Från Nej till Ja. Steg 5.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Ja! 

Den femte fasen är accepterandet. 

Och med detta menar jag inte att man accepterar något som är dåligt i livet. 

Man accepterar att den känslan och reaktionen finns och existerar i ditt liv. 

Att acceptera sin sorg och saknad är det sista steget i sorgbearbetningen. 

En del tror då att man ska tycka att det är okej att ens barn har förolyckats i en hemsk olycka. 

Så menar jag verkligen inte! 

Men att acceptera att det har hänt - och att man känner de känslor man känner är ett viktigt steg i att även omfamna en framtid som för alltid är helt förändrad. 

Det är inte samma sak som att allt från och med nu ska vara bra igen. 

Att acceptera livets med och motgångar är ett sätt öppna sig för att man inte har kontroll över livet och vad det vill göra med oss. 

Att stå utan skyddsnät i det vi kallar ”livet”, utan att ha en aning om vad framtiden ska föra med sig. 

Livet innebär tillfälliga gäster i form av känslor. 

En del vill vi ha mer av. 

Andra vill vi förneka eller förtränga. 

Men det innebär inte att de slutar existera. 

Känslorna kommer och går genom hela livet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Både före vi kom till denna värld och de finns kvar när vi har lämnat den. 

Att acceptera ilskan, rädslan, sorgen och glädjen är att säga ja till livets mångfald. 

Kanske tror en del av oss att vi ska leva ett bra liv tills vi blir riktigt lyckliga, och då ska vi stanna upp allting och bara hålla oss kvar där. 

Tyvärr så fungerar det inte så. 

Lyckan kommer och lyckan går. 

Sorgen kommer och sorgen består. 

Alla dessa känslor är värdefulla. 

Den dag vi kan se det blir vi mer hela som människor, och vi kan låta livets storhet drabba oss varje dag!

Kanske är det för svårt att acceptera det svåra som händer i våra liv. 

Men kanske går det då att acceptera det? 

Kanske kan vi acceptera att det är omöjligt för oss att acceptera? 

Det är på det sättet vi lär oss att vara levande. 

Vi lär oss mer av vilka vi är och vilka vi kan bli en dag. 

Världens vackraste själar. 

Det är vi. 

Alla.

Från Nej till Ja. Steg 4.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Den fjärde fasen har jag valt att helt enkelt kalla ”känna känslor”. 

Det är då vi fullt ut låter oss känna alla de känslor som vi har inom oss.

När det handlar om sorgbearbetning, så är det viktigt att få gråta när man saknar någon. Många kan börja tro att man har blivit känslokall för att man inte gråter och sörjer så som ”man borde” när någon närstående dör. Men det är inte alls ovanligt att det då handlar om att man inte har gett sig själv tid att låta känslorna få komma. 

Att sörja är inte endast gråt. Att sörja är en del av att älska. 

Om man älskar så riskerar man att utsätta sig för sorg. 

Om du väljer att aldrig älska, så kommer du sannolikt att komma till en fas då du ändå sörjer detta. 

Sorg är både gråt, glädje, oro och förtvivlan. 

Sorg innefattar alla dessa fyra grundkänslor. Många tycks tro att det bara är gråten som är ett tecken på att man sörjer. Men så är det inte. 

Sorg och saknad är att förstå mer av den kärlek man har haft i sitt liv. 

Precis som kärlek har en början, men inget slut, så är det liknande med sorgen. 

Den har en början, men inte heller något slut. 

Det är en saknad som man alltid kommer leva med. 

Att tillåta sina känslor att existera kan vara en ganska omtumlande erfarenhet. Men för att komma i kontakt med alla sina känslor, så kan man börja med att studera hur de känns. 

Hur känns ilskan? 

Var i kroppen sker den? 

Är den varm och het? 

Eller iskall och kylig? 

Vad tänker du om dig själv, livet och händelsen när du bär på ilska? 

Helt enkelt - hur vet du att du är arg?

Ofta tror människor att om man släpper ut ilskan, så kommer den ta över hela livet och man blir aldrig mer glad. 

