lördag 31 oktober 2009

Bus eller bus?

I dag var det grabbfest för sonen.
Så kul att se dessa grabbar.
Det var inte en lugn stund.
Bara roligt.
Fem timmar häng med polare behöver alla.
Utvecklingsstörd eller normalstörd.
Tog en massa bilder.




En del av dem ligger på Twitter.
Andra i min mobil.


Annars är jag personligen trött i dag.
Seeeg som en gammal deg.

Och kvällen går i taxibilens tecken.
Jag ska skjutsa runt på döttrarna som ska på olika träffar runt om i stan.
Jag får leka Taxibil.

Här kommer en SKÖN låt.



Om jag skulle bli upplyst skulle jag se ut så här:




och när vi ändå är inne på bilder.
Här är ett av få tillfällen när Älgarna talar ut.



Jag skulle ha passat på att fråga lite mer om Älgens liv, när den nu för en gångs skull talade ut i media.
Hur mår de i skogen?
Känner de sig som skogens kungar?
Varför är de som lustiga?

frågorna vill inte ta slut när jag tänker på en intervju med en älg.

Och så till slut en av de kanske bästa rubrikerna om Svininfluensan.
I Expressen talade en av experterna ut.




Vad bra att det var döden som de dog av.
Så att det inte var nåt annat, menar jag...

Jag har en bra idé.
En av de bästa.
Det är lustigt med de små idéerna. De ploppar ner i skallen när jag inte ens tänker.
Det gör jag i och för sig inte särskilt ofta.
Tänker, alltså.
Så då kanske det är så att min skalle är tillräckligt tom för att kunna ta emot en ny lysande idé.

Det kommer bli en bra grej.
Avslöjar inte mer än så.

Fridens lördagskväll alla.

och trevlig ALLA HELGONS BLÖDIGA NATT!!!

torsdag 29 oktober 2009

Människokonventionen

Att ta hand om sitt barn.

I samma stund som vi blir föräldrar förändras vår värld.
Oavsett om vi vill det eller inte så är vi själva inte längre det viktigaste i universum.
Det lilla barnet behöver oss.
Och vi ger det vi kan ge, med kärlek.
Så är det oftast.
Så kanske det till och med är tänkt att det skall vara.
Men tyvärr så är det inte alltid det som inträffar.

Någon sa en gång att man får de barn man klarar av.
Det kan vara en tröstande tanke för oss föräldrar till barn med särskilda behov.
Även om jag ibland undrar om det inte mer är så att vi får de barn vi får.
Punkt.

Föräldrarna skapar barnen och barnen skapar föräldrarna.

Utan barn kan man inte bli förälder och utan föräldrar kan barnen inte skapas.
Barn kommer fullständigt oskyddade till världen.
De har ännu inga knep att ta till för att hantera livet.
Därför blir jag extra sorgsen när jag hör talas om barn som far illa.
Barn som utsätts för de mest fruktansvärda saker.

Det borde vara varje barns rättighet att bli älskad för den man är.

Att barn ska få känna sig trygga, omhändertagna och okränkbara.
Varje enskilt barn förtjänar att få känna ovillkorlig kärlek från sina föräldrar.

Och när jag funderar lite mer över detta så inser jag att det är precis samma sak som alla vi vuxna också behöver.

Vi behöver bli sedda, respekterade och älskade för de som vi är.
Skillnaden är endast en siffra. En ålder.
Behovet är ofta det samma oavsett om man är 3 eller 30 år.

Det finns ju vissa grundläggande behov hos ett litet barn.
Behov som de inte har möjlighet eller förmåga att omvärdera.
Ett barn förväntar sig att bli skyddad från faror.
Det ber inte om hjälp att bli skyddat.
Det bara förväntar sig att föräldrarna ska se till att inget otäckt händer.
Dessutom har barnet behov av att få uppmärksamhet och omtanke av sina föräldrar.
Det är heller ingenting som barnet ens funderar på om det först ska förtjäna för att kunna få. Det existerar ingen känsla av inte vara värdig föräldrarnas kärlek.
Den tar de för givet.
Det fjärde grundläggande behovet är att föräldrarna ska se barnets behov.
Det behöver inte be om hjälp för att få det.
Barnet förväntar sig att föräldrarna ser att blöjan behöver bytas till exempel.

Barnet har inga strategier att ta till om deras grundläggande behov inte tillgodoses. De blir bara förvirrade och känner sig otrygga.

När en människa sedan växer upp utan att ha fått tillräckligt tillgodosedda behov, så kan dessa behov utvecklas till att bli krav.

Den vuxna människan kanske kräver att bli skyddad av sin partner.
Den kräver att bli sedd.
Och tycker sig ha rätt att kräva omtanke av sina närstående.
Man vill att omgivningen ska ge sin fulla uppmärksamhet när man begär det.
Dessutom kräver många människor att andra ska se vilka behov som behöver tillgodoses, och att de ska få detta omedelbart utan att man behöver kommunicera vad behovet är.

Och när dessa krav kommer så dyker de oftast upp tillsammans med någon känsla.
Någon är kanske arg över att du inte lyssnar ordentligt.
Någon annan blir ledsen över att du inte förstår vad den andra innerst inne önskar eller behöver.
En tredje blir introvert och rädd att du inte ska bry dig och att du kanske ska överge honom eller henne.

Visst är det väl så att vi alla kan känna igen oss i det mellan varven?

Vem har inte känt sig övergiven eller oälskad när man inte får det man begär av sin partner eller sina närstående?

Och på vilket sätt skiljer vi oss då åt från alla dessa små barn som behöver omtanke och kärlek?

Jag står fast vid det jag skrev längre upp i denna lilla text.
Skillnaden är bara en siffra.
En ålder.

Så när jag tänker på till exempel FN:s barnkonvention, så funderar jag på om man lika gärna kunde ta bort ”barn” och ersätta med ”människa”.

Alla människor oavsett ras eller kön eller ålder är värda att älskas.
Vi förtjänar att ovillkorligt älskas som de vi är.
Med både fördelar och nackdelar.

Ingen är perfekt.
Vi lär oss så länge vi lever.
Oavsett om vi är stora eller små barn.

tisdag 27 oktober 2009

Det ringer!

- Du får ta telefon!
- Nej du!
- Nej du!!!






På begäran även ett litet uttryck för självkärlek in absurdum.



Det klickade inte...


