Ursäkta.

Känner du som jag ofta en känsla av urskuldande och ursäktande för saker som du inte kan rå på?
Skulden är en del av vårt livs system.
Vi ber om ursäkt för att vi finns.

Och jag undrar lite över var denna skuld kommer från?
Kan det vara så att vi fortfarande bär med oss arvsynden från Jesus kortfästelse?
Går vi omkring och ber om förlåtelse för att vi existerar på grund av att Jesus, enligt traditionen dog för vår skull?
Bär vi med oss en 2000 årig skuld med varje andetag vi lever?
Har detta lett till att vi i dag inte kan leva våra liv så som vi vill?

Vi känner ett behov av att ursäkta oss.
Jag har tänkt en del på det där och enligt mig så tycks det som om vi svenskar är ett extremt ursäktande folk.
Vi ber om ursäkt över än det ena än det andra.
Ursäkta att jag stör.
Ursäkta, kan jag få saltet.
Ursäkta mig, jag skulle vilja säga en sak.
Ursäkterna haglar över allt i samhället.

Varför är det så?
Varför ber vi så om ursäkt för allt?

Kan det vara så att vi tror att vår existens upprör någon, någonstans?

Min känsla är att vi missar så mycket av vad livet har att erbjuda när vi ständigt går omkring och inbillar oss att det är nåt fel på oss.

Varför har vi människor så svårt att acceptera oss själva, precis så som vi är? Det är nästan underligt hur mycket vi anstränger oss att bli någonting annat än det vi redan är. Och frågan är: varför? Vad är det om har fått oss att tro att nåt annat än det vi redan är ska bli så mycket bättre? Vi lägger ner tusentals kronor och åtskilliga timmar på att försöka förändra oss genom allt från att byta klädstilar till att träna in nya karaktärsdrag.
Kanske är det så att vi redan är perfekta, precis så som vi är?
Vad skulle det innebära om vi vågade tänka så?
Jag inbillar mig att det skulle ta oss förbi en oerhört stor mängd smärta i alla fall. För visst är det så att det är våra tankar och värderingar som stökat till det för oss.

Tänk tanken att du skulle gå förbi ett träd och säga:
- Varför är du grön? Du borde vara röd istället. Det är en bättre färg. Röd skulle passa dig bättre.
Efter ett tag skulle trädet känna sig obekvämt med att vara grönt. Det hade aldrig tänkt på det tidigare.
Men nu, när det har blivit påmint om den vackra färgen röd…
Snart skulle trädet behöva gå i psykoterapi.
"Jag har en identitetskris. Jag är grön, men jag borde vara röd. Jag känner mig som en röd, men spegeln visar grönt hela tiden. Finns det nåt jag kan göra?"

Det är ju så vi ofta lever våra liv.

Vi försöker bli nåt som vi inte är.
Och vi ser inte att vi då missar att se den gåva som vi redan är.
Och anledningen är att vi lyssnar på de som vi tror sitter på sanningen.
De kloka.
De som vet allt.

Det är de som i olika experiment försöker sätta ben på ormarna.
För de tror att de behöver såna.
Alla behöver ben! säger de.
Faktum är att ormar har klarat sig alldeles utmärkt utan ben i alla tider.
Om de nu skulle få ben skulle de inte veta vad de skulle ta sig till med dem.
Ormarna skulle troligen snart dö ut som ras.

Lek med tanken en stund – att du redan är helt perfekt precis så som du är.
Hur skulle det vara?

Jag skulle vilja dela ut ett diplom till alla människor på jorden där det stod:
”Härmed intygas att du, (och så personens namn) är bra.
Du duger precis som du är.
Grattis!
Och så en stämpel och lite viktiga underskrifter för att ytterligare betona det seriösa i dokumentet.
Kanske kunde det vara signerat Jesus, Muhammed, Buddha och Kungen.
Diplomet skulle delas ut istället för betyg varje år i skolan – från första klass och ända fram tills den dag vi lägger näsan i luften.
Tanken må vara naiv och lustig, men syftet skulle vara att få oss människor att sluta försöka bli något annat än den vi redan är – en människa.

Säg bara till om du vill ha ett diplom.