Bokmässan 2010

Oj.

Det var en intensiv mässa. Ännu en gång.
För 26:e året i rad så var jag och Anders på mässan och presenterade årets böcker, signerade och träffade läsare i alla åldrar.
Alltid lika kul!



En ska bort. Vem?
Ledtråd: Han är stark.



Bulle, Anders, Sören, Julle.
I den ordningen.
Om nån skulle råka ta fel.
Likheter behöver inte diskuteras ytterligare.



Bröderna Krull tillsammans med illustratören Mattias - som har hittat på hur de ska se ut.

Fler bilder kommer senare.

I lördags så var jag med i p1 - Vid dagens slut - och pratade lämpligt nog om ord.
Lyssna här!

Efter en sån här intensiv mässa så är det nästan som att man får lite träningsvärk i känslokroppen.
Det är så mycket intryck. Så många möten.
Och tröttheten kommer seglande som ett moln och lägger sig som en filt över tillvaron.
I en dag i alla fall.

Dags att vila sig i form, med andra ord.

Inte så seriöst.

En riktigt vuxen människa kan inte vara allt för seriös.
För det finns egentligen ingenting att vara seriös inför!

I grund och botten så är kanske hela livet bara som en glädjefylld lek.
Och med hjälp av den egna medvetenheten så kan detta bli fullständigt klart för oss - att livet är en lekfull dans av energi.

Det är samma sorts energi som finns i träden, himlen, blommorna, havet och alla djuren.
Det är precis samma energi som bara dansar runt i olika former.
Kanske är det Guds lek som vi alla är en del av?

Och vi kan välja i varje vaken stund att dansa med eller ställa oss utanför och vägra släppa in den dansande energin i våra liv.
Det är valfritt!

Men även om vi väljer att inte låta livet få flöda genom oss i en glädjerik dans så innebär det ju inte att livet inte dansar för det.
Livets dans pågår oavsett om vi väljer att se den och följa med i leken eller om vi väljer att avstå från glädjen och rikedomen i att vara människa.

Jag påstår inte att livet endast är en dans på rosor!
Att vara människa innebär både smärtsamma, irriterande, oroande och glädjefulla stunder.
Den viktiga poängen som jag försöker påvisa är att vi kan förhålla oss till allt det som händer oss på ett mer lekfullt sätt.

Livet ÄR!

Ta det inte alltför seriöst!

Det blir inte mer viktigt för att man väljer att se tillvaron som allvarlig.
Lek livet.

Jag menar: varför inte?


Hittade en gammal goding på You-Tube.
Tycker att den passar fint nu så här när sommaren börjar säga hej då.



Texten är sjuk.
Och rolig.
Och inte särskilt seriös.

I dag är det val.
Det var minst fyra år sen sist!
Och om fyra år är det dags igen.

Jag har röstat. Är nöjd med det.

I morgon börjar en av årets roligaste veckor.
det är bokmässan i Göteborg.
Åker dit på onsdag och blir kvar till söndag.
Det är lika kul varje år!

Jag och Anders har varit där i alla år sen mässan började för 26 år sen.
I år kommer vi presentera de böcker som kommit ut i år.
Och det är:
* Bert och datadejten
* Galna Gatan - Får Mann vara med?
* Skämtaren Sune
* Håkan Bråkan och sagodagen
* Bröderna Krull

Och om några månader kommer en Sunebok till.

Det som är annorlunda i år är att Anders kommer ha med sin egen roman till mässan.
Kul!

För egen del så kommer ännu ett av mina program för radions "Vid dagens slut" att sändas på lördag kväll.
Det sänds på p1 klockan 21.45.
Lyssna!

Och som vanligt går det att lyssna på programmet på podradion om man råkar missa det!

Mandala

Mandala.
Så heter en otroligt mysig restaurang i Rhodos gamla stad.
I somras valde vi att gå dit ett par gånger för att inspireras av stämningen och den goda maten.
Väl värt ett besök om ni är där någon gång!

På väggarna inne vid toan satt det uppsatta små enkla lappar med kloka ord på.
Sånt gillar jag.
Bara för att det är lite knäppt.

Här är en lapp:




Orden fick mig att fundera på vad rädsla kan ställa till med i våra liv.
Rädslan för att leva. För den innebär samtidigt rädslan för att dö.
Om man lever så dör man.
Alltså är det enklare att låta bli.
Det innebär en mindre risk. Tror man.

Och att älska är att leva.
Det är att välja att kasta sig ut i bungujump i tillvaron - utan att vara säker på om man är fastsatt i någon lina.
Man faller handlöst in i något okänt.
För man kan aldrig vara säker.
Kanske är det därför inte så konstigt att det på engelska kallas "falling i love".
För det är ju precis det man gör!
Man faller.
Men det finns även en annan variant.
"To rise in Love".
Man växer genom kärleken.
Visst är det en vacker tanke?

Meditation

Jag älskar meditation.

Förr i tiden var meditation ett ord som förknippades med Buddism och i många fall endast som något flummigt och introvert navelskåderi för människor i västvärlden.

