Min musikkarriär

Jag älskar musik!

Så när jag var 12 år började jag spela gitarr.
Målet var att därefter börja spela el-bas.
Det gjorde jag också.
Skulle lära mig själv, tänkte jag.
Och det gjorde jag. Därför blev jag ju inte särskilt bra heller.
Min första egna låt hette "The End".
Bra början, va?

Mitt första band var med Erik.
Vi skulle heta nåt i stil med Huller om Buller - fast på engelska.
Men Helter Skelter kändes för mycket Beatles.
Och Higgledy-Piggledy kändes inte heller rätt.
Så därför blev det Hurdy Gurdy.
Som inte alls betyder huller om buller.
Men det är ett väldigt fult stränginstrument.



Erik spelade trummor och jag bas.
Det var inte mycket till band.
Det var mest huller om buller.

Sen skaffade vi två gitarrister. Lasse och Fredrik.
Då bytte vi namn till Coma band.
Vi låtsades att vi alla var hjärndöda.
Det var inte särskilt svårt att låtsas.
Och musiken lät nog ganska hjärndöd också.

Efter Coma band började jag spela med några andra i ett band som hette Killroy.
En liten stund.
Sen bildade vi ett nytt band som hette Atmosfär.
Jag spelade fortfarande bas.
Kenneth spelade trummor.
Pecka gitarr.
Och Lasse var med också och spelade gitarr.
Men han fick nu byta namn till Olle.
Det var enklare så...





Sen kom Jocke med och spelade piano.
Och så var Mats med och sjöng lite grann.
Sen kom Marie med och sjöng ännu mer.
Vi var med i Rock-SM.
Vi vann första deltävlingen.
Sen lade vi ner bandet.

Därefter började jag skriva sagor för radion med Anders istället.
Och gjorde lite musik.
Vi råkade göra en låt som hette "Hej Hej Hemskt Mycket Hej".
Och plötsligt var vi svensktoppsstjärnor.
Vi kallade oss "Hemliga Byrån".



Vi spelade in en skiva.
Och då var Olle med och spelade gitarr.
Och Erik spelade trummor igen.
Och Nicke var med och spelade gitarr också.
Och Torleif spelade flöjt.
Och en annan Jocke spelade keyboard.
Anders spelade bas och jag "sjöng".

Vi åkte på folkparksturné.
Det var 1987.

På nåt sätt kan jag tycka att det fortfarande handlade om att allt var huller om buller.

Vi spelade in några fler skivor med blandat resultat.



Sen skapade vi figuren Bert.
Och han hade ett eget band - "Heman Hunters".
Vi skrev deras låtar och spelade in dem.
Vi var fortfarande lika hemliga.
Nästan.



Jag och Anders skrev allt mer sagor och allt mindre musik.
Men vi slutade aldrig helt och hållet.
Under många år var Olle fortfarande med och spelade och skrev musik med oss.

Sen dog musiken ut allt mer som kreativt uttryck.
I alla fall på den offentliga scenen.
Men vi har hela tiden fortsatt att göra musik.
Ibland själva och ibland tillsammans med andra.

Vi skrev texter till andra artister.
Bland annat "Liten Bambi" till Uno Svenningsson



och "Älskade Ängel" med Lill-Babs




och "Tjejtjusarmästaren" till Sunemusikalen.



Och så en del egen material som fortfarande inte är utgivet.
Det ligger och väntar på bättre tider.
Undrar om de någonsin kommer?



Men det är fortfarande samma situation.
Jag älskar musik.
Även om det fortfarande är Huller om Buller.

När man ändå är inne på det där med minnen...

Kunde inte låta bli.

Lite roliga bilder och en låt vi gjorde för några år sen.

Det var inte bättre förr...



Ey Kåmpis - det är ingen fara!

Oj oj.
Dags att skynda vidare.

Ett gott skratt...

...förlänger livet sägs det.
Men jag vet inte om det är sant.
I och för sig så ser jag ju hellre att det förlänger livet än näsan till exempel. Det skulle bli så trist.
Och det finns dokumenterade fall där folk har skrattat ihjäl sig - och då stämmer ju inte det där med att ett gott skratt förlänger liv.
Men man kanske måste chansa ibland?

Ett skratt om dagen håller ordning på magen.


Se så glada de är!
Där skulle man dyka upp och killa lite på magarna.
Det ser ut att behövas.
Eller hur?

Hittade några gamla bilder från den tid då jag reste runt i folkparkerna.
För mer än 20 år sen..
När jag skriver det så känns det som om det är Tore Skogman, Ludgo-Pelle eller Jokkmoks-Jocke man pratar om.
Men det är det inte.
det är Hemliga Byrån.
Vi kallade oss så och reste runt i folkparkerna och sjöng om Sune och Sophie.
Vi visste inte själva om vi var rockstjärnor eller om vi var underhållare för barnen.
Därför försökte vi underhålla rockpubliken med barnlåtar.
Det gick väl "sådär" kan jag tycka..
:o)




På den första bilden kan man se mig sitta och svettas i ena logen och dricka vatten. Efter en spelning någonstans i landet. Minns inte var.
Den andra killen på bilden är Erik Lindstedt. Alias Lill-Erik alias Agent 2,14.

På den andra bilden syns Kalle Kod och Myskogubben (= jag)

Jag hittade min dagbok som jag skrev för varje spelning vi gjorde.
Riktigt roligt!

Utdrag från den nionde maj 1987:
"Allt verkade gå så bra när vi satt och väntade på "Skuggan" och Lasse.
Sen gick allt åt skogen.
Bussen gick sönder i Motala. En liten slangjävel saboterade hela förberedelsen. Efter några timmar lyckades vi ta oss till Gränna där vi upptäckte attd et var vatten i oljan.
Skit!
Vi pratade om att inställa, men "Skuggan", Lasse och Torleif jobbade på att försöka lösa allt.
Efter 5 timmars försening lyckades vi få tag i en lastbil att frakta grejerna i, samt två stycken taxibilar att skjutsa Byrån i.
Gränna-Älmhult - pris 2600:-
Vi åkte på rekordtid till Älmhult."

Forts följer, kanske...