tisdag 24 november 2009

Döden blir aldrig inaktuell

Ibland slår döden till.
Och vi som står och betraktar slås av hur bräckligt och skört livet är.

Och ändå så talar vi sällan om döden.
Ämnet är nästan lika tabubelagt som att prata om sex.
Då menar jag inte den typen av sex som genomsyrar det offentliga rummet.
Jag menar den typen av samtal som berör vår egen individuella sexualitet.
Det ämnet är ständigt brännande.

Och så även samtal om döden.
Men visst är det väl så att döden en del av livet?
Det är något som vi inte kommer undan, hur hårt vi än anstränger oss.
Lika säkert som födelsen för oss till livet så är det döden som tar livet från oss.

Men jag har upptäckt att vi är många som går omkring i någon sorts tro att
”jag kanske klarar mig, trots allt. Kanske skonas jag från döden. Ingen annan har i och för sig klarat det, men någon ska ju vara den första..”

Lustigt nog så är vårt land ett av de enda i världen som använder uttrycket ”om jag dör så ska jag begravas…”.

OM jag dör!

Kanske tänker vi att vi drar på oss döden om vi istället väljer att säga ”när jag dör”.

Döden är alltså lika vanligt som födelsen.
Och ändå så talar vi så lite om den.
Vi vet så lite om den.

Varför?

Jag tror att det beror på att vi så starkt förknippar död med sorg.
Och sorg förknippar vi med elände och depression.
Och det betyder gråt och tårar.
Vi vill absolut inte utsätta oss för tårar!

Jag kan inte låta bli att tycka att sorg är en minst lika viktig känsla som glädje, ilska och rädsla.

Och enligt mig så har vi mycket att vinna på att avdramatisera döden.
Om det går.
Vi har ingen bra koll på vad döden är.
Det kan vara skönt att veta vad som väntar oss i framtiden och därför blir det där osäkra ”på andra sidan” både skrämmande och hotfullt.
Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.

För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött.
Jag funderade på om hon någonsin fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde.
Kanske var det så.
Kanske inte.
Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.

Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent?
Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en träkostym?
Då har de väl ingen glädje av att någon säger de där vänliga orden?
Hade de inte uppskattat det mer när de levde?

Men vi människor är lustiga figurer.
Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så.
När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem.

Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.

Det är så dags då!

Frågan är bara om vi kan lära oss något av händelser som drabbar människor i vår omgivning?

Kan vi lära oss att uppskatta människor när de lever mitt bland oss?
Mitt framför våra ögon.

Jag tror att det är möjligt.
Jag vill tro det!

Nog om det.

Ha en fin tisdagskväll alla människor där ute.
Jag uppskattar er alla!

11 kommentarer:

MAMMAFIA sa...

Ja det är ett bra märkligt fenomen det där... Bra att du tog upp det till ytan, det behövs emellanåt och gör att man tänker på det för stunden i alla fall!

Storarvid sa...

Tackar för fin läsning som ger eftertanke. Ditt inlägg kunde inte varit mer lägligt. Min mamma dog förra veckan och det är otroligt hur mycket tankar som snurrar runt om det ämne du berör i ditt blogginlägg för dagen. Faktoum är att både hon och jag ofta skojjade om döden, hon förstod mycket väl att den var nära förestående för hennes del och hon ville liksom avdramatisera det hela lite. Den sista tiden pratade vi mer om detta ämne än vi hade gjort under hela livet innan.

Sara sa...

Håller med. Försöker få mig själv att vakna upp ibland, mitt i vardagsstressen och ta tillvara på tillfällena med (exempelvis) barnen. Känna den där kramen. Uttala de där orden. Vara i nuet på riktigt för en gångs skull.

Gafflan sa...

Det här är ett svårt ämne. Talar vi om våra äldre anhöriga så har vi under någon generation valt att placera dom på äldreboende eller liknande. Att dö i sitt hem med sin familj runt omkring är inte längre en given del av livet. Döden har blivit skrämmande och avskärmad från oss andra. Att känna sorg är väl en egenskap så god som någon annan och en känsla som i sin intensitet kan verka överväldigande men...man kommer stark ut på andra sidan. Sorg är normalt. I akutskedet fruktansvärt. Sorg är också ilska, känsla av orättvisa, vrede, fysisk smärta, tårar och ångest. Sorg är också ömhet, kärlek, längtan, tillit och glädje.
Detta är vad jag själv upplevt både som änglamamma och när andra nära familjemedlemmar dött. För mig och min familj är de inte OM vi dör utan NÄR.

emsa sa...

Kloka tankar och ack så sanna!!
Glad att du skriver!
Carpe diem
Kram

Annika sa...

Vilken bra påminnelse! Ska jobba på det... =)

Humlina sa...

Godermorgon!
Livet kan inte dö...(energi kan inte förintas endast omvandlas)
För mig är alla känslor som man känner viktiga, annars vore de inte där. Vi kan inte välja bort vissa bara för att de inte passar att de känns, just då de känns, särskilt inte om det är helg, jul,kalas, påsk...känner du dig ledsen, rädd...ja men ta dig då en sup fallera..bara du inte känner det du känner..nu ska vi vara gladaaa..
Var på en helgkurs en gång där pratades det väldigt mycket om vikten av att känna sina känslor,
tills en kursdeltagare började gråta, oj vilket hallå det blev, de flesta blev irriterade och väldigt provocerade...
Förr var döden ett naturligt inslag i livet, men nu är det ofta något som sker på sjukhus. Min mor ville absolut dö hemma.
Och i denna hennes dödsnatt var jag
och min syster hos henne och fick vara nära, nära och finnas där för henne hela vägen. Ibland var hennes ångest väldigt stark, men den fick också plats att säga sitt.
Sen kom alla och vi klädde på henne hennes favoritklädsel och de röda skorna som hon älskade men aldrig kunde ha.
Detta om döden och sexualiteten och känslor är de mest viktiga i våra liv. För hur vi förhåller oss till dessa,blir i mycket avgör-ande för hur vi lever våra liv..
Jisses,nu väntar skogen och 11 musketörer på sin "nuharhonfastnatviddatornigen-matte" Njut dagen i morrn kommer en ny Humlina

Sandra sa...

Du inspirerade till ett inlägg! ;)

Anonym sa...

Döden döden döden, sa Astrid Lindgren till sin syster då de började sina telefonsamtal.


I går satt jag och höll handen på en gammal människa. Baddade hennes panna, kammade hennes hår och talade om hur mycket hon betyder för mig.

Det kanske inte finns någon "i morgon" så nog ska man säga saker och ting redan i dag.

Du behövs i bloggvärlden.
Du är en del av förändringen.
Jag också.

Fan, vad vi är bra:-)

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=2070


Å så har jag en ny blogg igen:-)
Kom in och hälsa på vet ja!

Madlar sa...

Nej, det är inte själva döden som är skrämmande , det är mer hur vi väljer att leva våra liv. Vi finns här en relativt kort tid o vissa fyller den med gnäll, avund o småsinthet istället för att välja samvaro, omtanke o empati. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för att slösa tiden på onödigheter.

Anonym sa...

För mej har känslor kring döden och känslor kring kärleken samma dignitet. Det är samma mynt men finns på varsin sida.
Jag tror att vi många gånger är rädda för känslorna för att vi egentligen är rädda för att mista den vi älskar.
Men som någon skrev...då är det ju livet vi är rädda för. ...hjälp, bättring måste till på den här adressen!
Ninni