Men då har jag ett förslag. 

Nästa gång du blir riktigt arg. Håll kvar den. behåll ilskan så länge du bara kan. Men agera inte ut den. Behåll den för sig själv så länge du bara kan. Låt den inte få försvinna! Och du kommer upptäcka helt plötsligt att du inte längre är arg. Utan att du har agerat ut den, anklagat någon annan, fått någon annan att ändra på sig eller att du har gjort en förändring i ditt tankesätt. Plötsligt finns inte ilskan där längre! 

Rädslan fungerar på precis samma sätt. Försök vara rädd för all evig framtid nästa gång du känner rädsla. 

Du kommer upptäcka att rädslan bara är en tillfällig gäst i ditt liv. Precis som alla andra känslor. 

När du studerar dina rädslor så kommer du upptäcka andra fysiska symptom, än vid ilska. Rädslan känns kanske på någon annan plats i kroppen. 

Kanske är den mer kall? 

Eller är den kokande varm? 

Fryser du till is av rädslan? 

Hur är din andning? 

Själv har jag upptäckt att jag knappt kan andas när jag blir rädd. Det är som om lungorna plötsligt har krympt till en liten ärta, och jag klarar inte av att dra ett enda djupt andetag. 

Att studera sin andning vid olika känslomässiga reaktioner kan vara väldigt lärorikt. 

Om du lär dig exakt hur du andas när du blir riktigt rädd, så kan du när som helst i framtiden framkalla rädsla genom att andas på precis samma sätt. 

Nu kanske inte rädslan är det som du helst vill framkalla i olika situationer i livet. 

Men det fungerar precis på samma sätt med glädjen och optimismen. 

Om du lär dig att studera även din glädje, så kan du framkalla den känslan utan någon som helst yttre påverkan. Du behöver helt enkelt ingen yttre tripper för att känna din glädje. 

Den fjärde fasen i bearbetningen av känslor kan ta tid och den kan behöva få ett visst utrymme i ditt liv för att kunna komma vidare till den femte och sista fasen.

Från Nej till Ja. Steg 3.

Fem steg att bearbeta känslor.

Den tredje fasen kallar jag för VARFÖR? 

Det är då vi vill förhandla, för att slippa känna eller för att få mer av en känsla som vi gjort oss beroende av. 

Att ställa frågan ”varför?” är sällan särskilt kreativt. 

Det är återigen i någon annans knä hur vi känner och hur vi kan få mer eller mindre av det. 

Inom sorgbearbetning så är detta fasen då vi försöker förhandla med existensen/Gud. 

Vi lovar och svär att ”om bara vår medmänniska ska överleva denna sjukdom, så ska jag bli en bättre människa”. 

Vi förhandlar om ett mirakel. 

När man drabbas av svår sorg, så är det inte alls ovanligt att man finner sig ställa frågorna om om om igen. 

Varför hände det här? 

Varför ska just den här personen drabbas? 

Varför ska just jag drabbas? 

Varför kan inte livet vara rättvist? 

Det är inte ovanligt att man nu försöker ställa krav på existensen att vi endast ska behöva stå ut med en viss grad av elände. 

Många av oss har en tro på att livet ska vara demokratiskt. Alla ska få lagom mycket av lycka och sorg. Ingen ska ha varken mer eller mindre. 

Men det finns ingen inbyggd demokrati i livet. Livet händer och sker ständigt. 

En del drabbas av mycket sorg och elände. En del knappt något alls. 

Jag skulle vilja påstå att det är livet som händer med oss. Det är inte vi som väljer varken lycka eller elände. Det är livet som händer med oss. 

Vid ilska försöker många av oss att förhandla med den person som utsätter oss för reaktionen. Vi vill förstå den andre personens orsaker att göra oss arga, och vi vill då ändra på vår egen eller den andre personens sätt, så att vi slipper ilskan. Ibland kan vi möta människor som inte tycks ha någon ilska alls inom sig, oavsett vad den utsätts för. 

