Full fart mot februari!

Det är helt galet hur snabbt tiden går.
Nyss var det jul.
Nu är det snart slut på januari.
Innan jag hinner blinka är det väl dags att plocka fram utegrillen också.

Dagar har rusat förbi.
Måndag kvitto och redovisningsdag.
Tisdag möte med politiker i Örebro och möte om BERTS BRAVADER med Peter Flack och Marie Kuhler. Hade en genomgång av manuset och jag och Anders fick ännu mer klart för oss att detta kommer bli GALET och KUL!
Onsdag - manusdag och skrev färdigt version 2 av Bert.
Torsdag - det är i dag det - fixardag med massor av telefonsamtal, mail och pysslande inför STOR släktträff i helgen för att fira den blivande 18-åringen Ludvig - vår egen Prins Annorlunda.
I morgon är det fredag och då ska jag klippa mig i ett desperat försök att bli mindre ful. Om jag lyckas blir det historiskt.
Det mest sannolika är att jag inte lyckas.

I kväll är det avslutning med "Team Possible" - gänget som har kommit igång med träning, ivrigt påhejad av vår egen slavdrivare Antoni.
Jag har inte tid med avslutningar.
Jag måste träna..
Typ.

Sen på lördag kommer jag tyvärr att missa hela audition som görs på Nya Parkteatern inför Bert.
Men jag tror att vi kommer få ett bra gäng.
Och sjukt kommer det att bli.
Nu gäller det bara att det kommer folk också.

Och det är torsdag!
Dagen då folk hälsar på här på bloggen...
Välkomna!

Vilken profil är du?

Det finns ett modeord just nu som är jag nyfiken på.
Profil.
Olika kända människor är berömda för att de är någon form av "profil".
Ni vet Tony Irving "Juryprofil"...
I dag läste jag om "reggaeprofilen" Anders Siösten i tidningen...

Nu när det dansas vilt i "Lets Dance" eller snurras runt på isen i "Stjärnor på Is" eller sjungs i "Idol" eller hånglas runt i "Big Brother" så skapas nya "profiler" på löpande band.
"Dansprofiler", "Isprofiler", "Dokusåpaprofiler" eller "Sexprofiler".

Jag tycker att det är lite kuligt.
Vad finns det mer för profiler?
"Barnfödarprofilen", "Telefonistprofiler", "Bloggprofiler", "Revisorsprofiler",
"Badprofiler", "Nakenprofiler", "Pianostämmarprofiler" "Lärarprofiler".
Ja, det finns hur många som helst.

Troligen är så kan jag vara en "Författarprofil", "pappaprofil" och lite en "bloggprofil".
Till sommaren ska jag bli en "Sommarprofil".
Just nu känner jag mig mest som en "Tröttprofil".

Det gäller att profilera sig.
Vilken profil är du?


Jag hörde just på Adam & Gry på radion (Radioprofilerna ni vet...),
när de berättade om ett par roliga nyheter.
Bland annat att en get satt häktad i Afrika.

Det var två män som försökte stjäla en bil. ("Rånarprofilerna")
Då kom civilgardet på dem och började jaga dem.
Den ena hann undan medan den andre plötsligt vände sig om och förvandlades till en get.
Nu sitter geten häktad hos polisen i väntan på rättegång.
Man vet ju inte omd et är sant. men kul är det i alla fall.
Jag funderar på vem som ska hålla i försvaret.
Och vad har Geten att säga till sitt försvar?
Kanske klarar den sig med att få en fotboja?
Snart kan vi läsa "Boken om mitt liv som Get - av "Getprofilen".

Den andra nyheten handlade om en man i USA som letade efter sin försvunna hund.
Vi kan kalla honom för "Hundletarprofilen"?
Han tyckte att han såg den ute på isen på en sjö.
Han åkte ut på isen med bilen
Hoppade ut och letade efter hunden.
Men det var ingen hund där.
Då visade det sig att han hade låst sig ute från bilen - som stod på och brummade.
Och värmen från bilen gjorde att isen smälte.
Långsamt, men säkert tills det sa PLUPP och bilen försvann ner i sjön.
Varför misstänker jag att han efter detta hatade sin hund?
Nu kan vi istället kalla honom för "Hundhatarprofilen".

Såna situationer skulle kunna hända mig känns det som.
Jag vet inte varför.
Jag gör ofta bort mig.
Och jag kan riktigt känna hur hopplöst han måste ha känt det när han stod där och svor och undrade hur han skulle komma in i bilen när den långsamt började sjunka ner i sjön.




Det där skulle också kunna vara jag...
"Parkeringsprofilen"?

Det är synd om djuren

Jag har svårt att få ihop mina tankar när jag ser denna bilden:



För det första så ser rådjuret inte särskilt farligt ut.
Det ligger ju bara där!

För det andra så trodde jag att det var bilisterna som var farliga för rådjuren och inte tvärtom.
Men det kanske är ett sätt att lägga över ansvaret på rådjuren istället?
Det är de som får skylla sig själva om de är så farliga att de vill ta livet av sig på de svenska vägarna.

Om nu djuret på vägen är ett dött rådjur.
Kanske ligger det bara där och är farligt?
Kanske morrar det lite åt förbipasserande?
Kanske hugger det mot små barn som vill plocka vitsippor vid vägkanten?
Nåt elakt och farligt måste den ju hålla på med.

I dag har jag en av världens tråkigaste dagar.
Jag håller på med kvitton och redovisning.
Jag ligger efter med det.
Har papper från oktober som inte är redovisat.
Jag komemr ju för fan knappt i håg vad jag gjorde i går!
Hur ska jag då kunna minnas vad jag gjorde i oktober!

För att göra redovisningen lite roligare så lyssnar jag på musik och tar en whisky.
I slutet av kvittohögen kommer jag troligen vara en väldigt kul kille...
Börjar kanske skriva fräcka små meddelanden till skattemyndigheterna.

Närå.
Men en gång skrev jag till nån myndighet så skrev jag ett personligt brev.
"Kära herr och fru Myndighet"
Så började brevet.
Sen skrev jag vad jag ville ha sagt i trevliga ordalag och avslutade med att jag önskade dem och deras barn välgång och hälsa och sånt.

Nu måste jag återvända till kvittohögen.
Suck..
Det är nog inte bara rådjuren det är synd om.

Nyfiken?

Hur man skapar ambivalenta människor.



Och om man skulle vara ute och köra bil så kan man hamna i det här läget. Det är då jag brukar lägga i backen och åka hem igen.

Chris Brown på Hovet!

Konsert med Chris Brown.

Här följer en av historens sämsta recensioner också:

Jodå.
Konsert blev det.
Mina öron har inte hämtat sig ännu från allt skrikande.
I lokalen var det ett antal tusen tånårstjejer och jag.
Jag stod på innerplan och betraktade det hela.
Fattade inte så mycket.
Men visst var det show!
Helt klart.
Kunde inte sjunga med i nån låt och kunde inte säga om det var bra eller dåligt, egentligen.
Men de som var där tycktes tycka att det var femomenalt bra!
Så jag säger bara: "BRA":
Vad kan jag annat säga?
Har varit på otroligt många konserter genom åren - och det var nog inte den bästa, men det var bra scenografi och korreografi i alla fall.

En av de bästa konserter jag har varit på var nog Earth Wind and Fire.
Det var både show och musikalitet som gjorde mig helt paff.
Sinnessjukt bra!

Men det var när jag var ung.
Typ för 5000 år sen. När Dinosaurierna härjade fritt i världen.






