Från Nej till Ja. Steg 5.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Ja! 

Den femte fasen är accepterandet. 

Och med detta menar jag inte att man accepterar något som är dåligt i livet. 

Man accepterar att den känslan och reaktionen finns och existerar i ditt liv. 

Att acceptera sin sorg och saknad är det sista steget i sorgbearbetningen. 

En del tror då att man ska tycka att det är okej att ens barn har förolyckats i en hemsk olycka. 

Så menar jag verkligen inte! 

Men att acceptera att det har hänt - och att man känner de känslor man känner är ett viktigt steg i att även omfamna en framtid som för alltid är helt förändrad. 

Det är inte samma sak som att allt från och med nu ska vara bra igen. 

Att acceptera livets med och motgångar är ett sätt öppna sig för att man inte har kontroll över livet och vad det vill göra med oss. 

Att stå utan skyddsnät i det vi kallar ”livet”, utan att ha en aning om vad framtiden ska föra med sig. 

Livet innebär tillfälliga gäster i form av känslor. 

En del vill vi ha mer av. 

Andra vill vi förneka eller förtränga. 

Men det innebär inte att de slutar existera. 

Känslorna kommer och går genom hela livet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Både före vi kom till denna värld och de finns kvar när vi har lämnat den. 

Att acceptera ilskan, rädslan, sorgen och glädjen är att säga ja till livets mångfald. 

Kanske tror en del av oss att vi ska leva ett bra liv tills vi blir riktigt lyckliga, och då ska vi stanna upp allting och bara hålla oss kvar där. 

Tyvärr så fungerar det inte så. 

Lyckan kommer och lyckan går. 

Sorgen kommer och sorgen består. 

Alla dessa känslor är värdefulla. 

Den dag vi kan se det blir vi mer hela som människor, och vi kan låta livets storhet drabba oss varje dag!

Kanske är det för svårt att acceptera det svåra som händer i våra liv. 

Men kanske går det då att acceptera det? 

Kanske kan vi acceptera att det är omöjligt för oss att acceptera? 

Det är på det sättet vi lär oss att vara levande. 

Vi lär oss mer av vilka vi är och vilka vi kan bli en dag. 

Världens vackraste själar. 

Det är vi. 

Alla.

Från Nej till Ja. Steg 4.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Den fjärde fasen har jag valt att helt enkelt kalla ”känna känslor”. 

Det är då vi fullt ut låter oss känna alla de känslor som vi har inom oss.

När det handlar om sorgbearbetning, så är det viktigt att få gråta när man saknar någon. Många kan börja tro att man har blivit känslokall för att man inte gråter och sörjer så som ”man borde” när någon närstående dör. Men det är inte alls ovanligt att det då handlar om att man inte har gett sig själv tid att låta känslorna få komma. 

Att sörja är inte endast gråt. Att sörja är en del av att älska. 

Om man älskar så riskerar man att utsätta sig för sorg. 

Om du väljer att aldrig älska, så kommer du sannolikt att komma till en fas då du ändå sörjer detta. 

Sorg är både gråt, glädje, oro och förtvivlan. 

Sorg innefattar alla dessa fyra grundkänslor. Många tycks tro att det bara är gråten som är ett tecken på att man sörjer. Men så är det inte. 

Sorg och saknad är att förstå mer av den kärlek man har haft i sitt liv. 

Precis som kärlek har en början, men inget slut, så är det liknande med sorgen. 

Den har en början, men inte heller något slut. 

Det är en saknad som man alltid kommer leva med. 

Att tillåta sina känslor att existera kan vara en ganska omtumlande erfarenhet. Men för att komma i kontakt med alla sina känslor, så kan man börja med att studera hur de känns. 

Hur känns ilskan? 

Var i kroppen sker den? 

Är den varm och het? 

Eller iskall och kylig? 

Vad tänker du om dig själv, livet och händelsen när du bär på ilska? 

Helt enkelt - hur vet du att du är arg?