Inte sällan så handlar det då om att man har tagit reaktionen till sitt förnuftigt tänkande, och vill resonera fram en lösning på situationen och reaktionen. 

Att tänka bort en känsla är tyvärr inte särkilt framgångsrikt. Ofta har man då endast förträngt sin reaktion, och den dyker kanske upp på en helt annat plats när vi minst anar det. 

När vi ser ”varför?”-frågan dyka upp inom ramen för vår rädsla, så är det den tid då vi vill förändra det skrämmande, eller förändra våra tankar om det som skrämmer oss. Men precis som vid ilskan, så tar nu rädslan bara en annan väg, och dyker upp på någon annan plats i våra liv. 

Den optimistiska känslan vill vi förstås också förhandla om. 

Men i motsatt riktning. 

Vi vill ha mer av den, och vi vill att den som ger oss denna lycksaliga känsla ska ge oss mer och oftare av detta. 

Vi kan ibland förinta oss själva, för att få mer av glädje och lycka. 

Men det vi då glömmer bort ännu en gång är att känslan kommer från oss själva! 

Det är fortfarande vi själva som känner glädjen. 

Det är inte ovanligt att vi här försöker hitta resonemang, som gör att vi känner oss gladare och mer optimistiska. 

Men i detta förhandlade med tillvaron, så missar vi helt enkelt det vi ville ha mer av. Glädjen. 

Vi planerar glädjen, och glömmer bort att ha kul på vägen dit.

Många gånger så är den här fasen ett sätt för oss att fly från känslan i kroppen till tanken i huvudet och försöker lösa våra reaktioner där. 

Från Nej till Ja. Steg 2.

Fem steg att bearbeta känslor.

Om vi lyckas se att vi är i en förnekelse, så kan vi också komma vidare till det andra steget i känslornas bearbetning. 

Från Nej till VEM?

Vem är den fråga som vi ofta ställer oss när vi nu har sett att en viss händelse faktiskt har hänt, och vi faktiskt är i en reaktion på detta. 

När det handlar om sorg, så är det i den fasen då vi undrar vems fel det är. 

Om någon har dött, så vill vi veta vem som är skyldig. 

Även om döden har varit fullt naturlig, så vill vi åtminstone utesluta att personen inte dog på grund av någon läkares slarv, eller att personen har blivit felbehandlad på något sätt. 

Om någon närstående blivit väldigt sjuk så vill vi veta vem som har smittat, vem som är ansvarig för att denna sjukdom har drabbat vår närstående människa. 

Att söka efter vems fel det är, när något händer är mycket vanligt och inte heller underligt. Man vill helt enkelt ta reda på vem som bär ansvaret till att jag känner så som jag känner. Om det dessutom är en obekväm känsla så vill få den som har skapat denna känsla att genast sluta göra det som den gör, så att vi slipper känna det vi känner. 

Att hitta en yttre katalysator för våra egna känslor är ett sätt att också fly från det vi faktiskt känner. Om omvärlden bara slutar göra så som de gör så slipper jag känna allt det smärtsamma jag känner inom mig. 

Men handen på hjärtat - har det någonsin fungerat så?

Att drabbas av riktigt ren ilska, kan vara en omtumlande erfarenhet. Man blir så arg att ”man kokar”. Och visst är ilska en extremt ”het” känsla, och den känns ofta genom hela vårt system. Att då kunna hitta den skyldiga till vår heta, arga känsla kan vara befriande. För vi inbillar oss att det är lösningen på vår reaktion. 

Att vara arg på någon annan människa är ofta ett sätt att fly från sitt eget känsloliv. 

Hur tokigt det än kan låta. 

Vi vill slippa vara arga. Och därför måste den andra sluta med vad den gör, så att vi blir av med ilskan. 

Men när man studerar ilska lite närmare, så ser man ofta att ilska är en kraftfull energi, som vi faktiskt kan ha stor användning av, om vi använder den på ett kreativt sätt.  

