I dag fick sonen ta sin andra spruta mot Svininfluensan.
Själv så behöver jag inte ta mer än en.
Men eftersom han är i en ytterst farlig riskgrupp så tyckte läkarna att han behövde påfyllning av skyddet.
En svininfluensa i hans kropp skulle sannolikt vara livshotande.
Här om dagen satt jag och pratade med en av döttrarna, då sonen kom förbi och tittade strängt på mig.
- Tänk på din mun, pappa, sa han.
- Va? Sa jag.
- Du måste tänka på din mun. På vilka ord som kommer ut.
- Ja? Gör jag inte det?
- Jag vet inte. Men man måste alltid ta ansvar för alla sin ord.
Sen gick han.
"Ansvar för alla sina ord"?
Jag menar..
Skulle inte han vara utvecklingsstörd och ha svårt att förstå saker och ting?
Vad hände med det?
:o)
Jag tänkte på det där hur lite många av oss föräldrar tror om sina barn.
Vad de kan klara av.
Varför är det så svårt för oss vuxna att låta våra barn få växa i sin egen takt?
Vi tycks ofta tro att vi vet mer om vad de vill med sina liv än de själva.
Men om jag vänder på tanken och om jag frågar dig som läser detta, om dina föräldrar visste mer om dina behov när du växte upp än du själv.
Var det så?
Kände du att dina föräldrar förstod vad du skulle utvecklas av och på vilket sätt du bäst skulle växa som människa?
När jag ser på min egen föräldraroll så får jag ständigt påminna mig själv om att undvika mina automatiska nej.
Vi säger så ofta nej till våra barns längtan.
99 gånger av hundra så säger vi nej till barnen.
Men varför gör vi det?
Det är ju inte på grund av att vi vill förvägra barnen att växa upp.
Det är inte för att vi vill hindra deras utveckling.
Nej, det är ju för att vi älskar dem så mycket.
Ibland kanske vi kväver dem med vår kärlek?
För våra maskiner till hjärnor bygger snabbt upp ett tänkbart scenario som kan inträffa.
Om barnet klättrar i träd så kommer det kanske ramla ner.
Och risken finns alltid att det då bryter benen.
Kanske båda två till och med!
Det sannolika blir då att barnet får ligga inne på sjukhus en längre period.
Kanske i flera månader om benbrottet är allvarligt.
Och det kan ju faktiskt bli ganska allvarligt såna där saker.
Jag minns när jag växte upp att det hände lite då och då...
Om barnet ligger så där länge på sjukhus så kan det vara svårt att hänga med i skolarbetet.
Ja, skolan blir ju lätt eftersatt i såna situationer.
Det är inte helt orimligt att barnet därför får gå om ett år i skolan.
Det vore synd, för alla kompisar försvinner upp i en annan klass.
Hos de yngre känner ditt barn inte någon.
Kanske kan barnet hamna lite utanför.
Kanske blir det mobbat.
Elaka barn kan få för sig att barnet har fått gå om en klass på grund av ditt barn är dum i huvudet.
Mobbningen förvärras och ditt barn kommer inte att vilja gå ut längre.
Det sitter mest hemma vid datorn eller TV:n och bli passivt.
Barnet kan mycket väl börja tröstäta chips och coca-cola, för att slippa känna ensamhetens smärta.
Och snart har barnet svår fetma och blir ännu mer isolerat.
När barnet växer upp så byts chips och cola ut mot sprit.
Ditt barn börjar dricka för att glömma sin tragiska barndom.
För att slippa möta alla demoner från skoltiden.
Alla mobbare som ansåg att ditt barn var dum i huvudet.
Vänner och släkt vänder sig bort från ditt barn som nu missbrukar både alkohol och narkotika för att glömma allt elände i uppväxten.
Ensam och utan vänner drar ditt barn runt på stan och gör inbrott för att finansiera sitt allt mer tunga beroende.
Det har inte längre någonstans att bo och under en kall vinternatt ligger ditt barn på en parkbänk och fryser ihjäl.
Allt detta ser du kan hända om du låter ditt barn få klättra i träd.
Vill du verkligen ha det på ditt samvete?
