Vad är sanningen?

Jesus lär ha sagt: ”Bli som ett barn, ty endast barnen kan ta emot Guds rike”.
Vad menade han med det, egentligen? (om det var så han sa...?)
Jag tror att han syftade på den kvalité som barn besitter.
Förmågan att se saker som de är.
Bara ett barn känner till sanningen.
En vuxen känner till verkligheten.
Och den baseras på olika tolkningar av sanningen.
Människor bär med sig olika erfarenheter och värderingar som blir till en sorts hypnos. Man ser bara den delen av sanningen som först blir filtrerad genom det man har valt att tro på.
Om vi en gång har valt att bli hypnotiserade, så kanske vi på samma sätt kan lära oss att avhypnotisera oss själva?

Vi kan välja att se livet som det är.
Det som är sant.
Utan att värdera eller skapa en religion.

Det finns cirka 300 religioner i världen. Alla bygger på att man ska tro.
Men sanningen behöver ingen tro. Den bara är som den är oavsett om du tror på den eller inte.
Lögner däremot behöver att någon tror på dem. Annars fungerar de inte.
Om ingen tror på en lögn så slutar den ju att fungera.
Men sanningen behöver som sagt ingen som tror på den.

De flesta religionerna bygger på att skapa ett förhållningssätt till det som inträffar i livet.
En lag som alla bör hålla sig till.
Det är i mina ögon inget annat än lögner som paketeras och presenteras på ett attraktivt sätt. Syftet är inte att upplysa människor om sanningen. Det är att få människan att tro på lögnerna i presentförpackning. Om man lyckas få människor att tro på lögnerna så uppstår en makt. Den som presenterar lögnen blir värdefull. Man tycker att det är den som har förstått allt. Den blir som en bärare av sanningen. Och alla som väljer att tro på just den attraherande förpackningen lägger över sin egen förmåga att se sanningen på någon annan. Man väljer att ge bort möjligheten att själv se sanningen. Den ska först filtreras genom någon annan.
Därför är jag en förespråkare av att varje individ måste söka sin egen sanning. Inte någon annans.

Om man frågar mig så är ”Gud” ingen personlighet. Det är ingen som ”är någon”.
Det är snarare en kvalité av kärlek.
För mig är Gud en ordlös sång i hjärtat.

Men det är min personliga uppfattning.
Jag hävdar inte att den behöver vara en sanning för någon annan.
Inte heller vill jag påstå att någon annan har fel övertygelse.
Vi människor har en möjlighet att tänka fritt.
Så varför inte göra det?

Tvivel är en tillgång - inte en svaghet!

Vi människor har en unik möjlighet att kunna tänka fritt.
Kanske är det just den egenskapen som mest av allt skiljer oss från djuren.
Därför tycker jag att det känns viktigt att uppmuntra den förmågan.
Jag tänker på tvivel.
Jag tror att alla människor har en inbyggd reflex att ifrågasätta och tvivla på de sanningar vi får presenterade för oss.
I mina ögon är det helt naturligt och en väldigt värdefull egenskap.

I många religioner så kan tvivel tolkas som ett tecken på svag tro och att receptet är att öka sin tillit och tro istället för att bemöta sitt eget tvivlande.
Jag tror att det är olyckligt.

Min känsla är att tvivel är den bro vi alla behöver passera för att nå fram till vår egen personliga övertygelse.

Tvivel behöver inte alls vara ett tecken på svag tro.
Tvärtom så anser jag att det är ett tecken på en självständigt tänkande och kännande individ som har ett behov av att själv finna sin övertygelse, oavsett vilka konsekvenser det än får.
Olika människor från en och samma familj kan söka och finna olika trosuppfattningar. Människor i församlingar behöver inte dela exakt samma värderingar.
Det tycker jag är sunt!

Men att söka en ideologi som ska vara allmängiltig för alla unika individer känns för mig inte alls särskilt utvecklande för de enskilda människorna.
Att söka en enda bindande formulering av den religiösa sanningen är för mig helt främmande då den inte accepterar tvivlet som en stryka utan endast som en svaghet i tron.

Att hävda att till exempel kyrkliga beslut är fattade med den Helige Andens hjälp och därmed fullständigt ofelbara tycker jag bara vittnar om en föråldrad och inte längre relevant människosyn.

Människor kan och bör tänka själva.

Våra tankar, idéer och känslor är värdefulla redskap som för oss mot den individuella tron, som enligt mig är den nya tidens mest logiska livsåskådning.

Visst kan många människor ibland behöva vägledning och stöd i sitt eget sökande efter personlig sanning, men det behöver ju inte innebära att riktningen ska vara mot en särskild religiös inriktning.
Stöd för enskilda individer kanske snarare skulle kunna vara att våga lyssna på en annan människas tvivel.
Att våga vara kvar i sin egen övertygelse utan att pracka på någon annan densamma. Stödja och ge support till sökande efter sin egen livssanning.

Ett av de kanske viktigaste redskapen i sitt individuella sökande anser jag är känslorna.
Man kan ljuga för sin omvärld, men aldrig inför sina egna känslor.
Det vi känner är för tillfället sant för oss.
Det kan vara sant av tusen och en olika anledningar, men det går ändå inte att komma förbi att känslan inuti är äkta.
Du kan spela glad, lycklig, arg, rädd och ledsen, men du kan inte ljuga inför din inre klokhet.
Du känner det som är inom dig.
Det behöver du aldrig tvivla på.
Känslorna kan användas som en kompass mot den hamn du väljer att lägga till vid.

Och inom kort kanske du åter igen är på väg på okända hav, mot nya utmaningar.
Och varför ska det uppfattas som någonting negativt?
Det är en del av resan mot individens visdom, kunskap och inre trygghet.

Det är vi alla värda, tycker jag.