I dag är det annorlunda.

Meditation kan enligt mig vara så mycket mer än att sitta med benen i kors och nynna på ett meningslöst mantra.
Den typen av meditation kan säkert också fungera för vissa människor, även om det aldrig riktigt har fungerat för mig.

För mig innebär meditation endast en sak.
Medvetenhet.
Vad man än sysslar med och upprätthåller sin medvetenhet så kan det kallas för meditation.

Vad du gör är mindre viktigt, utan det handlar snarare den kvalité som du har med dig när du gör det du gör.

Att ta en promenad kan vara meditation om du går medvetet.
Att bara sitta ner kan vara meditation. Om du samtidigt är vaken och alert.
Att lyssna på fågelsång kan vara meditation. Om du lyssnar med ett medvetet sinne.
Till och med att lyssna på ditt inre pladdrande kan vara meditation om du gör det med ett vaket och iakttagande tillstånd.

Det viktiga budskapet är med andra ord att inte somna.
Att hålla sig vaken och alert.
Då kan precis vad som helst förvandlas till en meditation.

För syftet är inte på något sätt att dra sig bort från världen, anser jag.
Det handlar mer om att ta del av allt som händer i världen med medvetenhet.
Vi kan när som helst välja att sluta blunda för hur saker och ting är och se världen utan begränsande attityder.
Jag tror att det endast är när vi blir tillräckligt medvetna om både oss själva och vår omvärld som vi kan genomgå en bestående förändring i vårt samhälle.
Det är först när vi ser hur saker är som vi kan välja andra sätt att förhålla oss till det som sker.
Vi har alltid ett val.
Valet att bli medveten om vad som är.
Om man frågar mig så är det livets mest spännande upptäcktsfärd.

Men glöm inte bort att varje ögonblick är viktigt.
Meditation är ingenting som är fragmentariskt.
Det bör vara en kontinuerlig ansträngning.
Man kan vara medveten i varje enskilt ögonblick.
Men tyvärr så tänker vi sällan på det sättet.
Vi kanske mediterar en stund på morgonen och därefter lägger vi det åt sidan och faller in i en daglig sömn.
Det är som om vi väljer att gå omkring i en sorts hypnos där vi inte ser saker som de är.
Vi väljer att blunda hårt och att inte se livet med klara ögon.
Men enligt mig så är medvetenhet något som sker kontinuerligt.
Det är som en flod som ständigt fortsätter att rinna.
Tänk om vi kunde hålla kvar vår medvetenhet och vårt vakna sinne hela dagen.
Dygnet runt.
Då tror jag att en oändlig blomning skulle inträffa.
En tyst inre explosion av total insikt.

För den goda sakens skull

Så var det klart.
Dansfeber och några minuters förnedring i direktsänd TV.



Det var kul!
Även om jag faktiskt just nu är tacksam över att slippa kliva in i transvestitmunderingen en gång till!




Vinnare blev Naseem Al Fakir och han var ju GRYM som Beyonce´- inget snack om saken att han skulle gå till final!
Eller..det beror kanske på vad som är syftet med dansen - att det ska vara roligt eller bra.
Men personligen så tyckte jag även då att Naseem var både bäst OCH roligast - på grund av att han gjorde dansen så klockren!

Både han och jag kämpade ganska ordentligt med de höga klackarna.
Han fick svår koreografi - jag fick en massa hinderbana som jag skulle klampa omkring på i scenografin.




Men alla som var med både framför och bakom kameran gjorde ju ett sanslöst bra arbete!
Dansarna som jobbar som små galningar för att göra showen sevärd för TV-tittarna - och alla som gör sitt yttersta för att bildsätta och ljussätta och bygga scenerier och allt möjligt.
Det är en STOR produktion.

Och man får inte glömma bort syftet bortom vår lilla lek i TV.
Syftet att samla in pengar till BARN som har det svårt i tredje världen.
Det finns många olika sätt som PLAN arbetar för att hjälpa barn som har det svårt.
Själv är vi i vår familj "flickfadder" - vilket innebär att vi ger pengar varje månad till PLAN för att de ska arbeta för att hindra könsstympning och barnäktenskap i Egypten.
Det känns angeläget och viktigt.
Det är DÄRFÖR jag, Anders, Naseem, Rami, Peter, Masse och Anna valde att skoja runt en stund i TV-rutan.

Masse ramlade handlöst ner från scenen under en repetition - och Anders föll ner från trappan i scenografin och bröt två revben.




Så det var ganska tufft också.

Snart dags för hemresa till Örebro igen.
Känns skönt att komma in i normala kläder och skor igen.

Tjing!