I dag är det lördag och jag kommer sjunka VÄLDIGT djupt ner i soffan och softa mig genom nåt halvt ointressant program på TV.
Det kan bli Körslaget, kanske.
Spelar inte så stor roll.
Det kan även bli nån film.

Märks det att jag är slö i dag?

Manus till Berts Bravader börjar bli klart. Version 1.
Sen ska det bollas och putsas och stökas om lite.
I veckan blir det manus på del tre av "Galna Gatan".
Och därefter tar skrivandet av årets Bert-bok vid.

Det skulle kunna vara stressigt, men det är ju världens roligaste jobb.
Så vem klagar?

Ha en fin lördgaskväll!

Konsert i Globen

Teknik är inte alltid så lätt.
Fick det här på mailen nyss:

En sammanställning av supportärenden

DatasupportSupporten: Vad kan jag hjälpa till med?

Kunden: Jag håller på att skriva mitt första mail och jag har skrivit bokstaven a men hur skall jag göra för att få till den lilla cirkeln runtomkring?

Supporten : Är markören fortfarande där?

Kunden: Nej, jag är ensam här.

—

Och nästa kund kunde inte koppla upp sig.
Supporten: Är du säker på att du använt rätt lösenord?

Kunden: Ja jag såg när min arbetskamrat skrev in det.

Supporten: Kan du säga mig vad lösenordet var?

Kunden: Det var fem små stjärnor.

—

Supporten: Nu skall vi se hur ditt system ser ut, klicka på ‘den här datorn’

Kunden: Men hur skall jag kunna göra det härifrån?

—

Kunden till Hewlett Packardsupporten: Min laserskrivare är trasig.

Supporten: Vilken modell har du?

Kunden: Det är en Hewlett Packard.

Supporten: Jo, jag förstår det. Är det en svartvit skrivare?

Kunden: Nej, den är beige

—

Kunden till Tele2supporten: Jag har köpt internet och vill ha hjälp.

Supporten: Ok, hur långt har du kommit i installationen?

Kunden: Jag har packat upp lådan med internetet i

Supporten: Ok, har du anslutit alla sladdar och slagit på datorn?

Kunden: Slagit på datorn? Jag har ingen dator, jag har köpt internet.

—

Kunden: Datorn hänger sig hela tiden.

Supporten: Har du många fönster öppna?

Kunden: Nej, men dörren står lite på glänt.

---------------
Det är inte lätt när det är svårt.

I morgon ska jag på konsert.
Chris Brown i Globen.
Hurra?
Har ingen aning. Åker dit med yngsta dottern och hennes kompisar.
De är stora fans. Jag har hört en enda låt.
Råkade bli så med bokningarna av olika anledningar att DE hamnade på läktaren och jag på innerplan.

Hur lyckas man med det?

Fundering: ska jag ställa mig längst fram och skrika ikapp med alla hysteriak fans eller ska jag stå längre bak vid mixerbordet och låtsas vara kompis med ljudteknikern?

Ska bli spännande att se en konsert med nån asom jag vet så lite om i alla fall.
KUL!

Märker ni att jag försöker tänka positivt här?

Att köpa boken Prins Annorlunda

Nu är det några som har frågat hur man gör för att köpa boken "Prins Annorlunda" direkt från mig.
Då gör man så här:
skicka ett mail till min vanliga adress: soren@trollen.se
Där skriver ni hur många ni vill köpa, och om det ska stå någon särskild hälsning till nån.
Till exempel "Till Moster Beata" (om man nu vill ge en bok till moster Beata..)
Sen skriver jag, Yvonne och Prinsen himself i boken.
Då skickar jag kontouppgifter till er som ni kan sätta in pengarna på.
Sen skickar jag boken.
Enkelt, va?

Priset är 150:- plus frakt (oftast kostar det cirka 30 kronor med ett frankerat kuvert, tror jag)

Oki?

Dagar som går

I dag är det onsdag och jag sitter på det nya kontoret och renskriver en massa manus till Berts Bravader - musikal/teater/spektakel som sätts upp i sommar på Nya Parkteatern i Örebro.

I måndags var jag med sonen på sjukhuset. Audiologen som fick testa hörseln på honom.
han tyckte inte att det var nåt vidare kul när de skulle in och peta i öronen på honom.
Han konstaterade att:
- Det här ska jag INTE jobba med när jag blir stor!
Det tyckte jag var smart tänkt.
Man kan liksom gallra bort alla yrken som går bort löpande.
Just nu satsar han på att bli polis eller militär.
Nån måste ju bli den första polisen med Downs syndrom...

Efter audologen var det dags för spruta mot influensan.
Jag var förberedd på att sitta och övertala honom om sprutan i några timmar.
Döm om min förvåning då det hela var klart på mindre än fem miunuter.
Ibland blir man överrumplad av verkligheten.

Efter det var det Bert-manus med Anders.

Och i går, tisdag var det intervju med Nerikes Allehanda som ska göra en artikelserie om könsroller i barn och ungdomsböcker.
Jag var med i en debatt i höstas på p1 om detta.
Det är intressant, tyckes jag.
Det var en arg kvinna med då som ansåg att våra böcker endast innehöll stereotypa könsroller.
- Intressant, sa jag. Och du har läst alla 105 böckerna som vi har skrivit?
- Nej..
- Vilka har du läst?
- De första...
- Och då bedömmer du allt vi har skrivit? Läs Zeina & Nalle, Emanuel, De Onödiga, Galna Gatan. Det finns en hel del som du har en åsikt om som du inte ens har läst. Är det rättvist bedömt?

Det är så typiskt detta snuttifierade samhälle.
Man läser en rubrik och bildar sig därefter en uppfattning om allt som står i en artikel.
Man läser en sida ur en bok och bestämmer vad man tycker om den.
Man ser huvudnyheterna på TV och skaffar sig en åsikt om vad som har hänt.

Där gick jag igång igen...

och efter intervjun fortsatte jag och Anders att renskriva manus till Bert.

I dag är det onsdag och Anders är ute på annat uppdrag så jag renskriver lite själv i dag.
Och ringer samtal som måste göras. Och svara på mail som måste svaras på.

Spikmattan igen

Läste precis lite info om spikmattan som jag fick i julas och som jag har använt i stort sett varje dag sen dess.
Jag tycker att det är skönt, på nåt märkligt udda sätt...

"Spikmattan är ett mycket gammalt verktyg som har sina rötter i den indiska
mysticismen. Där användes den av yogis (utövare av yoga) för att lösa upp
blockeringar – både fysiska, emotionella och mentala. Spikmattan var inte
en ”macholeksak” för att bevisa smärttålighet, vilket blev allmänhetens
generella bild genom den indiske fakiren. Allmänheten och medierna
missuppfattade det sanna användningsområdet då yogis vanligt-
vis inte är särskilt talföra och isolerar sig från människor.

De kinesiska skrifterna som är drygt 4 000 år gamla,
talar om behandlingar med nålar för att balansera
kroppen och psyket. Ingen vet med säkerhet hur
länge spikmattan har använts för att hela kroppen och öka
medvetenheten hos människor. Uppskattningsvis i minst flera tusen år."


Det låter som om jag kommer att bli upplyst framåt våren.
Vad tror nì?

Obama for president

Nu är det dags för Barack Obama att tillträda platsen som president för USA - och hela världen ser på.

Därför tycker jag att det är lite intressant att ställa frågan:
- Vem är Hu Jintao?
och:
- Vem är Manmohan Singh?

Vet du det?

Jag vet det knappt inte.
Den första är president för världens största marknad.
Den andra är ledare för världens tredje största marknad.
Presidenter i Kina och Indien.

