Från Nej till Ja. Steg 5.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Ja! 

Den femte fasen är accepterandet. 

Och med detta menar jag inte att man accepterar något som är dåligt i livet. 

Man accepterar att den känslan och reaktionen finns och existerar i ditt liv. 

Att acceptera sin sorg och saknad är det sista steget i sorgbearbetningen. 

En del tror då att man ska tycka att det är okej att ens barn har förolyckats i en hemsk olycka. 

Så menar jag verkligen inte! 

Men att acceptera att det har hänt - och att man känner de känslor man känner är ett viktigt steg i att även omfamna en framtid som för alltid är helt förändrad. 

Det är inte samma sak som att allt från och med nu ska vara bra igen. 

Att acceptera livets med och motgångar är ett sätt öppna sig för att man inte har kontroll över livet och vad det vill göra med oss. 

Att stå utan skyddsnät i det vi kallar ”livet”, utan att ha en aning om vad framtiden ska föra med sig. 

Livet innebär tillfälliga gäster i form av känslor. 

En del vill vi ha mer av. 

Andra vill vi förneka eller förtränga. 

Men det innebär inte att de slutar existera. 

Känslorna kommer och går genom hela livet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Både före vi kom till denna värld och de finns kvar när vi har lämnat den. 

Att acceptera ilskan, rädslan, sorgen och glädjen är att säga ja till livets mångfald. 

Kanske tror en del av oss att vi ska leva ett bra liv tills vi blir riktigt lyckliga, och då ska vi stanna upp allting och bara hålla oss kvar där. 

Tyvärr så fungerar det inte så. 

Lyckan kommer och lyckan går. 

Sorgen kommer och sorgen består. 

Alla dessa känslor är värdefulla. 

Den dag vi kan se det blir vi mer hela som människor, och vi kan låta livets storhet drabba oss varje dag!

Kanske är det för svårt att acceptera det svåra som händer i våra liv. 

Men kanske går det då att acceptera det? 

Kanske kan vi acceptera att det är omöjligt för oss att acceptera? 

Det är på det sättet vi lär oss att vara levande. 

Vi lär oss mer av vilka vi är och vilka vi kan bli en dag. 

Världens vackraste själar. 

Det är vi. 

Alla.

Från Nej till Ja. Steg 4.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Den fjärde fasen har jag valt att helt enkelt kalla ”känna känslor”. 

Det är då vi fullt ut låter oss känna alla de känslor som vi har inom oss.

När det handlar om sorgbearbetning, så är det viktigt att få gråta när man saknar någon. Många kan börja tro att man har blivit känslokall för att man inte gråter och sörjer så som ”man borde” när någon närstående dör. Men det är inte alls ovanligt att det då handlar om att man inte har gett sig själv tid att låta känslorna få komma. 

Att sörja är inte endast gråt. Att sörja är en del av att älska. 

Om man älskar så riskerar man att utsätta sig för sorg. 

Om du väljer att aldrig älska, så kommer du sannolikt att komma till en fas då du ändå sörjer detta. 

Sorg är både gråt, glädje, oro och förtvivlan. 

Sorg innefattar alla dessa fyra grundkänslor. Många tycks tro att det bara är gråten som är ett tecken på att man sörjer. Men så är det inte. 

Sorg och saknad är att förstå mer av den kärlek man har haft i sitt liv. 

Precis som kärlek har en början, men inget slut, så är det liknande med sorgen. 

Den har en början, men inte heller något slut. 

Det är en saknad som man alltid kommer leva med. 

Att tillåta sina känslor att existera kan vara en ganska omtumlande erfarenhet. Men för att komma i kontakt med alla sina känslor, så kan man börja med att studera hur de känns. 

Hur känns ilskan? 

Var i kroppen sker den? 

Är den varm och het? 

Eller iskall och kylig? 

Vad tänker du om dig själv, livet och händelsen när du bär på ilska? 

Helt enkelt - hur vet du att du är arg?

Ofta tror människor att om man släpper ut ilskan, så kommer den ta över hela livet och man blir aldrig mer glad. 

Men då har jag ett förslag. 

Nästa gång du blir riktigt arg. Håll kvar den. behåll ilskan så länge du bara kan. Men agera inte ut den. Behåll den för sig själv så länge du bara kan. Låt den inte få försvinna! Och du kommer upptäcka helt plötsligt att du inte längre är arg. Utan att du har agerat ut den, anklagat någon annan, fått någon annan att ändra på sig eller att du har gjort en förändring i ditt tankesätt. Plötsligt finns inte ilskan där längre! 

Rädslan fungerar på precis samma sätt. Försök vara rädd för all evig framtid nästa gång du känner rädsla. 

Du kommer upptäcka att rädslan bara är en tillfällig gäst i ditt liv. Precis som alla andra känslor. 

