla fina farsor!
I dag är det Fars dag.
Har blivit firad av mina tre underbara barn.
Underbart!
Och då vill jag även passa på att sända en varm hälsning till alla andra pappor ute i landet.
Fy fan vad vi är bra!
Här är några fina exempel på pappor som allt för sällan uppmärksammas.
Vi börjar med en fin kille som gärna vill visa sina mjuka sidor.
Han har ett stort hjärta och försöker här på bilden förmedla vilken fin kille han är. Innerst inne!
Njut.
Nästa kille är en man som tycker att det är viktigt att vårda sin kropp.
Ingen dag i veckan är fel när det gäller att hålla kroppen i trim.
Han bygger muskler i stort sett alltid.
Det är lite osäkert var de tar vägen.
De tycks nämligen inte fastna på hans kropp.
men som tur är så finns det fiffiga knep att ta till.
Njut!
Nästa fina man är kanske min egen favorit.
Han är inte rädd att visa upp sin känsliga sida och han tycker om att vara mjuk i ett förhållande.
Hans familj stöttar honom i hans vilja att vara lite glansig mellan varven.
Glamour är en viktig del av hans liv och han följer BÅDE Idol och melodifestivalen och vet det mesta som är värt att veta om bröderna Herreys framgångssaga.
Njut?
Och därefter tar vi ännu en kille som känner sig mjuk och mysig.
han vill gärna posera med sitt varma och fina hjärta.
Och eftersom det inte syns på bild så löser han det på annat sätt.
Det är känsligt och fint och fullt av innerlig längtan att visa sin sårbarhet och mjuka sätt i relationer.
Av någon anledning så tycks inte hans relationer ändå fungera.
Ingen fattar någonting.
Inte hans barberare heller.
Njut!
Därefter kommer en härlig kille som har en viss konstnärlig ådra.
Hans inspiration kommer från Albert Einstein och andra hårbollar.
Man kan lätt luras av hans yttre.
Han är innerst inne en riktigt fin man som gärna vill dela med sig av sitt livs visdom.
Om man vill söka kontakt med honom så finns han inte hos frisören.
Om man vill söka upp honom så bör man kanske fundera på vad man har för mål i livet.
Hur som helst..
NJUT!
Sen har vi en lite kul kille som har humor som sitt främsta vapen när han söker nya kvinnor.
Han vet att kul killar får ligga mer än andra.
han förstår däremot inte varför det inte fungerar för honom.
Än så länge.
men han är en fin man någonstans bortom mjölkproduktion och annat som först måste klaras av.
så..
Njut!
Eller Mu?
och som en liten avrundning tänkte jag presentera en bild på ett helt gäng med härliga karlar som vet hur man gör en kvinna lycklig.
Eller full i skratt..?
Ja, det var alla pappor jag hade att bjuda på i dag.
Nästa gång ska jag förmedla lite mer om vad som gör att vissa relationer fungera medan andra tycks vara dömda att misslyckas.
Goder kväll och ha en underbar söndag!
Kramelur!
Har blivit firad av mina tre underbara barn.
Underbart!
Och då vill jag även passa på att sända en varm hälsning till alla andra pappor ute i landet.
Fy fan vad vi är bra!
Här är några fina exempel på pappor som allt för sällan uppmärksammas.
Vi börjar med en fin kille som gärna vill visa sina mjuka sidor.
Han har ett stort hjärta och försöker här på bilden förmedla vilken fin kille han är. Innerst inne!
Njut.
Nästa kille är en man som tycker att det är viktigt att vårda sin kropp.
Ingen dag i veckan är fel när det gäller att hålla kroppen i trim.
Han bygger muskler i stort sett alltid.
Det är lite osäkert var de tar vägen.
De tycks nämligen inte fastna på hans kropp.
men som tur är så finns det fiffiga knep att ta till.
Njut!
Nästa fina man är kanske min egen favorit.
Han är inte rädd att visa upp sin känsliga sida och han tycker om att vara mjuk i ett förhållande.
Hans familj stöttar honom i hans vilja att vara lite glansig mellan varven.
Glamour är en viktig del av hans liv och han följer BÅDE Idol och melodifestivalen och vet det mesta som är värt att veta om bröderna Herreys framgångssaga.
Njut?
Och därefter tar vi ännu en kille som känner sig mjuk och mysig.
han vill gärna posera med sitt varma och fina hjärta.
Och eftersom det inte syns på bild så löser han det på annat sätt.
Det är känsligt och fint och fullt av innerlig längtan att visa sin sårbarhet och mjuka sätt i relationer.
Av någon anledning så tycks inte hans relationer ändå fungera.
Ingen fattar någonting.
