Lycka - livsmålet som ständigt byter skepnad.

Att söka efter lyckan är en av de vanligaste drivkrafterna för oss människor.
Det intressanta med lycka är att den är i ständig förändring. Om man söker efter en viss upplevelse, och räknar med att den ska ge en lyckokänsla, så visar det sig allt som oftast att vara en högst övergående lycka. Vanan av det som gjorde oss lyckliga förvandlar snart lyckoögonblicket till vilken alldaglig händelse som helst.
Tänk till exempel om du befinner dig i en stekhet sol i öknen, någonstans.
Du svettas och känner det som om du skulle ge ditt liv för lite svalka.
Och då plötsligt kommer du till ett litet hus där du kliver in, och där det finns luftkonditionering.
Den svala luften får dig att njuta och plötsligt kunna andas bättre.
Efter en stund känner du knappt inte av den svala luften längre. Kroppen vänjer sig vid den nya temperaturen, och du tar den för given.
Du känner inte längre samma entusiasm och lyckokänsla över luftkonditioneringen.
Och ändå så är det exakt samma svala luft, som strömmar mot dig. Men den ger inte längre samma känsla av lycka.
Så är det ofta med den upplevelse som vi strävar efter. Strävan i sig kan vara en drivkraft, som vi har nytta av. Men om vi når alla våra önskade drömmar och mål, så skulle vi ändå snart ta dem för givet.
Det är så vi människor fungerar.

En annan sak med lyckan är att den oftast är kopplad till en önskad framtid, samtidigt som den är starkt förknippad med det förflutna.
Den är sällan här och nu.
För vi önskar något "sen" - som vi har börjat önska med hjälp av erfarenheter från "då".
Vi blickar framåt mot framtiden, och vi använder oss av våra erfarenheter från förr, för att värdera vad som är bra eller dåligt. På det viset förlorar vi ofta möjligheten att se saker som de verkligen är.
För vi har med oss hela vårt bagage av erfarenheter som skapar en värdesättning av allt som sker för oss. Vi klarar sällan av att hålla ögonen öppna för vad som verkligen ÄR!
För mig har det ofta hänt att jag upptäcker lyckliga ögonblick, först när jag tittar i backspegeln. Det är först i efterhand som jag upptäcker att jag faktiskt har varit lycklig i vissa ögonblick. Men jag missade dessa stunder, då jag var fullt upptagen med att blicka framåt och önska något av framtiden. När allt skulle bli så där som det var tänkt att det skulle bli...
Men att vänta på att livet ska bli så där som det är tänkt att bli är egentligen inget annat än ett sätt att undvika nuet.
Tänk om det går att bara stanna upp och se oss själva och våra liv - här och nu.
Och kanske är det just det som är målet?

Framtiden börjar nu!

Livet är i ständig förändring.
Men genom historien så har vi människor varit ganska rädda för förändring.
Det nya har ofta känts skrämmande eller obehagligt.
Kanske kan det bero på att vi har känt att vi inte har kontroll över det okända?
Ibland kommer jag på mig själv att avfärda nya saker som en ren reflex, helt enkelt för att jag inte förstår dem.
Men det här är ingenting nytt.
Så har det väl alltid varit?

Se bara på alla tekniska förändringar genom tiderna och våra rädslor för dem.
Ofta har det dessutom visat sig vara de så kallade experterna på olika områden som visat den största rädslan för förändringar.
Det finns hur många exempel som helst att välja bland:
Jag tänker till exempel på en professor vid Oxford universitet som år 1878 sa att när utställningen i Paris stängde så skulle det elektriska ljuset släckas och ingen skulle någonsin mer höra talas om det.

Eller fysikern och ordföranden i den brittiska vetenskapsakademin som för 110 år sedan med bestämdhet hävdade att ”radion har ingen framtid”.

Vad är det som vi är så rädda för?
Varför är utveckling så skrämmande?
Varför hålla kvar vid det gamla för att det nya är så okänt?
Handlar det enbart om att inte ha kontroll?

Jag har en känsla att den här typen av rädsla för det nya och okända genomsyrar oss så kallade vuxna än i dag.

Det dyker ständigt upp nya uppfinningar som jag upptäcker mig själv att till en början bara fnysa åt.
Därför försöker jag allt oftare hålla mig nyfiken och inte fördömande innan jag ger det nya en ärlig chans.

För de här bakåtsträvande historiska personerna var inga udda eller märkliga typer. De var helt enkelt misstänksamma mot det nya och det är med perspektiv på sakerna som deras uttalanden verkar helt absurda.
Men när de ondgjorde sig över nymoderniteterna upplevdes säkert deras uttalanden som sakliga och vetenskapligt korrekta.

Jag menar: Vad vet vi i dag och framtiden, egentligen?

Det är ett oskrivet blad som vi har all möjlighet i världen att påverka.

Framtiden är all stund som kommer efter nu. Det är morgondagens historia.
Och det bästa av allt?

Den är gratis.