Min musikkarriär

Jag älskar musik!

Så när jag var 12 år började jag spela gitarr.
Målet var att därefter börja spela el-bas.
Det gjorde jag också.
Skulle lära mig själv, tänkte jag.
Och det gjorde jag. Därför blev jag ju inte särskilt bra heller.
Min första egna låt hette "The End".
Bra början, va?

Mitt första band var med Erik.
Vi skulle heta nåt i stil med Huller om Buller - fast på engelska.
Men Helter Skelter kändes för mycket Beatles.
Och Higgledy-Piggledy kändes inte heller rätt.
Så därför blev det Hurdy Gurdy.
Som inte alls betyder huller om buller.
Men det är ett väldigt fult stränginstrument.



Erik spelade trummor och jag bas.
Det var inte mycket till band.
Det var mest huller om buller.

Sen skaffade vi två gitarrister. Lasse och Fredrik.
Då bytte vi namn till Coma band.
Vi låtsades att vi alla var hjärndöda.
Det var inte särskilt svårt att låtsas.
Och musiken lät nog ganska hjärndöd också.

Efter Coma band började jag spela med några andra i ett band som hette Killroy.
En liten stund.
Sen bildade vi ett nytt band som hette Atmosfär.
Jag spelade fortfarande bas.
Kenneth spelade trummor.
Pecka gitarr.
Och Lasse var med också och spelade gitarr.
Men han fick nu byta namn till Olle.
Det var enklare så...





Sen kom Jocke med och spelade piano.
Och så var Mats med och sjöng lite grann.
Sen kom Marie med och sjöng ännu mer.
Vi var med i Rock-SM.
Vi vann första deltävlingen.
Sen lade vi ner bandet.

Därefter började jag skriva sagor för radion med Anders istället.
Och gjorde lite musik.
Vi råkade göra en låt som hette "Hej Hej Hemskt Mycket Hej".
Och plötsligt var vi svensktoppsstjärnor.
Vi kallade oss "Hemliga Byrån".



Vi spelade in en skiva.
Och då var Olle med och spelade gitarr.
Och Erik spelade trummor igen.
Och Nicke var med och spelade gitarr också.
Och Torleif spelade flöjt.
Och en annan Jocke spelade keyboard.
Anders spelade bas och jag "sjöng".

Vi åkte på folkparksturné.
Det var 1987.

På nåt sätt kan jag tycka att det fortfarande handlade om att allt var huller om buller.

Vi spelade in några fler skivor med blandat resultat.



Sen skapade vi figuren Bert.
Och han hade ett eget band - "Heman Hunters".
Vi skrev deras låtar och spelade in dem.
Vi var fortfarande lika hemliga.
Nästan.



Jag och Anders skrev allt mer sagor och allt mindre musik.
Men vi slutade aldrig helt och hållet.
Under många år var Olle fortfarande med och spelade och skrev musik med oss.

Sen dog musiken ut allt mer som kreativt uttryck.
I alla fall på den offentliga scenen.
Men vi har hela tiden fortsatt att göra musik.
Ibland själva och ibland tillsammans med andra.

Vi skrev texter till andra artister.
Bland annat "Liten Bambi" till Uno Svenningsson



och "Älskade Ängel" med Lill-Babs




och "Tjejtjusarmästaren" till Sunemusikalen.



Och så en del egen material som fortfarande inte är utgivet.
Det ligger och väntar på bättre tider.
Undrar om de någonsin kommer?



Men det är fortfarande samma situation.
Jag älskar musik.
Även om det fortfarande är Huller om Buller.

Fina priser...

Här är hela prisutdelningen.
Jag tycker i alla fall att det är ganska kul.
Och sjukt.
Varför tycker jag extra mycket om "Årets sämsta buktalare"?
Jag är väl sjuk i huvudet.



Och nu fortsätter jag skriva.
Tjoho!!!

En slående likhet?

Anders och min text om "Bambi" kom med på Uno Svenningssons nya skiva.
Det är kul, tycker jag!
(by the way - Anders har också döttrar i den aktuella åldern - och vi skriver musiken tillsammans - men det råkade TT inte få med, av nån anledning)

En gång när jag var och hälsade på Uno på en spelning i Hudiksvall så trodde många i publiken att jag var Uno.
De frågade "När går du upp?"
- Vid halv sju på morgonen, svarade jag.
- Skoja inte. När spelar du?
- Inte så ofta nu för tiden, sa jag.
- Får jag autograf?
- Visst, sa jag och skrev mitt namn.
Barnen tyckte att det var SÅ pinsamt!

På vissa bilder kan jag också se likheterna.
I alla fall när jag har på mig mina läsglasögon.






Uno och jag var i Thailand för en massa år sen och spelade in ett TV-program som hette "Tur eller retur".
Det var på den resan som jag gjorde min klassiska idiotgrej utanför en av hissarna på hotellet.
Den som inte har hört den historien får höra den en annan gång...

En annan gång var Uno och jag i Sydafrika.
Det var innan den berömda resan med Doktor Alban som spelade för noll betalande.
Vi var förtrupp, kan man säga.
Troligen var det mitt fel att hela Sydafrikasatsningen gick åt helvete.
En kul sak var att jag på den tiden var vegetarian.
Jag åt inget kött alls.
Det första jag blev bjuden på var på köttkalas...
- Hur stor köttbit vill du ha? sa de.
Anders Eljas var med då och jag har aldrig sett en människa skratta så mycket i hela mitt liv när jag berättade att jag var vegetarian, efter att jag hade fått in min köttbit...

På den resan åt jag krokodil, orm, antilop och zebra.
Sen var jag inte vegetarian längre.

Nästa gång har vi planerat att åka till New York tillsammsn.
Undrar vilka katastrofer som kan inträffa där...