Inte hans barberare heller.
Njut!
Därefter kommer en härlig kille som har en viss konstnärlig ådra.
Hans inspiration kommer från Albert Einstein och andra hårbollar.
Man kan lätt luras av hans yttre.
Han är innerst inne en riktigt fin man som gärna vill dela med sig av sitt livs visdom.
Om man vill söka kontakt med honom så finns han inte hos frisören.
Om man vill söka upp honom så bör man kanske fundera på vad man har för mål i livet.
Hur som helst..
NJUT!
Sen har vi en lite kul kille som har humor som sitt främsta vapen när han söker nya kvinnor.
Han vet att kul killar får ligga mer än andra.
han förstår däremot inte varför det inte fungerar för honom.
Än så länge.
men han är en fin man någonstans bortom mjölkproduktion och annat som först måste klaras av.
så..
Njut!
Eller Mu?
och som en liten avrundning tänkte jag presentera en bild på ett helt gäng med härliga karlar som vet hur man gör en kvinna lycklig.
Eller full i skratt..?
Ja, det var alla pappor jag hade att bjuda på i dag.
Nästa gång ska jag förmedla lite mer om vad som gör att vissa relationer fungera medan andra tycks vara dömda att misslyckas.
Goder kväll och ha en underbar söndag!
Kramelur!
fredag 6 november 2009
Bakom fasaden
Den kända artisten talar ut.
Visst är det hela sorgligt?
En del människor som lever med undertryckta känslor kan plötsligt explodera och få utlopp på de mest bisarra sätt.
Jag tänker på en del av de där katolska prästerna som försökte trycka ner sin sexualitet. Det resulterade i att de istället gjorde fruktansvärda övergrepp på unga pojkar.
Sexualiteten behövde komma ut någonstans.
Det är inget försvar.
Har tänkt en del på det där att alla människor behöver få tillåtelse att känna alla sina känslor.
Att det ska vara så svårt.
Många av oss går omkring och tror att vi måste "besegra" de så kallade negativa känslorna till förmån för de mer positiva.
Det gör ju att vi hamnar i att döma oss själva hårt varje gång vi misslyckas.
För det gör vi.
Alla känslor finns där för att de behöver finnas. Inte för att vi ska bli av med dem.
"You have to learn to enjoy the beauty of sadness, its silence, its depth." Osho
Att undertrycka och förneka känslor är uppenbarligen ingen framkomlig väg.
Att försöka leva endast med "kärlek" utan att ha koll på sin egen ilska och hat gör bara att det plötsligt dyker upp någon annanstans.
Det är i alla fall vad jag tror.
Till det behövs en liten bildillustration...
Ja...
Vilken titel på skivan, va?
Jesus use me.
Är det en uppmaning?
eller ett erkännande?
eller vad är det?
Vilken frisör går de hos?
Hur mycket förstördes ozonlagret av deras frisyrer?
Hur mild kan man se ut på bild?
Har de några dåliga dagar?
Hur får de uttrycka sin ilska?
Vad gör dem kåta?
Varför känns de som seriefigurer?
Varför känner jag på mig att jag inte vill höra på den skivan?
Frågorna är många.
Det finns säkert fler.
Ha en mysig fredag!
Det ska jag ha!
Visst är det hela sorgligt?
En del människor som lever med undertryckta känslor kan plötsligt explodera och få utlopp på de mest bisarra sätt.
Jag tänker på en del av de där katolska prästerna som försökte trycka ner sin sexualitet. Det resulterade i att de istället gjorde fruktansvärda övergrepp på unga pojkar.
Sexualiteten behövde komma ut någonstans.
Det är inget försvar.
Har tänkt en del på det där att alla människor behöver få tillåtelse att känna alla sina känslor.
Att det ska vara så svårt.
Många av oss går omkring och tror att vi måste "besegra" de så kallade negativa känslorna till förmån för de mer positiva.
Det gör ju att vi hamnar i att döma oss själva hårt varje gång vi misslyckas.
För det gör vi.
Alla känslor finns där för att de behöver finnas. Inte för att vi ska bli av med dem.
"You have to learn to enjoy the beauty of sadness, its silence, its depth." Osho
Att undertrycka och förneka känslor är uppenbarligen ingen framkomlig väg.
Att försöka leva endast med "kärlek" utan att ha koll på sin egen ilska och hat gör bara att det plötsligt dyker upp någon annanstans.
Det är i alla fall vad jag tror.
Till det behövs en liten bildillustration...
Ja...
Vilken titel på skivan, va?
Jesus use me.
Är det en uppmaning?
eller ett erkännande?
eller vad är det?
Vilken frisör går de hos?
Hur mycket förstördes ozonlagret av deras frisyrer?
