Så glad man kan bli på en torsdag

I dag fick jag ett mail från förlaget där det stod att vi fått en fin recension på vår senaste bok om barnen på Galna Gatan på en hemsida som heter "Barnboksprat".
Extra roligt var det att det var denna bok som fick så fin recension.
För den handlar om Vincent, som har Downs syndrom.
Det är ganska självklart att jag tagit en del från mitt eget liv med min stora prins när jag jobbade med manuset.

Här kan ni läsa recensionen!


Blev riktigt rörd när jag läste recensionen.
Även om mina och Anders böcker sällan eller aldrig kommer nomineras till några Astrid Lindgren-priser, så kändes det fint att bli omnämnd i ett sådant sammanhang.

Nu skriver jag vidare på nästa års bok om Galna Gatan med ny energi och lust.
Tack för det!

En dag med solen

Vilken skön söndag!
Solen visar sin bästa sida och våren tycks allt mer vinna över den här förbannade vintern. Nä, det är ingen hemlighet att jag inte tycker om vinter!

Tog en stund i solen med leende på läpparna.
Tack våren och vårkänslorna.



Sen har dagen mest bestått av skrivande och åter skrivande.
Jag ligger efter med ett manus.
Lustig story om det också...
I november bestämde vi tillsammans med förlaget vilka titlar vi skulle komma ut med i år.
Då gjordes en planering för när vi skulle leverera manus under våren.
* årets Sune - "Sunes skolresa" leverans i januari - KLAR
* årets Bert - "Bert och friheten" leverans i januari - KLAR
* årets Håkan Bråkan-bok - "Håkan Bråkan och den dumma" leverans i februari - KLAR
* årets bilderbok "Giraffen Staffan åker hem" - levererades förra året - KLAR
* årets Galna Gatan bok - "Vincents magiska värld" - leverans 8 april - det är lugnt.

Trodde jag.
Förra veckan fick jag ett oroligt mail från förlaget.
"Är boken klar?"
"Vilken bok?"
"Galna Gatan"
"Det är lugnt. Vi gör den i mars"
"Men det är leverans 25 februari"

Då visar det sig att förlaget har skickat fel planering till oss.
Vi har gått och trott att manus skulle vara levererat i början av april.
Så nu blev det bråttom att försöka hinna få manus klart så fort som möjligt.
Därför sitter jag nu i helgen och gör det sista på manuset.

Boken handlar om Vincent som bor på Galna Gatan.
Vincent lever i en egen magisk värld.
Där är allt möjligt. Och han kan vara precis hur glad han vill i sin egen värld.
Vincent har downs syndrom.
I den här boken så ska Vincent gå på kalas - och han bestämmer sig för att bygga en egen present.
Men det är ingen annan än han själv som vet vad det föreställer.
Och då blir det extra svårt att förklara det när man inte har ett språk som någon annan förstår.
Vincent vet precis vad det är. Men han har inte de rätta orden för att kunna förklara.


Så här ser omslaget ut. Underbar bild av Anna-Karin Garhamn.

Då känns det extra kul att vara klar med boken just i morgon.
När det är 21/3 - vilket är den internationella Downs Syndom-dagen.
Bästa dagen att bli klar med boken om Vincent, tycker jag!

Ha en go söndag alla människor!

På lördag ska det skakas rumpa!

På lördag är det dags för min och Anders "dans" i TV4:s "Dansfeber".
Vi får väl se hur det går.
Kan inte direkt påstå att vi har tränat mycket.
Jag har varit sjuk och legat i sängen och hostat.
När jag började bli frisk var det bara att ta tag i skrivandet av den nya Suneboken.
Den ska vara klar och levererad i fredags.
Men den är på gång...

Här är en liten film från den enda repetitionen vi gjort än så länge.



Och här finns en video från inspelning av "förfilmen" som vi gjorde för någon vecka sedan här i Örebro.



Ja, hur ska det gå?
Ring och rösta!
För alla pengar som kommer in går till barnrättsorganisationen PLAN Sverige.
Det är ett fint syfte. Även om dansen inte är så fin...

----

I lördags hade sonen grabbträff med sina kompisar.
En fullkomligt underbar tillställning som vanligt!
Den stora överraskningen var att de fick åka limousin till en pizzeria i stan för att äta mat.









Limousinen var en gåva från organisationen "Min stora dag".
Organisationen gör saker för svårt sjuka barn, som ska kunna känna sig glada och upprymda mitt i sin svåra situation.
Ännu en organisation som gör ett behjärtansvärt arbete, med andra ord!
Den stora händelsen för Ludvig kommer bli nästa vår när han ska få åka till Kolmården och få en egen visning av de djur som han vill komma närmre.
Delfiner, apor och lejon tycker Ludvig är extra spännande att få se på nära håll.
Hoppas att han inte kommer FÖR nära lejonen bara!
Det var tänkt att han skulle få vara med om den stora dagen nu i höst, men det gick inte att få ihop med Kolmården.
Men till våren blir det av!