Ofta tror människor att om man släpper ut ilskan, så kommer den ta över hela livet och man blir aldrig mer glad. 

Men då har jag ett förslag. 

Nästa gång du blir riktigt arg. Håll kvar den. behåll ilskan så länge du bara kan. Men agera inte ut den. Behåll den för sig själv så länge du bara kan. Låt den inte få försvinna! Och du kommer upptäcka helt plötsligt att du inte längre är arg. Utan att du har agerat ut den, anklagat någon annan, fått någon annan att ändra på sig eller att du har gjort en förändring i ditt tankesätt. Plötsligt finns inte ilskan där längre! 

Rädslan fungerar på precis samma sätt. Försök vara rädd för all evig framtid nästa gång du känner rädsla. 

Du kommer upptäcka att rädslan bara är en tillfällig gäst i ditt liv. Precis som alla andra känslor. 

När du studerar dina rädslor så kommer du upptäcka andra fysiska symptom, än vid ilska. Rädslan känns kanske på någon annan plats i kroppen. 

Kanske är den mer kall? 

Eller är den kokande varm? 

Fryser du till is av rädslan? 

Hur är din andning? 

Själv har jag upptäckt att jag knappt kan andas när jag blir rädd. Det är som om lungorna plötsligt har krympt till en liten ärta, och jag klarar inte av att dra ett enda djupt andetag. 

Att studera sin andning vid olika känslomässiga reaktioner kan vara väldigt lärorikt. 

Om du lär dig exakt hur du andas när du blir riktigt rädd, så kan du när som helst i framtiden framkalla rädsla genom att andas på precis samma sätt. 

Nu kanske inte rädslan är det som du helst vill framkalla i olika situationer i livet. 

Men det fungerar precis på samma sätt med glädjen och optimismen. 

Om du lär dig att studera även din glädje, så kan du framkalla den känslan utan någon som helst yttre påverkan. Du behöver helt enkelt ingen yttre tripper för att känna din glädje. 

Den fjärde fasen i bearbetningen av känslor kan ta tid och den kan behöva få ett visst utrymme i ditt liv för att kunna komma vidare till den femte och sista fasen.

Från Nej till Ja. Steg 3.

Fem steg att bearbeta känslor.

Den tredje fasen kallar jag för VARFÖR? 

Det är då vi vill förhandla, för att slippa känna eller för att få mer av en känsla som vi gjort oss beroende av. 

Att ställa frågan ”varför?” är sällan särskilt kreativt. 

Det är återigen i någon annans knä hur vi känner och hur vi kan få mer eller mindre av det. 

Inom sorgbearbetning så är detta fasen då vi försöker förhandla med existensen/Gud. 

Vi lovar och svär att ”om bara vår medmänniska ska överleva denna sjukdom, så ska jag bli en bättre människa”. 

Vi förhandlar om ett mirakel. 

När man drabbas av svår sorg, så är det inte alls ovanligt att man finner sig ställa frågorna om om om igen. 

Varför hände det här? 

Varför ska just den här personen drabbas? 

Varför ska just jag drabbas? 

Varför kan inte livet vara rättvist? 

Det är inte ovanligt att man nu försöker ställa krav på existensen att vi endast ska behöva stå ut med en viss grad av elände. 

Många av oss har en tro på att livet ska vara demokratiskt. Alla ska få lagom mycket av lycka och sorg. Ingen ska ha varken mer eller mindre. 

Men det finns ingen inbyggd demokrati i livet. Livet händer och sker ständigt. 

En del drabbas av mycket sorg och elände. En del knappt något alls. 

Jag skulle vilja påstå att det är livet som händer med oss. Det är inte vi som väljer varken lycka eller elände. Det är livet som händer med oss. 

Vid ilska försöker många av oss att förhandla med den person som utsätter oss för reaktionen. Vi vill förstå den andre personens orsaker att göra oss arga, och vi vill då ändra på vår egen eller den andre personens sätt, så att vi slipper ilskan. Ibland kan vi möta människor som inte tycks ha någon ilska alls inom sig, oavsett vad den utsätts för. 