Hur mild kan man se ut på bild?
Har de några dåliga dagar?
Hur får de uttrycka sin ilska?
Vad gör dem kåta?
Varför känns de som seriefigurer?
Varför känner jag på mig att jag inte vill höra på den skivan?
Frågorna är många.
Det finns säkert fler.
Ha en mysig fredag!
Det ska jag ha!
torsdag 5 november 2009
Vilken sinne är du?
Det har visat sig att vi människor ofta reagerar spontant på vad andra säger eller gör efter vilket sinne vi känner oss mest dragna till.
Man kan säga att vi lever mest inom ramen för ett sinne.
Man kan vara auditiv, visuell eller kinestetisk.
Till exempel så kan en person som har det visuella mest utpräglat kännas igen genom att den uttrycker sig i bilder.
En sån person har stort behov att omgivningen också ska kännas estetisk.
Hemmet kanske betyder mycket. Helst ska det vara ordning och reda på alla saker och trivseln ligger i hur det ser ut. En vacker omgivning får den visuella att må bra!
En visuell person att noga med att omge sig med sånt som ser vackert ut.
Den strävar efter att se bra ut och mår ofta dåligt när någon ser förskräcklig ut eller om någon inte har ordning på sina saker.
En person som har det visuella sinnet mest utvecklat säger fraser som:
- Det här ser bra ut!
eller:
- Jag ser att du inte mår bra.
Om jag raskt hoppar vidare till den personen som har det auditiva främst, så styrs den oftast av det som låter.
Ord är viktigt för den auditiva.
Läsande, skrivande, lyssnande är viktiga delar.
Att PRATA är oerhört viktigt för den auditiva personligheten.
Man når den auditiva människan genom att själv uttrycka sig i form av meningar som:
- Det här låter bra!
eller:
- Jag hörde att du ville prata om nåt?
En visuell person kan sitta och se på en auditiv person hur länge som helst.
Men det gör den auditiva personen nervös och orolig.
Den vill hellre prata eller diskutera.
En auditiv person störs ofta av oljud på ett sätt som kanske inte alls påverkar den visuella.
En auditiv person behöver ha ett sovrum som är tyst, till exempel.
När han eller hon tänker på någonting så strömmar det ord genom skallen.
Det pågår en ständig dialog i det inre.
De kan hålla långa diskussioner med sig själva när de funderar över någonting.
Den tredje personen är alltså den som mest styrs av det kinestetiska.
Det är en person som känner sig genom tillvaron.
Om någonting inte "känns bra" så styr man sina val efter detta.
En kinestetisk person har ett stort behov av beröring och närhet.
Man kan lätt känna igen en kinestetisk person genom att den lägger handen på den de vill prata med.
Den tycker att kommunikationen blir enklare om man får röra vid den man pratar med.
En kinestetisk person kan ofta ses som udda av en auditiv eller visuell person.
För den kinestetiska personen kan ibland göra handlingar som kan se märkliga ut för en betraktare.
Den kan med andra ord plötsligt välja att gå en annan väg, för att den får en "känsla" att man istället ska ta den andra vägen.
En kinestetisk person uttrycker sig med fraser som:
- Det här känns bra!
eller:
- Jag fick en känsla av att du ville säga nåt?
Det skulle egentligen räcka att beskriva dessa tre sinnen som styr oss.
Men då ska man komma ihåg att det finns även de som styrs av smak och lukt.
- Det stinker!
- Smakar det så kostar det!
När man då blandar dessa olika typer av människor så förstår man ju att det ofta blir krockar.
I kommunikationen.
Viktigt är också att poängtera att det ena är inte på något sätt "bättre" än det andra.
Det är bara en intressant (?) möjlighet att lära känna sig själv bättre.
Om man själv är auditiv och lever med en visuell människa så kan man vara ganska säker på att en del bråk handlar om städningen hemma...
En visuell ser det stökiga hemmet långt innan den auditiva upptäcker det.
För att göra det hela mer intressant så är det också så att alla människor har alla dessa sinnen - och att vi behöver dessa för att nå längre in i vårt inre.
Om man till exempel tycker sig vara minst av allt visuell så kan man vara säker på att det är just det sinnet som ligger längst in i dig.
Och för att nå dina inre resurser så är det just detta sinne som du ska vara extra uppmärksam på.
Och mellan det yttersta lagret (det sinne som du mest känner igen dig i) och det innersta lagret (det du minst känner igen dig i) ligger det tredje sinnet som en bro.
Man kan alltså säga så här:
Om jag är auditiv och har det visuella längst in så är bron för att nå dit, det kinestetiska.