Jag menar..hur mycket vet vi om dem?
Vad vet vi om deras arbete?
Vad känner vi till om när de tillträdde som presidenter?

Det tycks vara mycket mer angeläget att titta på det amerikanska samhället.
Varför är det så?
När Indien till exempel med sina 1.049.700.118 (uppgifter från 2003)invånare går till val, så tycks det helt gå oss svenskar förbi.
Varför är det så?

Det land som pumpar in mest pengar i amerika är Kina.
De lånar ut gigantiska summor pengar till USA för att de ska ha råd att beställa billiga varor från Kina, så att de får fortsätta producera.

Världen har en global ekonomi - och här i Sverige tycks vi ibland stirra oss blinda på den amerikanska marknaden.

Är det inte märkligt?

Ibland tror jag att Sverige är en av amerikas delstater.
Det känns ofta som om amerika angår oss personligen mycket mer än det som händer österut i världen.

Ánledningen till att det är på det här viset tror jag till stor del beror på media.
Vi svenskar läser och intresserar oss för det som presenteras för oss via media.
Det ingen skriver om bryr vi oss heller inte om.
Så vi sitter som naglade vid TV-apparaterna när amerikanarna går till val. Spänningen är olidlig!

Media styr oss mer än vad vi tror.
Därför tycker jag att det är viktigt att tänka själv ibland.
Vad ligger bakom den rapportering som media väljer att visa upp?
Var finns sanningen?
Egentligen?

Jag kommer tillbaks till samma citat som i föregående inlägg:
"Det är inte den enes fel när två träter. Det är den andres".

Rapporterna från kriget i Gaza mellan Israel och Hamas, blir ibland så enögt och jag blir beklämd när folk tar parti för den ena eller andra sidan endast med medias rapportering som referens.

Vad är sant?
För att bilda sin egen uppfattning bör man kanske tänka själv - och inte låta sig styras av medias val av åsikter.
Konflikter är aldrig endimensionella.

Vad tänker ni?

Reflektioner om reaktioner

Jag tycker att det är intressant med människors reaktioner.

Till att börja med mina egna.
Därefter folk i min omgivning och efter det folk i allmänhet.
Alla reagerar på olika saker.
Olika starkt och olika nyanserat.

Jag har funderat lite på det där.
Vad är det vi reagerar på?
Egentligen!

Jag hörde nån gång att det i stort sett alltid är saker i den person vi regarar på som speglar någonting i oss själva.
Den andre framkallar bara reaktionen i oss. Den har inte så mycket med själva reaktionen att göra. De är bara den bakomliggande orsaken till att vi reagerar.

Det leder mig in på en fundering om det är så att sånt som vi förnekar i oss själva blir smärtsamt att se i andra.
Därför reagerar vi.

Ibland är det saker vi ser i oss själva, som vi inte tycker om.
När vi då ser samma sak i andra så reagerar vi.

Och ibland är det en brist på någonting inom oss själva.
När vi då ser den egenskapen i någon annan så reagerar vi på det.

Reaktionerna kan vara både positiva och negativa.
Men det behöver i sig inte betyda att någon av dem är sann.
Det är endast vår egen reaktion.
Och det är bara vi själva som kan göra nåt åt den.
Men visst är det väl så att vi ofta hamnar i att tänka att "om bara den där andra personen gör på ett annat sätt så kommer jag må bättre".

Så efter att ha funderat länge på det och diskuterat det och läst om det så blir jag alltid lika fascinerad och intresserad när jag reagarar starkt på någon person.

"VAD i den personen speglas inom mig?"

En sån reaktion fick jag när jag såg Lets Dance - och den där 31-åriga Kitty som beter sig som en omogen 13-åring.
Jag reagarade oerhört starkt.
Tyckte att hon bettede sig som en idiot.

Och jag blev faktiskt inte alls särskilt intresserad av att försöka förändra eller förkasta henne eller hennes beteende.
Jag blev istället intresserad vad det är i MIG som har regarat så starkt.
Jag blev så triggad att jag inte kunde se människan ens.

Jag har fortfarande inte kommit på vad det är som reagerar inom mig.
Och inte heller varför.
Jag låter nyfikenhetens dörr stå öppen för nya insikter om mig själv.

Och det där gäller ju alla människor.
När någon regarar starkt på någon annan person så blir jag nyfiken.
Varför framkallar det beteendet en så stark reaktion?

Jag söker inte några svar.
Men jag älskar att ställa frågor.


"Det är inte den enes fel när två träter. Det är den andres"

Premiär!

I går var hela familjen i Stockholm och såg premiären av High School musical på Göta Lejon.
Det ÄR speciellt med premiärer, av många anledningar.
Dels för att jag blev bjuden dit i egenskap av offentlig person vilket gör att tillställningen dokumenteras av vimmelfotografer från veckopressen.
Dels för att publiken är extra kärleksfull mot de som spelar.
Dels för att nerverna på de som agerar ofta är lite extra spända.
Dels för att en premiärföreställning sällan ger en rättvis bild av hur den kommer fungera fortsättningsvis.

Jag tyckte att det var kul att "komma tillbaks" till Göta Lejon efter att ha sett Sune musikalen där fem gånger tidigare.
Nu var det annan scenografi och andra skådisar på scen och ett HELT annat manus.

Mina åsikter:
För det första, så vill jag understryka igen att det är MINA åsikter.
För det andra, så tyckte jag att ensemblen var lysande. Fart och tempo och bra sång och dansnummer.
För det tredje tyckte jag att föreställningen var "trevlig".
För det fjärde tyckte jag att manuset till vissa delar var uselt.
Detta beror nog på att jag själv har lite svårt när amerikanska saker direktöversätts och ska göras på svenska. Om man byter ut alla företeelser och namn till svenska (eftersom den spelas i Sverige) så hade det varit enklare att relatera till mansuet, tror jag.
När det amerikaniserade blir så övertydligt så blir det nästan lite fånigt ibland, tyckerjag.
En "NÖRD" ska ha ful frisyr och glasögon.
En "sportkille" ska ha cool stil och ha svårt att visa känslor.
En "dramaqueen" ska ha rosa kläder, vara blond och elak.
Det är lite FÖR förutsägbart ibland.
Jag frågade mina barn om de kände igen manus från filmerna, eftersom de har sett dem (det har inte jag).
Det var tydligen väldigt likt filmerna. Och då har de ju lyckats.
Men som sagt - för mig är människor lite mer omfattande än att de bara är nördar, sportfånar eller elaka tuffingar.
Så där sänks betyget lite i mina ögon.
men ingen skugga faller över de som ansträngde sig på scen.
Jag tyckte att det var skitbra. Och det var kul att se.
Yngsta dottern tog några få bilder i smyg med sin mobilkamera.
Det FÅR MAN INTE!
Jag vet.
Det visste inte hon.




Jag tänker att BERTS BRAVADER manuset inte ska innehålla lika många överdrivna karaktärer i sommar.
Och så åkte vi hem direkt efter premiären.
Kom hem sent på natten. Trötta.

I dag är det en seeeg dag - och det är SÅ skönt!

Andas

Egentligen så är det ganska självklart.
Men ändå så tror jag att vi missar det allt för ofta.
Det som förenar allt levande.
Det som är skillnaden mellan det döda och det levande i alla väsen.
Svart, vit, gul, röd gör ingen skillnad.
Alla förenas vi i samma gemensamma nämnare.
Samma nämnare som även gör oss lika djuren och alla växter.
Andningen.

Vi andas.
Därför lever vi.
Vi andas samma luft, samma syre.
Och vi tar det för givet.