Vill du låta barnet dö bara för att du inte vågade säga nej till en klättring i ett träd?
För dig är det en självklarhet som förälder att därför säga NEJ när barnet vill klättra upp i trädet.
Du säger nej för barnets egen skull.
För du vet ju vad som kan hända...
Det är inget fel på varken barnets längtan att klättra i träd eller din vilja att skydda ditt barn.
Det viktiga tror jag snarare är att se när de där automatiska nejsvaren dyker upp - och varför.
För kanske är det så att vi som föräldrar kan ta ansvaret att backa undan när barnen vill lära sig växa med hjälp av både misstag och framgång.
Den människa som står stadigt med bägge fötterna på jorden står också helt stilla.
Tänk på det!
Vi ses i trädet.
Och så en liten film som handlar om just det jag skrev om!
Ha en fin torsdag alla människor!
11 kommentarer:
Tack för de viktiga orden som "kom ur din mun"!
Och för videon, den satt bra nu när jag alldeles strax ska ila till s-vaccinering..riskgruppare som jag är. Fast något lätt beslut har det inte varit.
Jag är bra på att klättra högt i träd -Humlina-
Kloka ord, som vanligt.
Jag vill att mina barn ska LEVA här och nu. I morgon vet man inte säkert att man har. Jag låter mina barn klättra i träd, om än med hjärtat bankande något snabbare än vanligt. Det finns ju så mycket annat som också kan hända och som man inte kan skydda sig ifrån.
Vad gäller din sons kloka ord och ditt resonemang kring det, så tänker jag (som också är förälder till ett "handikappat barn") att det oftare är jag eller vi vuxna som handikappar honom än hans handikapp i sig själv. Det kan vara bra att tänka på det ibland. Allt gott och lite till önskar Ulrika
Hej Sören!
Blev jätteförvånad när jag såg att du skrivit på min blogg, men GLAD!!! Jag läser just nu Specialpedagogik på högskolan och valde ju som sagt er bok när jag skulle läsa en biografi om utvecklingsstörning. WOW säger jag bara, vilken resa ni har gjort och underbar kille ni verkar ha. Tyckte boken var väldigt talande för mig som inte varit i så mycket kontakt med barn och ungdomar med Down syndrom. Har arbetat som lärare för barn med psykosociala funktionshinder i nästan 5 år, men där finns ju inte just Downs med.
Tänkte just när jag läst ut boken, undrar hur de har det nu?! Men jag visste inte då att du också hade en blogg, hoppas att det är okej att jag tassar in här ibland och ser hur ni har det :)
På måndag har jag redovisning på boken och den kommer att rekommenderas varmt till de som inte läst den! Nu ser ju allas liv olika ut även om man har barn med samma funktionshinder,för att varje barn, med eller utan funktinshinder är först och främst en individ och i ert fall så är det Ludvig. Det går ju på så sätt aldrig att generalisera, men jag tackar ändå för inblicken i just ert liv och jag tycker absolut att ni gjorde rätt i att skriva den för den används åtminstone i mitt fall, för att skaffa mig mer och större kunskap om barn med Downs syndrom.
Själv har jag aldrig personligen varit i Mongoliet, men 5 gånger i Norge (och min minsting heter faktiskt också Ludvig) och vi har dessutom en flicka som är familjehemsplacerad hos oss, så vi har 6 st små och halvstora norskar här hemma :)
Må så gott och hälsa hela familjen och speciellt Ludvig och tacka för att jag fick ta del av er resa!
Varma hälsningar Cilla
Jo, glömde svara på din fundering; det tog TIIIIIID!!! Och mannen jobbade natt, så jag kunde inte förhandla bort det heller :)
Gillade ditt resonemang om trädklättring, själv är jag som sagt superhönsig *tänkvärt*
/ Cilla
Jag är nog inte en sån som målar fan på väggen, även om jag naturligtvis kan oroa mig väldigt mycket för barnen emellanåt.
Jag tycker att båda mina söner har blivit förvånansvärt kloka människor, som är bra på att ta ansvar för sig själva.
Vad klok och vis du är Sören. :) Tack för kommentaren och att du ville föja min lilla blogg.:) Jag passade på att bli en av dina bloggisar...hoppas att det är ok!