Smultronstunder

Jag kallar dem så.
De där stunderna som inträffar ibland i livet som känns berörda av Guds hand på nåt sätt.
De där situationerna som blir minnen som vi gärna återvänder till för att få en glimt av den känsla vi en gång fick.
Stunderna är för mig som smultron som vi samlar på ett minnenas strå.
Vad är det som händer i såna där stunder egentligen?
Jag har länge undrat vad det är som gör att vi i vissa stunder bara släpper allt och upptäcker oss själva fullt medvetna i nuet.
För mig har barnens födelser varit såna stunder.
I synnerhet det första barnet.
Den förundran och stumma beundran över livets fullkomlighet i den stund jag såg mitt första barn födas.
Det var en stund som jag aldrig kommer glömma.
Inte heller den tid direkt efter födseln när barnet tycktes vara fullt medveten och tittade på mig och min hustru med en helt klar och intensiv blick.
Att barnet sedan visade sig vara både utvecklingsstörd och ha ett stort hjärtfel var ingenting som påverkade de gyllene ögonblick som vi möttes av i förlossningssalen den där dagen för 19 år sen.

Ibland tycker jag att existensen eller Gud eller vad du nu föredrar att kalla det, sammanlänkar enskilda händelser och låter stunderna få mötas i en sorts synkronicitet.
Saker sammanfaller ibland på ett nästan komiskt sätt.
Jag får en tanke och ringer upp någon som i sin tur just har fått ett brev på posten som just sammanfaller med den idé som jag just hade fått – och som i sin tur leder till att en ännu mer förfinad idé föds och så vidare och så vidare.

Alla människor är ju med om såna händelser i livet – stora som små.
Jag menar, ibland när man precis ska lyfta luren och ringa till en god vän så ringer vännen upp dig istället.
Du vet vad jag menar, va?

Kanske är det bara en lustig slump?
Eller kanske är det en sorts gudomlig synkronicitet?

Hur som helst så behöver just de där stunderna inte vara så kallade ”smultronstunder”, men de kanske kan utvecklas till att bli det?

Dagligen inträffar små ögonblick som jag tror att vi alla kan träna oss på att bjuda in till strået där vi samlar de magiska stunderna.

Vad är dina smultronstunder?

Här är en liten film med mina mest älskade smultron.
Mina barn.

Låten har jag skrivit och låtit en kompis få producera upp.
Jag blir själv lika rörd varje gång jag ser bilderna och hör musiken.



Nu är det fredag.
I morgon smäller det.

Dansfeber i TV4 - klockan 20.00

Ni tittar väl, va?
En röst på oss (eller nån av de andra) är en röst för världens barn.
Ett ekonomiskt bidrag som kan ge barn det de behöver.
De är väl också värda att få uppleva smultronstunder?

Rapport från repetion

Nu närmar det sig med stormande steg!
Dansfeber på lördag.

I går tränade vi för första gången på riktigt.
På plats i studion.
Se så tjusig...



Av någon anledning blev jag döpt till "Ingeborg" av vår koreograf Fredrik.
Han tyckte inte att jag var så sexig direkt.
Mer som en dam med handväska.
Jag ska försöka föreställa Sandy (OLivia Newton John) i Grease.
En läcker brud?
Hmm...
vi får se om jag får till det!

Och vi fick testa peruker.
Anders blir snygg som Travolta.




Tyvärr så ramlade Anders ganska illa i scenografin och har slagit sönder ett revben.
Han har så ont så dagens träning är i farozonen.
Men vi får hoppas att han får starka mediciner så att han blir "normal" igen...

Nu dags att åka till studion igen.

Ni kollar väl på lördag?
Och röstar!
Pengarna går som sagt till ett väldigt fint ändamål.

Tjoho!

På lördag ska det skakas rumpa!

På lördag är det dags för min och Anders "dans" i TV4:s "Dansfeber".
Vi får väl se hur det går.
Kan inte direkt påstå att vi har tränat mycket.
Jag har varit sjuk och legat i sängen och hostat.
När jag började bli frisk var det bara att ta tag i skrivandet av den nya Suneboken.
Den ska vara klar och levererad i fredags.
Men den är på gång...

Här är en liten film från den enda repetitionen vi gjort än så länge.



Och här finns en video från inspelning av "förfilmen" som vi gjorde för någon vecka sedan här i Örebro.



Ja, hur ska det gå?
Ring och rösta!
För alla pengar som kommer in går till barnrättsorganisationen PLAN Sverige.
Det är ett fint syfte. Även om dansen inte är så fin...

----

I lördags hade sonen grabbträff med sina kompisar.
En fullkomligt underbar tillställning som vanligt!
Den stora överraskningen var att de fick åka limousin till en pizzeria i stan för att äta mat.









Limousinen var en gåva från organisationen "Min stora dag".
Organisationen gör saker för svårt sjuka barn, som ska kunna känna sig glada och upprymda mitt i sin svåra situation.
Ännu en organisation som gör ett behjärtansvärt arbete, med andra ord!
Den stora händelsen för Ludvig kommer bli nästa vår när han ska få åka till Kolmården och få en egen visning av de djur som han vill komma närmre.
Delfiner, apor och lejon tycker Ludvig är extra spännande att få se på nära håll.
Hoppas att han inte kommer FÖR nära lejonen bara!
Det var tänkt att han skulle få vara med om den stora dagen nu i höst, men det gick inte att få ihop med Kolmården.
Men till våren blir det av!