Inte sällan så handlar det då om att man har tagit reaktionen till sitt förnuftigt tänkande, och vill resonera fram en lösning på situationen och reaktionen. 

Att tänka bort en känsla är tyvärr inte särkilt framgångsrikt. Ofta har man då endast förträngt sin reaktion, och den dyker kanske upp på en helt annat plats när vi minst anar det. 

När vi ser ”varför?”-frågan dyka upp inom ramen för vår rädsla, så är det den tid då vi vill förändra det skrämmande, eller förändra våra tankar om det som skrämmer oss. Men precis som vid ilskan, så tar nu rädslan bara en annan väg, och dyker upp på någon annan plats i våra liv. 

Den optimistiska känslan vill vi förstås också förhandla om. 

Men i motsatt riktning. 

Vi vill ha mer av den, och vi vill att den som ger oss denna lycksaliga känsla ska ge oss mer och oftare av detta. 

Vi kan ibland förinta oss själva, för att få mer av glädje och lycka. 

Men det vi då glömmer bort ännu en gång är att känslan kommer från oss själva! 

Det är fortfarande vi själva som känner glädjen. 

Det är inte ovanligt att vi här försöker hitta resonemang, som gör att vi känner oss gladare och mer optimistiska. 

Men i detta förhandlade med tillvaron, så missar vi helt enkelt det vi ville ha mer av. Glädjen. 

Vi planerar glädjen, och glömmer bort att ha kul på vägen dit.

Många gånger så är den här fasen ett sätt för oss att fly från känslan i kroppen till tanken i huvudet och försöker lösa våra reaktioner där. 

Från Nej till Ja. Steg 2.

Fem steg att bearbeta känslor.

Om vi lyckas se att vi är i en förnekelse, så kan vi också komma vidare till det andra steget i känslornas bearbetning. 

Från Nej till VEM?

Vem är den fråga som vi ofta ställer oss när vi nu har sett att en viss händelse faktiskt har hänt, och vi faktiskt är i en reaktion på detta. 

När det handlar om sorg, så är det i den fasen då vi undrar vems fel det är. 

Om någon har dött, så vill vi veta vem som är skyldig. 

Även om döden har varit fullt naturlig, så vill vi åtminstone utesluta att personen inte dog på grund av någon läkares slarv, eller att personen har blivit felbehandlad på något sätt. 

Om någon närstående blivit väldigt sjuk så vill vi veta vem som har smittat, vem som är ansvarig för att denna sjukdom har drabbat vår närstående människa. 

Att söka efter vems fel det är, när något händer är mycket vanligt och inte heller underligt. Man vill helt enkelt ta reda på vem som bär ansvaret till att jag känner så som jag känner. Om det dessutom är en obekväm känsla så vill få den som har skapat denna känsla att genast sluta göra det som den gör, så att vi slipper känna det vi känner. 

Att hitta en yttre katalysator för våra egna känslor är ett sätt att också fly från det vi faktiskt känner. Om omvärlden bara slutar göra så som de gör så slipper jag känna allt det smärtsamma jag känner inom mig. 

Men handen på hjärtat - har det någonsin fungerat så?

Att drabbas av riktigt ren ilska, kan vara en omtumlande erfarenhet. Man blir så arg att ”man kokar”. Och visst är ilska en extremt ”het” känsla, och den känns ofta genom hela vårt system. Att då kunna hitta den skyldiga till vår heta, arga känsla kan vara befriande. För vi inbillar oss att det är lösningen på vår reaktion. 

Att vara arg på någon annan människa är ofta ett sätt att fly från sitt eget känsloliv. 

Hur tokigt det än kan låta. 

Vi vill slippa vara arga. Och därför måste den andra sluta med vad den gör, så att vi blir av med ilskan. 

Men när man studerar ilska lite närmare, så ser man ofta att ilska är en kraftfull energi, som vi faktiskt kan ha stor användning av, om vi använder den på ett kreativt sätt.  