Om jag förklarar dessa utsvävningar med att jag håller på med redovisning så kanske alla förstår att jag har TRÅKIGT...?

Såg en liten lapp där jag hade skrivit upp en av min sons många kloka ord.
Han berättade en kväll att han kunde läsa tankar.
Jag blev mycket imponerad!
- Wow, sa jag. Vad tänker jag på nu, då?
Sonen gjorde några grimaser och berättade sen att jag tänkte på vad jag ska köpa för presenter till honom när han fyller år.
- jaha, sa jag. Imponerande...
Sen sa han att han inte bara kunde läsa mina tankar.
- Jag kan till och med läsa mina egna, sa han stolt.
Det är inte många som kan!

Och härom kvällen berättade han att han vill bli polischef när han blir vuxen.
- Jaha? sa jag. Är det ett bra jobb?
- Ja! Då kan jag bestämma vilka som ska bli mördade!
- Jaha..?
- Och berätta var folk bor och sånt. Det är jag skitbra på!
- Jag tror dig, sa jag.
- Och så kan jag bestämma vem som ska ha skottsäker väst på sig.
- Ja.
- Då vet jag vem som ska bli skjuten och sånt.

Jag tror att den förmågan hänger ihop med begåvningen att läsa tankar. Han vet allt i förväg.




Bild på vår framtida polischef.




Ha en skön kväll!

måndag 26 oktober 2009

Att ta hand om sig själv

Jag träffade ett väldigt gammalt par, som jag känner på stan härom dagen.
De sa att de var på väg till en skilsmässoadvokat.
Jaha.
- Varför det? undrade jag.
- Vi ska äntligen skilja oss, sa mannen.
- Jag står inte ut med honom en minut till, sa kvinnan så argt att hon nästan tappade löständerna.
Jag tyckte att det var lite märkligt så jag undrade om de verkligen hade tänkt igenom sin situation.
- Vi har tänkt på det i många, många år, sa mannen. Nu är det dags.
- Förlåt att jag frågar, sa jag. Men ni är ju inte direkt unga. Varför nu?
- Vi har velat det länge, sa kvinnan. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.

Det tycks vara så vi ofta lever våra liv.
Vi väntar och avvaktar.
Frågan är bara på vad?

Buddah lär ha sagt för cirka 2500 år sedan:
”Lev i glädje och i frid - även bland de drabbade”.

Det känns som om det där innehåller en hel del visdom, tycker jag.

Kanske är det så att om det enda sättet som man kan bli lycklig på är att först måste se till att alla andra är lyckliga - så kommer vi aldrig att bli lyckliga.

Vi väntar med vår egen lycka tills vi har sett till att vår omgivning har det bra.
Men kommer det någonsin att lyckas?

Kan vi ens göra någon annan lycklig?

Är inte det en högst personlig process som vi runt omkring endast kan göra vårt bästa för att ge support till?

Om man tänker sig att en läkare inte skulle kunna hjälpa en patient innan han själv i ren sympati för sina patienter hade haft alla sjukdomar, så blir det absurt.
Men det är ändå så vi ofta lever.
Med en idé att vi ska hjälpa andra innan vi hjälper oss själva.
Så i det fallet tror jag att vi måste träna oss på att bli lite mer själviska.


Jag tänker till exempel på den där informationen som de alltid kommer med på flygplan: om en nödsituation skulle uppstå - se först till att ta på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan.

Den informationen skulle ju inte ens behövas om vi trodde mer på hur viktiga vi själva är.

Men visst är det svårt att gå omkring och skratta när alla andra gråter!

För är det inte så att det är just i relation till våra barn som vi blir extra sårbara?
Hur ska vi kunna njuta av livet och känna lycka om något av våra barn lider av någon anledning?
Och även om vi med våra förstånd förstår att vi behöver ta hand om oss själva i första hand så slutar den tanken att fungera när vi ser våra egna barn lida.

Jag tycker att det är intressant att i den stunden slutar i alla fall mitt förstånd att fungera och jag blir primitivt inställd på att hjälpa mina barn innan jag hjälper mig själv.

För det paradoxala är att vi blir bättre på att hjälpa och ge support till andra, om vi själva först mår bra.

Men när vi är trötta och dränerade på ork så blir vi sämre på att vara lyhörda på vilka sätt vi kan hjälpa våra älskade barn eller andra närstående.

Tanken på att sätta oss själva först kan vara väldigt skrämmande och hotfullt.
Tänk om nån kan tycka att vi då är egoistiska?

Men tänk så här:

om inte du ska ta hand om dig. Vem ska göra det, då?

Jag upptäcker ofta att jag hamnar i fällan av att försöka förtjäna att ta hand om mig själv.
Det är som om jag försöker bereda vägen för mitt eget välmående genom att ta hand om andra först.
Det är som om jag tror att jag först då förtjänar att må bra själv.

Tänk tanken:

Kan det vara så att den viktigaste personen i ditt liv är du?

Känns den tanken skrämmande eller spännande?

Och hur ditt svar än blir så är nästa fråga:

varför då?

söndag 25 oktober 2009

Bli den du redan är

”Att lära känna andra är vishet. Alla lära känna sig själv är den högsta visheten”
Lao Tsu cirka 600 f.k

Jag har en katt.
En dag för några års sen visade det sig att hon var deprimerad.
Jag frågade varför - och då berättade hon att hon inte ville vara en katt.
Hon ville hellre vara en lyktstolpe.
Det tyckte jag lät lite underligt.

Tänk hur mycket kraft vi ständigt lägger ner på att vara nåt annat än det vi är.
Vi går omkring och inbillar oss att det vore bättre om vi var goda som Moder Teresa, snälla som Jultomten eller vackra som Angelina Jolie.
Men när vi gör det så försöker vi gradera ner värdet av Guds eller existensens vishet.

Om det skulle behövas femtio tusen Jesus så skulle det väl finnas det?

Om det behövdes en massa människor som ständigt gjorde allting rätt så skulle väl dessa människor redan ha skapats?

Eller är det så att vi ibland går omkring och tror att vi har kommit på hur det egentligen skulle vara och att vi strävar efter att göra världen mer perfekt.
Efter våra egna värderingar om vad som är bra och dåligt.

Jag tror att alla människor behövs, precis så som de är.

Hela syftet med att försöka förändra sig själv till nåt annat än det man är, tror jag är grunden för en stor smärta och känsla av ständigt misslyckande.