Andningen finns bara där och vi tar luften för givet.
Vi andas dagligen in samma luft som någon annan medmänniska eller levande varelse har andats. Vi delar solidariskt med oss av syret utan att ens tänka på det.
I det perspektivet blir vi alla så oerhört lika, tycker jag.
Våra ansikten må se annorlunda ut.
Våra skapelser ser kanske olika ut.
Men vi förenas i andningen.
Den luft som jag använder mig av i dag kanske du har haft nytta av en annan dag? Och våra förfäder använde samma luft när de andades.

Vi andas in det nya friska och vi andas ut det förbrukade syret.
In och ut. Livets cykel.

Jag tänker på syret som långsamt håller på att förorenas på vår jord.
Snart kommer kanske en tid när vi inte längre kan ta andningen för givet.
När luften blir en förhandlingsfråga eller en naturtillgång som skall säljas till högstbjudande från de syreberikade länderna till de mindre lyckligt lottade.
Luften kanske kommer att datummärkas och paketeras i lyxiga förpackningar.

Jag tänker på min son, som har begränsad lungkapacitet och som långsamt håller på att sluta andas. En dag kommer hans kropp inte längre att klara av att andas av egen kraft. Det går inte att föreställa sig det lidandet.
Inte ens i den mest vakna mardrömmen.

Luften.
Vi får inte ta den för given.
Den är endast till låns.
Lika mycket till låns som hela livet.

Så..jag andas. Och jag känner djup tacksamhet.

Tacksam

Jag måste börja med att skriva att jag är så tacksam över alla fina ord om "Prins Annorlunda".
Det värmer!

Så när det blir dags för eventuellt öldrickande för Ludvig, kanske vi sitter så här:



I dag ska jag renskriva manus som jag och Anders har spånat på under veckan.
Det ska bli "Berts Bravader" på Nya Parkteatern i Örebro i sommar.

Och så ska jag ta prinsen till tandläkaren.
Och försöka få honom att ta en spruta mot influensan. Eftersom han har ett svårt hjärtfel så kan influensan vara jättefarlig för honom.

Och i morgon är det Stockholm.
Premiär på "High School musical" på Göta Lejon.
Om det är bra så kommer jag skriva det här på bloggen.
Om det inte är bra så kommer jag skriva någonting annat här på bloggen...

Är det nån som vill göra en egen saga?

På min och Anders hemsida kan man göra sin egen saga.
Det var väldigt länge sen vi skapade den "applikationen".
Men den fungerar ganska bra fortfarande.
Om ni inte har testat. Gör det HÄR!


Så här blev min saga som jag gjorde i dag:

Hej hej hallå dator boken.

I dag hade vi öron mätartävling efter gymnastiken.
Det var vacker stämning och alla ville vinna.
Jag tyckte lite synd om Galne Gunnar som har en tånagel som mest påminner om en telefon.
Det var i alla fall vad jag trodde.
Ronny höll på att bli glad.
Han visade upp en jättelik fladdermus på en meter.
Vi grabbar blev imponerade och alla ville veta hur han tränat upp den.
Då visade det sig att det inte var hans ögonbryn.
Det var ett lillfingret som han klämde fast mellan sina lår.
Vi duschade sängen i iskallt vatten som hämnd.
Sen tittade vi på när hans Loffe förvandlades till en blå bil.

Årets mästare i moped mätning heter Bert Ljung.
Jag vann på ryggen för jag tänkte på Östersund.
Min seger Arne Bajse ska jag ställa i min tavla.
Det är en jätte bokhylla med hatt och glasögon.

Tack och hej - armhålaastej.

Prins Annorlunda

Nu har boken om Ludvig funnits ute några månader.
Här finns ett par recensioner av boken som jag är väldigt glad över!


Jönköpings tidning


Sandra Dahlberg


Jämtlands läns bibliotek


Jennies Boklista

Karlskoga Kuriren


Webradion Radio Örebro

Helsingborgs dagblad

Ludvig som liten:



Och här med en på den tiden mindre skynklig fader:




Och nu för tiden är det en COOL lille som inom några veckor fyller 18!
Då ska han plötsligt börja tycka om öl.
Jag vet inte hur det ska gå till...

Träning och Bert på scen

I dag var det jobb med manus igen.
Berts Bravader på Nya Parkteatern i sommar.
Premiär den 25 juni.
Sen ska vi spela hela sommaren fram till mitten/slutet av augusti är det tänkt.
Jag tror att det blir sjukt, roligt och lite snusk...
Det där lät lite som om jag beskrev min egen hjärna.
Hmm..

I går var det träning igen efter juluppehållet.
Tränings-Hitler heter Antoni Matacz och han var med i går för att se till att vi inte fuskade.
Anders skolkade denna gång. Antoni kommer ge honom stryk nästa gång, gissar jag.
Men jag och Olle slet som djur. Om nu djur sliter.
Gör de det?
Om de inte gör det så gjorde inte vi heller det.
Då gjorde vi nåt annat.

Denna gång fick vi testa BOX.
Det har vi testat en gång tidigare med en lite annan inriktning.
Det var kul.
I alla fall varje gång Antoni tittade på oss.
Sen vilade vi oss lite också.
Men ingen somnade.
Vad jag vet.









I går blev vi med kontor också!
Äntligen.
Under det senaste halvåret har vi fått sitta och skriva på ett fik här i stan.
Det är ju iofs också ganska trevligt.
Men ett kontor gör nog att man jobbar lite mer effektivt.
Tror jag.
Vårt nya kontor ligger mitt i stan.

Och så några ord om Grammisgalan och Guldbaggegalan.
Är det nån mer än jag som tycker att det ser irriterande tråkigt ut på TV?

Och eftersom jag har varit på både Guldbaggen och Grammis ett antal gånger så vet jag vad jag pratar om att:
Det ÄR skit trist!
Oftast.
Men det beror framför allt på en enda sak.
Att alla som är där är ofrivilliga statister i TV-PRODUKTIONEN!
Det är det enda som är viktigt (enligt TV produktionen i alla fall)
Det är de som bestämmer när man måste sitta på sina platser.
När man får gå och kissa (tex i reklam-pauser)
TV produktionen tar glädjen ur de där firmafesterna.
För egentligen så är det ju precis det.
Firmafest för musik eller för film.

Tänk er själva om ni hade firmafest och så skulle det vara en TV produktion som skulle bestämma när ni får gå och kissa och när ni måste sitta stilla på era platser och applådera.
Det är synd.
För det som sedan visas i TV är missnöjda artister och filmarbetare som därför tolkas som missunnsamma för att de själva inte har vunnit nåt.
För visst finns det tråkiga missunnsamma människor bland dessa artister precis som överallt i samhället.
Det är ingen skillnad.
Skillnaden är att de visas upp för hela Svensk televison.
Men det man ser är ju endast en del av galorna.

När TV slutat filma och festen går över till att bli party så delas galan upp i "de som var där för galans skull".
De åker hem.
Och "de som är där för partyt".
De ser stela ut i TV.
Sen har de party hela natten när TV:s kameror har slocknat.

För några år sen var jag på Grammisgalan.
Jag och Anders var nominerade som bästa barnskiva.
Vi hade kul i alla fall.
Och med på festen var ett helt TV-team.
De filmaade mig och Anders hela kvällen.
Turligt nog så censurerades vissa delar av den senare delen av kvällen...
Som till exempel när jag och Anders pratade med Per Gessle.
Jag fick se den film-snutten efteråt.
Det var inte så kul att se att jag var så pass berusad redan då..

Nu ska jag fixa nycklar till det nya kontoret.