Nu åter till skrivbordet!

Tjing!

Tvivel är en tillgång - inte en svaghet!

Vi människor har en unik möjlighet att kunna tänka fritt.
Kanske är det just den egenskapen som mest av allt skiljer oss från djuren.
Därför tycker jag att det känns viktigt att uppmuntra den förmågan.
Jag tänker på tvivel.
Jag tror att alla människor har en inbyggd reflex att ifrågasätta och tvivla på de sanningar vi får presenterade för oss.
I mina ögon är det helt naturligt och en väldigt värdefull egenskap.

I många religioner så kan tvivel tolkas som ett tecken på svag tro och att receptet är att öka sin tillit och tro istället för att bemöta sitt eget tvivlande.
Jag tror att det är olyckligt.

Min känsla är att tvivel är den bro vi alla behöver passera för att nå fram till vår egen personliga övertygelse.

Tvivel behöver inte alls vara ett tecken på svag tro.
Tvärtom så anser jag att det är ett tecken på en självständigt tänkande och kännande individ som har ett behov av att själv finna sin övertygelse, oavsett vilka konsekvenser det än får.
Olika människor från en och samma familj kan söka och finna olika trosuppfattningar. Människor i församlingar behöver inte dela exakt samma värderingar.
Det tycker jag är sunt!

Men att söka en ideologi som ska vara allmängiltig för alla unika individer känns för mig inte alls särskilt utvecklande för de enskilda människorna.
Att söka en enda bindande formulering av den religiösa sanningen är för mig helt främmande då den inte accepterar tvivlet som en stryka utan endast som en svaghet i tron.

Att hävda att till exempel kyrkliga beslut är fattade med den Helige Andens hjälp och därmed fullständigt ofelbara tycker jag bara vittnar om en föråldrad och inte längre relevant människosyn.

Människor kan och bör tänka själva.

Våra tankar, idéer och känslor är värdefulla redskap som för oss mot den individuella tron, som enligt mig är den nya tidens mest logiska livsåskådning.

Visst kan många människor ibland behöva vägledning och stöd i sitt eget sökande efter personlig sanning, men det behöver ju inte innebära att riktningen ska vara mot en särskild religiös inriktning.
Stöd för enskilda individer kanske snarare skulle kunna vara att våga lyssna på en annan människas tvivel.
Att våga vara kvar i sin egen övertygelse utan att pracka på någon annan densamma. Stödja och ge support till sökande efter sin egen livssanning.

Ett av de kanske viktigaste redskapen i sitt individuella sökande anser jag är känslorna.
Man kan ljuga för sin omvärld, men aldrig inför sina egna känslor.
Det vi känner är för tillfället sant för oss.
Det kan vara sant av tusen och en olika anledningar, men det går ändå inte att komma förbi att känslan inuti är äkta.
Du kan spela glad, lycklig, arg, rädd och ledsen, men du kan inte ljuga inför din inre klokhet.
Du känner det som är inom dig.
Det behöver du aldrig tvivla på.
Känslorna kan användas som en kompass mot den hamn du väljer att lägga till vid.

Och inom kort kanske du åter igen är på väg på okända hav, mot nya utmaningar.
Och varför ska det uppfattas som någonting negativt?
Det är en del av resan mot individens visdom, kunskap och inre trygghet.

Det är vi alla värda, tycker jag.

Nostalgi

Det här är nostalgi för mig!



Det handlade inte om att överväga om man skulle se veckans avsnitt eller inte.
Det var liksom självklart!
Och som jag slukade serien. Mest älskade jag indianerna.
Jag tyckte de var mest coola.
Redan på den tiden.

Annars så tycker jag att vinjetten till "Snobbar som jobbar" fortfarande är helt briljant gjord.
Att visa redan i vinjetten de två hjältarnas olika bakgrund är genialiskt.

Är fortfarande sjuk.
Hostar hela nätterna istället för att sova.
Det är väl dumt?

I dag fick jag en DVD med inspelning från min och Anders träning inför Dansfeber nästa lördag.
Herregud...
Det är MYCKET som måste bli tiotusen gånger bättre.


och så en bild som bevisar att film var INTE mycket bättre förr...




Trevlig fredag alla!

Dansfeber

Den 11 september ska jag och Anders vara med i det enormt kritiserade programmet ”Dansfeber” i TV4.
Jag förstår inte riktigt vad det är som upprör så mycket.

Det finns många TV-program som jag inte alls uppskattar.
Jag är fullkomligt ointresserad av bönder som söker kvigor eller frugor.
Jag är minst lika ointresserad av att se ensamma mammor söka kärlek genom medial förnedring.
Inte heller tycker jag om Paradise Bordell där unga killar och tjejer ska göka så många på så kort tid som möjligt.
Tydligen så har det kommit en ännu värre variant som heter nåt i stil med ”Kungarna av Tylösand”. (eller nåt liknande)
Jag skulle kunna rada upp program efter program som jag inte alls uppskattar.
Därför är jag oerhört GLAD att det redan 1955 i USA uppfanns en liten teknisk sak som kallas ”Fjärrkontroll”.
Med den kan man byta kanal på sin TV utan att ens behöva resa sig från soffan.
Så jag slipper se alla dessa i mitt tycke usla program.

