Lycka - livsmålet som ständigt byter skepnad.

Att söka efter lyckan är en av de vanligaste drivkrafterna för oss människor.
Det intressanta med lycka är att den är i ständig förändring. Om man söker efter en viss upplevelse, och räknar med att den ska ge en lyckokänsla, så visar det sig allt som oftast att vara en högst övergående lycka. Vanan av det som gjorde oss lyckliga förvandlar snart lyckoögonblicket till vilken alldaglig händelse som helst.
Tänk till exempel om du befinner dig i en stekhet sol i öknen, någonstans.
Du svettas och känner det som om du skulle ge ditt liv för lite svalka.
Och då plötsligt kommer du till ett litet hus där du kliver in, och där det finns luftkonditionering.
Den svala luften får dig att njuta och plötsligt kunna andas bättre.
Efter en stund känner du knappt inte av den svala luften längre. Kroppen vänjer sig vid den nya temperaturen, och du tar den för given.
Du känner inte längre samma entusiasm och lyckokänsla över luftkonditioneringen.
Och ändå så är det exakt samma svala luft, som strömmar mot dig. Men den ger inte längre samma känsla av lycka.
Så är det ofta med den upplevelse som vi strävar efter. Strävan i sig kan vara en drivkraft, som vi har nytta av. Men om vi når alla våra önskade drömmar och mål, så skulle vi ändå snart ta dem för givet.
Det är så vi människor fungerar.

En annan sak med lyckan är att den oftast är kopplad till en önskad framtid, samtidigt som den är starkt förknippad med det förflutna.
Den är sällan här och nu.
För vi önskar något "sen" - som vi har börjat önska med hjälp av erfarenheter från "då".
Vi blickar framåt mot framtiden, och vi använder oss av våra erfarenheter från förr, för att värdera vad som är bra eller dåligt. På det viset förlorar vi ofta möjligheten att se saker som de verkligen är.
För vi har med oss hela vårt bagage av erfarenheter som skapar en värdesättning av allt som sker för oss. Vi klarar sällan av att hålla ögonen öppna för vad som verkligen ÄR!
För mig har det ofta hänt att jag upptäcker lyckliga ögonblick, först när jag tittar i backspegeln. Det är först i efterhand som jag upptäcker att jag faktiskt har varit lycklig i vissa ögonblick. Men jag missade dessa stunder, då jag var fullt upptagen med att blicka framåt och önska något av framtiden. När allt skulle bli så där som det var tänkt att det skulle bli...
Men att vänta på att livet ska bli så där som det är tänkt att bli är egentligen inget annat än ett sätt att undvika nuet.
Tänk om det går att bara stanna upp och se oss själva och våra liv - här och nu.
Och kanske är det just det som är målet?

Ett gott skratt...

...förlänger livet sägs det.
Men jag vet inte om det är sant.
I och för sig så ser jag ju hellre att det förlänger livet än näsan till exempel. Det skulle bli så trist.
Och det finns dokumenterade fall där folk har skrattat ihjäl sig - och då stämmer ju inte det där med att ett gott skratt förlänger liv.
Men man kanske måste chansa ibland?

Ett skratt om dagen håller ordning på magen.


Se så glada de är!
Där skulle man dyka upp och killa lite på magarna.
Det ser ut att behövas.
Eller hur?

Hittade några gamla bilder från den tid då jag reste runt i folkparkerna.
För mer än 20 år sen..
När jag skriver det så känns det som om det är Tore Skogman, Ludgo-Pelle eller Jokkmoks-Jocke man pratar om.
Men det är det inte.
det är Hemliga Byrån.
Vi kallade oss så och reste runt i folkparkerna och sjöng om Sune och Sophie.
Vi visste inte själva om vi var rockstjärnor eller om vi var underhållare för barnen.
Därför försökte vi underhålla rockpubliken med barnlåtar.
Det gick väl "sådär" kan jag tycka..
:o)




På den första bilden kan man se mig sitta och svettas i ena logen och dricka vatten. Efter en spelning någonstans i landet. Minns inte var.
Den andra killen på bilden är Erik Lindstedt. Alias Lill-Erik alias Agent 2,14.

På den andra bilden syns Kalle Kod och Myskogubben (= jag)

Jag hittade min dagbok som jag skrev för varje spelning vi gjorde.
Riktigt roligt!