För rädslan är det också enkelt att se att vi vill hantera på liknande sätt. Den som skrämmer oss ska genast sluta med det, så att vi slipper vara rädda. Vi vill avlägsna det som skrämmer oss, och vi tror då att vi har gjort världen mer säker. Men det är ju egentligen bara en illusion. Världen har inte blivit tryggare eller säkrare. Vi har bara blivit av med den yttre faktoren som har skrämt oss.

Vad gäller den optimistiska känsloreaktionen så kan man se att vi hanterar detta på ett helt motsatt vis. 

Vi söker efter vem som har gjort oss glada eller optimistiska, och vill därför ha mer av den personens närvaro. 

Vi bygger upp en förväntan om att den andre personen eller företeelsen ska ge oss mer glädje och positivitet. Och om vi skulle förlora personen eller företeelsen, så tror vi i samma stund att vi inte längre kan bli glada. 

Men om vi ska vara helt ärliga så är ju känslan helt och hållet vår egen. Det är VI som känner våra känslor. 

Andra människor är bara yttre påverkan som får oss att känna våra egna känslor och reaktioner.

 Om vi kan låta oss se detta i samband med glädje och optimism, så kan vi också få en större frihet. 

Vi kanske kan få vara glada helt utan någon som helst orsak!

Från Nej till Ja. Steg 1.

Fem steg att bearbeta känslor.

Det första steget är Nej. 
Förnekelse. Man vill inte tro på det man hör. 
Man tror inte sina öron som hör, sina ögon som ser eller den person som förmedlar det man vägrar att acceptera. 

Om man till exempel får veta att ens gamla far eller mor har dött, så svarar man med 
”Men det kan inte stämma. Jag pratade ju med henne/honom i morse.”

Att förneka fakta är den första svårigheten som måste bemötas.

När det handlar om sorg, så är det kanske enkelt att förstå att man inte vill tro på det man får höra. Att förlora ett barn i en olycka till exempel innebär en chock som gör att man hamnar ganska djupt in i en förnekelse-fas. 
En del kan hålla fast vid den här fasen under en lång tid, och någonstans ha en önskan om att barnet plötsligt en dag ska komma in genom dörren, och att allt egentligen bara var en lång och hemsk mardröm.

Att se den här fasen i flera av de andra känslomässiga reaktionerna kan vara lite knepigare. 

Att förneka sin ilska till exempel. Men vi är många som själva har sagt och har hört våra närstående envist hävda att ”jag är inte ALLS arg!”, fast det är helt uppenbart att så är fallet för alla andra runt omkring. 
Det som kan vara förrädiskt med förnekad ilska är att den plötsligt kan explodera, som en briserande bomb i ett helt annat sammanhang.

När det gäller rädsla och oro, så kan förnekelse-fasen visa sig som en ovilja att ens se att man bär på en rädsla. 
Det kan ta sig uttryck i att man minsann ska visa att man är helt orädd och därför gör den ena våghalsiga saken efter den andra. 
Det innebär ju inte att man inte alls är rädd. Det innebär bara att man inte vill se eller acceptera sin egen rädsla. 
Rädsla är inte allt för sällan kopplad till idéer om hur man är som person. Om man visar sin oro eller sin rädsla, så tror många att man ses som en svag och nervös människa av sin omvärld. 
Det är naturligtvis inte sant. 
Men om man fortsätter leva i sin förnekelse-fas, så kan man låta den idéen få bli en personlig sanning. 

En av de mer svåra sakerna med förnekelse är den optimistiska känslan. 
Kanske för att många även här bär idéer att tänka positivt eller optimistiskt är ett mål. Inte som ännu ett sätt att fly från hur det innerst inne känns. 

Men om vi låter som tro att optimism är en känsla, som inte varken är bättre eller sämre än någon av de andra grundkänslorna, så kanske vi också kan se att det optimistiska förhållningssättet kanske är en av de vanligaste flyktvägarna från sin egen känslobearbetning. 