Men tro mig - jag har absolut ingenting emot att programmen existerar, eller att de drar massor av tittare.
Det är väl jättekul för deltagarna, produktionsbolagen och TV-bolagen!

Så vad är det då som är så uselt med just ”Dansfeber”?
Jag vet inte.
Jag tittade på första programmet och så där värst imponerande var det väl inte.
Men inte heller så uselt att produktionsbolaget borde skämmas heller.
Och eftersom syftet med den tre minuter långa offentliga förnedringen i TV är att försöka få människor att ringa och skänka pengar till organisationen PLAN så förstår jag ännu mindre av kritiken.
Är det inte bra att människor ger ekonomiska bidrag som till exempel kan förhindra barnäktenskap och könsstympning på unga flickor?

En del skulle nog då mena att man kan skänka pengar ändå.
Utan fåniga TV-program.
Ja. Det vore ju i den bästa av världar.
Men tyvärr så gör ju inte folk det.
Det första programmet drog tydligen in cirka 4 miljoner kronor till välgörande ändamål för barn som har det svårt.
Det tycker jag är fint!
Oavsett om det säkert finns delar av programmet som kan bli bättre.
Och jag skulle nog faktiskt till och med kunna tänka mig att titta på och engagera mig i kärlekstörstande bönder eller ensamstående mammor om syftet där också skulle vara att samla pengar till människor i nöd runt om i världen.
Inte bara nöd på kärlek.


Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att börja träna på min och Anders "dans".
Tanken är att det ska bli kul.
Vi får väl se vad ni tycker.
Den 11 september...
Bra datum för en katastrof, kanske?
:o)

I dag fick jag penicillin för jag har hostat och snorat och haft feber i en vecka.
Det var tydligen baciller inuti mig. Det tycker jag att de genast ska sluta med.
Nu ska de ut med hjälp av mediciner.

Tåget närmar sig stationen nu.
Och september närmar sig nästan lika snabbt.
Vad hände med sommaren?
Jag återkommer om det!

Och så lite...

Send me your track

Grabbresa 2010

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen.
Kanske dags nu, då?

Jag och sonen är på grabbresa.
Vi har varit i Göteborg, Falkenberg

, Halmstad och Helsingborg.




Har sett teater på Vallarna i Falkenberg (En mor till salu)





och i kväll ska vi se Eva Rydberg och Johan Ulvesson i "Gröna Hissen".
Svettigt värre.
Ja, värmen alltså.

I morgon blir det rullande uppåt i landet igen.
Men vi vet ännu inte riktigt var vi ska ta vägen.
Eventuellt så stannar vi någonstans på vägen - eller åker raka vägen hem till Örebro igen.
Vi får se vad det blir.

Men först är det teater i kväll - och efter det blir det lite fotboll, kanske.
Jag har hört ett rykte att det är nån sorts final i kväll.
Vi glider väl in på nån krog som visar matchen i kväll.

Nu dags för duschen.

Fridens alla människor!

Min musikkarriär

Jag älskar musik!

Så när jag var 12 år började jag spela gitarr.
Målet var att därefter börja spela el-bas.
Det gjorde jag också.
Skulle lära mig själv, tänkte jag.
Och det gjorde jag. Därför blev jag ju inte särskilt bra heller.
Min första egna låt hette "The End".
Bra början, va?

Mitt första band var med Erik.
Vi skulle heta nåt i stil med Huller om Buller - fast på engelska.
Men Helter Skelter kändes för mycket Beatles.
Och Higgledy-Piggledy kändes inte heller rätt.
Så därför blev det Hurdy Gurdy.
Som inte alls betyder huller om buller.
Men det är ett väldigt fult stränginstrument.



Erik spelade trummor och jag bas.
Det var inte mycket till band.
Det var mest huller om buller.

Sen skaffade vi två gitarrister. Lasse och Fredrik.
Då bytte vi namn till Coma band.
Vi låtsades att vi alla var hjärndöda.
Det var inte särskilt svårt att låtsas.
Och musiken lät nog ganska hjärndöd också.

Efter Coma band började jag spela med några andra i ett band som hette Killroy.
En liten stund.
Sen bildade vi ett nytt band som hette Atmosfär.
Jag spelade fortfarande bas.
Kenneth spelade trummor.
Pecka gitarr.
Och Lasse var med också och spelade gitarr.
Men han fick nu byta namn till Olle.
Det var enklare så...





Sen kom Jocke med och spelade piano.
Och så var Mats med och sjöng lite grann.
Sen kom Marie med och sjöng ännu mer.
Vi var med i Rock-SM.
Vi vann första deltävlingen.
Sen lade vi ner bandet.

