Ja!
Den femte fasen är accepterandet.
Och med detta menar jag inte att man accepterar något som är dåligt i livet.
Man accepterar att den känslan och reaktionen finns och existerar i ditt liv.
Att acceptera sin sorg och saknad är det sista steget i sorgbearbetningen.
En del tror då att man ska tycka att det är okej att ens barn har förolyckats i en hemsk olycka.
Så menar jag verkligen inte!
Men att acceptera att det har hänt - och att man känner de känslor man känner är ett viktigt steg i att även omfamna en framtid som för alltid är helt förändrad.
Det är inte samma sak som att allt från och med nu ska vara bra igen.
Att acceptera livets med och motgångar är ett sätt öppna sig för att man inte har kontroll över livet och vad det vill göra med oss.
Att stå utan skyddsnät i det vi kallar ”livet”, utan att ha en aning om vad framtiden ska föra med sig.
Livet innebär tillfälliga gäster i form av känslor.
En del vill vi ha mer av.
Andra vill vi förneka eller förtränga.
Men det innebär inte att de slutar existera.
Känslorna kommer och går genom hela livet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Både före vi kom till denna värld och de finns kvar när vi har lämnat den.
Att acceptera ilskan, rädslan, sorgen och glädjen är att säga ja till livets mångfald.
Kanske tror en del av oss att vi ska leva ett bra liv tills vi blir riktigt lyckliga, och då ska vi stanna upp allting och bara hålla oss kvar där.
Tyvärr så fungerar det inte så.
Lyckan kommer och lyckan går.
Sorgen kommer och sorgen består.
Alla dessa känslor är värdefulla.
Den dag vi kan se det blir vi mer hela som människor, och vi kan låta livets storhet drabba oss varje dag!
Kanske är det för svårt att acceptera det svåra som händer i våra liv.
Men kanske går det då att acceptera det?
Kanske kan vi acceptera att det är omöjligt för oss att acceptera?
Det är på det sättet vi lär oss att vara levande.
Vi lär oss mer av vilka vi är och vilka vi kan bli en dag.
Världens vackraste själar.
Det är vi.
Alla.