Tänk om alla kunde lägga ner lika mycket energi på att bli sig själva istället.
Jag inbillar mig att det skulle vara en betydligt kortare väg.
Och mycket mer framgångsrik.

Vi är det vi är och inte det vi tror vi behöver bli.

Ha nu en riktigt fridfull söndag alla människor där ute.
Det ska inte jag ha.
Jag ska titta på film.
Mycket våld, förstås.

Det är sonen som har bestämt film.
PANG PANG!

Och så en liten bild från förr.
Så här såg jag ut en gång i tiden.
På fullt allvar.



Och så blev jag förvånad och arg när hela släkten ansåg att jag måste ha varit en knarkare.

Tjing!

lördag 24 oktober 2009

Sök och du ska missa

Det var ganska länge sen som Lau Tzu sa de där orden.
Jag tycker att det både är bra och lite roliga.

Sök och du ska missa.
Sök inte och du ska finna.

För mig handlar det en hel del om tillit.
Det är ett ständigt återkommande tema i mitt liv.

När tilliten ökar så växer även möjligheten att någonting ska kunna hända som jag inte med mitt begränsande tänkande kan lista ut.
När jag tror att jag vet hur saker ska bli innan de har hänt så är det ett tecken på att jag bör sluta tänka så förbannat mycket!

Saker händer.
Och även om jag gång på gång försöker lista ut i förväg vad som ska hända, hur det ska hända och när det ska hända så är det som att be om att det kommer misslyckas på alla tänkbara sätt.
För livet händer.

När jag tänker på att vi går omkring och söker efter någonting som gör oss glada, lyckliga eller hela så är det för mig en intressant tanke att det kanske är just det sökandet som är hindret från att vi kan finna det vi söker.

Den tanken är som om vi går omkring med ett par glasögon på näsan och letar efter glasögonen.
De sitter där på näsan och det är genom de glasögonen som vi tittar på världen.
Det är genom de glasen vi filtrerar vårt sökande.
Och vi letar förgäves.
För vi kan inte se att vi redan har det vi söker.
Alldeles framför ögonen.

Var de tankarna för flummiga för er läsare?

Jag kan lätta upp stämningen med två små bilder.
Först en lustig liten film som väl ingen av oss har glömt?




Lägg märke till vad de lyfter fram som viktigt angående denna lilla film.
"En skojfrisk militärfars".
För det vet ju alla att krig är kul.
Och skojfrisk är ett av de mest roliga ord jag just nu kan tänka mig.
- Hur mår du?
- Jo, jag är lite skojfrisk!

Och notera även att allas vår Bullen Berglund är med i filmen.
Det är viktigt!

En gång spånade jag och Anders på en egen pilsnerfilm.
Den skulle heta "En Knullpatrull - Käcka Gossar med kuken på svaj".
Det skulle vara en skojfrisk film med käcka gossar och namn som Ernst Rolf och Thor Modén och Tutta Rolf.
Handlingen skulle vara att de på sedvanligt käckt manér skulle prata om sex i hela filmen.
Men det blev ingen film av det.
Världen är inte redo för en sån film.
Inte jag heller, för den delen.

Och sen visade det sig dessutom att Lorry-gänget hade gjort en sån sketch i ett av sina Tv-program. Så då var hela film-idéen inte lika kul längre.

Nästa bild är ett exempel på hur fel det kan bli. På alla tänkbara sätt.



Kläderna, frisyrerna, leendena, ansiktena och inte minst skivans titel...

Det sammanfaller på nåt vis med det jag började skriva i detta lilla inlägg.
Dessa käcka gossar söker.
Troligen söker de än i dag efter nua frisyrer och andra kläder.
Och kanske, kanske söker de sanningen i livet också.

Det är dessa skojfriska gossar som är på jakt efter dig...
Få inte förföljelsepanik nu!
Men tänk er själva att det skulle vara dessa grabbar som är ute där och jagar efter DIG!
Känn fasan...
(det passar in i Halloween-temat dessutom)

Och på något vis så sammanfaller bild ett med bild två också.
Det KAN vara dessa käcka gossar som har kuken på svaj.
Det låter jag vara osagt.
Jag har ändå redan sagt för mycket.

Det är lördag nu och jag tycker att det är dags att samla mig en stund.
Det kan jag behöva.


Fridens!

fredag 23 oktober 2009

Låt katten va med!

Stämning på hög nivå på fredagseftermiddagen.



Jag vet inte om det är bra eller dåligt att katten är bättre än mig på att spela piano.

Hmm..

Och inte får man bättre självförtroende av detta:



Men å andra sidan så är det vackert, tycker jag.

Jag satt och tänkte förut på vår längtan efter att vara så förbannat perfekta jämt.
Och plötsligt upptäckte jag mig själv ha suttit och skrivit de här orden i min anteckningsbok.

"Längta inte efter det perfekta.
Gör ögonblick efter ögonblick på bästa sätt.
Tillräckligt bra.
Det är allt du kan göra.
Och en dag finns flamman där.
och utplånar allt som kommer därefter.
Och du föds aldrig mer."

Såna stunder undrar jag var vi får våra tankar från.
Jag förundrades över att orden höll ihop och skapade någon sorts mening.
Om livet. Om längtan efter det perfekta.
Om upplysning.
Orden tycktes komma genom mig.
Men inte från mig.
Jag redovisade en tanke som kom genom mig.
Jag bara tillhandahöll pappret och pennan.

Nu ska jag be katten skriva en symfoni i G moll.

I kväll får sonen bestämma maten.
Svininfluensa-vaccinet var avklarat på mindre än en minut.
Jag är otroligt imponerad av min älskade son.
Han gick in - drog upp tröjan och lät sköterskan sticka honom under tiden som jag parkerade bilen.
När jag kom in var han redan klar.
Helt otroligt.
Han ville överraska mig och det lyckades han verkligen med!


Det är fredag.
Och jag har namnsdag.
Sören kan vara en svordom i vissa delar av landet.
Och bland vissa litteraturkritiker.

Namnet Sören kommer från namnet Severinus, som betyder "Den stränge".
Det passar bra på mig eftersom jag är så sträng och allvarlig...

Det är nåt som inte stämmer...

