PLOPP säger det så kommer det en ny tanke in i huvudet.
Det är märkligt och lustigt.
För ett par dagar sen så fick jag ett ryck och letade upp en gammal skiva, från den tiden skivor gjordes.
Och från den tiden skivor gjordes i form av vinyl.
LP.
Long Play.
Det var en skiva som betydde väldigt mycket för mig under en period.
Jag vet inte riktigt varför, men skivan påverkade mig oerhört mycket.
Det var under en period av längtan.
Under vissa perioder av min uppväxt så kändes det som om jag skulle sprängas sönder av längtan efter "någonting".
Jag hade ingen aning om vad jag längtade efter, egentligen.
Det var bara som en stor värkande lust att få leva mitt liv.
Och då kändes den där skivan viktig.
I dag när jag lyssnar på den så kommer vissa av känslorna tillbaks.
Jag kan med ömhet se på den där unga killen i Karlskoga som bar på en brinnande längtan efter livet.
Skivan heter "Street Legal". Artisten heter Bob Dylan.
Det var en skiva som han gjorde innan han blev religiös fanatiker och började sjunga om Gud i var och varannan låt.
En låt som extra mycket sätter fart på mitt känslominne är låten "Is your love in vain".
Den betydde enormt mycket för mig och på min skiva så är spåret nästan sönderspelad. Det knastrar och har sig.
Därför blev jag glad när jag hittade låten på ITunes. Och på YouTube.
Den versionen är ju iofs en Live-version och inte lika bra som studioversionen.
Men ändå!
Om man retar sig på Dylans röst (som många gör) så kan man höra på den här covern vilken bra LÅT det är i alla fall!
Ur texten:
"Do you love me? Or are you just extending good will?
Do you need me half as bad as you say?
Or are you just feeling guilt?
I've been burned before and I know the score so you won't hear me complain.
will I be able to count on you or is your love in vain?
Well I've been to the mountains and I've been in the wind I've been in
and out of happiness.
I have dined with kings, I've been offered wings and I've never been too impressed."
Det är lustigt med minnen.
Det är ibland som om minnena finns kvar i ett kollektivt arkiv, där de plockas fram om man behöver dem.
Det är en intressant tanke att fundera över var vi har våra minnen.
Var finns de?
Det har gjorts undersökningar på det där och det har visat sig att någonting aktiveras utanför vår kropp när vi minns.
Det är som en energi som vi plockar in i vårt medvetande när vi behöver dem.
Det skulle kunna vara så med andra ord att minnen inte finns inuti våra kroppar - utan att de plockas ner i hjärnan när vi själva väljer.
Just NU - kanske du inte tänker på något särskilt minne?
Men om jag då börjar skriva om den första dagen i skolan.
När man började första klass och träffade alla nya klasskompisar.
Pirret i magen.
Nyfikenheten.
Allvaret som kom smygande att det var dags för skola - på RIKTIGT.
Nu skulle man sitta vid en skolbänk i flera år och bli duktig och smart.
Färgen på bänken.
Dofterna i klassrummet.
Lärarens kläder och vad som stod på svarta tavlan längst fram.
Plötsligt så kanske DINA minnen dyker upp i din skalle.
Du minns någonting.
Var kom minnet från?
Inuti dig?
Eller från någon annanstans?
I så fall - var?
Jag har VERKLIGEN ingen aning själv.
Men det är en spännande tanke.
För i nästa tankebana så kan det vara så att vi kan lära oss att snappa upp vad andra tänker.
Andra människors minnen.
Kanske från tidigare liv?
Om allt ligger lagrat någonstans utanför våra begränsade kroppar så kanske vi kan lära oss en metod att få tillgång till det?
Det kan också förklara varför vi bär på många kollektiva minnen.
Vi delar gemensamma minnesbilder från det här livet och kanske från tidigare existenser.
Vem vet?
Inte jag i alla fall.
Men jag tycker om att fundera över sånt.
Och nu över till nåt helt annat, som de sa i Monty Phyton-serien för många år sen...
En ytterst passande reklamskylt råkade hamna på rätt ställe:
Ja, det är verkligen nåt som inte stämmer...
Det är tisdag i dag.
Det betyder att måndagen är avklarad och det är en dag närmre att det ska bli onsdag.
Niklas Strömstedt uppträder i Kumla i morgon.
Funderar på att åka dit.
Vi får väl se om jag får till det.
Glömde jag nåt?
Ja visst ja!
Trevlig TISDAG!
6 kommentarer:
Jag tycker synd om dagens ungdomar som inte får uppleva musiken från en vinylplatta. För det är ett särskilt ljud.
Minnena lär lagras i våra auror. Vi har visst 7 st. auror, om jag inte minns fel. Så om man är intuitiv, kan man säkert plocka upp någon annans minnen, från den personens auror.
Sånt där är jättespännande.
Hmm, spelning i Kumla. Inte i bunkern väl? =)
Ja du den där längtan efter ”någonting” höll på att spränga också mig i bitar.
Länge kändes det som om jag hade klivit på fel tåg någonstans på vägen
Längtade innerligt och intensivt efter att få börja skolan, för där i skolan.
var jag helt övertygad om att det var tankens frihet som gällde.!! Minns väldigt tydligt första skoldagen. Kände mig så stor och förväntansfull men åkte på ett ”magplask” direkt. Sa till fröken att jag behövde gå på toa. ” Dit går vi på bara på rasterna” svarade hon barskt. Bad en gång till att få gå, för nu var det kris. Men återigen samma svar,” ..Bara på rasterna”. Så jag kissade på mig och tvingades resten av denna min första skoldag gå i nerkissade finkläder.