När du studerar dina rädslor så kommer du upptäcka andra fysiska symptom, än vid ilska. Rädslan känns kanske på någon annan plats i kroppen. 

Kanske är den mer kall? 

Eller är den kokande varm? 

Fryser du till is av rädslan? 

Hur är din andning? 

Själv har jag upptäckt att jag knappt kan andas när jag blir rädd. Det är som om lungorna plötsligt har krympt till en liten ärta, och jag klarar inte av att dra ett enda djupt andetag. 

Att studera sin andning vid olika känslomässiga reaktioner kan vara väldigt lärorikt. 

Om du lär dig exakt hur du andas när du blir riktigt rädd, så kan du när som helst i framtiden framkalla rädsla genom att andas på precis samma sätt. 

Nu kanske inte rädslan är det som du helst vill framkalla i olika situationer i livet. 

Men det fungerar precis på samma sätt med glädjen och optimismen. 

Om du lär dig att studera även din glädje, så kan du framkalla den känslan utan någon som helst yttre påverkan. Du behöver helt enkelt ingen yttre tripper för att känna din glädje. 

Den fjärde fasen i bearbetningen av känslor kan ta tid och den kan behöva få ett visst utrymme i ditt liv för att kunna komma vidare till den femte och sista fasen.

Från Nej till Ja. Steg 3.

Fem steg att bearbeta känslor.

Den tredje fasen kallar jag för VARFÖR? 

Det är då vi vill förhandla, för att slippa känna eller för att få mer av en känsla som vi gjort oss beroende av. 

Att ställa frågan ”varför?” är sällan särskilt kreativt. 

Det är återigen i någon annans knä hur vi känner och hur vi kan få mer eller mindre av det. 

Inom sorgbearbetning så är detta fasen då vi försöker förhandla med existensen/Gud. 

Vi lovar och svär att ”om bara vår medmänniska ska överleva denna sjukdom, så ska jag bli en bättre människa”. 

Vi förhandlar om ett mirakel. 

När man drabbas av svår sorg, så är det inte alls ovanligt att man finner sig ställa frågorna om om om igen. 

Varför hände det här? 

Varför ska just den här personen drabbas? 

Varför ska just jag drabbas? 

Varför kan inte livet vara rättvist? 

Det är inte ovanligt att man nu försöker ställa krav på existensen att vi endast ska behöva stå ut med en viss grad av elände. 

Många av oss har en tro på att livet ska vara demokratiskt. Alla ska få lagom mycket av lycka och sorg. Ingen ska ha varken mer eller mindre. 

Men det finns ingen inbyggd demokrati i livet. Livet händer och sker ständigt. 

En del drabbas av mycket sorg och elände. En del knappt något alls. 

Jag skulle vilja påstå att det är livet som händer med oss. Det är inte vi som väljer varken lycka eller elände. Det är livet som händer med oss. 

Vid ilska försöker många av oss att förhandla med den person som utsätter oss för reaktionen. Vi vill förstå den andre personens orsaker att göra oss arga, och vi vill då ändra på vår egen eller den andre personens sätt, så att vi slipper ilskan. Ibland kan vi möta människor som inte tycks ha någon ilska alls inom sig, oavsett vad den utsätts för. 

Inte sällan så handlar det då om att man har tagit reaktionen till sitt förnuftigt tänkande, och vill resonera fram en lösning på situationen och reaktionen. 

Att tänka bort en känsla är tyvärr inte särkilt framgångsrikt. Ofta har man då endast förträngt sin reaktion, och den dyker kanske upp på en helt annat plats när vi minst anar det. 

När vi ser ”varför?”-frågan dyka upp inom ramen för vår rädsla, så är det den tid då vi vill förändra det skrämmande, eller förändra våra tankar om det som skrämmer oss. Men precis som vid ilskan, så tar nu rädslan bara en annan väg, och dyker upp på någon annan plats i våra liv. 

Den optimistiska känslan vill vi förstås också förhandla om. 

Men i motsatt riktning. 

Vi vill ha mer av den, och vi vill att den som ger oss denna lycksaliga känsla ska ge oss mer och oftare av detta. 

Vi kan ibland förinta oss själva, för att få mer av glädje och lycka. 

Men det vi då glömmer bort ännu en gång är att känslan kommer från oss själva! 

Det är fortfarande vi själva som känner glädjen. 

Det är inte ovanligt att vi här försöker hitta resonemang, som gör att vi känner oss gladare och mer optimistiska. 

Men i detta förhandlade med tillvaron, så missar vi helt enkelt det vi ville ha mer av. Glädjen. 

Vi planerar glädjen, och glömmer bort att ha kul på vägen dit.

Många gånger så är den här fasen ett sätt för oss att fly från känslan i kroppen till tanken i huvudet och försöker lösa våra reaktioner där.