...sonen tog spruta mot svininfluensan i morse.
Strax efteråt såg han ut så här.
Jag vet inte om det är naturliga biverkningar på sprutan.

torsdag 22 oktober 2009

Förväntningar och projiceringar

Jag är fascinerad av mänskliga möten.
Det är alltid lika spännande att se vem det är man råkar stöta på i tillvaron på olika platser.
Men jag har funderat lite på vem det är man möter egentligen.

Vem är den person som vi möter i olika sammanhang?
Jag tror att det sällan är den verkliga människan.
Vi möter en projicering av något som vi själva har valt.

Personen kan vara trevlig, snäll, elak, trångsynt – men det spelar mindre roll för det är hur vi väljer att se personen som färgar vårt intryck av den.
Vi projicerar både det vi vill att den ska vara och det vi inte vill att personen ska vara.
Sanningen ligger nog tyvärr ofta långt bort från den bild vi projicerar.
Se till exempel på älskande par.
Varför brukar man säga att kärleken är blind?
Är det inte just för att vi väljer att se endast det vi vill se.
Dessutom lägger vi vår dröm om hur personen ska fylla vårt liv med värdefullt innehåll ovanpå bilden av människan vi blir kär i.

Varför väljer vi att blunda för de fel och brister som vi alla har i samma stund som vi faller. För det är ju just det vi gör.
Vi faller.
I det engelska språket heter det ju just ”falling in love”.
Det är en viss skillnad mellan "falling in love" och "rising in love".


Vi blir blinda för människor vi möter – och istället så ser vi den som vi förväntar oss att möta – eller den vi önskar att träffa.
Den andre personen gör precis samma sak – och ingen vet egentligen vem man möter i livet.

Om jag till exempel möter dig på stan så vet jag inte vem det är du ser.
Du kanske har en förutfattad mening om mig?
Du kanske lägger en tolkning på mitt sätt att se ut?
Du kanske förväntar dig en sak från mig – och om jag inte spontant förstår det och ger dig det du förväntar dig så kanske du får en reaktion på mig.

Det där tycker jag händer ofta.

Folk förväntar sig kanske en galen typ när de möter mig.
Och det stämmer ju ofta in på mig. Men inte alltid!
Och om jag inte lever upp till den bilden så tror folk endera att det är något fel på mig eller att det är de själva som har gjort någonting och detta leder till ytterligare svårigheter och missförstånd.
Personen kanske blir arg för att den tror att jag har reagerat på någonting i den.
Den tar för givet att jag är på ett visst sätt.

Varför tar vi någonting för givet, egentligen?

När vi tar saker för givna har vi redan bestämt och stöpt livets situationer i en viss form.
Vi blir blinda för hur saker är.
Om man frågar mig så är det kanske det viktigaste vi kan träna oss på - att se saker precis så som de är.
Men det är INTE lätt!

Det enda sättet att ta sig ur den fällan, tror jag är att kommunikation.
Om vi lär oss att kommunicera istället för att på förhand döma eller bedöma människor och händelser så kanske vi kan slippa en del av allt det trassel som vi människor tycks ha en märklig förmåga att dra till oss.

Ja, det är i alla fall vad jag tror.
Vad tror du?


Och så tycker jag att Letterman hade tur i oturen.
Han kom billigt undan, helt enkelt!





Det är torsdag nu.
En ypperligt trevlig dag.
Men jag är trött, trött, trött.

Alla möten i går var väldigt lyckade.

Ha det fint, alla människor.

tisdag 20 oktober 2009

Han mår inte särskilt bra

Det är ljuvligt.

Det är humor och värme.
Tycker om det.



Härligt!

Och så visar det sig att Jerry är ganska smart dessutom.



I dag är det papper och samtal och räkningar.
Såna dagar går inte till historien som de roligaste.
Mer tvärtom.

I morgon ska jag och Anders till Stockholm.
Möten i långa rader.
Ny Sunelångfilm ska diskuteras, bland annat.

Kul!

Dags att ta tag i högen med papper igen.

måndag 19 oktober 2009

Sommarbyxan

En helt sann historia:


Det var en av de där riktigt första sommardagarna.
Anders och jag var i Stockholm och spelade in TV program under några dagar.

En kväll bestämde vi oss för att gå på Riche och då bjuda med en god vän som för övrigt är en av Sveriges mest kända och etablerade regissörer.

Jag ringde till honom och han sa att han hade en träff med en "dam", men att han skulle haka på lite senare.


Lite senare ringde han upp till mig och sa han lite kryptiskt att
"han måste avboka sin kväll. Han hade blivit sjuk".

Det lät ju väldigt konstigt och vi förstod direkt att han inte riktigt ville berätta sanningen för oss i telefon.

Vi trodde helt enkelt att han hade blivit erbjuden mer än en middag med damen i fråga...
Nåväl.
Det spelade inte så stor roll.

Vi hade kul ändå.

Det brukar aldrig vara några problem med det...


Ytterligare lite senare ringde den kände regissören upp och berättade sanningen.

Han hade varit ute med sin dam och ätit mat och haft det mysigt och nu vankades härlig sex (precis som vi hade gissat).

På väg hem därifrån kände regissören att han var tvungen att släppa lite gas.
Och tyvärr så kände han genast att det kom LITE mer än bara gas...

Det kletade till i brallan.

Tyvärr hade han dessutom dagen till ära tagit på sig sina nya fina vita sommarbyxor.

Han insåg snabbt att han var tvungen att rädda situationen och drog sin tröja runt midjan
och låtsades att det "ju var så varmt" så han behövde inte ta tröjan på sig.


Därefter "låtsades han komma på" att han hade bestämt med mig och Anders att ses.


Han ringde och sa i telefon att han var tvungen att avboka för att han hade blivit "sjuk".


Damen som gick vid hans sida hörde ju samtalet - och även hennes planer på härlig sex gick genast om intet.


Så - den kände regissören fick åka hem till sig - och förbanna att han denna dag valde att ta sommarbyxorna på sig.

När han berättade denna historia i telefon sa jag genast:

- Det var en rolig historia. Även om den INTE är sann!

Det är nämligen så att ovan nämnda regissör har en tendens att överdriva ganska mycket.

Han sa att han skulle skicka en bild för att bevisa katastrofen.

En kort stund senare dök denna bild upp i min mobil...