Därefter började jag skriva sagor för radion med Anders istället.
Och gjorde lite musik.
Vi råkade göra en låt som hette "Hej Hej Hemskt Mycket Hej".
Och plötsligt var vi svensktoppsstjärnor.
Vi kallade oss "Hemliga Byrån".



Vi spelade in en skiva.
Och då var Olle med och spelade gitarr.
Och Erik spelade trummor igen.
Och Nicke var med och spelade gitarr också.
Och Torleif spelade flöjt.
Och en annan Jocke spelade keyboard.
Anders spelade bas och jag "sjöng".

Vi åkte på folkparksturné.
Det var 1987.

På nåt sätt kan jag tycka att det fortfarande handlade om att allt var huller om buller.

Vi spelade in några fler skivor med blandat resultat.



Sen skapade vi figuren Bert.
Och han hade ett eget band - "Heman Hunters".
Vi skrev deras låtar och spelade in dem.
Vi var fortfarande lika hemliga.
Nästan.



Jag och Anders skrev allt mer sagor och allt mindre musik.
Men vi slutade aldrig helt och hållet.
Under många år var Olle fortfarande med och spelade och skrev musik med oss.

Sen dog musiken ut allt mer som kreativt uttryck.
I alla fall på den offentliga scenen.
Men vi har hela tiden fortsatt att göra musik.
Ibland själva och ibland tillsammans med andra.

Vi skrev texter till andra artister.
Bland annat "Liten Bambi" till Uno Svenningsson



och "Älskade Ängel" med Lill-Babs




och "Tjejtjusarmästaren" till Sunemusikalen.



Och så en del egen material som fortfarande inte är utgivet.
Det ligger och väntar på bättre tider.
Undrar om de någonsin kommer?



Men det är fortfarande samma situation.
Jag älskar musik.
Även om det fortfarande är Huller om Buller.

Får Mann vara med?

Skriver nu på den nya boken i serien om "Galna Gatan".
"Får Mann vara med?"
Nä, jag skriver inte fel. Det ska stå Mann.
Och det är ett namn.
Så.
Nu har jag jag avslöjat lite för mycket om bokens handling.

:o)

I dag är det sista maj.
Vad hände?

I dag kommer den nya Bertboken ut i handeln.
Bert och datadejten.

Se film. Njut.
Eller nåt annat...





Veckan som nu kommer är fylld av skrivande och skolavslutning och examen.

Och ute skiner solen.

Dags att ta tag i skrivandet igen.

Tjing!

Vad är sant?

Så har det nu inträffat ännu en konfliktsituation i Israel.

Ship to gaza boardades av Israeliska militärer - och blev attackerade av de fredliga aktivisterna som var beväpnade, men som samtidigt inte hade några vapen...
Och aktivisterna ska ha varit helt fredliga, men ändå hade de tillhyggen att använda sig av för att attackera den Israeliska militären som hade som syfte att provocera fram våld...

Jag vet inte.

Men är det bara jag som känner att hela rapporteringen blir ofullständig och bristande?
Varför tycks hela världen vara så snabb att bestämma sig för vad som har hänt - och hur hemskt agerandet från Israel egentligen är?

Här kommer några saxade citat från rapporteringen som får mig att inte vilja bestämma mig för vad som egentligen har hänt, och därmed inte heller välja vad som är brutalt övervåld från militären, och vad som är försvar från våldsamma och attackerande aktivister.

"Israeliska militären säger att de attackerades men knivar och yxor, representanter för Ship to Gaza säger att de inte hade några vapen ombord."

"Israel har hela tiden sagt att skeppen skulle stoppas, för att de inkräktar på Isralels suveränitet. Så att skeppen skulle stoppas, var väntat.
Men att våldsamheter skulle bryta ut trodde man inte."

"Militären säger att israeliska soldater anfölls av yx- och knivbeväpnade personer, och öppnade då eld. Om de döda är aktivister eller soldater eller både och är oklart."

"enligt Jerusalem post dödades 10 aktivister och 6 soldater skadades när aktivisterna öppnade eld ombord på ett av skeppen."

"enligt AFP har Hamas manat araber och muslimer till "uppror" efter den israeliska räden."

Det kommer nog att hända mycket under den kommande tiden av rapporteringar och förnekelse och kontrarapporter och ännu mer förnekelse.

Personligen så har jag ingen aning om vad det är som verkligen har hänt.
Det kan väl bara de inblandade själva tala om.
Hemskt är det i vilket fall som helst att människor dödas och skadas, oavsett vilken sida man står på i konflikten.

Jag tycker i alla fall att det ska bli väldigt intressant att se hur vinklad rapporteringen kommer att bli beroende på vad som beslutas vara "rätt och fel".

För den som vill läsa mer om Israels rätt att försvara sig
eller om Ship to Gaza.

Frågan återstår - vad är sanning?

Skönhet i betraktarens ögon

För mig var det en oerhört efterlängtad stund när våren äntligen vann över vintern och sopade bort de sista resterna genom att värma bort spåren av snö ute i markerna.

