Vad är sanningen?

Jesus lär ha sagt: ”Bli som ett barn, ty endast barnen kan ta emot Guds rike”.
Vad menade han med det, egentligen? (om det var så han sa...?)
Jag tror att han syftade på den kvalité som barn besitter.
Förmågan att se saker som de är.
Bara ett barn känner till sanningen.
En vuxen känner till verkligheten.
Och den baseras på olika tolkningar av sanningen.
Människor bär med sig olika erfarenheter och värderingar som blir till en sorts hypnos. Man ser bara den delen av sanningen som först blir filtrerad genom det man har valt att tro på.
Om vi en gång har valt att bli hypnotiserade, så kanske vi på samma sätt kan lära oss att avhypnotisera oss själva?

Vi kan välja att se livet som det är.
Det som är sant.
Utan att värdera eller skapa en religion.

Det finns cirka 300 religioner i världen. Alla bygger på att man ska tro.
Men sanningen behöver ingen tro. Den bara är som den är oavsett om du tror på den eller inte.
Lögner däremot behöver att någon tror på dem. Annars fungerar de inte.
Om ingen tror på en lögn så slutar den ju att fungera.
Men sanningen behöver som sagt ingen som tror på den.

De flesta religionerna bygger på att skapa ett förhållningssätt till det som inträffar i livet.
En lag som alla bör hålla sig till.
Det är i mina ögon inget annat än lögner som paketeras och presenteras på ett attraktivt sätt. Syftet är inte att upplysa människor om sanningen. Det är att få människan att tro på lögnerna i presentförpackning. Om man lyckas få människor att tro på lögnerna så uppstår en makt. Den som presenterar lögnen blir värdefull. Man tycker att det är den som har förstått allt. Den blir som en bärare av sanningen. Och alla som väljer att tro på just den attraherande förpackningen lägger över sin egen förmåga att se sanningen på någon annan. Man väljer att ge bort möjligheten att själv se sanningen. Den ska först filtreras genom någon annan.
Därför är jag en förespråkare av att varje individ måste söka sin egen sanning. Inte någon annans.

Om man frågar mig så är ”Gud” ingen personlighet. Det är ingen som ”är någon”.
Det är snarare en kvalité av kärlek.
För mig är Gud en ordlös sång i hjärtat.

Men det är min personliga uppfattning.
Jag hävdar inte att den behöver vara en sanning för någon annan.
Inte heller vill jag påstå att någon annan har fel övertygelse.
Vi människor har en möjlighet att tänka fritt.
Så varför inte göra det?

Nåja

Är ganska fascinerad över uttryck som sällan används i dag.
Såna där som användes förr.
Och med förr menar jag allt från förra året till för mer än hundra år sen.
Anders och jag brukar testa de där gamla fraserna och uttrycken på varandra.
Tänk bara på hur sällan vi i dag använder uttryck som "fräsig" eller "prillig".
- Det här blir nog en fräsig lördag!
- Vad säger du?`Är du alldeles prillig?
- Nåja.

Då och då kan jag därför också fundera över vilka ord som framtidens bloggare kommer skratta år.
Vilka ord kommer man då tycka är oerhört roliga.

Ett ord som jag tror är på utdöende är "trevligt".
Jag vet inte varför.
Kanske för att det inte är någon stuns riktigt i ordet.
Trevligt låter så..lagom på nåt vis.
Det döljer en sorts bakvänd åsikt.
- Vad tyckte du om Berit?
- Jo, hon var trevlig.
Det kan liksom betyda att Berit var den mest ointressanta människa man har träffat.

Eller:
- Fan vilken rolig kväll vi har haft!
- Wow! Verkligen skitkul!
- Ja. det var trevligt.

I det sammanhanget kan man misstänka att person nummer tre ansåg att kvällen var tämligen miserabel.
Eller har jag fel där?

Nåväl!

I dag är det lördag.
Det kan bli trevligt.

Förresten:
Roligt med reaktioner på mina inlägg.
Älskar era kommentarer och ska försöka ta en stund att kommentera era kommentarer också.
Fick en så kul reaktion från "Anonym" i mitt inlägg om "Tolkningar av Bibeln".

Därför kör jag nu en liten favorit i repris:



När jag tänker på Jesus som en get så blir hela upplägget på Bibeln "trevligare" eller i alla fall mer humoristisk.
Tänk om han VAR en get - och alla missade det under alla år.
Han var ju skäggig i alla fall.

Nä. Nu ska jag sluta skriva. Jag beter mig ju alldeles prilligt!

Ha en trevlig lördag alla!

Vem är du?

Frågan är ganska enkel, men den kan också gå väldigt djupt och tränga in i sökandet efter vår rätta identitet, vårt sanna jag.

Om du träffar en person som du aldrig träffat tidigare, och den frågar dig vem du är.
Vad svarar du då?
Det är det som du mest identifierar dig med.
Börjar du med att säga ditt namn?
Det namn som dina föräldrar bestämde att du skulle heta när du föddes.
Vad säger det om dig?
Är du ditt namn?

Fortsätter du sen med att berätta vad du har för familj.
Om du är singel eller i ett förhållande.
Om du har barn.
Är det vem du är?