Då fick jag en nära-döden-upplevelse genom att nästan skratta ihjäl mig.

torsdag 15 oktober 2009

Förändringar på gång

Livet är i ständig förändring.
Men genom historien så har vi människor varit ganska rädda för förändring.
Det nya har ofta känts skrämmande eller obehagligt.
Kanske beror det på att vi inte har kontroll.
När vi upptäcker sånt som vi inte förstår eller kan kontrollera så förnekar vi det och avfärdar det som dumheter.
Det är ingenting nytt.
Så har det väl alltid varit?

Se bara på alla tekniska förändringar genom tiderna och våra rädslor för dem.
Ofta har det dessutom visat sig vara de så kallade experterna på olika områden som visat den största rädslan för förändringar.

Jag tänker till exempel på en professor vid Oxford universitet som år 1878 sa att när utställningen i Paris stängde så skulle det elektriska ljuset släckas och ingen skulle någonsin mer höra talas om det.

Eller fysikern och ordföranden i den brittiska vetenskapsakademin som för 110 år sedan med bestämdhet hävdade att ”radion har ingen framtid”.

Ännu ett exempel var den amerikanska bankdirektören som år 1903 förklarade varför man inte skulle investera i Ford Motor Company med orden:
”Hästen är här för att stanna, medan automobilen bara är en modenyck”

Vad är det som vi är så rädda för? Varför är utveckling så skrämmande?
Varför hålla kvar vid det gamla för att det nya är så okänt?
Handlar det enbart om att inte ha kontroll över det nya och okända?

Jag har en känsla att den här typen av rädsla för det nya och okända genomsyrar oss så kallade vuxna än i dag.

Det dyker ständigt upp nya moderna tekniska prylar och påhitt som jag upptäcker mig själv att till en början fnysa åt innan jag kommer på mig själv med att ha varit onödigt negativ.
Därför försöker jag hålla mig nyfiken och inte fördömande innan jag ger det nya en ärlig chans.
För de här bakåtsträvande historiska personerna var inga udda eller märkliga typer.
De var helt enkelt misstänksamma mot det nya och det är med perspektiv på sakerna som deras uttalanden verkar helt absurda.
Men när de ondgjorde sig över nymoderniteterna upplevdes säkert deras uttalanden som sakliga och vetenskapligt korrekta.

Jag menar: Vad vet vi i dag och framtiden, egentligen?

Det är ett oskrivet blad som vi har all möjlighet i världen att påverka.
Vi behöver aldrig bli offer.

Framtiden är all stund som kommer efter nu.
Och det bästa av allt?

Den är gratis.
Och den är din.

I dag åker jag till Norr i några dagar för att undersöka och utforska den viktigaste personen i mitt liv.
Mig själv.

Om jag hittar nåt spännande så kommer ni få veta det.
Men det troligaste är att samma skit kommer hem i samma skick som när jag reste.

Det börjar kännas att det är höst nu.
Frisk luft och krispiga frusna gräsmattor på morgonen.
Och jag inser att jag känner mig tacksam för att det finns.
Och att jag finns.
Ännu en dag. En liten stund.

I går var en intensiv dag.
Och kul på alla möjliga olika vis.
Det var skapande när det är som roligast.
Om det är en enda sak jag är säker på i mitt liv så är det att jag är beroende av två saker:
kreativitet och mat.
Utan att få vara kreativ skulle jag nog snabbt dö.
Och utan mat skulle jag också dö.
Man kan säga att jag är beroende av mat...

Ha en fridfull dag alla människor och djur.
Om nu några djur skulle råka läsa den här lilla bloggen.

tisdag 13 oktober 2009

Vad glor ni på?

Jag tycker att det är kul när någon vågar lyfta fram och vända på fördomar.
Det anser jag att Ica gör i och med denna film, som jag vet är en av flera i en serie.



Killen som är med har Downs Syndrom och är i vanliga fall med i Glada Hudik-teatern.
Jag träffade Per Johansson som är konstnärlig ledare på teatern och han berättade om detta projekt.

När Ica dök upp på det första viktiga mötet och skulle träffa "Jerry", så dök han aldrig upp.
Det var sagt klockan 10 på torsdagen.
Ingen "Jerry" dök upp.
Till slut fick Per ringa upp "Jerry" och fråga var han höll hus.
- Hörrö Per, sa "Jerry". På torsdagar har jag tvättstugan!
Klick.

Det är distans.
Det är humor.
Det är fullständigt underbart!!!

Det finns mirakel runt omkring oss.
Det gäller bara att våga öppna ögonen och se.
Och låta blicken vandra bortom våra väl cementerade fördomar och förutfattade meningar.
Det tar tid.
Ibland kan det ta ett helt liv.
Men jag lovar att det är värt det!

Att se livet från andra perspektiv kan vara omtumlande och skrämmande.
Men jag tror att det är en av livets bästa kryddor.
Jag försöker så ofta jag bara kan att se saker från min sons perspektiv.
Och då förändras världen där ute, och blir precis hur magisk som helst.

Vi är inte bärare av sanningen bara för att vi tror att vi vet hur saker och ting är.

Av just den anledningen försöker jag se stund efter stund med ett barns ögon.

Och det är så häftigt!

Goder kväll!

Två gubbar på besök i Kopparberg

måndag 12 oktober 2009

Det blir rapport på det här!

Dagen började med det vanliga kaoset här hemma.
Alla skulle väckas och utfodras.
Sonen fick skjuts till skolan och därefter möte med en firma här i stan som vi ska samarbeta lite mer med i framtiden.

Därefter fick jag skynda iväg till frisören, för ett desperat försök att göra nåt åt alla krullar som sitter fast i min skalle och som envisas med att kallas hår.
Försöket gick "sådär". Som vanligt.

Därefter lyssnade jag på radion och hörde två lysande recensioner av böckerna, Prins Annorlunda och Sune i Grekland.
Den första har jag skrivit tillsammans med min hustru Yvonne. Den andra har jag skrivit med min kusin Anders.
Både recensionerna var toppen!


Sen var det lunch.
När en galning är rå kallas han elak.
När en fisk är rå kallas den Sushi.
Jag åt upp den.
Den andra varianten.
Den första passar jag mig för.
De smakar troligen inte heller så gott.
Som att äta skosula.
Varför skulle man vilja äta en skosula?

Efter lunch var det samtal på programmet.
Ett långt och spännande samtal.
Som var välbehövligt för mitt välmående.