Ha en fin dag alla blogg-läsare. Det tycker jag att ni är värda!

Fred på jorden!

Jag vill också ha fred på jorden och slut på växhuseffekten!




I dag har jag och Anders jobbat hårt på manus.
Det ska bli teater/musikal/spektakel av BERT i sommar.
På Nya Parkteatern här i Örebro.
Jag tror att det kommer bli kuligt!

Ska betala några räkningar nu.
Då skulle man verkligen behöva...fred på jorden!

God kväller!

Historien om tur eller otur

Så här kommer den.
En oerhört tänkvärd text.

Historien kommer från Lao Tzu:s tid. (cirka 500 före Kristus)

Det var en gammal man som levde i en liten by. Han var väldigt fattig, men även kungar var avundsjuka på honom för han ägde en vacker vit häst.
Kejsaren erbjöd honom stora rikedomar i utbyte mot hästen, men mannen svarade bara:
- Den här hästen är inte bara en häst för mig. Det är en vän. Och man kan inte sälja en vän.
Mannen var fattig, men han sålde aldrig hästen.
En morgon upptäckte han att hästen inte stod i stallet. Hela byn samlades och sa:
- Du är en dåre! Vi förstod att hästen en dag skulle bli stulen. Det hade varit bättre om du hade sålt den. Vilken olycka!
Men mannen svarade bara:
- Jag skulle inte gå så långt att kalla det en olycka. Säg bara att hästen inte är i stallet. Allt annat är en värdering. Om det är otur eller tur vet jag inte. För det är bara ett fragment. Vem vet vad som händer härnäst?
Människorna i byn skrattade. De hade alltid vetat att mannen var lite galen.

Efter 15 dagar kom plötsligt hästen tillbaka. Han var inte stulen. Den hade bara varit ute i vildmarken. Och med sig hade den tagit ett dussin vildhästar.
Ännu en gång samlades hela byn. De sa:
- Du hade rätt gamle man. Detta var ingen olycka. Det var tur!
- Ni går för långt om ni kallar detta för tur, sa den gamle mannen. Säg bara att hästen är tillbaka. Vem vet om det är en lycka eller en olycka? Det är bara ännu ett fragment. Ni läser ett enda ord i en mening och bedömer därefter hela boken.
Människorna i byn sa inte så mycket. Men inom sig tänkte de att mannen hade fel. Tolv vackra vildhästar. Hur kunde det vara en olycka?

Mannen hade en son som genast började träna de tolv vilda hästarna.
En vecka senare föll han av en av hästarna och bröt bägge benen.
Folket i byn samlades återigen och ännu en gång värderade de situationen. De sa:
- Du hade rätt igen, gamle man! Det var en olycka. Din enda son har förlorat möjligheten att använda sina ben. Du är en gammal man och skulle behöva hans hjälp. Nu är du fattigare än någonsin.
Den gamle mannen sa:
- Ni är besatta av dömande och värderande. Det räcker med att säga att min son har brutit sina ben. Ingen vet om det är tur eller otur. Livet kommer i små fragment och mer än så vet vi inte.

Några veckor senare drabbades landet av ett stort krig, och alla unga män tvingades in i armén. Endast den gamle mannens son blev kvar, för han kunde inte strida med sina brutna ben.
Hela byn grät och sörjde, för det var ett krig som de sannolikt skulle förlora och de visste att de flesta unga männen aldrig skulle komma tillbaks till byn. De samlades hos den gamle mannen igen och sa:
- Du hade rätt igen. Detta var bevisligen tursamt för dig. Din son må vara en krympling, men han är i alla fall hos dig. Våra söner kommer troligen aldrig tillbaks.
Mannen svarade återigen:
- Ni fortsätter att värdera och döma. Ingen vet! Säg bara så här: att era söner har tvingats in i kriget och min son har inte tvingats till det samma. Men endast Gud vet om det är tur eller otur.

När man bara ser på små fragment av livet så blir det fullt av förutfattade meningar. När man dömer en situation har man slutat växa. Värdering är ett sätt att cementera tillvaron. Bestämda åsikter stelnar vårt omdöme. För att ständigt vara i en process av ovisshet och växande är obekvämt.
Faktum är att resan aldrig tar slut.
En väg slutar. En annan tar vid.
En dörr stängs. En annan öppnas.
Gud är en ändlös resa.
Och endast de som är modiga nog att inte bry sig om målet utan känner sig tillfreds med resan kan vandra in i evigheten.



Bild av Jan Stenmark.
Älskar hans humor för den är så galen. Precis som jag.
Gjorde egna såna här bilder - fast teckningar för många år sen.
Bland annat en massa människor med stearinljus som skallar. Utom en vars skalle var av banan.
Och så texten:
"Han var inte direkt nåt ljushuvud"
Är det roligt?

Tur eller otur del 2

Jag funderar vidare inom ämnet tur eller otur.

Många tycks känna det som om de har mest otur.
Men kanske kan det vara så att man upptäcker oturen lättare för att det är det som går mot det tänkta målet?

Jag tänker så här:
Det man tar för givet kan uppfattas som tur om man ser det positiva i det.
Sånt som händer dagligen.
Små saker som händer utan att man ens funderar särskilt mycket över det. Det händer, tror jag dagligen i alla människors liv saker som vi kan uppfatta som tur eller som något vi bara tar för givet. Det handlar i det fallet om inställningen.

Men när man drabbas av otur så stör det någonting som man har sett fram emot.
Man hade tänkt sig ett annat resultat.
Då kommer vi in på en annan aspekt av det hela.

Att förväntningar är källan till all besvikelse.

Det kanske låter grymt, med om man tänker på det lite så är det väl så?

Går det att bli besviken om man inte har haft förväntningar?
Jag kan inte komma på nåt sånt tillfälle i alla fall.

Därmed inte sagt att man kanske behöver ha förväntningar på vissa saker.
Det är inte alls poängen.
Poängen är att när man förväntar sig ett visst resultat - och det inte lyckas.
Då blir man besviken.
Och kanske känner det som om man har haft otur.

Men tanken på att man har TUR när man lyckas med någonting kan ju också vara ganska deprimerande.
- Vilken tur att du var duktig i dag!
Det innebär ju att skicklighet inte räknas som en tillgång.
Om man lyckas så beror det bara på att slumpen har slagit till.
Jag läste någonstans att framgång endast beror på tur. Fråga bara nån som har misslyckats...


Och om man är vidskeplig och tror att en hartass ska ge bättre tur, tänk då på hur det gick för haren.

För om någonting är tur eller inte behöver ses över tid också.
Det som i dag kan se ut som en stor olycka kan i framtiden vara källan till stor glädje.
Jag tänker till exempel på min son.
När han föddes för 18 år sen tyckte jag till en början att det var en katastrof.
Men tiden har visat att jag hade fel.
Det var tvärtom. Det var ett mirakel.
Och även om livet med honom har varit fyllt av en hel del smärtsamma upplevevelser så är det ingenting mot allt som jag har fått ut i form av glädje och kärlek av att få leva med honom.

Så vem vet vad som är tur eller otur?

Det finns en vansinnigt bra historia från Kina som berättar om just det där, men det orkar jag inte skriva i dag. Jag tar den en annan dag.
Om ni har tur så kanske ni får läsa den senare här på bloggen.
Vem vet?

Tur eller otur

Man kan ha tur i livet. Och man kan ha otur.
Eller är det så att man har lika mycket av båda delarna?