Förenklat:
om man är auditiv och vill nå sina innersta resurser så kan till exempel massage vara vägen dit.
Och att man når dit via massage visar sig genom att man kanske plötsligt börjar drömma mer i bilder.
Då är man nåt riktigt spännande på spåret...
Jag vet inte om allt detta enbart är flummigt och obegripligt.
Men sån är jag!
Och så lite musik på det?
En HELT underbar låt! Alltid!
Ja, det var allt denna torsdag.
Ha en fin dag alla människor.
Oavsett om ni känner, lyssnar eller tittar.
Man kan säga att vi lever mest inom ramen för ett sinne.
Man kan vara auditiv, visuell eller kinestetisk.
Till exempel så kan en person som har det visuella mest utpräglat kännas igen genom att den uttrycker sig i bilder.
En sån person har stort behov att omgivningen också ska kännas estetisk.
Hemmet kanske betyder mycket. Helst ska det vara ordning och reda på alla saker och trivseln ligger i hur det ser ut. En vacker omgivning får den visuella att må bra!
En visuell person att noga med att omge sig med sånt som ser vackert ut.
Den strävar efter att se bra ut och mår ofta dåligt när någon ser förskräcklig ut eller om någon inte har ordning på sina saker.
En person som har det visuella sinnet mest utvecklat säger fraser som:
- Det här ser bra ut!
eller:
- Jag ser att du inte mår bra.
Om jag raskt hoppar vidare till den personen som har det auditiva främst, så styrs den oftast av det som låter.
Ord är viktigt för den auditiva.
Läsande, skrivande, lyssnande är viktiga delar.
Att PRATA är oerhört viktigt för den auditiva personligheten.
Man når den auditiva människan genom att själv uttrycka sig i form av meningar som:
- Det här låter bra!
eller:
- Jag hörde att du ville prata om nåt?
En visuell person kan sitta och se på en auditiv person hur länge som helst.
Men det gör den auditiva personen nervös och orolig.
Den vill hellre prata eller diskutera.
En auditiv person störs ofta av oljud på ett sätt som kanske inte alls påverkar den visuella.
En auditiv person behöver ha ett sovrum som är tyst, till exempel.
När han eller hon tänker på någonting så strömmar det ord genom skallen.
Det pågår en ständig dialog i det inre.
De kan hålla långa diskussioner med sig själva när de funderar över någonting.
Den tredje personen är alltså den som mest styrs av det kinestetiska.
Det är en person som känner sig genom tillvaron.
Om någonting inte "känns bra" så styr man sina val efter detta.
En kinestetisk person har ett stort behov av beröring och närhet.
Man kan lätt känna igen en kinestetisk person genom att den lägger handen på den de vill prata med.
Den tycker att kommunikationen blir enklare om man får röra vid den man pratar med.
En kinestetisk person kan ofta ses som udda av en auditiv eller visuell person.
För den kinestetiska personen kan ibland göra handlingar som kan se märkliga ut för en betraktare.
Den kan med andra ord plötsligt välja att gå en annan väg, för att den får en "känsla" att man istället ska ta den andra vägen.
En kinestetisk person uttrycker sig med fraser som:
- Det här känns bra!
eller:
- Jag fick en känsla av att du ville säga nåt?
Det skulle egentligen räcka att beskriva dessa tre sinnen som styr oss.
Men då ska man komma ihåg att det finns även de som styrs av smak och lukt.
- Det stinker!
- Smakar det så kostar det!
När man då blandar dessa olika typer av människor så förstår man ju att det ofta blir krockar.
I kommunikationen.
Viktigt är också att poängtera att det ena är inte på något sätt "bättre" än det andra.
Det är bara en intressant (?) möjlighet att lära känna sig själv bättre.
Om man själv är auditiv och lever med en visuell människa så kan man vara ganska säker på att en del bråk handlar om städningen hemma...
En visuell ser det stökiga hemmet långt innan den auditiva upptäcker det.
För att göra det hela mer intressant så är det också så att alla människor har alla dessa sinnen - och att vi behöver dessa för att nå längre in i vårt inre.
Om man till exempel tycker sig vara minst av allt visuell så kan man vara säker på att det är just det sinnet som ligger längst in i dig.
Och för att nå dina inre resurser så är det just detta sinne som du ska vara extra uppmärksam på.
Och mellan det yttersta lagret (det sinne som du mest känner igen dig i) och det innersta lagret (det du minst känner igen dig i) ligger det tredje sinnet som en bro.
Man kan alltså säga så här:
Om jag är auditiv och har det visuella längst in så är bron för att nå dit, det kinestetiska.
Förenklat:
om man är auditiv och vill nå sina innersta resurser så kan till exempel massage vara vägen dit.