Jag gav mig ut på en promenad i våren och kände mig omedelbart nästan berusad av all skönhet som frodades i naturen.
Bäckar som porlade, sjöar som vaknade till liv, fåglar som kvittrade och grönskan som började spira på marken och i träden.
Jag överväldigades av allt det vackra och bestämde mig för att dokumentera allt det magiska med min kamera.
Bild efter bild fyllde snart upp mitt minneskort och jag kände mig nöjd.
När jag sedan kom hem och öppnade upp bilderna i datorn så upptäckte jag att ingenting av naturens magi fanns kvar.
Ingenstans kunde jag se all den skönhet som jag tidigare hade berusats av.
På ett nästan brutalt sätt fick jag inse sanningen i den gamla devisen att ”skönhet ligger i betraktarens ögon.”
Kameran hade ju ingen aning om att det jag försökte dokumentera var min upplevelse av allt det vackra. Den avbildade endast det som fanns framför min kameralins.
Då slogs jag av ännu en fördjupad insikt.
Om allt detta vårlika var vackert.
Hur kunde jag veta det?
Hur kunde jag veta vad som var vackert?
Det var ju endast min personliga uppfattning om det.
Och om jag ställer mig som domare över vad som är vackert eller fult så har jag begränsat någonting av skönheten i hela universum.
Jag kände hur den insikten slog mig med häpnad.
Hur kan jag veta vad som är vackert?
Hur kan jag veta vad som är bra eller dåligt?
Kanske kan jag låta våren vara så magisk och förtrollande som den är utan att försöka fånga den med min kamera.
Den blir varken vackrare eller bättre om jag försöker fånga den på bild.

Vad bryr sig den porlande bäcken om att försöka förmedla skönhet till mitt fotoprogram på datorn?
Vad bryr sig fåglarna om att försöka sprida sin skönsång längre än sin närmsta omgivning?

Och varför var det så viktigt för mig att försöka fånga den magiska stunden.
Och var det inte så att jag just av den anledningen missade en hel del av dess skönhet?

Fredagsuppdatering

I dag är det fredag!

Tjo.
Den veckan gick snabbt!

Måndag var det resa till Malmö - för trevlig umgänge och möte med bokförlaget.
Lilla Torg i Malmö...


Och där dök det upp ett bekant ansikte...


Tidigare mer känd som "Håkan Bråkan" i Sunes Jul och Sunes Sommar.
Han är kanske lite för skäggig för att kunna spela Håkan i den nya Sunefilmen också.


På tisdagen var det möte med förlaget och genomgång av årets och nästa års planer.





Sen reste vi till Borås/Kinna/Örby - för att ha författarbesök under onsdagen.
Kul som vanligt med alla möten med barn och ungdomar och lärare.

Sen resa hem och lite skrivande av manus.

På torsdagen var det inspelning på radion med Martin.


Jag spelade in lite nya tankar och funderingar till p1:s "Vid dagens slut" och några avsnitt till "Vid dagens början".


Den första sänds någon gång runt midsommar - och sen kommer det en drös i september.

Efter det var det mer manusfixande så att en färdig version av den nya Sunefilmen kunde levereras till filmbolaget.

Och så lite gräsklippning på det.
Sen var jag ganska trött.
Tyvärr så var sonen inte riktigt lika trött i natt.

zzz..

Upp och ner som en jo-jo.

Men nu är det i alla fall fredag och i kväll ska vi ut och fira kära Guddotter Bim som har fyllt 18.
Tjo ho!

Vandringar

En av de äldsta metaforerna för hela livet är väl "vägen".
Att vi alla vandrar på en väg genom våra liv.

Ibland går vi på en krokig stig och ibland på raksträckor och motorvägar.

Då och då behöver vi tanka.
Och sträcka på benen.
Och kanske stanna till på en parkeringsficka för att fundera på om man är inne på rätt väg. Eller om man har kört vilse.

Det är lättbegripligt att använda den typen av symbolik.

Och när jag går och promenerar i livet och i den fysiska verkligheten så tycker jag om att göra det utan ett förutbestämt syfte.
Att färdas mellan en plats och en annan kan ibland kännas som en tvingad transport.
Nåt som bara måste göras.
Och därför tycker jag mycket om att bara vandra utan mål.
Och låta mig överraskas av vad vägen har att bjuda på.

Man måste inte alltid ha ett mål eller syfte med sin vandring i livet.
Det går alldeles utmärkt att promenera med vandringen som det enda syftet.

Här är några bilder från min senaste vandring ute i naturen.
Utan mål eller syfte.






Men i dag faller det regn.
Örebro sköljs av ett vårregn som tvättar bort det gamla.

Då är det skönt att sitta i min lilla skrivarstuga och skapa.
I min egen lilla värld där jag kan låta kreativiteten bubbla på genom mig.
Skriver klart första versionen av långfilmen om Sune under helgen.
Härligt!