Jag hör ibland att nån säger ”den där har en sån TUR jämt”.
Eller ”den där har jämt en sån OTUR”

Jag tänker på en historia om en man som tog en tur i ett flygplan.
Oturligt nog – så ramlade han ur planet.
Turligt nog – så hade han en fallskärm på sig.
Oturligt nog – så vecklade den inte ut sig.
Turligt nog – så fanns det en stor höstack under honom på en stor åker.
Oturligt nog – så stack det upp en högaffel ur höstacken.
Turligt nog – så missade han högaffeln!
..Oturligt nog – så missade han även höstacken…

Så där är väl livet?
Ibland är det tur och ibland är det otur.
Man kan inte få endast det ena.
Det är att begära för mycket.
Livet är både tragiskt och komiskt.
Jag tror att man kan lära sig att njuta av båda sidorna.
När man har tur så är det bara att njuta och glädjas.
Och när man har otur finns det möjlighet att vila och ta hand om sig själv.

I mitt liv har jag sett att livet för med sig en blandning av både salt och sött.
Av kallt och varmt.
Av tur och otur.

När jag har tur ropar jag HURRA!
När jag har otur viskar jag ett stillsamt Hurra, för jag vet att snart vänder det uppåt igen. Det är helt enkelt livets naturliga vandring mellan det ena och det andra.

Jag har nämligen upptäckt att uttrycket HURRA är ett av världens bästa uttryck. Tänk på det en stund.
Går det att inte bli smittad av nåt glatt när någon säger HURRA med inlevelse?

Och så läste jag om en utmaning att publicera den fjärde bilden ur den fjärde bildmappen i sin dator.
Då råkade det bli en bild på ett spöke.

Det var tänkt att bli en bild på Erik, Ylva och Gunilla som jobbade på bokförlaget Rabén & Sjögren.
Då råkade de få med ett spöke. Man ser det mellan Erik och Ylvas axlar.
Ett skäggigt och ganska läskigt spöke.
Hu!



DÄr kan man snacka om att ha OTUR - om man ville ha en bra bild.
Och TUR om man ville ha ett bildbevis för att det existerar spöken.

Trevlig söndag!

Rapport från en spikmatta

Nu har jag legat på min spikmatta 30 minuter varje dag sedan julafton.
Och jag måste erkänna att jag är en ny man.
Det kan man ju tycka är skönt.
men jag vet inte...
Överallt får jag presentera mig på nytt. Till och med för min familj. Ingen känner längre igen mig, eftersom jag nu är en ny man.
Jag måste skaffa nytt pass, nytt körkort. Presentera mig för släkt och vänner.
Ingen känner igen mig.

Här är en bild före:



Och här är en efter:


Så, jag vet inte om man det är bra med spikmattan. Men man blir i alla fall en ny man.
Om man är kvinna och testar spikmattan så kanske det inte är så kul att bli en ny man.
Men det är nog en risk man får ta. Det är inte helt enkelt att bli en man som ser ut som Hillary heller, kan jag be att få tala om!

Men om jag ska vara allvarlig en liten stund så tycker jag att det är skönt att ligga och vila på soikmattan.
Blir helt klart påverkad av det.


Och så till en film med Brads äldre moster Ingrid.
Gillar texterna på filmer från förr.
Undrar om de i framtiden kommer skratta lika rått åt de texter som finns på dagens filmaffischer?



Det är lördag och alla slåss i soffan om vilket program som ska tittas på.
Vinner hockey med Färjestad - HV71 - eller blir det Körslaget eller Stjärnorna på Slottet?
Troligen så blir det film istället.
Kanske Vampyren - en erotisk mardröm.
Hur får man erotik till att bli en mardröm?
Jag hänger inte riktigt med där.
Men det gör jag ju ganska sällan.

Trevlig lördagskväll alla out there - och ta hand om er. Innan nån annan gör det.

Tankeläsaren

Min son Ludvig har Downs Syndrom. Livet med honom är aldrig enformigt.
I går när jag skulle försöka söva honom så säger han plötsligt:
- En sak behöver inte jag lära mig.
- Vad då?
- Läsa tankar. För det kan jag redan.
- Kan du? Jaha. Vad tänker jag nu, då?
Då gjorde han någon form av teatraliska karateliknande rörelser. Sen sa han:
- Du tänker på vilken mat jag ska ha på min 18-års fest. Och vad du ska plocka fram - och servera.
- Jaha...hade ingen aning om att jag tänkte på det. Tack för hjälpen.
- Och det bästa av allt! Jag kan läsa mina EGNA tankar också!
- Jaha. Vad tänker du på då?
- Det säger jag inte...

Tji fick jag.

Så kan Gud också se ut

I dag är det fredag.
Jag är ypperligt kvittrande glad för alla kommentarer jag får här på bloogen!
Tackar!

I dag tänkte jag skriva nåt riktigt dräpande elakt!
Eller nåt riktigt roligt!!
Eller nåt oerhört smart och klokt!!!

Eller annars gör jag som vanligt...


Kanske en liten härlig bild?



Jag blir lika rörd varje gång.
En härlig titel på skivan och en härlig uppsättning killar med fina frisyrer.
Och kläderna matchar varandra strålande.
Dagens outfit?
Nån sorts brun filtkostym med gulddekorationer.
Höga klackar på guldskorna.
Och frisyrerna kan man köpa på Buttericks.

Och så nåt klokt:
De säger att Sverige är vackert på vinter.
Hur vet de det? Då är ju hela landet täckt av snö.


Och så ett minne:
När jag var liten skulle vi rita Gud i skolan.
Alla ritade en farbror i skägg.
Inte jag.
Jag ritade ett flygplan med fyra fönster.
Fröken frågade:
- Vad är det för små ansikten jag ser i dina fönster.
- Först är det Gud, sen är det Jesus, sen är det Helige Anden...
- Ja..? (fröken kände sig ivrig att få veta vem som var i det fjärde fönstret.
- Där sitter Pontius Piloten.

Jag har skrivit om tid i dag.
En krönika till tidningen "Föräldrakraft".

Morsning!

Passfoton är inga roliga saker, längre...

Jag har ett trasigt pass.
Och eftersom jag funderar på att resa utomlands så fanns inget annat att göra än att skaffa ett nytt.
Man får inte le på bilden.
Bilden blev hemsk.
Eller var det motivet, kanske?
Den enda gången man ser ut som på de där bilderna är ju när man just blivit rånad eller nåt.

Jag saknar mitt gamla körkort.
När jag skulle skaffa nytt körkort för några år sen så skulle jag skoja lite.
Jag skickade in en bild på mig själv när jag var skelögd.
Bara på kul.
För att se om det fungerade.
Och det gjorde det!

Se bildbeviset.



Jag hade körkortet i flera år och varje gång jag fick visa fram det som legitimation tyckte jag det var så kul att se expediternas mungipor.
Det var svårt att hålla sig för skratt.

Och om det är nåt som är en partyhöjare på fester så är det just att tvinga alla att visa sina körkort.
Finns det nån som ser normal ut?

I dag är det torsdag - som känns som måndag.
Jag har upptäckt att jag oftast har felst besökare på min lilla blogg på just torsdagar.
Undrar varför?
Är jag en typisk Torsdagsman?
Torsdagsmannen! Det låter som en bra titel på en bok.
Torsdagsmannen - med rätt att vara vanlig.
Kanske inte blir nån succé direkt, men...

Manus på nya boken om "De Onödiga" ska slipas på och skickas till förlaget.
Illustratören är snart klar.

Citat jag gillar

Jag har ett citat uppsatt vid mitt skrivbord.
Vet inte var det kommer från. Det spelar inte någon roll heller.
För det är bra.