Och att man når dit via massage visar sig genom att man kanske plötsligt börjar drömma mer i bilder.
Då är man nåt riktigt spännande på spåret...
Jag vet inte om allt detta enbart är flummigt och obegripligt.
Men sån är jag!
Och så lite musik på det?
En HELT underbar låt! Alltid!
Ja, det var allt denna torsdag.
Ha en fin dag alla människor.
Oavsett om ni känner, lyssnar eller tittar.
Lite dans?
Dans på morgonen piggar väl alltid upp?
Det är bara att haka på.
Kul att många vill ha diplom!
Skicka mail till mig: soren@trollen.se
Så skickar jag ett diplom tillbaks!
Dansa! Dansa! Dansa!
Det är bara att haka på.
Kul att många vill ha diplom!
Skicka mail till mig: soren@trollen.se
Så skickar jag ett diplom tillbaks!
Dansa! Dansa! Dansa!
onsdag 4 november 2009
Ursäkta.
Känner du som jag ofta en känsla av urskuldande och ursäktande för saker som du inte kan rå på?
Skulden är en del av vårt livs system.
Vi ber om ursäkt för att vi finns.
Och jag undrar lite över var denna skuld kommer från?
Kan det vara så att vi fortfarande bär med oss arvsynden från Jesus kortfästelse?
Går vi omkring och ber om förlåtelse för att vi existerar på grund av att Jesus, enligt traditionen dog för vår skull?
Bär vi med oss en 2000 årig skuld med varje andetag vi lever?
Har detta lett till att vi i dag inte kan leva våra liv så som vi vill?
Vi känner ett behov av att ursäkta oss.
Jag har tänkt en del på det där och enligt mig så tycks det som om vi svenskar är ett extremt ursäktande folk.
Vi ber om ursäkt över än det ena än det andra.
Ursäkta att jag stör.
Ursäkta, kan jag få saltet.
Ursäkta mig, jag skulle vilja säga en sak.
Ursäkterna haglar över allt i samhället.
Varför är det så?
Varför ber vi så om ursäkt för allt?
Kan det vara så att vi tror att vår existens upprör någon, någonstans?
Min känsla är att vi missar så mycket av vad livet har att erbjuda när vi ständigt går omkring och inbillar oss att det är nåt fel på oss.
Varför har vi människor så svårt att acceptera oss själva, precis så som vi är? Det är nästan underligt hur mycket vi anstränger oss att bli någonting annat än det vi redan är. Och frågan är: varför? Vad är det om har fått oss att tro att nåt annat än det vi redan är ska bli så mycket bättre? Vi lägger ner tusentals kronor och åtskilliga timmar på att försöka förändra oss genom allt från att byta klädstilar till att träna in nya karaktärsdrag.
Kanske är det så att vi redan är perfekta, precis så som vi är?
Vad skulle det innebära om vi vågade tänka så?
Jag inbillar mig att det skulle ta oss förbi en oerhört stor mängd smärta i alla fall. För visst är det så att det är våra tankar och värderingar som stökat till det för oss.
Tänk tanken att du skulle gå förbi ett träd och säga:
- Varför är du grön? Du borde vara röd istället. Det är en bättre färg. Röd skulle passa dig bättre.
Efter ett tag skulle trädet känna sig obekvämt med att vara grönt. Det hade aldrig tänkt på det tidigare.
Men nu, när det har blivit påmint om den vackra färgen röd…
Snart skulle trädet behöva gå i psykoterapi.
"Jag har en identitetskris. Jag är grön, men jag borde vara röd. Jag känner mig som en röd, men spegeln visar grönt hela tiden. Finns det nåt jag kan göra?"
Det är ju så vi ofta lever våra liv.
Vi försöker bli nåt som vi inte är.
Och vi ser inte att vi då missar att se den gåva som vi redan är.
Och anledningen är att vi lyssnar på de som vi tror sitter på sanningen.
De kloka.
De som vet allt.
Det är de som i olika experiment försöker sätta ben på ormarna.
För de tror att de behöver såna.
Alla behöver ben! säger de.
Faktum är att ormar har klarat sig alldeles utmärkt utan ben i alla tider.
Om de nu skulle få ben skulle de inte veta vad de skulle ta sig till med dem.
Ormarna skulle troligen snart dö ut som ras.
Lek med tanken en stund – att du redan är helt perfekt precis så som du är.
Hur skulle det vara?
Jag skulle vilja dela ut ett diplom till alla människor på jorden där det stod:
”Härmed intygas att du, (och så personens namn) är bra.
Du duger precis som du är.
Grattis!
Och så en stämpel och lite viktiga underskrifter för att ytterligare betona det seriösa i dokumentet.
