Lycka - livsmålet som ständigt byter skepnad.

Att söka efter lyckan är en av de vanligaste drivkrafterna för oss människor.
Det intressanta med lycka är att den är i ständig förändring. Om man söker efter en viss upplevelse, och räknar med att den ska ge en lyckokänsla, så visar det sig allt som oftast att vara en högst övergående lycka. Vanan av det som gjorde oss lyckliga förvandlar snart lyckoögonblicket till vilken alldaglig händelse som helst.
Tänk till exempel om du befinner dig i en stekhet sol i öknen, någonstans.
Du svettas och känner det som om du skulle ge ditt liv för lite svalka.
Och då plötsligt kommer du till ett litet hus där du kliver in, och där det finns luftkonditionering.
Den svala luften får dig att njuta och plötsligt kunna andas bättre.
Efter en stund känner du knappt inte av den svala luften längre. Kroppen vänjer sig vid den nya temperaturen, och du tar den för given.
Du känner inte längre samma entusiasm och lyckokänsla över luftkonditioneringen.
Och ändå så är det exakt samma svala luft, som strömmar mot dig. Men den ger inte längre samma känsla av lycka.
Så är det ofta med den upplevelse som vi strävar efter. Strävan i sig kan vara en drivkraft, som vi har nytta av. Men om vi når alla våra önskade drömmar och mål, så skulle vi ändå snart ta dem för givet.
Det är så vi människor fungerar.

En annan sak med lyckan är att den oftast är kopplad till en önskad framtid, samtidigt som den är starkt förknippad med det förflutna.
Den är sällan här och nu.
För vi önskar något "sen" - som vi har börjat önska med hjälp av erfarenheter från "då".
Vi blickar framåt mot framtiden, och vi använder oss av våra erfarenheter från förr, för att värdera vad som är bra eller dåligt. På det viset förlorar vi ofta möjligheten att se saker som de verkligen är.
För vi har med oss hela vårt bagage av erfarenheter som skapar en värdesättning av allt som sker för oss. Vi klarar sällan av att hålla ögonen öppna för vad som verkligen ÄR!
För mig har det ofta hänt att jag upptäcker lyckliga ögonblick, först när jag tittar i backspegeln. Det är först i efterhand som jag upptäcker att jag faktiskt har varit lycklig i vissa ögonblick. Men jag missade dessa stunder, då jag var fullt upptagen med att blicka framåt och önska något av framtiden. När allt skulle bli så där som det var tänkt att det skulle bli...
Men att vänta på att livet ska bli så där som det är tänkt att bli är egentligen inget annat än ett sätt att undvika nuet.
Tänk om det går att bara stanna upp och se oss själva och våra liv - här och nu.
Och kanske är det just det som är målet?

Tid och erfarenhet

”Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra är vingar.” (Hodding Carter)

Ibland är det viktigt att stanna upp i tillvaron och betrakta livet som är just nu. Just här.

Det känns ofta som om jag lägger alldeles för mycket vikt vid vad som har varit.
Den tid som ligger bakom oss är ju egentligen inget annat än resan mot dagens erfarenheter.
Tiden som lämnas finns inte längre och framtiden är som ett hav av möjligheter.
Det jag vet i dag är summan av de erfarenheter jag fått genom livet.
Och när jag tänker på det så blir jag plötsligt tacksam även över de mest smärtsamma och sorgliga saker som inträffat i livet.
För de har lärt mig någonting.
Med tid blir det allt svårare att bestämma vad som var bra och vad som var dåligt.

Jag har upptäckt att jag ibland är väldigt snabb på att värdera en situation om den är bra eller dålig.
Men i sanningens namn så kan jag ju inte veta det.
Inte ännu.

När jag tänker på min son som föddes med Downs syndrom och hur jag till en början ansåg att det var en katastrof till att mest känna tacksamhet och lycka över att ha fått honom som min son.
Jag hade aldrig kunnat ana för arton år sen hur livet skulle utvecklas för mig.
Det går inte att tänka ut i förväg.
Det går inte att planera sitt liv så in i minsta detalj.
För livet händer som det vill, vare sig vi vill eller inte.
Och det vi kan göra är att följa med i vågorna och i stormarna och försöka vara bågen som med glädje böjer sig i bågskyttens hand, som Kahlil Gibral skriver så vackert om i boken ”Profeten”.
För vi ser inte målet på det oändligas stig.
Vi vet inte vart pilen ska nå.
Det står skrivet i framtidens bok.