Nu åter till skrivbordet!

Tjing!

A real Rocker!

I dag var vi med sonen till sjukhuset och träffade hans nya hjärtläkare.
Han är ju inte längre ett "barn" i åldermässig bemärkelse så det är dags att lägga över honom till vuxenkardiologen.

Satt och klippte härom dagen i lite videomaterial och fick till en liten hyllningsfilm till vår älskade Prins Annorlunda.

Han är ju en Rocker!

Det kan ju vem som helst se!



Annars rullar det vidare med skrivande på Sunebok och Sunefilm.
Och så en hel del planering, förstås!
Ibland känns det som om jag planerar mer än vad jag jobbar.
Kan det vara så?

Och solen skiner så vackert där ute.
Bra att veta.

Vad glor ni på?

Jag tycker att det är kul när någon vågar lyfta fram och vända på fördomar.
Det anser jag att Ica gör i och med denna film, som jag vet är en av flera i en serie.



Killen som är med har Downs Syndrom och är i vanliga fall med i Glada Hudik-teatern.
Jag träffade Per Johansson som är konstnärlig ledare på teatern och han berättade om detta projekt.

När Ica dök upp på det första viktiga mötet och skulle träffa "Jerry", så dök han aldrig upp.
Det var sagt klockan 10 på torsdagen.
Ingen "Jerry" dök upp.
Till slut fick Per ringa upp "Jerry" och fråga var han höll hus.
- Hörrö Per, sa "Jerry". På torsdagar har jag tvättstugan!
Klick.

Det är distans.
Det är humor.
Det är fullständigt underbart!!!

Det finns mirakel runt omkring oss.
Det gäller bara att våga öppna ögonen och se.
Och låta blicken vandra bortom våra väl cementerade fördomar och förutfattade meningar.
Det tar tid.
Ibland kan det ta ett helt liv.
Men jag lovar att det är värt det!

Att se livet från andra perspektiv kan vara omtumlande och skrämmande.
Men jag tror att det är en av livets bästa kryddor.
Jag försöker så ofta jag bara kan att se saker från min sons perspektiv.
Och då förändras världen där ute, och blir precis hur magisk som helst.

Vi är inte bärare av sanningen bara för att vi tror att vi vet hur saker och ting är.

Av just den anledningen försöker jag se stund efter stund med ett barns ögon.

Och det är så häftigt!

Goder kväll!

Tid och erfarenhet

”Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra är vingar.” (Hodding Carter)

Ibland är det viktigt att stanna upp i tillvaron och betrakta livet som är just nu. Just här.

Det känns ofta som om jag lägger alldeles för mycket vikt vid vad som har varit.
Den tid som ligger bakom oss är ju egentligen inget annat än resan mot dagens erfarenheter.
Tiden som lämnas finns inte längre och framtiden är som ett hav av möjligheter.
Det jag vet i dag är summan av de erfarenheter jag fått genom livet.
Och när jag tänker på det så blir jag plötsligt tacksam även över de mest smärtsamma och sorgliga saker som inträffat i livet.
För de har lärt mig någonting.
Med tid blir det allt svårare att bestämma vad som var bra och vad som var dåligt.

Jag har upptäckt att jag ibland är väldigt snabb på att värdera en situation om den är bra eller dålig.
Men i sanningens namn så kan jag ju inte veta det.
Inte ännu.

När jag tänker på min son som föddes med Downs syndrom och hur jag till en början ansåg att det var en katastrof till att mest känna tacksamhet och lycka över att ha fått honom som min son.
Jag hade aldrig kunnat ana för arton år sen hur livet skulle utvecklas för mig.
Det går inte att tänka ut i förväg.
Det går inte att planera sitt liv så in i minsta detalj.
För livet händer som det vill, vare sig vi vill eller inte.
Och det vi kan göra är att följa med i vågorna och i stormarna och försöka vara bågen som med glädje böjer sig i bågskyttens hand, som Kahlil Gibral skriver så vackert om i boken ”Profeten”.
För vi ser inte målet på det oändligas stig.
Vi vet inte vart pilen ska nå.
Det står skrivet i framtidens bok.

Och som förälder både till funktionsnedsatta och normalstörda kan vi inget annat göra än att stödja och ge av vår kärlek. För framtiden är oviss.
Det tror jag är hela poängen med tid.
Att vi inte ska veta vad som väntar.
Och ändå så tycks det vara så många delar av vårt samhälle är uppbyggt.
Vi ska kontrollera framtiden så att ingenting okänt drabbar oss.
Vi vill veta ett framtida resultat för att kunna förbereda oss på det.

