Tvivel är en tillgång - inte en svaghet!

Vi människor har en unik möjlighet att kunna tänka fritt.
Kanske är det just den egenskapen som mest av allt skiljer oss från djuren.
Därför tycker jag att det känns viktigt att uppmuntra den förmågan.
Jag tänker på tvivel.
Jag tror att alla människor har en inbyggd reflex att ifrågasätta och tvivla på de sanningar vi får presenterade för oss.
I mina ögon är det helt naturligt och en väldigt värdefull egenskap.

I många religioner så kan tvivel tolkas som ett tecken på svag tro och att receptet är att öka sin tillit och tro istället för att bemöta sitt eget tvivlande.
Jag tror att det är olyckligt.

Min känsla är att tvivel är den bro vi alla behöver passera för att nå fram till vår egen personliga övertygelse.

Tvivel behöver inte alls vara ett tecken på svag tro.
Tvärtom så anser jag att det är ett tecken på en självständigt tänkande och kännande individ som har ett behov av att själv finna sin övertygelse, oavsett vilka konsekvenser det än får.
Olika människor från en och samma familj kan söka och finna olika trosuppfattningar. Människor i församlingar behöver inte dela exakt samma värderingar.
Det tycker jag är sunt!

Men att söka en ideologi som ska vara allmängiltig för alla unika individer känns för mig inte alls särskilt utvecklande för de enskilda människorna.
Att söka en enda bindande formulering av den religiösa sanningen är för mig helt främmande då den inte accepterar tvivlet som en stryka utan endast som en svaghet i tron.

Att hävda att till exempel kyrkliga beslut är fattade med den Helige Andens hjälp och därmed fullständigt ofelbara tycker jag bara vittnar om en föråldrad och inte längre relevant människosyn.

Människor kan och bör tänka själva.

Våra tankar, idéer och känslor är värdefulla redskap som för oss mot den individuella tron, som enligt mig är den nya tidens mest logiska livsåskådning.

Visst kan många människor ibland behöva vägledning och stöd i sitt eget sökande efter personlig sanning, men det behöver ju inte innebära att riktningen ska vara mot en särskild religiös inriktning.
Stöd för enskilda individer kanske snarare skulle kunna vara att våga lyssna på en annan människas tvivel.
Att våga vara kvar i sin egen övertygelse utan att pracka på någon annan densamma. Stödja och ge support till sökande efter sin egen livssanning.

Ett av de kanske viktigaste redskapen i sitt individuella sökande anser jag är känslorna.
Man kan ljuga för sin omvärld, men aldrig inför sina egna känslor.
Det vi känner är för tillfället sant för oss.
Det kan vara sant av tusen och en olika anledningar, men det går ändå inte att komma förbi att känslan inuti är äkta.
Du kan spela glad, lycklig, arg, rädd och ledsen, men du kan inte ljuga inför din inre klokhet.
Du känner det som är inom dig.
Det behöver du aldrig tvivla på.
Känslorna kan användas som en kompass mot den hamn du väljer att lägga till vid.

Och inom kort kanske du åter igen är på väg på okända hav, mot nya utmaningar.
Och varför ska det uppfattas som någonting negativt?
Det är en del av resan mot individens visdom, kunskap och inre trygghet.

Det är vi alla värda, tycker jag.

Tvivel

Nu har jag funderat lite igen...

Tvivel. Vad är det?
Inom religionerna i världens anses ofta tvivel vara ett tecken på svag tro.
Om man tvivlar har man brister i sin tro.
Därför bör man tro mer.

Det tror jag inte alls på!

Jag är övertygad om att tvivel är ett tecken på det fria tänkandet.
Det egna sökandet behöver tvivel som en ingrediens för att kunna nå fram till vad man själv vill tro på.
Om man bara slukar allt som någon annan auktoritet bestämmer så har man inte tänkt till själv.
Jag tror att man behöver tvivlet för att nå sin egen övertygelse.

En av de saker som jag allt mer börjar förstå i mitt eget liv är att jag allt mindre vet.
Kunskap är ofta lånad kunskap.
Både i egna och andras liv.
Vi tror vi "vet" saker.
Och ofta är det bara lånad kunskap.
Nåt som vi snappar upp eller läser eller hör vad någon annan har kommit fram till.

Jag trodde till exempel till för bara ett år sen att @ är ett nytt tecken som skapades i samband med att e-post introducerades.
Att @ betyder "at" från engelskan.



Soren AT trollen.se
Då läste jag att @ är ett mycket äldre tecken.
Från 1100-talet.
Det var när kristna munkar skulle skriva ner texter på latin som de kom på ett litet sätt att förenkla skrivandet av AD.
Så snabel-a är ingen ny modern uppfinning.
Det var något som jag hade gått omkring och trott.
Bara för att jag "trodde att det var så".
Och så läste jag i en bok att det inte stämde alls.
Då fick jag tänka om.
Programmera om i min hjärna att @ är ett tecken från 1100-talet.

Samtidigt så vet jag ju inte om det är sant heller.
För om jag har läst det så är det ju också någon annans kunskap.
Även det är lånad information.

Så vad vet jag?
Egentligen?

Inte mycket!

Och om jag hade nämnt detta för 5-10 år sen så hade den tanken skrämt mig.
Att inte veta var hotfullt.

I dag tycker jag att det är ganska fridfullt att inte veta.




När någon säger/skriver/tycker någonting med fullständig övertygelse så drabbades jag förr ibland av en iver att motbevisa eller argumentera mot.
I dag blir jag mer kvittrig i magen och tänker:
"Ja, så kanske det är.."
För det spelar inte så stor roll längre vem som har rätt och vem som har fel.
Alla bygger sin egen övertygelse på egna erfarenheter och sina grundläggande värderingar.
Många av dessa har vi fått med oss redan innan vi föddes.

Vad är bra?
Vad är dåligt?
Hur ska man kunna svara på det?

Jag har en känsla av att vi mår bäst av att lyssna på intuitionen.
Magkänslan.
Vad känns bra?
Och varför känns det bra?




En liten övning?
Sätt dig och blunda och tänk på en situation som gjorde dig riktigt förbannad.
Kom ihåg situationen så detaljerat som möjligt.
Hur känns det?
Hur känns reaktionen i den fysiska kroppen?
Är det en varm känsla?
Eller kall?
Känns det mest i magen?
Eller i huvudet?
Eller i händerna?
Eller någon annanstans i kroppen?

Vad tänker du om situationen?
Vems fel är det?
Vad gjorde jag för fel?
Vad gjorde andra för fel?
Hur kan jag hämnas?
Hur kan jag ändra på den andre?
Hur kan jag ändra på mig själv?

Vad tror du är sant just nu?
Hur bör man vara?
Är man en bra eller dålig människa om man bråkar?
Är man en elak eller ärlig person om man säger vad man tycker?
Om man kanske har fel: Är det farligt att ha fel?
Om den andre har begått ett misstag: På vilket sätt bör den be om ursäkt?
Är det viktigt att både du och den du bråkar med tycker samma sak till slut?

Är det viktigt att ha rätt?

Många av dina grundläggande idéer om hur livet ska vara dyker säkert upp inom dig.
Kan de få vara precis som de är?

Kan du lära dig någonting av den här situationen?
Finns det en möjlighet för dig att lära dig mer om dig själv?
Lär du dig nåt av det?
Kan du känns någon sorts tacksamhet över att du har fått möjlighet att vara med om den här situationen?

Kan du öppna ditt hjärta och låta allt vara precis så som det är?


Hur känns det nu när du tänker tillbaks på situationen?



Take a deeeeep breath!