måndag 16 november 2009

Vemod i november

Vaknade i dag och kände mig fylld av någons sorts vemod.
Blickar ut över det regntunga landskapet och tycker att ljuset känns oändligt långt borta.

I dag är det en sån där dag när jag helst av allt bara vill krypa ner under täcket igen.
Gömma mig.
Glömma att det är november.
Men det går inte.

För hur jag än försöker så finns november kvar när jag öppnar ögonen igen.

Jag kan tycka att vi människor ofta gör så med våra liv.
Vi vill inte se hur det är.
Vi blundar och låtsas att det som är dåligt inte existerar och att verkligheten är en annan än den faktiska.

Vi lägger ner SÅ mycket tid och SÅ mycket ork på att försöka vara nåt annat än det vi är.
Varför?
Kanske är det allt för plågsamt att vara sig själv?
Med både fördelar och nackdelar.
Framgång och motgång.

Vi ödslar tid på att polera vår personlighet till att framstå på ett bättre sätt.
Men kanske är det så att hela personligheten endast är en mask som vi lärt oss att använda i livet för att inte bli avslöjade som de barn vi är. Klädda i vuxna dräkter.

Kanske kan det vara så att vår personlighet är som ett skal.
Vi behöver den för att klara oss.
Men för den delen så behöver vi inte vara identifierade med den.

Jag tror att vi är mycket, mycket mer än det som är uppenbart för oss.
Vår ande är större och mer omfattande än vad våra hjärnor kan förstå.
Och ändå är det med våra hjärnor som vi försöker förstå det som inte går att förstå...

Alla religioner i världen har svaren.
Säger de.
De "vet".
Så många ställer sin tilltro till att religionerna ska hjälpa till att ge svar. Att förstå.
Men även religionerna är ju skapade av mänskliga tankar och idéer.

Jag har i alla fall inte upptäckt någon religion som har ödmjukheten att säga:

"Jag vet inte".

Nä. Religionerna ger svar.
De svarar även när de inte vet.
För osäkerhet skulle kunna ge upphov till tvivel. Och det kan inte religionerna acceptera.
Tvivel är ofta enligt religionerna ett tecken på svag tro.
För mig är tvivel ett tecken på eget tänkande.
Det är sunt. Det är friskt.
Det är hälsosamt.

och på det - 2 minuter meditation:



Jag har en massa pyssel för mig i dag.
Det är papper som ska lämnas in, redovisningar som ska skrivas på, utvecklingssamtal som ska genomföras, mail som ska skrivas, telefonsamtal som sak ringas, planering som ska göras och någonstans ska jag även hinna med att skriva lite mer på den kommande Bertboken.

Det är en dag i november. 2009.

5 kommentarer:

Me sa...

Jag kan också känna vemod. Kanske mer nu än någonsin. Känner Livet i mig mer än förut. Både sorg och glädje.
Å jag kan tycka att vemod är fint på nåt sätt. Okej att känna. Okej att sitta vid brasan och bara stirra in i elden en stund.
Fiffilura på Livet och Kärleken.

Så känn lite vemod. Å lycka till med pappersarbetet. Hualigen...där påminde du mig om nåt. Tror jag är lite vemodig i stället.

Varm kram och tack för alla tänkavärda ord du plitar ner.

Anonym sa...

...om du vill lämna en Selma eller två så finns jag bl.a här:
http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=2070

Monika sa...

Hej Sören! Nu har jag så gott som sträckläst boken "Prins Annorlunda" som du postade till Marie i förra veckan. Tackar så mycket för signeringen =)

Boken gick rakt in i hjärtat på mig redan då jag läste "provkapitlet" på Bokus. Det var en bok jag var tvungen att läsa.

Så oerhört stort av er att dela med er av ert liv. Jag kände så väl igen vår egen familj när ni skriver om känslorna på intensiven när Ludwig är nyfödd. Om känslorna när ens barn inte är som andra. Vår yngste son är född med hjärtfel, hål mellan kamrarna och redan i början av boken kände jag på mig att det skulle bli mer om detta hjärtfel.

En bok för alla föräldrar att läsa! Det bor en "Prins Annorlunda" i de flesta familjer även om inte det är just Downs Syndrom som är orsaken. En bok att läsa och ta till sig. Om inte annat för att få en förståelse för att vi alla är olika har en plats på jorden.

Vill verkligen rikta ett jättetack till dig och Yvonne och framförallt Ludwig för att ni utlämnat ert liv i denna bok. Hälsa Ludwig att han rockar =)
Mvh
/Monika

♥ Sanna ♥ sa...

Vemod är nog en känsla som följer med det gråa, vart tog alla sprakande vackra höstfärger vägen??
Att försöka vara någon annan än man är kommer man kanske alltid att försöka med ALLA andra är ju så mycket bättre, eller är dom??
Tänk att få vara lycklig utan några som helst beskymmer utan några som helst dåliga tankar varken om sig själv eller andra.
Men frågan är skulle VI uppskatta det då?? om det alltid var så???
Vem vet
Har dock bestämmt mig för att det här är en GRÅ men UNDERBAR MÅNDAG!!!
Ta hand om dig den vackra novembergråa DAG
KRAMISAR

Humlina sa...

Så här tänker jag:
*Inte plågsamt att vara sig själv
utan att vara utan sig själv.
*Ljuset finns där hela tiden..fast vi inte ser det..just nu
* har du tagit vemodet i handen och frågat vad det försöker säga dig? (själv vemodar jag med vemodet i stilla ro)
* Jag tycker att det är en skön känsla av frihet att inse att jag egentligen inte vet särskilt mycket
*Önskar dig en fin o vacker vemodig stund..timme..dag.