Så här i juletid funderar jag lite på det där med lekar.
Ibland brukar jag roa mig med att be ett barn att leka vuxen.
Det är både lärorikt och ibland smärtsamt att se hur barn uppfattar oss vuxna.
Genast rynkar de pannan i djupa veck och berättar att de inte har tid eller att de har så mycket att göra och att de faktiskt måste jobba lite nu.
De går iväg till ett jobb någonstans.
Vad de jobbar med är mindre viktigt.
Det tydliga är att de ger sig iväg och att de efter en stund kommer tillbaka hem igen.
Leken blir en spegling av hur de ser på vuxenvärlden.
Och samtidigt så känns det lite sorgligt att det är på det viset.
Vad är det för bild av framtiden som vi visar barnen?
Vad är det för vision som vi presenterar för dem?
Visar vi någon glädje över livet som vuxen? Finns det ingen lekfullhet kvar när man blir stor?
Är det så vi vill att de ska tänka och känna inför sin egen framtid?
Som vanligt så har vi ett val.
Vi behöver inte få våra barn att förvänta sig ett allvarligt och stressigt liv när de själva växer upp.
Vi kan välja att visa upp en framtid full av möjligheter, lust och lekfullhet.
Det ansvar som faller tillbaks på oss vuxna blir att leva enligt vår egen längtan.
När vi skapar det liv vi vill leva så kan vi känna oss tillfredställda med både motgångar och framgångar.
Det blir ett flöde av händelser som ibland går emot oss och ibland går med oss.
Om vi lever enligt vår egen längtan så visar vi våra barn hur innehållsrikt deras egen framtid kan bli.
Den blir full av kittlande möjligheter.
Men en del föräldrar omvandlar sin egen längtan till en spirande förhoppning på sina barn istället.
Det de själva inte vågade göra hoppas de istället att barnen ska ha modet att göra. Och många barn försöker.
För de vill till varje pris göra sina föräldrar lyckliga.
Det är en instinkt som de är födda med.
De är skapade för att manifestera föräldrarnas lycka.
Jag är övertygad om att de nyfödda barnen känner den förväntan som ligger på dem. Barnen kämpar hela livet för att klara av den press som lagts på dem.
Och vi är alla barn i grund och botten.
Vi är barn till våra föräldrar som i sin tur är barn till sina föräldrar och så vidare.
Förväntningarna och pressen lever vidare från generation till generation.
Samtidigt så finns det ett val som vi kan göra nu på en gång som bryter mönstret.
Vi kan visa barnen på livets möjligheter istället för att ålägga dem med stressande förväntningar om deras framtid.
Vi har möjlighet att leva, älska och skratta när vi själva vill.
Vi kan slå oss ner på golvet och leka med barnen, trots att det till en början kan kännas ovant och stelt.
Kanske var det länge sedan sist?
Men att leka är som att cykla.
När man väl har lärt sig så glömmer man aldrig bort det.
Kanske känns det lite ringrostigt, men det går snart över och dessutom så finns det goda guider i barnen som mer än gärna visar hur man leker.
Jag tror att hela livet kan bli en lek om vi bara tillåter det.
Låt frukost, arbetsdag, middag, kvällsrutin och sänggående få bli en lek, om än så bara för en dag för att återupptäcka glädjen igen.
Det blir dagens utmaning!
Kanske kan vi en dag se hur barnens ögon glöder av lust när de tänker på att de att själva en dag få bli stora och lekfulla.
Vore inte det ganska kul?
Lycka till med leken i dag!
;o)