Kanske kunde det vara signerat Jesus, Muhammed, Buddha och Kungen.
Diplomet skulle delas ut istället för betyg varje år i skolan – från första klass och ända fram tills den dag vi lägger näsan i luften.
Tanken må vara naiv och lustig, men syftet skulle vara att få oss människor att sluta försöka bli något annat än den vi redan är – en människa.
Säg bara till om du vill ha ett diplom.
Skulden är en del av vårt livs system.
Vi ber om ursäkt för att vi finns.
Och jag undrar lite över var denna skuld kommer från?
Kan det vara så att vi fortfarande bär med oss arvsynden från Jesus kortfästelse?
Går vi omkring och ber om förlåtelse för att vi existerar på grund av att Jesus, enligt traditionen dog för vår skull?
Bär vi med oss en 2000 årig skuld med varje andetag vi lever?
Har detta lett till att vi i dag inte kan leva våra liv så som vi vill?
Vi känner ett behov av att ursäkta oss.
Jag har tänkt en del på det där och enligt mig så tycks det som om vi svenskar är ett extremt ursäktande folk.
Vi ber om ursäkt över än det ena än det andra.
Ursäkta att jag stör.
Ursäkta, kan jag få saltet.
Ursäkta mig, jag skulle vilja säga en sak.
Ursäkterna haglar över allt i samhället.
Varför är det så?
Varför ber vi så om ursäkt för allt?
Kan det vara så att vi tror att vår existens upprör någon, någonstans?
Min känsla är att vi missar så mycket av vad livet har att erbjuda när vi ständigt går omkring och inbillar oss att det är nåt fel på oss.
Varför har vi människor så svårt att acceptera oss själva, precis så som vi är? Det är nästan underligt hur mycket vi anstränger oss att bli någonting annat än det vi redan är. Och frågan är: varför? Vad är det om har fått oss att tro att nåt annat än det vi redan är ska bli så mycket bättre? Vi lägger ner tusentals kronor och åtskilliga timmar på att försöka förändra oss genom allt från att byta klädstilar till att träna in nya karaktärsdrag.
Kanske är det så att vi redan är perfekta, precis så som vi är?
Vad skulle det innebära om vi vågade tänka så?
Jag inbillar mig att det skulle ta oss förbi en oerhört stor mängd smärta i alla fall. För visst är det så att det är våra tankar och värderingar som stökat till det för oss.
Tänk tanken att du skulle gå förbi ett träd och säga:
- Varför är du grön? Du borde vara röd istället. Det är en bättre färg. Röd skulle passa dig bättre.
Efter ett tag skulle trädet känna sig obekvämt med att vara grönt. Det hade aldrig tänkt på det tidigare.
Men nu, när det har blivit påmint om den vackra färgen röd…
Snart skulle trädet behöva gå i psykoterapi.
"Jag har en identitetskris. Jag är grön, men jag borde vara röd. Jag känner mig som en röd, men spegeln visar grönt hela tiden. Finns det nåt jag kan göra?"
Det är ju så vi ofta lever våra liv.
Vi försöker bli nåt som vi inte är.
Och vi ser inte att vi då missar att se den gåva som vi redan är.
Och anledningen är att vi lyssnar på de som vi tror sitter på sanningen.
De kloka.
De som vet allt.
Det är de som i olika experiment försöker sätta ben på ormarna.
För de tror att de behöver såna.
Alla behöver ben! säger de.
Faktum är att ormar har klarat sig alldeles utmärkt utan ben i alla tider.
Om de nu skulle få ben skulle de inte veta vad de skulle ta sig till med dem.
Ormarna skulle troligen snart dö ut som ras.
Lek med tanken en stund – att du redan är helt perfekt precis så som du är.
Hur skulle det vara?
Jag skulle vilja dela ut ett diplom till alla människor på jorden där det stod:
”Härmed intygas att du, (och så personens namn) är bra.
Du duger precis som du är.
Grattis!
Och så en stämpel och lite viktiga underskrifter för att ytterligare betona det seriösa i dokumentet.
Kanske kunde det vara signerat Jesus, Muhammed, Buddha och Kungen.
Diplomet skulle delas ut istället för betyg varje år i skolan – från första klass och ända fram tills den dag vi lägger näsan i luften.
Tanken må vara naiv och lustig, men syftet skulle vara att få oss människor att sluta försöka bli något annat än den vi redan är – en människa.
Säg bara till om du vill ha ett diplom.
tisdag 3 november 2009
När man ändå är inne på det där med minnen...
Kunde inte låta bli.
Lite roliga bilder och en låt vi gjorde för några år sen.
Det var inte bättre förr...