Därför är det inte så konstigt att de omdiskuterade KUB-proverna blivit så allmänt vedertagna.
Blivande föräldrar vill förvissa sig om någonting i den ovissa framtiden.
Jag kan förstå dem.
Jag tror att väldigt få önskar sig ett barn med funktionshinder.
För de vet inte vad som väntar. Beslut fattas med rädsla som underlag.

Och vis av mina egna erfarenheter så har man ingen aning om vilken sorts liv man väljer bort.

Frågan är svår och omfattande.
Det finns inga enkla svar på vad som är rätt och fel.
Bra eller dåligt.
Personligen så tror jag att man måste se individuellt på varje enskilt fall.
För alla människor är unika.
Vi har våra olikheter och varierande förutsättningar.
Vi har olika rädslor och mått på lycka.

Det jag kan säga för egen del är att jag inte för en enda sekund skulle vilja byta bort mitt liv med min son.
Trots många smärtsamma ögonblick.
Men de överskuggar inte på långa vägar den glädje och inre rikedom som jag har fått dela med honom.
Den skulle jag inte ha kunnat ana för arton år sen.
Men nu är den en del av dagens erfarenheter.
Och jag är evigt tacksam för det.

Tur eller otur del 2

Jag funderar vidare inom ämnet tur eller otur.

Många tycks känna det som om de har mest otur.
Men kanske kan det vara så att man upptäcker oturen lättare för att det är det som går mot det tänkta målet?

Jag tänker så här:
Det man tar för givet kan uppfattas som tur om man ser det positiva i det.
Sånt som händer dagligen.
Små saker som händer utan att man ens funderar särskilt mycket över det. Det händer, tror jag dagligen i alla människors liv saker som vi kan uppfatta som tur eller som något vi bara tar för givet. Det handlar i det fallet om inställningen.

Men när man drabbas av otur så stör det någonting som man har sett fram emot.
Man hade tänkt sig ett annat resultat.
Då kommer vi in på en annan aspekt av det hela.

Att förväntningar är källan till all besvikelse.

Det kanske låter grymt, med om man tänker på det lite så är det väl så?

Går det att bli besviken om man inte har haft förväntningar?
Jag kan inte komma på nåt sånt tillfälle i alla fall.

Därmed inte sagt att man kanske behöver ha förväntningar på vissa saker.
Det är inte alls poängen.
Poängen är att när man förväntar sig ett visst resultat - och det inte lyckas.
Då blir man besviken.
Och kanske känner det som om man har haft otur.

Men tanken på att man har TUR när man lyckas med någonting kan ju också vara ganska deprimerande.
- Vilken tur att du var duktig i dag!
Det innebär ju att skicklighet inte räknas som en tillgång.
Om man lyckas så beror det bara på att slumpen har slagit till.
Jag läste någonstans att framgång endast beror på tur. Fråga bara nån som har misslyckats...


Och om man är vidskeplig och tror att en hartass ska ge bättre tur, tänk då på hur det gick för haren.

För om någonting är tur eller inte behöver ses över tid också.
Det som i dag kan se ut som en stor olycka kan i framtiden vara källan till stor glädje.
Jag tänker till exempel på min son.
När han föddes för 18 år sen tyckte jag till en början att det var en katastrof.
Men tiden har visat att jag hade fel.
Det var tvärtom. Det var ett mirakel.
Och även om livet med honom har varit fyllt av en hel del smärtsamma upplevevelser så är det ingenting mot allt som jag har fått ut i form av glädje och kärlek av att få leva med honom.

Så vem vet vad som är tur eller otur?

Det finns en vansinnigt bra historia från Kina som berättar om just det där, men det orkar jag inte skriva i dag. Jag tar den en annan dag.
Om ni har tur så kanske ni får läsa den senare här på bloggen.
Vem vet?

Tankeläsaren

Min son Ludvig har Downs Syndrom. Livet med honom är aldrig enformigt.
I går när jag skulle försöka söva honom så säger han plötsligt:
- En sak behöver inte jag lära mig.
- Vad då?
- Läsa tankar. För det kan jag redan.
- Kan du? Jaha. Vad tänker jag nu, då?
Då gjorde han någon form av teatraliska karateliknande rörelser. Sen sa han:
- Du tänker på vilken mat jag ska ha på min 18-års fest. Och vad du ska plocka fram - och servera.
- Jaha...hade ingen aning om att jag tänkte på det. Tack för hjälpen.
- Och det bästa av allt! Jag kan läsa mina EGNA tankar också!
- Jaha. Vad tänker du på då?
- Det säger jag inte...

Tji fick jag.