Lycka - livsmålet som ständigt byter skepnad.

Att söka efter lyckan är en av de vanligaste drivkrafterna för oss människor.
Det intressanta med lycka är att den är i ständig förändring. Om man söker efter en viss upplevelse, och räknar med att den ska ge en lyckokänsla, så visar det sig allt som oftast att vara en högst övergående lycka. Vanan av det som gjorde oss lyckliga förvandlar snart lyckoögonblicket till vilken alldaglig händelse som helst.
Tänk till exempel om du befinner dig i en stekhet sol i öknen, någonstans.
Du svettas och känner det som om du skulle ge ditt liv för lite svalka.
Och då plötsligt kommer du till ett litet hus där du kliver in, och där det finns luftkonditionering.
Den svala luften får dig att njuta och plötsligt kunna andas bättre.
Efter en stund känner du knappt inte av den svala luften längre. Kroppen vänjer sig vid den nya temperaturen, och du tar den för given.
Du känner inte längre samma entusiasm och lyckokänsla över luftkonditioneringen.
Och ändå så är det exakt samma svala luft, som strömmar mot dig. Men den ger inte längre samma känsla av lycka.
Så är det ofta med den upplevelse som vi strävar efter. Strävan i sig kan vara en drivkraft, som vi har nytta av. Men om vi når alla våra önskade drömmar och mål, så skulle vi ändå snart ta dem för givet.
Det är så vi människor fungerar.

En annan sak med lyckan är att den oftast är kopplad till en önskad framtid, samtidigt som den är starkt förknippad med det förflutna.
Den är sällan här och nu.
För vi önskar något "sen" - som vi har börjat önska med hjälp av erfarenheter från "då".
Vi blickar framåt mot framtiden, och vi använder oss av våra erfarenheter från förr, för att värdera vad som är bra eller dåligt. På det viset förlorar vi ofta möjligheten att se saker som de verkligen är.
För vi har med oss hela vårt bagage av erfarenheter som skapar en värdesättning av allt som sker för oss. Vi klarar sällan av att hålla ögonen öppna för vad som verkligen ÄR!
För mig har det ofta hänt att jag upptäcker lyckliga ögonblick, först när jag tittar i backspegeln. Det är först i efterhand som jag upptäcker att jag faktiskt har varit lycklig i vissa ögonblick. Men jag missade dessa stunder, då jag var fullt upptagen med att blicka framåt och önska något av framtiden. När allt skulle bli så där som det var tänkt att det skulle bli...
Men att vänta på att livet ska bli så där som det är tänkt att bli är egentligen inget annat än ett sätt att undvika nuet.
Tänk om det går att bara stanna upp och se oss själva och våra liv - här och nu.
Och kanske är det just det som är målet?

Smultronstunder

Jag kallar dem så.
De där stunderna som inträffar ibland i livet som känns berörda av Guds hand på nåt sätt.
De där situationerna som blir minnen som vi gärna återvänder till för att få en glimt av den känsla vi en gång fick.
Stunderna är för mig som smultron som vi samlar på ett minnenas strå.
Vad är det som händer i såna där stunder egentligen?
Jag har länge undrat vad det är som gör att vi i vissa stunder bara släpper allt och upptäcker oss själva fullt medvetna i nuet.
För mig har barnens födelser varit såna stunder.
I synnerhet det första barnet.
Den förundran och stumma beundran över livets fullkomlighet i den stund jag såg mitt första barn födas.
Det var en stund som jag aldrig kommer glömma.
Inte heller den tid direkt efter födseln när barnet tycktes vara fullt medveten och tittade på mig och min hustru med en helt klar och intensiv blick.
Att barnet sedan visade sig vara både utvecklingsstörd och ha ett stort hjärtfel var ingenting som påverkade de gyllene ögonblick som vi möttes av i förlossningssalen den där dagen för 19 år sen.

Ibland tycker jag att existensen eller Gud eller vad du nu föredrar att kalla det, sammanlänkar enskilda händelser och låter stunderna få mötas i en sorts synkronicitet.
Saker sammanfaller ibland på ett nästan komiskt sätt.
Jag får en tanke och ringer upp någon som i sin tur just har fått ett brev på posten som just sammanfaller med den idé som jag just hade fått – och som i sin tur leder till att en ännu mer förfinad idé föds och så vidare och så vidare.

Alla människor är ju med om såna händelser i livet – stora som små.
Jag menar, ibland när man precis ska lyfta luren och ringa till en god vän så ringer vännen upp dig istället.
Du vet vad jag menar, va?

Kanske är det bara en lustig slump?
Eller kanske är det en sorts gudomlig synkronicitet?

Hur som helst så behöver just de där stunderna inte vara så kallade ”smultronstunder”, men de kanske kan utvecklas till att bli det?

Dagligen inträffar små ögonblick som jag tror att vi alla kan träna oss på att bjuda in till strået där vi samlar de magiska stunderna.

Vad är dina smultronstunder?

Här är en liten film med mina mest älskade smultron.
Mina barn.

Låten har jag skrivit och låtit en kompis få producera upp.
Jag blir själv lika rörd varje gång jag ser bilderna och hör musiken.



Nu är det fredag.
I morgon smäller det.

Dansfeber i TV4 - klockan 20.00

Ni tittar väl, va?
En röst på oss (eller nån av de andra) är en röst för världens barn.
Ett ekonomiskt bidrag som kan ge barn det de behöver.
De är väl också värda att få uppleva smultronstunder?