För rädslan är det också enkelt att se att vi vill hantera på liknande sätt. Den som skrämmer oss ska genast sluta med det, så att vi slipper vara rädda. Vi vill avlägsna det som skrämmer oss, och vi tror då att vi har gjort världen mer säker. Men det är ju egentligen bara en illusion. Världen har inte blivit tryggare eller säkrare. Vi har bara blivit av med den yttre faktoren som har skrämt oss.

Vad gäller den optimistiska känsloreaktionen så kan man se att vi hanterar detta på ett helt motsatt vis. 

Vi söker efter vem som har gjort oss glada eller optimistiska, och vill därför ha mer av den personens närvaro. 

Vi bygger upp en förväntan om att den andre personen eller företeelsen ska ge oss mer glädje och positivitet. Och om vi skulle förlora personen eller företeelsen, så tror vi i samma stund att vi inte längre kan bli glada. 

Men om vi ska vara helt ärliga så är ju känslan helt och hållet vår egen. Det är VI som känner våra känslor. 

Andra människor är bara yttre påverkan som får oss att känna våra egna känslor och reaktioner.

 Om vi kan låta oss se detta i samband med glädje och optimism, så kan vi också få en större frihet. 

Vi kanske kan få vara glada helt utan någon som helst orsak!

Från Nej till Ja. Steg 1.

Fem steg att bearbeta känslor.

Det första steget är Nej. 
Förnekelse. Man vill inte tro på det man hör. 
Man tror inte sina öron som hör, sina ögon som ser eller den person som förmedlar det man vägrar att acceptera. 

Om man till exempel får veta att ens gamla far eller mor har dött, så svarar man med 
”Men det kan inte stämma. Jag pratade ju med henne/honom i morse.”

Att förneka fakta är den första svårigheten som måste bemötas.

När det handlar om sorg, så är det kanske enkelt att förstå att man inte vill tro på det man får höra. Att förlora ett barn i en olycka till exempel innebär en chock som gör att man hamnar ganska djupt in i en förnekelse-fas. 
En del kan hålla fast vid den här fasen under en lång tid, och någonstans ha en önskan om att barnet plötsligt en dag ska komma in genom dörren, och att allt egentligen bara var en lång och hemsk mardröm.

Att se den här fasen i flera av de andra känslomässiga reaktionerna kan vara lite knepigare. 

Att förneka sin ilska till exempel. Men vi är många som själva har sagt och har hört våra närstående envist hävda att ”jag är inte ALLS arg!”, fast det är helt uppenbart att så är fallet för alla andra runt omkring. 
Det som kan vara förrädiskt med förnekad ilska är att den plötsligt kan explodera, som en briserande bomb i ett helt annat sammanhang.

När det gäller rädsla och oro, så kan förnekelse-fasen visa sig som en ovilja att ens se att man bär på en rädsla. 
Det kan ta sig uttryck i att man minsann ska visa att man är helt orädd och därför gör den ena våghalsiga saken efter den andra. 
Det innebär ju inte att man inte alls är rädd. Det innebär bara att man inte vill se eller acceptera sin egen rädsla. 
Rädsla är inte allt för sällan kopplad till idéer om hur man är som person. Om man visar sin oro eller sin rädsla, så tror många att man ses som en svag och nervös människa av sin omvärld. 
Det är naturligtvis inte sant. 
Men om man fortsätter leva i sin förnekelse-fas, så kan man låta den idéen få bli en personlig sanning. 

En av de mer svåra sakerna med förnekelse är den optimistiska känslan. 
Kanske för att många även här bär idéer att tänka positivt eller optimistiskt är ett mål. Inte som ännu ett sätt att fly från hur det innerst inne känns. 

Men om vi låter som tro att optimism är en känsla, som inte varken är bättre eller sämre än någon av de andra grundkänslorna, så kanske vi också kan se att det optimistiska förhållningssättet kanske är en av de vanligaste flyktvägarna från sin egen känslobearbetning. 

Att förneka optimism kan till exempel vara att vi låtsas vara oroliga, fast vi innerst inne har en känsla av att allt bara kommer lösa sig. Vi behöver troligen inte ens göra nåt åt en viss situation. 
Vi tror på det mirakulösa, som ska hända utan att vi behöver ingripa alls. När vi förnekar vår inre optimist så missar vi möjligheten att genomskåda våra livsmönster på många andra plan. 