Ey Kåmpis - det är ingen fara!
Oj oj.
Dags att skynda vidare.
Lite roliga bilder och en låt vi gjorde för några år sen.
Det var inte bättre förr...
Ey Kåmpis - det är ingen fara!
Oj oj.
Dags att skynda vidare.
En dag med konstiga tankar om minnen
I dag är det en sån där dag när det dyker upp konstiga tankar i skallen.
PLOPP säger det så kommer det en ny tanke in i huvudet.
Det är märkligt och lustigt.
För ett par dagar sen så fick jag ett ryck och letade upp en gammal skiva, från den tiden skivor gjordes.
Och från den tiden skivor gjordes i form av vinyl.
LP.
Long Play.
Det var en skiva som betydde väldigt mycket för mig under en period.
Jag vet inte riktigt varför, men skivan påverkade mig oerhört mycket.
Det var under en period av längtan.
Under vissa perioder av min uppväxt så kändes det som om jag skulle sprängas sönder av längtan efter "någonting".
Jag hade ingen aning om vad jag längtade efter, egentligen.
Det var bara som en stor värkande lust att få leva mitt liv.
Och då kändes den där skivan viktig.
I dag när jag lyssnar på den så kommer vissa av känslorna tillbaks.
Jag kan med ömhet se på den där unga killen i Karlskoga som bar på en brinnande längtan efter livet.
Skivan heter "Street Legal". Artisten heter Bob Dylan.
Det var en skiva som han gjorde innan han blev religiös fanatiker och började sjunga om Gud i var och varannan låt.
En låt som extra mycket sätter fart på mitt känslominne är låten "Is your love in vain".
Den betydde enormt mycket för mig och på min skiva så är spåret nästan sönderspelad. Det knastrar och har sig.
Därför blev jag glad när jag hittade låten på ITunes. Och på YouTube.
Den versionen är ju iofs en Live-version och inte lika bra som studioversionen.
Men ändå!
Om man retar sig på Dylans röst (som många gör) så kan man höra på den här covern vilken bra LÅT det är i alla fall!
Ur texten:
"Do you love me? Or are you just extending good will?
Do you need me half as bad as you say?
Or are you just feeling guilt?
I've been burned before and I know the score so you won't hear me complain.
will I be able to count on you or is your love in vain?
Well I've been to the mountains and I've been in the wind I've been in
and out of happiness.
I have dined with kings, I've been offered wings and I've never been too impressed."
Det är lustigt med minnen.
Det är ibland som om minnena finns kvar i ett kollektivt arkiv, där de plockas fram om man behöver dem.
Det är en intressant tanke att fundera över var vi har våra minnen.
Var finns de?
Det har gjorts undersökningar på det där och det har visat sig att någonting aktiveras utanför vår kropp när vi minns.
Det är som en energi som vi plockar in i vårt medvetande när vi behöver dem.
Det skulle kunna vara så med andra ord att minnen inte finns inuti våra kroppar - utan att de plockas ner i hjärnan när vi själva väljer.
Just NU - kanske du inte tänker på något särskilt minne?
Men om jag då börjar skriva om den första dagen i skolan.
När man började första klass och träffade alla nya klasskompisar.
Pirret i magen.
Nyfikenheten.
Allvaret som kom smygande att det var dags för skola - på RIKTIGT.
Nu skulle man sitta vid en skolbänk i flera år och bli duktig och smart.
Färgen på bänken.
Dofterna i klassrummet.
Lärarens kläder och vad som stod på svarta tavlan längst fram.
Plötsligt så kanske DINA minnen dyker upp i din skalle.
Du minns någonting.
Var kom minnet från?
Inuti dig?
Eller från någon annanstans?
I så fall - var?
Jag har VERKLIGEN ingen aning själv.
Men det är en spännande tanke.
För i nästa tankebana så kan det vara så att vi kan lära oss att snappa upp vad andra tänker.
Andra människors minnen.
Kanske från tidigare liv?
Om allt ligger lagrat någonstans utanför våra begränsade kroppar så kanske vi kan lära oss en metod att få tillgång till det?
Det kan också förklara varför vi bär på många kollektiva minnen.
Vi delar gemensamma minnesbilder från det här livet och kanske från tidigare existenser.
Vem vet?
Inte jag i alla fall.
Men jag tycker om att fundera över sånt.
Och nu över till nåt helt annat, som de sa i Monty Phyton-serien för många år sen...
En ytterst passande reklamskylt råkade hamna på rätt ställe:
Ja, det är verkligen nåt som inte stämmer...
Det är tisdag i dag.
Det betyder att måndagen är avklarad och det är en dag närmre att det ska bli onsdag.