Ha det bäst!
OJ, vilken tanke, det bir jobbigt om man ska tänka så om allt man funderar på att säga nej till, men men, hjärnan får ju lite arbete :-)), två flugor i en smäll, en absolutist och en 90-årig gumma med huvudet på skaft, hihi...
Hej Sören! Din blogg är dagens fynd för mig, en pärla i dammsugarpåsen ;-) Nu har jag länkat till den från min blogg och även skrivit ett litet inlägg. Hoppas några av mina läsare hittar till dig. Jag kommer i alla fall att kika in varje dag. Kram! Katinka på www.farmorsbloggen.se
OM vi ska leva upp till myten om den goda modern, de perfekta föräldrarna då blir det helt nödvändigt att våra barn uppför sig som barn till "den goda moder, till de perfekta föräldrarna" och då måste barnen så klart bevisa föräldrarnas kompetens genom att göra och vara som föräldrarna och andra vuxna anser att de borde göra/ vara..
Men om våra barn är ”söner och döttrar av livets längtan efter sig själv” –Gibran -
Då kanske vi lättare ser att barnen har en egen kraft och förmåga. och att de inte föds tomma och att det därför är föräldrarnas sak att fylla detta tomrum med vad de tycker att de ska fyllas med.
I varje människa bor oändliga möjligheter, fast det missar vi om vi bara ser till ytan.
Varje individ oavsett kön, utseende, handikapp ( handikappet kan dölja en vacker själ)
bär på en längtan att bli sedda , hörda, vidrörda…precis som de vi är, mänskliga varelser i ständigt växande. Vi kan inte begära att en ros ska blomma innan den är redo, innan den växt klart, bara för att vi vill..
Minns ett TV. program för många år sedan som handlade om unga killar och tjejer som var utan både ben och armar. En ung flicka sa att hon aldrig upplevt sig som handikappad, tvärtom, det var hennes kropp och den var hon glad över. Tills hon som 14 åring skulle ut i den ”stora världen” då gjorde andra hennes handikapp till just ett handikapp och försökte begränsa hennes liv på olika sätt. De såg bara handikappet, de såg inte henne förmågor, hennes mänsklighet.
” Våra ögon rör sig hela tiden. De rör sig över ett helt stort fält av energi – så hur kommer det sig att de fokuserar och börjar släppa in ett område men inte ett annat. Det är ganska enkelt :
vi ser det vi vill tro på. Och vi vänder oss bort från saker som är alltför obekanta eller obehagliga.” –Candace Pert, Ph.D -
Humlina
Det är en klok son du har. Fast det var ju egentligen ingen nyhet. :-)
Tror att du har så rätt så rätt, nejet behöver följas av frågan varför och för vems skull.
Sen träffar man ju då och då på de där barnen som inte gör annat än att trilla ner från träd stup i kvarten. Då kanske JA behöver få samma följdfrågor?
Din blogg är så rackarns bra, Sören.
Ha en fin fredagskväll!
Ja tänkvärda ord från dig - som vanligt!
Svaret "NEJ" till barnens frågor kommer, om jag ska tala för mig, ofta automatiskt! Många gånger lyssnar man inte ens aktivt på frågan, utan svarar nej med en gång! Sen kommer man på sig själv och ändrar nejet till ett ja - vilket i sig är inkonsekvent och säkert förvirrande för ungstackarn!
Risken med automatiska nej är ju att barnet slutar fråga och gör saken "utan lov"!
Jag, som är uppvuxen på 70-talet med rökande föräldrar i bilen, inget bilbälte och passiv deltagare i vuxenfester, får ibland relatera till min egen barndom. Då kan jag bara konstatera att det blev folk av mig också - trots att mina föräldrar inte curlade eller överbeskyddade mig ett skvatt!
Huvudsaken är trots allt att man visar kärlek till sina barn - det är det enda som betyder något, att man finns där som en trygghet i bakgrunden när/om det skulle behövas!
Man kan ju inte skydda sina barn mot livet...men kanske mot att ramla ner från ett högt träd!
Skicka en kommentar