Och som förälder både till funktionsnedsatta och normalstörda kan vi inget annat göra än att stödja och ge av vår kärlek. För framtiden är oviss.
Det tror jag är hela poängen med tid.
Att vi inte ska veta vad som väntar.
Och ändå så tycks det vara så många delar av vårt samhälle är uppbyggt.
Vi ska kontrollera framtiden så att ingenting okänt drabbar oss.
Vi vill veta ett framtida resultat för att kunna förbereda oss på det.

Därför är det inte så konstigt att de omdiskuterade KUB-proverna blivit så allmänt vedertagna.
Blivande föräldrar vill förvissa sig om någonting i den ovissa framtiden.
Jag kan förstå dem.
Jag tror att väldigt få önskar sig ett barn med funktionshinder.
För de vet inte vad som väntar. Beslut fattas med rädsla som underlag.

Och vis av mina egna erfarenheter så har man ingen aning om vilken sorts liv man väljer bort.

Frågan är svår och omfattande.
Det finns inga enkla svar på vad som är rätt och fel.
Bra eller dåligt.
Personligen så tror jag att man måste se individuellt på varje enskilt fall.
För alla människor är unika.
Vi har våra olikheter och varierande förutsättningar.
Vi har olika rädslor och mått på lycka.

Det jag kan säga för egen del är att jag inte för en enda sekund skulle vilja byta bort mitt liv med min son.
Trots många smärtsamma ögonblick.
Men de överskuggar inte på långa vägar den glädje och inre rikedom som jag har fått dela med honom.
Den skulle jag inte ha kunnat ana för arton år sen.
Men nu är den en del av dagens erfarenheter.
Och jag är evigt tacksam för det.

Bättre lycka nästa gång..

Jag valde att trotsa den kalla vintern utanför.
Kinamat.
Det ville alla ha!
Jag svor över:
* att bilen var kall som en frysbox
* att jag inte hittade nyckeln till bilen
* att jag hade slängt med nyckeln ner bland soporna i stressen
* jag jag fick gräva upp alla sopor för att hitta den där jävla bilnyckeln
* att trafiken tycktes gå långsammare än någonsin.

Sen blev jag glad över:
* kinesen var klar med maten
* det var inte särskilt dyrt
* folk log i restaurangen
* jag fick "extragratis" en varsin Lycko-kaka till hela familjen
* trafiken hem flöt bättre

Sen blev jag arg igen. Därför att:
* en maträtt saknades
* jag hade ännu en gång slarvat bort bilnyckels-helvetet!
* jag åkte ilfart till restaurangen och fick som plåster på såren en stor portion friterad banan med glass.

Sen blev jag glad igen. För jag skulle få äta mat.
Först började alla öppna sina lycko-kakor och alla fick fina önskningar om bättre liv och trevliga överraskningar inom nästa vecka.
Ja, alla utom en..
För i EN lycko-kaka fanns ingen lapp.
Inget budskap.
Vem tror ni fick den?

Nu kunde jag inte alls bli arg. Jag skrattade så att jag tjöt.
Jag menar..
Nu fanns det lite olika alternativ att välja mellan:
a) Jag ska fan inte ha nån lycka
b) lyckan förbrukades redan när jag missade att få med en maträtt hem
c) jag fick ju för sjutton friterad banan!
d) Kinesen gillar inte mig.
e) I min egen glupskhet kanske jag åt upp min lycko-hälsning.
f) Shit happens.

Vad tror ni?
Jag tror mest på alternativ (f).

Och som grädde på moset så var jag till vårdcentralen i dag med min onda hals.
Men nä..det var bara virus.
Så även där handlar det om att gilla läget.


Den högsta lyckan i livet är vissheten att vara älskad för sin egen skull.
Eller rättare sagt - älskad, trots att man är som man är.

"Lycka är god hälsa - och dåligt minne"