Om du till exempel talar om att ”jag är pappa till tre barn”.
Är det då ”en pappa” som du är?
Det är i så fall faderskapet som du mest identifierar dig med.

Eller berättar du vad du jobbar med?
”Jag är författare”.
Innebär det att yrket är den man är?
Om jag då INTE skriver någonting.
Då är jag inte längre författare - och då finns jag inte längre.

Jag menar inte att man inte är alla de där sakerna.
Men jag anser att man är allt det man säger - och MYCKET mer!

Det som jag tycker är intressant är vad man själv lyfter fram i mötet med nya människor, för det är det som vi mest identifierar oss med.

För enligt mig så är vi alla en mängd olika saker.
Vi kanske är:
barn (till våra föräldrar) föräldrar (till våra barn) yrkesarbetare (om vi har jobb) husägare (om vi har hus) storebror eller lillebror (om vi har syskon).

Vi är dessutom ibland lata, glada, kåta, ledsna, arga, rädda, vilsna, sökare, troende med mera, med mera.
Dessutom är vi offer, hjälpare och tyranner.
Och mycket, mycket mer än så.
Alla dessa delar av oss trängs inuti vårt sinne och tycker själva att de är våra rätta jag.
Men alla dessa identiteter är bara små fragment av våra rätta jag.
Vi är alla dessa - och mycket mer!

Frågan vem man är har intresserat sökare i alla tider.
Och alla olika delar som vi bär på har vi fått någonstans ifrån.
De har blivit delar av oss, men de är ofta ärvda av människor vi har mött eller valt att tro på.
Det kan vara föräldrar, syskon, vänner eller fiender. Präster, lärare, myndighetspersoner, politiker eller kändisar.

Men om vi då inte är alla dessa olika röster inom oss.
Vem är vi då?

När Jesus stod framför Pontius Pilatus så fick han frågan ”vem är du?”.
Pilatus ville utreda om Jesus verkligen ansåg sig vara Guds son och Judarnas nye Kung.
Men Jesus svarade inte. Han förblev tyst.
Varför?
Kanske var det just för att han inte kunde svara på den frågan.




Vem var han?
Vem var han inte?



Bodidharma sägs ha varit en rebellisk upplyst mästare som allt som ofta sa precis vad som föll honom in. Han svarade på alla frågor han fick.
En gång fick han så frågan från en kejsare:
Vem är du egentligen?
Och Bodidharma svarade:
Det är det enda jag inte vet.




Vår essens. Vårt innersta väsen tycks vara svårt att finna. Kanske måste vi först avidentifiera denna folkmassa som ryms inuti oss och som hävdar att de vet vilka vi är.

När hjärnan vet kallas det kunskap.
När hjärtat vet kallas det kärlek.
När vårt innersta väsen vet kallas det meditation.

I dag är det måndag.
Skolan börjar här i Örebro.
Och en ny termin tar fart.
Vad ska hända under denna höst?
Ingen som vet.
Och visst är det härligt att inte veta!

Lisebergskaninen och Jesus är nästan samma sak!

Jag läser i tidningen att en man blev av med sin sjukersättning bara för att han dansade med Lisebergskaninen.

Stackars människa!
Tänk att bara bli lite sugen på dans så där när man är ute och roar sig med sina vänner på Liseberg.
Och så VIPS så blir man av med sin sjukersättning.

I och för sig så kanske det beror på att han enligt Försäkringskassan borde sitta i rullstol och inte kunde röra sina ben.
Så dansen måste i det fallet ses som ett medicinskt mirakel.

Men hallå - har inte Försäkringskassan hört talas om Jesus?
Han botade också lama människor.
Det kanske är samma sak med Lisebergskaninen? Han kanske också kan bota sjuka människor?

Den stackars mannen tvingas nu betala tillbaks alla års ersättning, eftersom Försäkringskassan anser att det är svindleri som ligger bakom.
Inget mirakel.

Dessvärre så tycks inte mannen själv heller tro på mirakel med Lisebergskaninen.

Han menar istället att det är skämtfoton.
Han har inte alls dansat eller stått bredvid Lisebergskaninen.
Han PLACERADES där för att skapa lite lustiga bilder till fotoalbumet hemma.
Han hade tänkt sitta där i sin lilla rullstol under vintern och se alla lustiga bilder när han låtsades dansa med Lisebergskaninen, som vilken människa som helst.
Stackars honom!

Det är synd om människan som blir av med sjukersättningen av dumma, dumma Försäkringskassan, tvingas betala tillbaks surt förvärvade pengar som han fått för sin oförmåga att använda sina ben. Dessutom är det synd om honom att han inte får sitta och njuta av bilderna på dansen med Lisebergskaninen.

Och mest av allt är det synd om stackaren som inte kunde uppskatta det mirakel som inträffade med hans ben när han mötte den magiska Lisebergskaninen och blev frisk i sina arma små oanvändbara ben.


----

I dag är det torsdag, minsann!
Härligt!
Har en fixardag innan min mor kommer på besök och ska fira yngsta dottern som fyller 14 i morgon.