Sen var det dags att handla förnödenheter.
Den viktigaste förnödenheten i dag hette toapapper.
Någon satt på toa och skrek att pappret var slut.
Det var inte jag.
Jag fick åka och köpa istället.

Sen lagade vi lite mat, åt upp den och diskade bort beviset på att vi hade ätit mat.

Sen rengjorde jag en frysbox.
Det behövdes.

Därefter följde en stund soffsittande tillsammans med familjen och samtal om dagen.

Vissa dagar tar snabbt slut.
Det här var en av dem.

- Jag är bra på att ljuga, sa sonen i helgen.
- Vad menar du?
- Om jag vill slippa någonting så kan jag ljuga ett bra ord.
- Vilket ord?
- Jag kan säga att jag har fått cancer.
- Nej! Sånt kan du inte skämta om! Det är fel!
- Nähä? (uppriktigt förvånat) Då kan jag säga att jag är skitnödig då?

Det tyckte jag lät som en bättre idé.

Nu ska jag lägga mig och läsa en god bok.
Jag har smakat på den, så jag vet att den är god.

Vanilj och honung.

Goder kväll everyboddy!

fredag 9 oktober 2009

Fredagsmys..

Nu är det fredag!
Yahoo!

Och jag sa se på Idol.
Men när man ser denna lilla tjej från USA, så tänker man att de svenska "Idolerna" har långt kvar...



I dag har varit en fixardag.
Såna behövs ibland.

Och så fick Obama Fredspriset.
Det var väl kul?
Jag är glad att det inte var Usama som vann.
Men visst är det lite märkligt att en man som har varit amerikansk president i nio månader vinner fredspriset?

Nu börjar Tv-kvällen!

God kväll!

torsdag 8 oktober 2009

Herta Müller är ett redigt fruntimmer!

Ja, Herta är nog en bra kvinna på alla möjliga olika sätt.
Det är jag övertygad om.
Nu har hon dessutom fått Nobelpris i litteratur.
Det tycker jag är bra!
För att:
* hon är kvinna! Det är väl bara typ 12 stycken som har fått det i historien. Samtidigt så är kvinnor bärare av kulturen i världen. I mitt tycke så borde kvinnliga författarinnor uppmärksammas oftare i Nobelsammanhang.

* hon är från Rumänien. Det är nog inte så kul alla gånger. Jag skulle aldrig trivas där. För jag kan inte prata Rumänska.

* hon heter Herta. Det är säkert inte heller så kul alla gånger. Jag skulle inte vilja heta Herta. Då skulle mina barn inte fatta någonting och misstänka att jag har konverterat till homosexualitet.

* hon skriver böcker. Det är alltid bra att ge litteraturpriset till nån som skriver böcker.

* hon hade en svår uppväxt. Det är ofta synd om såna människor. Och då kan det vara kul att liva upp livet med lite Nobelpris!

* hon fyller de tidigare kriterierna för att få Nobelpriset. Ingen vet vem hon är eller vad hon har skrivit.

* det är kul att höra Gert Fylking säga "Äntligen" på sitt härligt ironiska sätt. Det skulle inte vara samma sak om han sa det och alla tyckte att det verkligen VAR dags att den vinnaren fick priset.

Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det är bra att Nobelpriset går till okända författare varje gång.
För det blir lite spännande att se hur många okända djupsinniga författare det går att hitta ute i världen.
Nästa år så bör det bli en kvinna från Afghanistan.
En typisk kvinna därifrån som skriver på ett humoristiskt sätt om sex och samlevnad.

Nu bör jag sova.
Det gör jag snart också.

God natt!

Humor

Jag vet inte vad ni tycker.
Men det är nåt bekant med den där Hitlerskallen.



Det är noterat att skallen var en kvinnas.
men hon påminner om någon.
Som jag inte alls trodde var död.

Men man kan ju inte veta allt.
Ibland vet jag inte nåt.

Jag håller på och kikar lite på resor inför nästa år.
Vet inte alls varför jag fastnade för den tyska resebyrån.
De har nåt som andra saknar, kanske?




Nå?
Vore det nåt för Ving och Fritidsresor att lägga till under sina tillval?
Mat på flyget? Ja eller nej?
Extra benutrymme? Ja eller nej?
Extra bagagevikt? Ja eller nej?
Lite sex på planet? Ja eller nej?

Torsdag i dag.
Galet.
Det innebär ju att det är fredag i morgon.

Trevlig kväll alla människor!

Tacksam

I dag var det en bra dag.
Jag och Anders jobbade.
I skogen.
Det kanske låter som om vi gjorde ett arbetspass med att fälla lite träd och hyvla lite bark och sånt.
Men nä..
Vi jobbade med research.

Det var riktigt spännande och magiskt!

Det var en stund av nu.
Såna stunder är unika.

Uttrycket att leva i nuet har kommit att bli ett modeord och används i alla möjliga sammanhang.
Många tycks inte reflektera över vad det egentligen innebär.
Att leva med ett barn eller en ungdom med funktionshinder innebär att man tvingas leva i den stund som just nu är hela tiden.
Inget annat accepteras.
Det abstrakta tänkandet om ett avlägset ”sen” eller ett suddigt minne av nåt som hände ”då” är ofta så svårt att hantera så på ett eller annat sätt hamnar man i nuet vare sig man vill eller inte.
Jag har egna erfarenheter i mängder där just detta fenomen fått mig att stanna till och fundera över hur mycket jag själv färdas genom tiden som en studsboll.

"Jag minns det som det var i går", säger jag liksom av gammal vana.
Eller:
"Det där ska bli kul att göra sen. Men inte nu."

Dessa ständiga tidsresor som vi normalstörda människor gör är inte nåt annat än en förbannelse.
Vi har så otroligt mycket att lära av våra utvecklingsstörda medmänniskor.
De är våra kloka vägvisare in i nuet där allt det gamla inte spelar nån roll och där framtiden ändå inte har hänt, så den spelar inte heller någon roll.

Lev i nuet.

Och på nåt vis har det blivit ett slags mantra som vi moderna människor tar till för att skapa nåt slags medvetande. Vi vill förstå denna klokhet, så vi tar till oss begreppet och hoppas att nåt bra ska hända i bara farten. Tyvärr så fungerar det väl inte riktigt så.