Utdrag från den nionde maj 1987:
"Allt verkade gå så bra när vi satt och väntade på "Skuggan" och Lasse.
Sen gick allt åt skogen.
Bussen gick sönder i Motala. En liten slangjävel saboterade hela förberedelsen. Efter några timmar lyckades vi ta oss till Gränna där vi upptäckte attd et var vatten i oljan.
Skit!
Vi pratade om att inställa, men "Skuggan", Lasse och Torleif jobbade på att försöka lösa allt.
Efter 5 timmars försening lyckades vi få tag i en lastbil att frakta grejerna i, samt två stycken taxibilar att skjutsa Byrån i.
Gränna-Älmhult - pris 2600:-
Vi åkte på rekordtid till Älmhult."

Forts följer, kanske...

Döden är en del av livet

Vi som lever med handikappade människor i vår närhet har troligen på ett eller annat sätt funderat över livets bräcklighet.
Alla människor lever med ju med döden ständigt närvarande, men det tycks som om det är ännu mer påtagligt hos människor som omger sig med handikappade medmänniskor. Kanske finns det nån sjukdom som förkortar livet på vår älskade vän eller kanske är helt enkelt prognosen för framtiden oviss hos någon vi känner eller håller av.
Vi har hur som helst fått lära oss att vi inte kan säga ”Det händer nog inget”, för vi vet att livet kan ha precis vad som helst i beredskap åt oss.
Men ändå tänker människor i allmänhet ganska sällan på döden.
Jag undrar lite varför?
Döden är ju nåt som vi människor får med på köpet i samma stund som vi föds och det är inget som nån kommer undan.
Det är en del av livet.
Jag tror att den största anledningen till att vi inte pratar och diskuterar döden är att den är förknippad med sorg.
Sorg står för många för elände och kanske till och med depression.
Vi vägrar gråta!

Och dessutom så är det så att döden har man ingen riktig koll på.
Vi vet inte vad som väntar oss där på ”andra sidan”.
Vårt stora kontrollbehov gör att vi därför helt enkelt förtränger döden som fenomen och vi försöker blunda hårt så snart ämnet kommer på tal.
Man pratar inte om döden.
Det är nästan lika tabubelagt som pengar och sex.

Och begreppet döden har så många lustiga metaforer.
Man säger att man ”går till andra sidan” som om det vore att man byter lag i fotboll eller nåt.
Eller vad sägs om ”personen har gått bort”.
Det kan ju tolkas som om det är nån som har gått vilse i skogen.
Och är det inte samma begrepp vi använder när vi blir bortbjudna till vänner och bekanta.
Vi ska gå bort…
Tänk bara på hur mycket oro det kan skapa i vissa barn.
- Nu ska vi gå bort.
- Jag vill inte! (tror de ska dö)
- Jo. det ska bli skönt att slippa allt här hemma ett tag. Nu går vi bort.
Barnet gråter hysteriskt och går till slut med på det under förutsättning att det får ta med sig sitt bästa gosedjur.

Våra hjärnor vill veta vad som väntar oss efter döden.
Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.
Kanske kunde man skapa små kartböcker om hur "andra sidan" ser ut som kan skickas till familjer som har någon närstående som ligger inför döden?
Om nån bara visste hur det såg ut där...

Under de senaste åren har flera stora personligheter dött.
Jag tänker på Ingemar Bergman, Lars Forsell, Astrid Lindgren och Povel Ramel till exempel.
Döden aktualiseras när någon så berömd går över till det okända på andra sidan.
Vi tycks önska att allt ska vara precis som det alltid har varit.
Gamle Kungen och Elvis borde fortfarande leva, tycker vi.
Även om de i dag skulle vara över hundra år och tämligen okontaktbara.
Inte spelar det nån roll att de skulle sitta i en stol eller ligga i en säng och vara som en levande död.
Bättre att de lever så att vi slipper känna sorg!


För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött.
Jag funderade på om hon fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde.
Kanske var det så.
Kanske inte.
Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.

Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent?
Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en träkostym?
Då har de väl ingen glädje av att nån säger de där vänliga orden?
De hade väl kanske uppskattat det mer när de levde.
Men vi människor är lustiga figurer.
Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så.
När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem.
Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.

Det är så dags då!

Kanske finns det möjlighet att göra på ett annat sätt?

Mitt förslag är att använda alla tillfällen som ges under en viss period att tala om för människor i din omgivning vad de betyder för dig.
Spara inte de vänliga orden till det är för sent.
Passa på att säga de kärleksfulla, innerliga och uppskattande orden nu.
I morgon kan det alltid vara för sent.

Vem vet – du kanske får höra nåt oväntat vänligt tillbaks?