Allt består av energi

För kanske 20 år sen var det näst intill omöjligt att prata om energier.
Det ansågs vara lite flummigt och substanslöst.

I dag när världens fysiker har konstaterat att allt i vår värld består av energier i mer eller mindre sammansatt form så är det inte längre konstigt att uttrycka sig och diskutera olika energier. Hur de rör sig och vad som händer med dem när vi utsätter dem för yttre påverkan.
Jag hör allt oftare människor som pratar om hur någons energi är eller vilken sorts energi som krävs för att åstadkomma en viss sak.
Man kan ha låg energi en dag och hög energi en annan.

Jag är fascinerad av energier.
I sin sällsyntaste form så känner vi dem bara.
När vi för handen över en människa kan vi känna som små stickningar i handflatan och kanske en känsla av värme.
Vad är det egentligen?
Det osynliga som känns.
Energier.

Och enligt mig så beror många sjukdomar i dag på att energier inte kan flöda naturligt i människor av en mångfald av anledningar.
Det kan bero på allt mellan himmel och jord.
Men när energin inte flödar som den vill så fastnar någonting i den fysiska kroppen och sjukdomstillstånd uppstår.
I dessa fall kan vi få hjälp.
Människor som har rätt sorts träning kan hjälpa patienter att få igång det naturliga flödet av energier igen och kroppen kan läkas genom den inre intelligensen som alla har.
Det är en spännande upptäcktsresa att lära sig mer om, tycker jag.
Just nu är min energi ganska hög.
Har absolut ingen aning om varför.
Men det är så. Just nu.
Och jag är tacksam över det.

Hur är din energi i dag?

Citat jag minns

Att jag gillar ord är väl kanske ingen nyhet?
Jag har alltid tyckt om när ord blandas ihop och blir till något helt annat.
Ord ändrar betydelse och innehåll när man vrider och vänder lite på dem.
Det är kul!

Och en annan lustig sak är såna där varningstexter som man ibland kan läsa på olika saker.
En gång köpte jag en påse jordnötter på en flygplats.
På förpackbningen stod det:
"OBS! Kan innehålla spår av jordnötter"
Sånt är kul.

Här är några andra fina som är tagna ur verkligheten:
På en duschmössa:
Passar till ett huvud. (vad bra att det inte passade till en fot)

På en hårtork:
Använd ej när du sover.
(skit! Jag som alltid föredrar att torka håret just då!)

Strykjärn:
Stryk ej kläder när ni bär dem på kroppen.
(nä, jag har faktiskt testat det - och det är INTE att rekomendera! Men är man stressad så är man...)

Backspeglar på amerikansk bil:
Kom ihåg - föremål som syns i spegeln befinner sig bakom dig!
(den informationen var bra. För om det man ser i backspegeln är framför bilen så innebär det att backspegeln är trasig...)

På sömntabletter:
Varning: Kan orsaka sömnighet.
(det är nästan logiskt på nåt vis)

På hostmedicin för barn:
Kör inte bil efter att ha tagit denna medicin.
(tycker jag är synd. barn skulle få köra bil lite oftare, tycker jag)

På en julljusslinga:
För inomhus- eller utomhusbruk endast.
(om du hade tänkt sätta upp den någon annanstans, alltså. Frågan är bara..var?)

Ja. Sånt är kul.

Nu ska jag krypa ner i soffan och titta på en våldsamt dålig miniserie från 1985. Den är så dålig att den blir bra. Visst är det konstigt att det kan bli så?

Världens vackraste sång (kanske)

Jag tycker i alla fall att den här låten är helt underbar.
Den får mig alltid att känna stillhet inuti.



Kanske ingen låt att spela om man ska ut på fest. Ingen förfestlåt.
Men vacker är den i alla fall.

Om Idol semifinalen

Nu har alla tre sjungit sin första låt och jag måste säga att det nästan är lite humoristiskt att de försöker göra det hela spännande genom att hävd att det är jämt.
Jag menar fortfarande att Kevin är i en helt egen klass.
Han är ju fenomenal!
Inget ont sagt om Alice och Robin, men de når inte alls upp till Kevins nivå.

Så tycker JAG i alla fall!
Efter första låten...

Ojsan OJ...

Det var väl kanske inte helt oväntat att han skulle åka fast förr eller senare.
Jag menar OJ Simpson som fick 15 års fängelse efter att han tillsammans med några kumpaner har stormat in på ett hotellrum med tunga vapen i högsta hugg.