I går höll jag en föreläsning på Betelkyrkan i Örebro.
Det var kul!
När jag blev bokad på det jobbet blev jag förvarnad att det kanske inte skulle dyka upp särskilt många människor.
Det är en stor kyrkokonferens här i stan just nu och samtidigt som jag höll mitt anförande så var det ytterligare tre-fyra sammankomster på andra platser i stan.
Så förväntningen var låg på antalet besökare.
De hoppades på ungefär 10-15 personer.
För ändamålet användes inte kyrkosalen utan den intill liggande församlingslokalen.
Och det kom folk.
Det strömmade till folk i sån omfattning att personalen inte visste hur de skulle hantera det hela.
Till slut var det så mycket folk att det inte gick att använda församlingslokalen.
Nödutgångarna blev blockerade och ännu fler människor strömmade till.
Så det fattades ett snabbt beslut att flytta över alla till kyrkosalen istället.
Det blev i stort sett fullt där också.
Väldigt kul!

Nu ska jag återgå till manuset!

Ha en underbar dag!

Ovanliga lagar del 1

Det finns många konstiga lagar.
I synnerhet i USA.
Anledningen till det är att de olika delstaterna skapade egna lagar under många år och eftersom dessa lagar fortfarande inte är ogiltigförklarade så gäller de fortfarande.
Även de mest tokiga.
Det är däremot tveksamt om någon åberopar lagarna i det dagliga livet.

Hittade bland annat en lag från Pennsylvania som talar om att det är förbjudet att utföra oralsex om man har på sig läppstift av allt för låg kvalité.
Anledningen är att vissa typer av läppstift kan orsaka cancer.
Ja, inte på läpparna.
Ni fattar...?

Det är ju en helt vansinnigt sjuk lag.
Som tydligen fortfarande gäller.
Men det jag undrar över är kanske inte lagen i första hand, utan jag börjar fundera på VEM som skulle sätta dit någon för detta.
Det är där min sjuka hjärna börjar snurra och jag ser det hela som i en filmisk scen.
Älskling, du har väl inte tagit på dig det där läppstiftet av dålig kvalité i kväll?
Nej då...
Hon skrattar i lönndom och tar på sig av läppstiftet där det står ”DÅLIG KVALITÈ” med stora bokstäver. En lömsk plan att ge maken cancer på snoppen så att han snart dör (tar väl bara 7-8 år) Sen blir hon äntligen fri från honom!
Av en ren slump så råkar maken upptäcka att det läppstiftet där det står ”BRA KVALITÈ” på har obruten förpackning. Maken förstår direkt att allt ingår i en djävulsk plan. Han beslutar sig för att kontakta polisen och avslöja skurken på bar gärning.

Senare hemma i parets sängkammare...


Ja, ni fattar..?

Tillämpas lagen?

Är det bra att den fortfarande finns?
JA! Annars skulle jag inte kunnat skriva detta inlägg.

Jag tänkte beta av några olika lagar då och då här på bloggen.

En annan fin lag är den i West Virginia som talar om att det är olagligt att gå till skolan om man luktar lök.
Jag skulle vilja se de där luktpoliserna vid skolgården som står och vädrar med näsorna om det skulle dyka upp nån elev med stinkande andedräkt.
Och vad är straffet?
Ett år i finkan för dålig andedräkt?

Jag vet inte.
Kul är det i alla fall!

Annars hinner jag inte blogga så mycket just nu.
Är inne i en hysterisk skrivperiod.
Skriver, skriver, skriver.
Men vem klagar?
Nån gör det säkert.
Men det ska inte jag göra!


Fridens!

När vansinnet upptäcks på ens egen bakgård

En galen dag.
Ett telefonsamtal på förmiddagen från sonens skola.
De berättade att skolan var utsatt för ett hot - och alla elever hade fått fly från skolan.
Sonen behövde bli hämtad och han var i chock.
En mycket naturlig reaktion i en sån här situation.
Jag var där på fem minuter och hämtade upp honom.

Hotet var det då ingen som visste så mycket om.
Nu vet man mer.

En man har tagit kontakt med Nerikes Allehanda och vill förhandla om en lösensumma för att inte göra verklighet av sitt hot att döda elever på skolan.

Mannen som ska ha ut utfört hotet mot skolan är 24 år och har tydligen tidigare gått på skolan. Sannolikt inte i särskolan där min son går.

Personen som har hotat skolan med en massaker bor inte längre i Örebro.
Han säger att han inte tycker om skolan, och i synnerhet inte rektorn.
Han kräver miljoner i lösensumma för att inte sätta sin plan till verket.

Så kom slutligen den vansinniga och våldsamma verkligheten till vår egen bakgård.
Olustigt är bara förnamnet.

Länge har det spekulerats i när ett sånt här hot skulle dyka upp på en svensk skola.
Nu var det tydligen dags.
Och måltavlan var sonens skola.

Jag saknar ord för att kunna beskriva hur vidrigt det känns att leva i en värld där barn inte ska kunna känna sig trygga i sin egen skola.

Det går säkert att vifta bort den här situationen med att det är en enskild dåre som skapat detta hot.

Men jag kan ändå inte att låta bli att fundera på vad det är för samhälle som börjar bli vår nya vardag.

Är det så här vi ska leva i framtiden?