Att förneka optimism kan till exempel vara att vi låtsas vara oroliga, fast vi innerst inne har en känsla av att allt bara kommer lösa sig. Vi behöver troligen inte ens göra nåt åt en viss situation. 
Vi tror på det mirakulösa, som ska hända utan att vi behöver ingripa alls. När vi förnekar vår inre optimist så missar vi möjligheten att genomskåda våra livsmönster på många andra plan. 

Smultronstunder

Jag kallar dem så.
De där stunderna som inträffar ibland i livet som känns berörda av Guds hand på nåt sätt.
De där situationerna som blir minnen som vi gärna återvänder till för att få en glimt av den känsla vi en gång fick.
Stunderna är för mig som smultron som vi samlar på ett minnenas strå.
Vad är det som händer i såna där stunder egentligen?
Jag har länge undrat vad det är som gör att vi i vissa stunder bara släpper allt och upptäcker oss själva fullt medvetna i nuet.
För mig har barnens födelser varit såna stunder.
I synnerhet det första barnet.
Den förundran och stumma beundran över livets fullkomlighet i den stund jag såg mitt första barn födas.
Det var en stund som jag aldrig kommer glömma.
Inte heller den tid direkt efter födseln när barnet tycktes vara fullt medveten och tittade på mig och min hustru med en helt klar och intensiv blick.
Att barnet sedan visade sig vara både utvecklingsstörd och ha ett stort hjärtfel var ingenting som påverkade de gyllene ögonblick som vi möttes av i förlossningssalen den där dagen för 19 år sen.

Ibland tycker jag att existensen eller Gud eller vad du nu föredrar att kalla det, sammanlänkar enskilda händelser och låter stunderna få mötas i en sorts synkronicitet.
Saker sammanfaller ibland på ett nästan komiskt sätt.
Jag får en tanke och ringer upp någon som i sin tur just har fått ett brev på posten som just sammanfaller med den idé som jag just hade fått – och som i sin tur leder till att en ännu mer förfinad idé föds och så vidare och så vidare.

Alla människor är ju med om såna händelser i livet – stora som små.
Jag menar, ibland när man precis ska lyfta luren och ringa till en god vän så ringer vännen upp dig istället.
Du vet vad jag menar, va?

Kanske är det bara en lustig slump?
Eller kanske är det en sorts gudomlig synkronicitet?

Hur som helst så behöver just de där stunderna inte vara så kallade ”smultronstunder”, men de kanske kan utvecklas till att bli det?

Dagligen inträffar små ögonblick som jag tror att vi alla kan träna oss på att bjuda in till strået där vi samlar de magiska stunderna.

Vad är dina smultronstunder?

Här är en liten film med mina mest älskade smultron.
Mina barn.

Låten har jag skrivit och låtit en kompis få producera upp.
Jag blir själv lika rörd varje gång jag ser bilderna och hör musiken.



Nu är det fredag.
I morgon smäller det.

Dansfeber i TV4 - klockan 20.00

Ni tittar väl, va?
En röst på oss (eller nån av de andra) är en röst för världens barn.
Ett ekonomiskt bidrag som kan ge barn det de behöver.
De är väl också värda att få uppleva smultronstunder?

Tid och erfarenhet

”Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra är vingar.” (Hodding Carter)

Ibland är det viktigt att stanna upp i tillvaron och betrakta livet som är just nu. Just här.

Det känns ofta som om jag lägger alldeles för mycket vikt vid vad som har varit.
Den tid som ligger bakom oss är ju egentligen inget annat än resan mot dagens erfarenheter.
Tiden som lämnas finns inte längre och framtiden är som ett hav av möjligheter.
Det jag vet i dag är summan av de erfarenheter jag fått genom livet.
Och när jag tänker på det så blir jag plötsligt tacksam även över de mest smärtsamma och sorgliga saker som inträffat i livet.
För de har lärt mig någonting.
Med tid blir det allt svårare att bestämma vad som var bra och vad som var dåligt.