- Jag menade inte att stjäla nåt, säger han.
Nähä? Och vad gjorde han då med vapen och hyrda elakingar i släptåg?
Jo, han skulle bara ta tillbaks sina egna saker.
Eller hur?
Det brukar jag också göra med vapen i högsta hugg.

Nä, jag tycker att det är skönt att han åkte fast till slut.
OM nån frågar mig så är jag övertygad om att det var han som mördade sin förra fru och älskare också.
Det var för 13 år sen.
Nu var det dags för honom att åka dit.
Kanske har man slutat dalta med brottslingar nu i USA?
Såna brottslingar som kan gömma sig bakom berömmelse.
Det vore intressant att se vad som skulle hända om Mikael Jackson åkte fast ännu en gång. Skulle han kunna ta sig ur den situationen genom dyra advokater ännu en gång?

Inspirerande

Det är fredag!

Härligt, tycker jag.
Och i morgon blir det en tripp till Alingsås.
På söndag är det nåt som heter "O Helga Natt" här i stan.
Från början var det tänkt att jag och Anders skulle komma in och överraska genom att sjunga med alla barn.
Men jag är bortrest.
Kanske dyker Anders upp själv.

Här är en låt som jag blir väldigt påverkad av.



Open your heart!

Vackra bilder och skön musik.
Kanske nåt att meditera till en sån här helg?
Vad vet jag?
Inte mycket.
Om jag visste nåt så skulle det ändå visa sig vara falskt förr eller senare.
Bättre än inget veta.
Och enklare att hålla reda på.

Illustratören Sören

De flesta känner säkert ill att jag har gjort bilderna till Sune i alla böckerna.
Dessutom gjorde jag den första versionen av Berts Dagbok också som kom 1987.
Då var Bert brunhårig och hade lockar.
Allt för att göra honom så olika Sune som möjligt.
Sen ville jag inte illustrera Bert längre och då kom Sonja Härdin in i bilden.
Hon ville absolut att Bert skulle se ut ungefär som Sune med spretigt ljust hår.
Och när vi såg bilderna så kunde vi inte annat än hålla med.
I och för sig så fick vi skicka bilderna fram och tillbaks en del innan vi hittade "rätt" Bert.

Att jag skulle illustrera visste jag redan som två åring.
Jag tyckte nog inte att det var fel att jag fick rita i böckerna när ändå nån annan hade gjort det lite här och där.








Jag var nog väldigt stolt över mina illustrationer där.
Och det var mest monster och kobåjer.

När man måste skrapa rutorna igen..

Varje gång när det blir vinter så blir det precis samma känsla.
Jag känner mig som pappa Rudolf i den här scenen...



Att vi skrev den var just att vi kände igen oss själva i rollen som Sune.
Både jag och Anders fick höra att vi inte skulle svära.
Sen stämde det liksom inte med verkligheten i de vuxnas värld.
- Vaffö gör di på dette vise?

På senare år har jag upptäckt att jag ibland beter mig precis som rollfiguren Rudolf.
Speciellt vid svår stress.
Därför försöker jag allt oftare att ta ett djupt andetag och sen...svär jag igen.
Sen andas jag djupt...och SVÄR IGEN!

Ja, försöka måste man ju...

I dag är det den fjärde december.
Jag ska försöka lägga upp ljudfil på min och Anders julkalender för vuxna som vi gjorde för några år sen.
Vi får se om jag lyckas lösa det tekniskt.
Om jag inte gör det så kan man höra mig ännu en gång låta som pappa Rudolf någonstans i Örebrotrakten.

Döden är en del av livet

Vi som lever med handikappade människor i vår närhet har troligen på ett eller annat sätt funderat över livets bräcklighet.
Alla människor lever med ju med döden ständigt närvarande, men det tycks som om det är ännu mer påtagligt hos människor som omger sig med handikappade medmänniskor. Kanske finns det nån sjukdom som förkortar livet på vår älskade vän eller kanske är helt enkelt prognosen för framtiden oviss hos någon vi känner eller håller av.
Vi har hur som helst fått lära oss att vi inte kan säga ”Det händer nog inget”, för vi vet att livet kan ha precis vad som helst i beredskap åt oss.
Men ändå tänker människor i allmänhet ganska sällan på döden.
Jag undrar lite varför?
Döden är ju nåt som vi människor får med på köpet i samma stund som vi föds och det är inget som nån kommer undan.
Det är en del av livet.
Jag tror att den största anledningen till att vi inte pratar och diskuterar döden är att den är förknippad med sorg.
Sorg står för många för elände och kanske till och med depression.
Vi vägrar gråta!