Människor som på grund av olika sorters handikapp inte klarar av att färdas genom nu och då på samma sätt som vi andra blir tvingade att se stunden för vad den är.
Och vad är då stunden?
Vad är det de oftast vill?
De vill må bra!
De vill vara glada och lyckliga.
Varför ska de gå omkring och sörja en kanariefågel som dog i går?
Det var ju då!
Varför ska de fundera över hur de ska leva och bo om 10 år?
Det kan man ju inte veta nu!

Ni förstår ju att det inte är helt enkelt att leva efter det där i vårt moderna samhälle.
Vi måste ju planera framtiden.
Lediga helger, semestrar likväl som arbetet måste planeras in i minsta detalj.
Vi vill på nåt sätt försäkra oss om hur saker och ting ska utvecklas.
Då tar vi dessutom hjälp av våra tidigare erfarenheter för att undvika att göra om samma misstag som vi har gjort tidigare.
Vi planerar framåt med kunskap från det förflutna.

Nuet är bara nåt som råkar hända.

Det är väl ganska uppenbart att dessa två olika synsätt på tillvaron ständigt krockar med varandra?

Jag försöker varje dag ta en liten stund och gå ifrån allt det som varit och allt det som jag måste göra sen och bara känna vad som är just nu.
Är det varmt?
Är det kallt?
Hur känns vinden?
Hur låter fåglarna?
Visst.
Alla minnen och alla krav finns kvar.
Men just i den stunden existerar bara jag och allt som är just då.
Det har ingen märklig guru lärt mig.
Det har min son gjort.
Han har Down Syndrom.
Och jag är tacksam!

I dag lyckades både jag och Anders vara i det som var i nuet.
Där ute i naturen.

onsdag 7 oktober 2009

Inspiration

Ibland kommer inspiration droppande från någonstans.
Jag vet inte vad som händer.
Vet inte vad som gör att jag plötsligt får en massa idéer nerdimpandes i skallen.
En del är bra, en del sämre och några är helt lysande.
Jag är fortfarande helt förundrad över att jag och Anders har skrivit nästan 110 stycken böcker genom åren.
Jag menar..vem skrev dem?
Vem kom på allt det där som står i böckerna?

Ofta när jag återläser någon gammal Sune, Bert eller nån av alla andra av våra figurer så fattar jag inte vilka sjuka skallar som hittade på allt det där.
Och jag måste inse att en av de sjuka är jag själv.

I dag satt jag och Anders och jobbade på vårt oprivata kontor "Gröna Grodan" i Örebro.
Vi sitter ofta där eftersom vi för närvarande inte har något fungerande kontor att sitta på.

Anders var lite sen - och skickade sms att han ville ha kaffe när han kom.
men han glömde det viktigaste.
Att skriva "ingenting till tack".
Om man missar det är det fritt fram att köpa vad som helst.
Gärna äckliga kakor.
Den som får kakan måste glatt äta upp den och vara tacksam.
Anders fick en ne..ne...neeej, nej.
Han fick en havreboll med choklad i!



Han tackade och var SÅÅÅ glad!


Under tiden pysslade jag lite och ordnade till lite fin dekor i fönstret:



Se så fint jag gjorde det.


Vi jobbar med en bok som är tänkt att komma ut under 2011.
Nästa års böcker är redan spikade och den här är något helt annat.
Det är nåt som vi inte har skrivit förut.

Det känns både kul och spännande.
Och bra blir det!

och i dag när vi satt och skulle lösa vissa dramaturgiska frågeställningar så droppade det ner öppningar och lösningar som ingen av oss hade kunnat räkna ut med smart tänkande.
Det var nåt annat som hände.
Nån sorts uppkoppling på nåt kreativt fält som ligger öppet för alla.
PLOP sa det i våra skallar - och sen hade det mesta av problemen lösts på ett märkligt sätt.

Den dag boken publiceras ska jag förklara lite mer av vad jag menade.
Den typen av märkliga sammanträffanden har det varit fullt av i samband med skapandet av den här boken.
Eller böckerna, menar jag.
Tre stycken kommer det att bli...

Och så kom Anders fru, Paula och lille Mille och hälsade på en stund.
Mille tyckte det var kul att träffa Anders:





Och inte lika kul att träffa mig:




men söt var han.
Som en liten gobit som man bara ville gosa med.

Sen underhöll jag Mille genom att sabotera mitt fina pyssel i fönstret.
Katastrofer fungerar som underhållning även för små killar.

Nu är det dags att göra nåt nyttigt.
Mat till exempel.

Ha en alldeles underbar kväll!

tisdag 6 oktober 2009

En märklig bok

Jag har en märklig bok, som jag tycker mycket om.
Den är märklig på det där obestämbara sättet.
Jag vet att jag tycker om den, men förstår inte riktigt varför.
Det är ungefär som livet kan vara ibland.
Jag tycker om livet, men vet inte riktigt varför.

Boken heter:
Mu
Mon
Kan

Den är skriven år 1228 och är en samling av zenbuddistiska koan.
Det är liksom små dikter i miniatyr som man kan ha med sig och fundera över en hel dag.
I dag läste jag:

"Vinden, flaggan, sinnet rör sig.
Ingenting av detta stämmer.
Om allt du förmår är att öppna munnen
förstår du inte hur man pratar."

Det är filosofiskt och vackert. Och näst intill obegripligt.
För mig.
Men å andra sidan. Det är ju sån jag också är.
Helt obegriplig.
Och det tycker jag är kuligt.

I dag hostar jag lite mer än i går. Men jag snorar lite mindre.

- Snoppar kan se ut som bajs, sa sonen i går.
- Jag vet, sa jag och hoppades att han menade riktiga kottar. Inte diarré.
Det skulle innebär att vi behövde uppsöka sjukhus.

Och jag låter tanken vila kvar på samma plats:
Är det varken vinden eller flaggan som rör sig?

Jag ligger trea på listan över mest utlånade böcker på svenska bibliotek.
Det är kul.
Etta ligger Martin Widmark (=grattis!!)
tvåa ligger Astrid Lindgren
och trea lilla jag.

på plats 161 ligger Selma Lagerlöf.
Hon måste snart skriva nåt nytt för att komma upp sig på listan!
Hoppas hon skriver en ny bok snart.

I Anders blogg skrev han i dag ett vackert inlägg om hur fina böcker vi skriver.
Inget snusk eller några baktankar alls.
Inga dolda budskap eller latenta åsikter.
Det var fint.
Fick en tår i ögat.