Jag har upptäckt att jag ibland är väldigt snabb på att värdera en situation om den är bra eller dålig.
Men i sanningens namn så kan jag ju inte veta det.
Inte ännu.

När jag tänker på min son som föddes med Downs syndrom och hur jag till en början ansåg att det var en katastrof till att mest känna tacksamhet och lycka över att ha fått honom som min son.
Jag hade aldrig kunnat ana för arton år sen hur livet skulle utvecklas för mig.
Det går inte att tänka ut i förväg.
Det går inte att planera sitt liv så in i minsta detalj.
För livet händer som det vill, vare sig vi vill eller inte.
Och det vi kan göra är att följa med i vågorna och i stormarna och försöka vara bågen som med glädje böjer sig i bågskyttens hand, som Kahlil Gibral skriver så vackert om i boken ”Profeten”.
För vi ser inte målet på det oändligas stig.
Vi vet inte vart pilen ska nå.
Det står skrivet i framtidens bok.

Och som förälder både till funktionsnedsatta och normalstörda kan vi inget annat göra än att stödja och ge av vår kärlek. För framtiden är oviss.
Det tror jag är hela poängen med tid.
Att vi inte ska veta vad som väntar.
Och ändå så tycks det vara så många delar av vårt samhälle är uppbyggt.
Vi ska kontrollera framtiden så att ingenting okänt drabbar oss.
Vi vill veta ett framtida resultat för att kunna förbereda oss på det.

Därför är det inte så konstigt att de omdiskuterade KUB-proverna blivit så allmänt vedertagna.
Blivande föräldrar vill förvissa sig om någonting i den ovissa framtiden.
Jag kan förstå dem.
Jag tror att väldigt få önskar sig ett barn med funktionshinder.
För de vet inte vad som väntar. Beslut fattas med rädsla som underlag.

Och vis av mina egna erfarenheter så har man ingen aning om vilken sorts liv man väljer bort.

Frågan är svår och omfattande.
Det finns inga enkla svar på vad som är rätt och fel.
Bra eller dåligt.
Personligen så tror jag att man måste se individuellt på varje enskilt fall.
För alla människor är unika.
Vi har våra olikheter och varierande förutsättningar.
Vi har olika rädslor och mått på lycka.

Det jag kan säga för egen del är att jag inte för en enda sekund skulle vilja byta bort mitt liv med min son.
Trots många smärtsamma ögonblick.
Men de överskuggar inte på långa vägar den glädje och inre rikedom som jag har fått dela med honom.
Den skulle jag inte ha kunnat ana för arton år sen.
Men nu är den en del av dagens erfarenheter.
Och jag är evigt tacksam för det.

Hur man blir gravid

Vaknade alldeles för tidigt av ont i halsen.
Somnade för sent av samma anledning.
Fyra timmars sömn känns lite för lite.
Jag börjar tro att jag behöver nån sorts medicin snart.
För halsen eller sömnen.
Eller kanske nåt som tar bort båda delarna.
Hur nu det skulle gå till.
En såg, kanske?

I går kväll när jag skulle söva sonen sa han att han visste nu hur man blir gravid.
"skit, tänkte jag. Inte det pratet just nu klockan halv elva på kvällen"
- Om man äter för mycket choklad blir man gravid.
- ?
Jag tittade en lång stund på honom för att se om han ens var i närheten av att mena allvar. Det var svårt att utläsa.
- Var har du hört det? sa jag.
- På Rena Rama Rolf.
Min son får lära sig nya saker av Rena Rama Rolf.
Det hade man aldrig kunnat tro.
Jag sa att han mycket väl visste att det inte var så det gick till när man blev gravid.
Då skrattade han bara. Han ville kolla om jag var med i matchen.
Sen låg vi en stund och funderade på hur pass mycket gravida vi hade blivit under julen.
Jag var lite mer gravid än sonen.
- Jag ska nog sluta att äta choklad i så fall, sa jag.
- Jag har redan slutat, sa han.