Och dessutom så är det så att döden har man ingen riktig koll på.
Vi vet inte vad som väntar oss där på ”andra sidan”.
Vårt stora kontrollbehov gör att vi därför helt enkelt förtränger döden som fenomen och vi försöker blunda hårt så snart ämnet kommer på tal.
Man pratar inte om döden.
Det är nästan lika tabubelagt som pengar och sex.

Och begreppet döden har så många lustiga metaforer.
Man säger att man ”går till andra sidan” som om det vore att man byter lag i fotboll eller nåt.
Eller vad sägs om ”personen har gått bort”.
Det kan ju tolkas som om det är nån som har gått vilse i skogen.
Och är det inte samma begrepp vi använder när vi blir bortbjudna till vänner och bekanta.
Vi ska gå bort…
Tänk bara på hur mycket oro det kan skapa i vissa barn.
- Nu ska vi gå bort.
- Jag vill inte! (tror de ska dö)
- Jo. det ska bli skönt att slippa allt här hemma ett tag. Nu går vi bort.
Barnet gråter hysteriskt och går till slut med på det under förutsättning att det får ta med sig sitt bästa gosedjur.

Våra hjärnor vill veta vad som väntar oss efter döden.
Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.
Kanske kunde man skapa små kartböcker om hur "andra sidan" ser ut som kan skickas till familjer som har någon närstående som ligger inför döden?
Om nån bara visste hur det såg ut där...

Under de senaste åren har flera stora personligheter dött.
Jag tänker på Ingemar Bergman, Lars Forsell, Astrid Lindgren och Povel Ramel till exempel.
Döden aktualiseras när någon så berömd går över till det okända på andra sidan.
Vi tycks önska att allt ska vara precis som det alltid har varit.
Gamle Kungen och Elvis borde fortfarande leva, tycker vi.
Även om de i dag skulle vara över hundra år och tämligen okontaktbara.
Inte spelar det nån roll att de skulle sitta i en stol eller ligga i en säng och vara som en levande död.
Bättre att de lever så att vi slipper känna sorg!


För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött.
Jag funderade på om hon fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde.
Kanske var det så.
Kanske inte.
Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.

Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent?
Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en träkostym?
Då har de väl ingen glädje av att nån säger de där vänliga orden?
De hade väl kanske uppskattat det mer när de levde.
Men vi människor är lustiga figurer.
Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så.
När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem.
Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.

Det är så dags då!

Kanske finns det möjlighet att göra på ett annat sätt?

Mitt förslag är att använda alla tillfällen som ges under en viss period att tala om för människor i din omgivning vad de betyder för dig.
Spara inte de vänliga orden till det är för sent.
Passa på att säga de kärleksfulla, innerliga och uppskattande orden nu.
I morgon kan det alltid vara för sent.

Vem vet – du kanske får höra nåt oväntat vänligt tillbaks?

Sommarens roligaste jobb?

Det KAN eventuellt bli sommarens roligaste jobb.
För alla som gillar att spela teater...

Sök till BERT

Det kommer i alla fall bli en galen och rolig grej.
Det ska jag och Anders se till!

Och Peter Flack och Marie Kyhler.
Ska spelas på Nya ParkTeatern hela sommaren!

Smygande Fisen och Spändo på nya äventyr.

Det här tycker jag fortfarande skulle kunna bli en väldigt bra TV-serie.
Två idioter som ska försöka bli superhjältar.
Mmmm...



Klart Slut från Spändo.
Smygande fisen fick inte ledigt från sitt jobb på dagis.

Olika personlighetstyper

Den senaste tiden har jag funderat en del över vilka olika personlighetstyper som finns i världen.
Jag har en idé. Kanske är det så här:

Först finns det ”tittarna”. Det är de som betraktar allt i sin omvärld som om det vore på tv. De reagerar inte särskilt mycket på nånting och de har svårt att känna någon empati eller sympati. Det närmsta nån känsla de har skulle väl i så fall vara apati. De känns igen genom att de på frågan ”vad tycker du?” svarar med att rycka på axlarna, stirra tomt ut i intet eller svara ”vet inte”. De engagerar sig sällan i nånting, men de konsumerar intryck i en våldsam takt. En ”tittare” ser naturligtvis mycket på tv, sitter vid datorn och den bästa vän de har är mobiltelefonen.

