Döden blir aldrig inaktuell

Ibland slår döden till.
Och vi som står och betraktar slås av hur bräckligt och skört livet är.

Och ändå så talar vi sällan om döden.
Ämnet är nästan lika tabubelagt som att prata om sex.
Då menar jag inte den typen av sex som genomsyrar det offentliga rummet.
Jag menar den typen av samtal som berör vår egen individuella sexualitet.
Det ämnet är ständigt brännande.

Och så även samtal om döden.
Men visst är det väl så att döden en del av livet?
Det är något som vi inte kommer undan, hur hårt vi än anstränger oss.
Lika säkert som födelsen för oss till livet så är det döden som tar livet från oss.

Men jag har upptäckt att vi är många som går omkring i någon sorts tro att
”jag kanske klarar mig, trots allt. Kanske skonas jag från döden. Ingen annan har i och för sig klarat det, men någon ska ju vara den första..”

Lustigt nog så är vårt land ett av de enda i världen som använder uttrycket ”om jag dör så ska jag begravas…”.

OM jag dör!

Kanske tänker vi att vi drar på oss döden om vi istället väljer att säga ”när jag dör”.

Döden är alltså lika vanligt som födelsen.
Och ändå så talar vi så lite om den.
Vi vet så lite om den.

Varför?

Jag tror att det beror på att vi så starkt förknippar död med sorg.
Och sorg förknippar vi med elände och depression.
Och det betyder gråt och tårar.
Vi vill absolut inte utsätta oss för tårar!

Jag kan inte låta bli att tycka att sorg är en minst lika viktig känsla som glädje, ilska och rädsla.

Och enligt mig så har vi mycket att vinna på att avdramatisera döden.
Om det går.
Vi har ingen bra koll på vad döden är.
Det kan vara skönt att veta vad som väntar oss i framtiden och därför blir det där osäkra ”på andra sidan” både skrämmande och hotfullt.
Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.

För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött.
Jag funderade på om hon någonsin fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde.
Kanske var det så.
Kanske inte.
Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.

Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent?
Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en träkostym?
Då har de väl ingen glädje av att någon säger de där vänliga orden?
Hade de inte uppskattat det mer när de levde?

Men vi människor är lustiga figurer.
Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så.
När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem.

Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.

Det är så dags då!

Frågan är bara om vi kan lära oss något av händelser som drabbar människor i vår omgivning?

Kan vi lära oss att uppskatta människor när de lever mitt bland oss?
Mitt framför våra ögon.

Jag tror att det är möjligt.
Jag vill tro det!

Nog om det.

Ha en fin tisdagskväll alla människor där ute.
Jag uppskattar er alla!