Nu är det dags att ta hand om min förkylning.
I morgon blir det jobba!

söndag 4 oktober 2009

Har inte gått i kyrkan i dag, heller...

Det var sånt folk gjorde förr.
Gick i kyrkan.
De gick och de gick.
Sen skaffade de bänkar så folk kunde sitta istället.
Det var säkert lite störande också med allt folk som gick omkring i kyrkan hela tiden när prästerna skulle hålla sina predikningar.

Jag har åkt på en rejäl förkylning.
Hostar, snorar och känner mig arg.
Jag blir alltid arg när jag blir förkyld.
Bara för att allt hostande och snörvlande hindrar mig att göra sånt jag VILL göra.
Nu orkar jag inte göra nåt alls.

Och ändå bakade jag en kaka i dag.
Då är man inte riktigt klok i skallen.
Fick ett ryck.
Och bakade en kaka.
Vad var det för konstigt ryck, egentligen?
Och samtidigt lagade jag mat.
Två saker samtidigt.
Och när man är man och gör två saker samtidigt så är det som att be om svårigheter.
Jag skrev ett sms till ena dottern.
- Jag gör två saker samtidigt! Simultan-pappan har slagit till!
Hon svarade:
- Nej. Du gör TRE saker samtidigt. För du skickar sms också.
Det var sant.
Tre saker är fyra för mycket för min enkla skalle.

Kakan blev ätbar.
Maten blev inte lika ätbar.
Och mitt sms var det väl inga större fel på.

Ibland måste jag utsätta mig själv för såna där situationer.
Det är som en inre kraft driver mig att göra sånt jag vet blir katastrof.
Och kakan såg rolig ut.
Det var ju utan tvivel en humoristisk handling för familjen.
Den var på väg upp.
Sen sjönk den ihop och blev plattare än en pannkaka.
och så lite kletig choklad på toppen.
Smaken var däremot överraskande bra.

Jag vet.
Det är kanelbullens dag.
Tycker att det är så dumt.
Kanelbullen har väl inte bett om att få en egen dag?
Eller är det så att ordföranden i Kanelbullarnas Intresseorganisation har krävt en egen dag att bli hyllad på?
Jag ser fram emot den dagen då det blir den internationella Pizzadagen.
och kanske en årlig tradition att äta Daim-glass en viss dag.
Typ första måndagen i oktober varje år.
Det är i morgon det.
Hmm..
Undrar om jag hinner påverka makthavarna att genast införa en hyllningsdag till Daim-glassen?

I fredags var det premiäär på "Hjalmar on Örebroadway".
Jag har inte sett alla av Peter Flacks revyer.
Men av de som jag har sett så var detta den klart bästa.
De har en helt otroligt bra ensemble med nya och gamla ansikten.
Jag och sonen hade kul i alla fall.
och Anders och hans hustru, Paula.
Vi skrattade oftast på rätt ställen också.
Anders skrattade som vanligt lite högre än de flesta, men ingen klagade på det.

Jag fick till en fin bild på kapellmästaren Stephans Bergs skalle.
Det är en av mina bättre bilder.



För er som inte vet var ni ska göra av med alla era pengar i höst eller vinter.
Lägg det på en tripp till Örebro och se kul revy.
Passar alla åldrar.
Bäst av alla var Peter Kjellström i form av: Björn Ranelid, Carolina af Ugglas och en giraff.
Sanslöst kul!




God kväll!

fredag 2 oktober 2009

Hjalmar on Örebroadway

I kväll är det premiääär.
Hjalmar on Örebroadway på Nya Parkteatern.
det blir jag och sonen.
Och Anders.
Och några andra snyltgäster.

Ska bli kul.
Hoppas jag.

Just nu är jag rejält förkyld så min enda oro är att jag ska sitta och hosta när det är som roligast.
Alla de bästa skämten kan bli fiasko på grund av min hosta.
Så vill man ju inte ha det.

Här kommer några fina bilder från bokmässan. Från vårt prat i Select Audios monter.
Det är de som ger ut våra ljudböcker.
Motiven på bilderna kan ju alltid diskuteras.
De kanske inte är lika fina som bilderna.
Men, men..man kan ju inte ha det kul jämt, som sagt.















Men..Nu är det dags för fredagsmyys..la la laaaa!

torsdag 1 oktober 2009

Det är torsdag!

Och det ju en bra dag.

I dag hade jag två stycken föreläsningar här i Örebro på Anhörigdagen.
Den andra föreläsaren var Thomas Sjödin som har skrivit böcker om en av de värsta saker man kan drabbas av. Förlusten av sitt barns liv.

Tycker att det gick bra på föreläsningarna.
Men man vet ju aldrig.

Efter min andra föreläsning blev jag HELT slut!
Det var som om en hel veckas intensivt arbete kom ikapp mig inom loppet av några minuter.

I går kväll berättade min prins vad han ville jobba som när han blir stor.
Jag tänkte på alla drömmar han tidigare haft om hårdrockande och tjejtjusande.
Vad var det nu denna gång?
Hade han tänkt till och kommit fram till vilket yrke han skulle kunna klara av i en framtid?
- Jaha? Vad vill du jobba med då? sa jag.
- Jag vill jobba som USA:s president, sa Ludvig.
- Usa:s president???
- Ja, det verkar coolt!
- Jaha..ja, varför inte. Men jag kan inte lova nåt, sa jag.
Tänkte att han kanske skulle förvänta sig att jag skulle fixa det på nåt vis.
- Snälla?
Vad säger man då?
- Så klart du ska bli USA:s president! sa jag. Men vill du inte bli hårdrockare längre?
Då tittade sonen på mig som om jag var helt dum i huvudet.
Som om han tänkte att det ena ju inte behöver utesluta det andra.

Jag ser fram emot att USA: får sin första hårdrockande president med Downs syndrom.
Men när jag tänker efter så kan jag tycka att Gerald Ford hade lite drag av Downs syndrom.
Och Nixon också.
När jag tänker efter så har nog alla amerikanska presidenter haft någon sorts utvecklingsstörning.
När jag tänker efter ännu lite mer så inser jag att vi alla har det.
Mer eller mindre.
Hoppas jag!

Och så till dagens nyhet:
Det var Zlatan som gjorde helikopter-stöten.
och kul hade han dessutom!
Riktigt festligt, helt enkelt!




God kväll alla!