Därefter finns det ”tyckarna”. Det är de som har väl cementerade åsikter och värderingar som de aldrig för sitt liv skulle kunna tänka sig att omvärdera. De tycker någonting om allting. De ser sig som bärare av den enda rätta sanningen och de förstår inte riktigt att inte alla andra lyssnar till dem och genast ändrar sina åsikter så att de sammanfaller med de egna. En ”tyckare” styrs ofta av en rädsla i grund och botten. De är rädda att någon ska rucka på de tryggt cementerade koncepten om hur allting är.
En ”tyckare” känns igen genom repliker som ”så har vi alltid/aldrig gjort förut”. De ger dessutom ofta referenser till andra personer som i sin tur har tänkt själva och eftersom den personen har sagt någonting så måste det ju vara så!

Nästa personlighetstyp jag vill föreslå är ”tänkarna”. Det är personer som tänker själva utan att ha allt för ingrodda åsikter om hur saker och ting ”måste” vara. De har ett stort mod att ifrågasätta inte bara andras utan även sina egna tankar, åsikter och idéer. En ”tänkare” skaffar sig sin egen åsikt om saker och ting. Rätt eller fel spelar mindre roll. De kommer fram till egna slutsatser genom sitt individuella tänkande. En del ”tyckare” kan av misstag tros vara en ”tänkare” när de uttrycker åsikter och tankar. Skillnaden är att en ”tyckare” har lånat någon annan persons tankar och de skulle aldrig ifrågasätta dessa idéer eller tankar.
Med andra ord – en ”tänkare” har modet att även tänka om och omvärdera.

Slutligen så skulle jag vilja lägga till ytterligare en personlighetstyp. Jag kallar dem för ”kännare”. Det är de som utgår från en inre intuition, som själva följer sin känsla av vad som är rätt och fel och vilka val man ska ta i livet. ”Kännare” lever ganska farligt i vårt samhälle. De anses inte alltid vara politiskt korrekta. De är på sätt och vis obekväma för omvärlden för de gör inte alltid så logiska eller kanske ens förståndiga val. En ”kännare” känns igen genom att ha ett öppet sinne. Sällan är saker och ting omöjliga för en ”kännare” och samtidigt så kan de låsa sig och envist hålla fast vid en ide på grund av att de genom känslan har bestämt sig för någonting.
Man skulle kunna kalla ”kännarna” för barn. Eller utvecklingsstörda. Eller ”utanförfolket”. Det är de som sällan räknas.
De som inte tas riktigt på allvar, eftersom de inte alltid resonerar logiskt och förnuftigt. De bygger sin värld på känslan och det finns i dag nästan ingen plats för den typen av intelligens.
En känslans intelligens.

Vi människor behöver inte alltid tycka samma sak. Det är tvärtom ganska underhållande med många olika tankar, idéer och funderingar. Det är av den anledningen jag skrev det här.
För att få presentera en idé om olika personlighetstyper i vår värld.
Och då är ju frågan till slut:

Vilken typ är du?

Sune Musikalen

Här är en liten glimt av Sunemusikalen som går just nu på Göta Lejon.



De är för goa de där!

Fina priser...

Här är hela prisutdelningen.
Jag tycker i alla fall att det är ganska kul.
Och sjukt.
Varför tycker jag extra mycket om "Årets sämsta buktalare"?
Jag är väl sjuk i huvudet.



Och nu fortsätter jag skriva.
Tjoho!!!

Hat och Kärlek

Han ni tänkt på att hat inte kan existera i nuet?
Det bygger alltid på någon oförätt som har hänt förut eller baseras på nåt som man tror ska hända i framtiden.
Det tycker jag intressant.
Jag menar, försök att sitta ner och känn hat just nu utan att låta tankarna segla iväg till nåt som hände förut eller till nåt som du tänker på ska hända i framtiden.
Det går inte!
Det är så med många reaktioner och känslor. De finns på grund av att man inte håller sig kvar i nuet.
Tänk på det!

Men när det gäller hat då till exempel så tror jag inte att man kan förneka att man känner det heller.
Ofta tycker jag att jag hör eller läser att man bara ska tänka positivt och "om du är arg - så låt bli att vara det".
Men vad händer då?
Trycker man inte bara ner allt det arga i det undermedvetna som istället får ligga där och växa till sig och efter en tid dyker det upp i en oväntad situation som en plötslig explosion.
Typ i bilen. När "nån jävel kör så långsamt just när jag har bråttom. Har den jävla idioten inte upptäckt gaspedalen, eller?"