"När man befinner sig mitt i livet
och inte vet vart man ska gå,
bör man känna efter vilken väg
som doftar mest kärlek.

När man befinner sig mitt i kärleken
och inte vet vart man ska gå,
bör man känna efter vilken väg
som doftar mest liv"


Det ligger mycket i det, tycker jag.
Men å andra sidan så ligger det mycket i vad Groucho Marx sa också:
"Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig att ha såna som mig som medlemmar"

Gillar Groucho Marx citat.
En favorit är när han hade blivit ombedd att recensera en bok och han svarade:
"Jag tyckte mycket om er bok. Jag skrattade från den stund jag tog upp den till jag lade den ifrån mig. En dag tänker jag även läsa boken"

Såna recensioner görs inte längre.
Möjligen på såna böcker som jag och Anders skriver.
Men rekordet var nog ändå en rockgrupp som fanns i Karlskoga när jag växte upp.
De gjorde en skiva.
Fick en enda recension. i Aftonbladet.
det enda som stod var:
"Varför?"

Det är vad jag kallar sågning!

Nu är det kväll.
Det innebär att det blir mörkt ute. Annars är det samma sak som på dagen.
En fundering:
På sommaren när det är ljust dygnet runt.
Tar natten ledigt då?
Åker natten också på semester?
Blir skuggorna avundsjuka då?

Läste någonstans att mörker inte existerar.
Det är bara avsaknaden av ljus.
Såna funderingar tycker jag om att fundera på.
För de gör att det krullar sig även inne i min skalle.

Nä. Dags att sluta för dagen.

God kväll!

Att ta tillvara på ett liv

Att ta tillvara på ett liv.
Livet händer samtidigt som man planerar för det.
Det är som att hålla utkik i ett pyttelitet fönster för att få se en häst passera.
En blinkning och hästen har ridit förbi.

Jag brukar känna det som om livet är allt det där som händer samtidigt som jag blickar mot en fjärran horisont.
Tiden går vare sig vi bryr oss eller ej.
Och samtidigt så är den rätta tiden att koppla av är när man inte har tid att göra det.

Jag har ett erkännande att göra:
I dag har jag varit SLÖ.
Så.
Nu var det sagt.
Jag har bara tagit det riktigt lugnt.
Jag skriver det utan skam i kroppen.

I vårt samhälle är det inte alltid helt okej att erkänna att man är lat.
Men det har jag varit i dag.
Fy 17 vad skönt!

Jag fick påhälsning i dörren.
Jehovas.
- Hej på dig.
Varför drabbas jag alltid av en lust att uppröra i såna lägen?
Är det nåt fel på mig?
Ja. Troligen.
Men jag tänkte att den som lever utan galenskap är inte så klok som den tror.
Så jag valde att spela irriterad.
Men bara på låtsas.
- Det är ju fel på texten, sa jag.
- Va?
- Ja? I ditt häfte där. På sidan 18. Har du inte sett det?
- Va? sa gubben igen och började svettas i kylan.
- Har du inte ens läst det du försöker få andra att läsa? Det står DUG istället för GUD. Har du inte sett det?
Mannen svettas lite mer och började bläddra i sin skrift.
Efter några minuters pinsam tystnad fick han fram sidan där det påstådda felet skulle finnas.
- Nä, det står inte fel, sa mannen och såg nöjd ut.
- Nämen! Sa jag och låtsades bli glad istället. Då har HAN fixat det!
Mannen log och såg mild ut. Tänkte på Gud.
- Tryckaren, alltså. Bra jobbat av honom. Tack för titten. Välkommen åter nästa år. Adjö.

Varför blir jag sån?
Skämmas skulle jag.
Kanske.
Men inte i dag. Det är jag för LAT för!

Han såg ungefär som denna milda man:

Jag har hört att Dan-Jacob ska ut på sommarturné i år.
Folkparkerna landet runt. 23.30 med skrikande fans.
Det blir härligt att se.
Kanske...

Det verkar som om jag är lite trött nu.
Kan man vara det fast man inte har gjort nåt vettigt på en hel dag?

Gnatt!

Bättre lycka nästa gång..

Jag valde att trotsa den kalla vintern utanför.
Kinamat.
Det ville alla ha!
Jag svor över:
* att bilen var kall som en frysbox
* att jag inte hittade nyckeln till bilen
* att jag hade slängt med nyckeln ner bland soporna i stressen
* jag jag fick gräva upp alla sopor för att hitta den där jävla bilnyckeln
* att trafiken tycktes gå långsammare än någonsin.

Sen blev jag glad över:
* kinesen var klar med maten
* det var inte särskilt dyrt
* folk log i restaurangen
* jag fick "extragratis" en varsin Lycko-kaka till hela familjen
* trafiken hem flöt bättre

Sen blev jag arg igen. Därför att:
* en maträtt saknades
* jag hade ännu en gång slarvat bort bilnyckels-helvetet!
* jag åkte ilfart till restaurangen och fick som plåster på såren en stor portion friterad banan med glass.

Sen blev jag glad igen. För jag skulle få äta mat.
Först började alla öppna sina lycko-kakor och alla fick fina önskningar om bättre liv och trevliga överraskningar inom nästa vecka.
Ja, alla utom en..
För i EN lycko-kaka fanns ingen lapp.
Inget budskap.
Vem tror ni fick den?

Nu kunde jag inte alls bli arg. Jag skrattade så att jag tjöt.
Jag menar..
Nu fanns det lite olika alternativ att välja mellan:
a) Jag ska fan inte ha nån lycka
b) lyckan förbrukades redan när jag missade att få med en maträtt hem
c) jag fick ju för sjutton friterad banan!
d) Kinesen gillar inte mig.
e) I min egen glupskhet kanske jag åt upp min lycko-hälsning.
f) Shit happens.

Vad tror ni?
Jag tror mest på alternativ (f).

Och som grädde på moset så var jag till vårdcentralen i dag med min onda hals.
Men nä..det var bara virus.
Så även där handlar det om att gilla läget.


Den högsta lyckan i livet är vissheten att vara älskad för sin egen skull.
Eller rättare sagt - älskad, trots att man är som man är.

"Lycka är god hälsa - och dåligt minne"

På en TV i går

Tyvärr så missade jag själv programmet när det sändes.
I går var vi med och träffade Totte i
AP TV med Totta och Zillah
Det finns lite viktig info om den inspelningen tidigare på den här bloggen.
Det har med pruttar att göra.

En del växer aldrig från prutthumor.
Tack och lov!

Hur man blir gravid

Vaknade alldeles för tidigt av ont i halsen.
Somnade för sent av samma anledning.
Fyra timmars sömn känns lite för lite.
Jag börjar tro att jag behöver nån sorts medicin snart.
För halsen eller sömnen.
Eller kanske nåt som tar bort båda delarna.
Hur nu det skulle gå till.
En såg, kanske?

I går kväll när jag skulle söva sonen sa han att han visste nu hur man blir gravid.
"skit, tänkte jag. Inte det pratet just nu klockan halv elva på kvällen"
- Om man äter för mycket choklad blir man gravid.
- ?
Jag tittade en lång stund på honom för att se om han ens var i närheten av att mena allvar. Det var svårt att utläsa.
- Var har du hört det? sa jag.
- På Rena Rama Rolf.
Min son får lära sig nya saker av Rena Rama Rolf.
Det hade man aldrig kunnat tro.
Jag sa att han mycket väl visste att det inte var så det gick till när man blev gravid.
Då skrattade han bara. Han ville kolla om jag var med i matchen.
Sen låg vi en stund och funderade på hur pass mycket gravida vi hade blivit under julen.
Jag var lite mer gravid än sonen.
- Jag ska nog sluta att äta choklad i så fall, sa jag.
- Jag har redan slutat, sa han.