Döden är en del av livet

Vi som lever med handikappade människor i vår närhet har troligen på ett eller annat sätt funderat över livets bräcklighet.
Alla människor lever med ju med döden ständigt närvarande, men det tycks som om det är ännu mer påtagligt hos människor som omger sig med handikappade medmänniskor. Kanske finns det nån sjukdom som förkortar livet på vår älskade vän eller kanske är helt enkelt prognosen för framtiden oviss hos någon vi känner eller håller av.
Vi har hur som helst fått lära oss att vi inte kan säga ”Det händer nog inget”, för vi vet att livet kan ha precis vad som helst i beredskap åt oss.
Men ändå tänker människor i allmänhet ganska sällan på döden.
Jag undrar lite varför?
Döden är ju nåt som vi människor får med på köpet i samma stund som vi föds och det är inget som nån kommer undan.
Det är en del av livet.
Jag tror att den största anledningen till att vi inte pratar och diskuterar döden är att den är förknippad med sorg.
Sorg står för många för elände och kanske till och med depression.
Vi vägrar gråta!

Och dessutom så är det så att döden har man ingen riktig koll på.
Vi vet inte vad som väntar oss där på ”andra sidan”.
Vårt stora kontrollbehov gör att vi därför helt enkelt förtränger döden som fenomen och vi försöker blunda hårt så snart ämnet kommer på tal.
Man pratar inte om döden.
Det är nästan lika tabubelagt som pengar och sex.

Och begreppet döden har så många lustiga metaforer.
Man säger att man ”går till andra sidan” som om det vore att man byter lag i fotboll eller nåt.
Eller vad sägs om ”personen har gått bort”.
Det kan ju tolkas som om det är nån som har gått vilse i skogen.
Och är det inte samma begrepp vi använder när vi blir bortbjudna till vänner och bekanta.
Vi ska gå bort…
Tänk bara på hur mycket oro det kan skapa i vissa barn.
- Nu ska vi gå bort.
- Jag vill inte! (tror de ska dö)
- Jo. det ska bli skönt att slippa allt här hemma ett tag. Nu går vi bort.
Barnet gråter hysteriskt och går till slut med på det under förutsättning att det får ta med sig sitt bästa gosedjur.

Våra hjärnor vill veta vad som väntar oss efter döden.
Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.
Kanske kunde man skapa små kartböcker om hur "andra sidan" ser ut som kan skickas till familjer som har någon närstående som ligger inför döden?
Om nån bara visste hur det såg ut där...

Under de senaste åren har flera stora personligheter dött.
Jag tänker på Ingemar Bergman, Lars Forsell, Astrid Lindgren och Povel Ramel till exempel.
Döden aktualiseras när någon så berömd går över till det okända på andra sidan.
Vi tycks önska att allt ska vara precis som det alltid har varit.
Gamle Kungen och Elvis borde fortfarande leva, tycker vi.
Även om de i dag skulle vara över hundra år och tämligen okontaktbara.
Inte spelar det nån roll att de skulle sitta i en stol eller ligga i en säng och vara som en levande död.
Bättre att de lever så att vi slipper känna sorg!


För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött.
Jag funderade på om hon fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde.
Kanske var det så.
Kanske inte.
Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.

Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent?
Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en träkostym?
Då har de väl ingen glädje av att nån säger de där vänliga orden?
De hade väl kanske uppskattat det mer när de levde.
Men vi människor är lustiga figurer.
Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så.
När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem.
Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.

Det är så dags då!

Kanske finns det möjlighet att göra på ett annat sätt?

Mitt förslag är att använda alla tillfällen som ges under en viss period att tala om för människor i din omgivning vad de betyder för dig.
Spara inte de vänliga orden till det är för sent.
Passa på att säga de kärleksfulla, innerliga och uppskattande orden nu.
I morgon kan det alltid vara för sent.

Vem vet – du kanske får höra nåt oväntat vänligt tillbaks?