Niklas Strömstedt uppträder i Kumla i morgon.
Funderar på att åka dit.
Vi får väl se om jag får till det.
Glömde jag nåt?
Ja visst ja!
Trevlig TISDAG!
PLOPP säger det så kommer det en ny tanke in i huvudet.
Det är märkligt och lustigt.
För ett par dagar sen så fick jag ett ryck och letade upp en gammal skiva, från den tiden skivor gjordes.
Och från den tiden skivor gjordes i form av vinyl.
LP.
Long Play.
Det var en skiva som betydde väldigt mycket för mig under en period.
Jag vet inte riktigt varför, men skivan påverkade mig oerhört mycket.
Det var under en period av längtan.
Under vissa perioder av min uppväxt så kändes det som om jag skulle sprängas sönder av längtan efter "någonting".
Jag hade ingen aning om vad jag längtade efter, egentligen.
Det var bara som en stor värkande lust att få leva mitt liv.
Och då kändes den där skivan viktig.
I dag när jag lyssnar på den så kommer vissa av känslorna tillbaks.
Jag kan med ömhet se på den där unga killen i Karlskoga som bar på en brinnande längtan efter livet.
Skivan heter "Street Legal". Artisten heter Bob Dylan.
Det var en skiva som han gjorde innan han blev religiös fanatiker och började sjunga om Gud i var och varannan låt.
En låt som extra mycket sätter fart på mitt känslominne är låten "Is your love in vain".
Den betydde enormt mycket för mig och på min skiva så är spåret nästan sönderspelad. Det knastrar och har sig.
Därför blev jag glad när jag hittade låten på ITunes. Och på YouTube.
Den versionen är ju iofs en Live-version och inte lika bra som studioversionen.
Men ändå!
Om man retar sig på Dylans röst (som många gör) så kan man höra på den här covern vilken bra LÅT det är i alla fall!
Ur texten:
"Do you love me? Or are you just extending good will?
Do you need me half as bad as you say?
Or are you just feeling guilt?
I've been burned before and I know the score so you won't hear me complain.
will I be able to count on you or is your love in vain?
Well I've been to the mountains and I've been in the wind I've been in
and out of happiness.
I have dined with kings, I've been offered wings and I've never been too impressed."
Det är lustigt med minnen.
Det är ibland som om minnena finns kvar i ett kollektivt arkiv, där de plockas fram om man behöver dem.
Det är en intressant tanke att fundera över var vi har våra minnen.
Var finns de?
Det har gjorts undersökningar på det där och det har visat sig att någonting aktiveras utanför vår kropp när vi minns.
Det är som en energi som vi plockar in i vårt medvetande när vi behöver dem.
Det skulle kunna vara så med andra ord att minnen inte finns inuti våra kroppar - utan att de plockas ner i hjärnan när vi själva väljer.
Just NU - kanske du inte tänker på något särskilt minne?
Men om jag då börjar skriva om den första dagen i skolan.
När man började första klass och träffade alla nya klasskompisar.
Pirret i magen.
Nyfikenheten.
Allvaret som kom smygande att det var dags för skola - på RIKTIGT.
Nu skulle man sitta vid en skolbänk i flera år och bli duktig och smart.
Färgen på bänken.
Dofterna i klassrummet.
Lärarens kläder och vad som stod på svarta tavlan längst fram.
Plötsligt så kanske DINA minnen dyker upp i din skalle.
Du minns någonting.
Var kom minnet från?
Inuti dig?
Eller från någon annanstans?
I så fall - var?
Jag har VERKLIGEN ingen aning själv.
Men det är en spännande tanke.
För i nästa tankebana så kan det vara så att vi kan lära oss att snappa upp vad andra tänker.
Andra människors minnen.
Kanske från tidigare liv?
Om allt ligger lagrat någonstans utanför våra begränsade kroppar så kanske vi kan lära oss en metod att få tillgång till det?
Det kan också förklara varför vi bär på många kollektiva minnen.
Vi delar gemensamma minnesbilder från det här livet och kanske från tidigare existenser.
Vem vet?
Inte jag i alla fall.
Men jag tycker om att fundera över sånt.
Och nu över till nåt helt annat, som de sa i Monty Phyton-serien för många år sen...
En ytterst passande reklamskylt råkade hamna på rätt ställe:
Ja, det är verkligen nåt som inte stämmer...
Det är tisdag i dag.
Det betyder att måndagen är avklarad och det är en dag närmre att det ska bli onsdag.
Niklas Strömstedt uppträder i Kumla i morgon.
Funderar på att åka dit.
Vi får väl se om jag får till det.
Glömde jag nåt?
Ja visst ja!
Trevlig TISDAG!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)