Men det som avlägsnar hatet är kärlek.
Kärlek kan till skillnad från hat existera i nuet.
Men det gör inte alltid det.
För kärlek kan lätt förvandlas till en dröm.
Man drömmer om hur man vill att det ska vara, hur kärleken ska finnas kvar för alltid, hur underbart livet ska vara "sen" med all den kärlek som du känner just nu.
Och då är du inte längre kvar i det nuvarande.

Frågan som blir kvar och som jag tycker om att fundera och filosofera över är:
varför har vi så bråttom att ta oss bort från nuet?
Ibland brukar jag testa mig själv för att se hur länge jag lyckas hålla mig kvar här och nu.
Om inte annat för att se hur lite jag är där.
Och hur jag hoppar som en studsboll mellan det förflutna och framtiden.

Läskiga saker..

Den här bilden är lite läskig, tycker jag.
Tänk själv att upptäcka en hand som sitter fast på axeln.
Brr..
Eller är det en ovanlig missbildning?
Är det Guds hand?
Eller är det en klantig fotoredigerare som missade den lilla detaljen?
Och varför fick handens kropp inte vara med på bilden i så fall?

Varför är det alltid roligare med frågor än svar?

Nu är det december!

Den första december står det i almanackan.
Det är inte klokt.
Men jag vet inte om det är så dumt heller.
Jag ser ju hellre att det är december än till exempel Blasember.
För nån sån månad finns ju inte.
Och då skulle det innebära att jag inte heller finns. Och det vore ju synd.
Tycker jag.

I dag har jag haft en liten föreläsning om "Prins Annorlunda".
Det gick bra.
Sen har jag uträttat en massa ärenden och fixat med papper och räkningar.
Det skulle jag inte ha gjort om det varit Blasember.
Då skulle jag ha legat på en soffa och tittat på film hela dan. Inget hade spelat nån roll.

Och i morgon ska jag SKRIVA!
Äntligen!

Kvartetten som sprack

Se på bilden...

Nu måste jag räkna lite..

En, två, tre...nio stycken personer i KVARTETTEN..

Vad menar de?

Jag kan inte alls "tänka på nån sång"

Jag tänker bara på hur de räknar i Lycksele.

En teori kan vara att de som är med i kvartetten tog med sina polare för att det är så kul att vara med på skivomslag.

En annan teori är att alla är så försynta att de inte vill tala om hur det ligger till för risken att nån ska bli sårad.

Alla lider.

En tredje teori är att alla undrar vad de själva gör där och ingen är egentligen med i bandet. De trodde att de skulle ha möte med LO-förbundet i Lycksele och så VIPS så satt de där hos en fotograf som började prata om nån jävla sång.

"Tänk vilken sång.."

Ja, de kanske menar att "tänk vilken sång det skulle kunna bli om vi alla fick vara med i samma kvartett".

Ja, som vanligt fattar jag ingenting...

Nostalgi

Ibland kan jag bli nostalgisk.
Typ när jag ser en sån här bild..


Karius och Baktus. De där två trollen var jag livrädd för när jag var liten. Tänk om man skulel ha såna där fula troll i tänderna.
Det vill man ju inte. Det skapade nån sorts fobi för min egen mun.
Tänk om det skulle finnas små troll som knallade omkring i tänderna och skapade oreda?
Jag minns att jag vid flera tillfällen stod i badrummet och stirrade in i min öppna mun för att se om jag knde få syn på nåt litet troll.
Nu vet jag bättre.
Jag vet att de har gått i pension och att de är ersatta av Tandmonstren Gammal Gam och Tand-Sten.

Ja, man blir äldre och klokare.

Rosa Parks vägrar ge upp sin plats

Såg att det just i dag var 53 år sen som Rosa Parks vägrade ge upp sin sittplats på en buss till fömån för en vit människa.
Hennes agerande var det som satte bränsle på Martin Luther Kings engagemang och hon kallas i dag för "modern för alla civila rättigheter".
Det intressanta tycker jag är att det faktiskt inte var mer än 53 år sen.
Det känns så nyligen, tycker jag.
Och då slår mig insikten om att det fortfarande än i dag finns så många orättvisor och ojämlikheter mellan kön och ras.
Är det inte helt sjukt?
Jag tycker att det är helt obegripligt.
För mig blir det som en påminnelse över hur primitiva vi människor fortfarande är som varelser.

Och så är det måndag.
Den här veckan ska det SKRIVAS mycket - och det känns skönt!

Tjing!