Det sägs att galenskap är ärftligt. Föräldrar får det från sina barn...
Och det tror jag gäller mycket.
Även klokheter och humor.

Jag kom att tänka på vad Tage Danielsson sa en gång:
"En sak som jag uppskattar med barn är att de inte går omkring och visar upp fotografier på sina föräldrar."


- Åh herregud! Jag har blivit klonad!!!

Sluta aldrig leka!

Så här i juletid funderar jag lite på det där med lekar.

Ibland brukar jag roa mig med att be ett barn att leka vuxen.
Det är både lärorikt och ibland smärtsamt att se hur barn uppfattar oss vuxna.
Genast rynkar de pannan i djupa veck och berättar att de inte har tid eller att de har så mycket att göra och att de faktiskt måste jobba lite nu.
De går iväg till ett jobb någonstans.
Vad de jobbar med är mindre viktigt.
Det tydliga är att de ger sig iväg och att de efter en stund kommer tillbaka hem igen.
Leken blir en spegling av hur de ser på vuxenvärlden.
Och samtidigt så känns det lite sorgligt att det är på det viset.

Vad är det för bild av framtiden som vi visar barnen?
Vad är det för vision som vi presenterar för dem?
Visar vi någon glädje över livet som vuxen? Finns det ingen lekfullhet kvar när man blir stor?
Är det så vi vill att de ska tänka och känna inför sin egen framtid?

Som vanligt så har vi ett val.
Vi behöver inte få våra barn att förvänta sig ett allvarligt och stressigt liv när de själva växer upp.
Vi kan välja att visa upp en framtid full av möjligheter, lust och lekfullhet.

Det ansvar som faller tillbaks på oss vuxna blir att leva enligt vår egen längtan.
När vi skapar det liv vi vill leva så kan vi känna oss tillfredställda med både motgångar och framgångar.
Det blir ett flöde av händelser som ibland går emot oss och ibland går med oss.
Om vi lever enligt vår egen längtan så visar vi våra barn hur innehållsrikt deras egen framtid kan bli.
Den blir full av kittlande möjligheter.

Men en del föräldrar omvandlar sin egen längtan till en spirande förhoppning på sina barn istället.
Det de själva inte vågade göra hoppas de istället att barnen ska ha modet att göra. Och många barn försöker.
För de vill till varje pris göra sina föräldrar lyckliga.
Det är en instinkt som de är födda med.
De är skapade för att manifestera föräldrarnas lycka.
Jag är övertygad om att de nyfödda barnen känner den förväntan som ligger på dem. Barnen kämpar hela livet för att klara av den press som lagts på dem.
Och vi är alla barn i grund och botten.
Vi är barn till våra föräldrar som i sin tur är barn till sina föräldrar och så vidare.
Förväntningarna och pressen lever vidare från generation till generation.

Samtidigt så finns det ett val som vi kan göra nu på en gång som bryter mönstret.

Vi kan visa barnen på livets möjligheter istället för att ålägga dem med stressande förväntningar om deras framtid.

Vi har möjlighet att leva, älska och skratta när vi själva vill.
Vi kan slå oss ner på golvet och leka med barnen, trots att det till en början kan kännas ovant och stelt.
Kanske var det länge sedan sist?
Men att leka är som att cykla.
När man väl har lärt sig så glömmer man aldrig bort det.
Kanske känns det lite ringrostigt, men det går snart över och dessutom så finns det goda guider i barnen som mer än gärna visar hur man leker.

Jag tror att hela livet kan bli en lek om vi bara tillåter det.
Låt frukost, arbetsdag, middag, kvällsrutin och sänggående få bli en lek, om än så bara för en dag för att återupptäcka glädjen igen.
Det blir dagens utmaning!

Kanske kan vi en dag se hur barnens ögon glöder av lust när de tänker på att de att själva en dag få bli stora och lekfulla.
Vore inte det ganska kul?

Lycka till med leken i dag!

;o)