Där i skolan var det heller ingen som lyssnade och någon tankens frihet märkte jag inget av. Utan det var. ”Sitt stilla! Var tysta!!.”… och gå och stå på led. .
Som en flock får. Och jag som hade så enormt mycket tankar och funderingar som jag velat
ge uttryck för och diskutera med fröken och mina skolkamrater. Jag upplevde skolan som mycket orättvis. Tex. hade vi några i klassen som hade en hel del svårigheter hemma. Men det förväntades de lämna hemma och komma till skolan som enbart duktiga ”elever” Minns särskilt en kille som en fröken var mycket grym emot. Hon hånade honom för fetfläckar i böckerna, för att han kunde läxorna och för att han inte kunde läxorna. Då gick vi i lågstadiet! Jag var helt övertygad om att det fanns en orsak till fetfläckarna och till att han oftast inte räckte upp handen på läxförhören. Det visade sig att hans mamma var ensamstående med 4 eller om det var 5 barn., varav han var den äldste.
När jag hälsade på, satt skolkamraten och gav flaskan till babyn och en 2-3-åring satt i hans knä med en smörgås i handen medan hon kramade och pussade sin bror. Smörgåsen den hamnade lika ofta på läxböckerna som i hennes mun. Det var inte svårt att förstå, inte ens för mig en 8-9 åring varför han oftast inte kunde läxorna. Ivrigt bad jag fröken om ett enskilt samtal, där jag berättade varför skolkamraten inte hunnit läsa läxorna och varför han hade fetfläckar i böckerna. Helt övertygad om att hon då skulle sluta trakassera honom. Men, icket.. Hon blev bara förbannad på mig. En kamrat fick ofta stryk av sin far och ändå förväntades han vara lika duktig i skolan som alla andra!!? En flicka var utsatt för övergrepp av sin far. men sina läxor skulle hon kunna. Som ett "paket" skulle vi alla lämna våra känslor, upplevelser, oss själva hemma. Nä, skolan upplevde inte jag som en öppen och trygg värld, ingen värld där alla kunde känna att de dög. Och inte ville de vuxna lyssna till vad vi barn hade att säga. Dessa upplevelser har satt sina minnesspår i min ”hårddisk” och gjort att jag ända sedan dess funderat och iakttagit livet från alla håll och kanter, uppifrån och ner.. För jag ville verkligen försöka förstå de många ” varför” som bodde inom mig.
Läste häromdagen, att en lärare fått sparken för att han bundit fast en lågstadie elev vid sin stol och burit ut både stol och den fastbumdna eleven ut i korridoren...bara för att han enligt läraren inte satt stilla???
Det är ett framsteg,för nu ställde man i alla fall upp på barnet.
Apropå musik, minns särskilt när jag fick en knallgul skiva .. Paul Ankas ”Diana”,
Nämen!! får lov att dela upp det jag skrivit, blev visst för mycket
Här kommer fortsättningen. Jisses att orden blev så många...
Läste nyss någonstans ( ska se om jag kan hitta igen var det står) att hjärnan är en riktig energislukare. 80 % av vår energi förbrukar hjärnan. Då ploppar det ner en tanke i mig. Tänker vi människor för mycket och lever
för lite? Inte undra på i så fall om vi ibland kan känna oss trötta och deppiga om hjärnan
blir överbelamrad med en massa tänk och jobb som inte ens är hjärnans ansvar, som att känna känslor. Känslor är som musik…först via ”hjärtat” sen kan man koppla på intellektet.
Vill också passa på att tacka dig för att du finns därute bland vintergatans alla ”stjärnehopar” och bjuder så frikostigt på dig själv, på dina tankar, din värme och alla underfundiga funderingar,.
och att du vill och vågar ta upp de viktiga frågorna. Lev väl!
”Skapar jag verkligheten.? Eller skapar verkligheten mig?”
Minnen som lagras utanför vår kropp och som kan plockas ned eller möjligen nås av andra! Hi hi...någon särskild svamp i middagsgrytan?
Musik är ju i alla fall något som plockar en tillbaka i tiden, man är på någotvis där igen. (möjligt att jag åt av samma gryta)
Det gör mej ledsen och arg att läsa Humlinas kommentar. Nä, allt var inte bättre förr och det finns ju tyvärr mer elände än vad vi orkar ta till oss i nuläge också.
Hur som helst så gör ju du ditt för att roa omvärden: bilderna från nästa inslag är ju söta.
Nog ska du åka till Kumla om du har möjlighet. Men vissa auror kanske borde censureras innan åtkomst.
Ninni
Infatuation casinos? uphold this inchoate [url=http://www.realcazinoz.com]casino[/url] tillerman and boost up online casino games like slots, blackjack, roulette, baccarat and more at www.realcazinoz.com .
you can also deferment our mod [url=http://freecasinogames2010.webs.com]casino[/url] contribute something at http://freecasinogames2010.webs.com and win absent from on during the course of with within easy reach law alteration !
another contributory [url=http://www.ttittancasino.com]casino spiele[/url] specifically is www.ttittancasino.com , in the advance of german gamblers, incline during manumitted online casino bonus.
lasa hela bloggen, ganska bra
Skicka en kommentar