Det sägs att galenskap är ärftligt. Föräldrar får det från sina barn...
Och det tror jag gäller mycket.
Även klokheter och humor.

Jag kom att tänka på vad Tage Danielsson sa en gång:
"En sak som jag uppskattar med barn är att de inte går omkring och visar upp fotografier på sina föräldrar."


- Åh herregud! Jag har blivit klonad!!!

Lär av misstagen, om du vågar

Det brukar ju sägas att man ska lära av sina misstag.
Det är bra, tycker jag.
Men det gäller ju bara de som har modet att våga göra misstag.
Det sägs att världens kanske mest berömda uppfinnare Thomas Alva Edison fick frågan efter att han hade skapat glödlampan efter tusen misslyckade experiment:
- Hur många av alla experiment tyckte du var lyckade?
- Alla utom den sista.
För han ansåg att alla de tusen experimenten innan hade lärt honom något nytt om hur man inte gör en glödlampa.
Då kan man prata om att lära av sina misstag.

Jag älskar den här texten. Den säger så mycket om hur vi lär oss av livet.
En stund i taget. Det är den enda sättet. Och visdomen kommer med erfarenheter.

1. Jag går nedför gatan. Det är ett stort hål i trottoaren.
Jag ramlar i.
Jag är förlorad. Hjälplös!
Det är inte mitt fel!
Det tar en evighet att hitta en väg ut.

2. Jag går nedför samma gata.
Det är ett stort hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det. Jag ramlar i igen.
Jag kan inte fatta att jag är på samma plats igen, men det är inte mitt fel!
Det tar fortfarande en lång tid att ta mig ur hålet.

3. Jag går nedför samma gata.
Det är ett stort hål i trottoaren. Jag ser att det är där.
Men jag ramlar ändå i. Det har blivit en vana..
Mina ögon är öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel.
Jag kliver snabbt upp ur hålet.

4. Jag går nedför samma gata.
Det är ett stort hål i trottoaren. Jag går runt hålet.

5. Jag går nedför en annan gata.


Och glöm inte:
Du kan misslyckas många gånger, men du är inte misslyckad förrän du börjar skylla på andra.

Lyssna på tystnaden

Intuition är någonting som vi all föds med.
Ofta pratas det om den kvinnliga intuitionen, men jag anser att vi alla människor föds med en naturlig intuition.
Men redan väldigt tidigt tränas vi att inte lyssna på den inre rösten som vägleder oss om vad som är rätt och fel för oss.

Tänk på hur ofta vi så kallade vuxna säger till ett barn som har känt på sig någonting att det säkert bara är inbillning eller att det de känner på sig inte har någon substans.
För oss som förnekar barnets naturliga intuition så behöver det inte bottna i någon vilja att sabotera för barnet. Det kanske helt enkelt inte passar sig i just den situationen att bejaka det barnet har känt på sig. Anledningarna kan vara hur många som helst.
Men det som händer då är att vi långsamt tränger undan den naturliga intuitionen till förmån för tänkande som baseras på sunt förnuft.

Och det kanske inte alltid är så bra?

Det intuitiva kännandet är något som vi har med oss genom födseln och det är något som alla djur har utvecklat och lärt sig att använda för att kunna överleva.
Djurens instinkter påminner i mångt och mycket om den naturliga intuitionen.

Känner du igen situationen att du kommer in i ett rum och genast känner att någonting är fel.
Du kanske inte kan säga precis vad det är, men någonting är inte som det borde vara.
Det naturliga sättet att respondera på den signalen är att genast vända om och gå ut igen.
Men vi tränas långsamt till att skjuta bort den signalen och istället ser vi oss omkring i rummet – och kanske konstaterar att det inte finns något skrämmande där.
Så vi stannar kvar.
Och en stund senare kommer det in en person som vi absolut inte vill träffa på.
Den typen av händelser tycker jag ofta att jag själv är med om och jag hör ofta talas om andra som är med om liknande händelser.
Man tänker genast ”Varför vände jag inte om i dörren? Jag borde ha fattat det här!”

Men glädjande nog så är det inte för sent att lära om.

Man kan börja redan nu att börja lyssna på den inre rösten och den naturliga intuitionen.

Lyssna på tystnaden…

och när ni är klara med det kan ni få ett gott skratt genom att se denna UNDERBART roliga film!!!



jag skrattade hysteriskt!

Framtiden börjar nu!

Livet är i ständig förändring.
Men genom historien så har vi människor varit ganska rädda för förändring.
Det nya har ofta känts skrämmande eller obehagligt.
Kanske kan det bero på att vi har känt att vi inte har kontroll över det okända?
Ibland kommer jag på mig själv att avfärda nya saker som en ren reflex, helt enkelt för att jag inte förstår dem.
Men det här är ingenting nytt.
Så har det väl alltid varit?

Se bara på alla tekniska förändringar genom tiderna och våra rädslor för dem.
Ofta har det dessutom visat sig vara de så kallade experterna på olika områden som visat den största rädslan för förändringar.
Det finns hur många exempel som helst att välja bland:
Jag tänker till exempel på en professor vid Oxford universitet som år 1878 sa att när utställningen i Paris stängde så skulle det elektriska ljuset släckas och ingen skulle någonsin mer höra talas om det.

Eller fysikern och ordföranden i den brittiska vetenskapsakademin som för 110 år sedan med bestämdhet hävdade att ”radion har ingen framtid”.

Vad är det som vi är så rädda för?
Varför är utveckling så skrämmande?
Varför hålla kvar vid det gamla för att det nya är så okänt?
Handlar det enbart om att inte ha kontroll?

Jag har en känsla att den här typen av rädsla för det nya och okända genomsyrar oss så kallade vuxna än i dag.

Det dyker ständigt upp nya uppfinningar som jag upptäcker mig själv att till en början bara fnysa åt.
Därför försöker jag allt oftare hålla mig nyfiken och inte fördömande innan jag ger det nya en ärlig chans.

För de här bakåtsträvande historiska personerna var inga udda eller märkliga typer. De var helt enkelt misstänksamma mot det nya och det är med perspektiv på sakerna som deras uttalanden verkar helt absurda.
Men när de ondgjorde sig över nymoderniteterna upplevdes säkert deras uttalanden som sakliga och vetenskapligt korrekta.

Jag menar: Vad vet vi i dag och framtiden, egentligen?

Det är ett oskrivet blad som vi har all möjlighet i världen att påverka.

Framtiden är all stund som kommer efter nu. Det är morgondagens historia.
Och det bästa av allt?

Den är gratis.

En ny sida

Ett sprillans nytt år.
En ny sida i den oändliga boken.
Vi vänder blad och befinner oss nu på sidan 2009.
Vi har hört talas om hur boken började en gång.
Men ingen har en anin gom hur den ska sluta.
Det är öppet.
Så vad kan vi göra?
Bara det bästa av den sida vi befinner oss på.
Vi kan göra vårt bästa för att låta sidan 2009 bli så bra som det bara är möjligt.

Jag kan inte direkt påstå att mitt nya år har börjat på något exemplariskt sätt.
Är fortfarande förkyld med snor och hosta och tappad ork.
Så det känns inte så kuligt.
Men det går ju också över!

Det enda jag har orkat i dag är att se på tv och spelat spel.
Dock inget av dessa spel.
Jag vet inte var man får tag i dem. Men de verkar vara förtjusta i ost-spel i Gävle med omnejd.