Vad är egentligen en nyhet?

 Jag har låtit AI skriva en nyhetsartikel om en helt påhittad historia. Det är ett spännande sätt att skapa förståelse för vad vi ständigt omger oss med och hur lite vi vanligtvis granskar fakta som dyker upp i vårt flöde. För visst hade den här artikeln kunnat dyka upp i vilken tidning som helst?

Jag skrev i AI-chatten: Skriv en nyhetsartikel om en man som hittade sig själv inne i en garderob efter att ha varit borta i fyra år. 

---

En man som försvann spårlöst för fyra år sedan har återfunnits i en garderob på en fastighet i utkanten av staden. Mannen, vars namn har hållits hemligt av polisen, upptäcktes av en fastighetsmäklare som var på plats för att visa en potentiell köpare runt på fastigheten.

Enligt polisen hade mannen varit saknad sedan 2019 och hans försvinnande hade utretts utan framgång. Men efter att ha hittats inne i garderoben, förklarade mannen för polisen att han hade gömt sig där själv och inte hade lämnat platsen på fyra år.

Mannen var märkbart mager och uttorkad men verkade i övrigt vara vid god hälsa. Han har förts till sjukhus för observation och läkarundersökning.

Polisen undersöker nu omständigheterna kring mannens försvinnande och varför han valde att gömma sig inne i garderoben i så många år. En talesperson för polisen har sagt att de kommer att utreda om mannen har varit utsatt för något brott eller om han frivilligt valde att gömma sig.

Fastighetsmäklaren som hittade mannen säger att hon är glad över att han har återfunnits och att hon hoppas att han får den hjälp och stöd han behöver för att återhämta sig efter den traumatiska upplevelsen.

Nyheten om mannens återupptäckt har väckt stor uppmärksamhet på sociala medier, där många uttrycker sin förvåning över det ovanliga fallet. Polisen har bett allmänheten att respektera mannens integritet och att ge honom utrymme att återhämta sig.

Även bilden är från AI:s program för att ta fram bilder på precis vad man vill. Där skrev jag in att jag ville ha ett foto av en man som upptäckt inne i en garderob efter fyra år.

På bilden kunde man begära att få några fler alternativ...

Luna och Superkraften. "Tidsresenären".

 Nu släpps den nya boken i den hyllade serien om Luna och superkraften – Tidsresenären. Det är en underhållande berättelse för 6–9 år, med hög igenkänningsfaktor, gemenskap och magi – och så en och annan tidsresa!

 

Tidsresenären är den sjätte delen i serien Luna och superkraften. Bakom de populära barnböckerna står författartrion Sören Olsson, Martin Svensson och Leif Eriksson, som skildrar nioåriga Lunas högst ovanliga vardag i staden Lilla Vargudden.

 

I den sjätte boken återser vi alla de tidigare karaktärerna, och möter även spöket Gerda igen. Men denna gång ställs Luna och hennes vänner inför ett svårt problem när de bestämmer sig för att hämta tillbaka Gerda till de levande igen, genom att resa i tiden. Men det visar sig vara svårare än de trott – för kan man verkligen ändra saker som redan hänt, och vilka konsekvenser får det?

 

I Tidsresenären skriver författarna tydligt och lättsamt om alla de vardagliga teman som barn möter: pinsamma föräldrar, knasiga händelser, konflikter och vänskap, och pirrig kärlek. Allt detta blandas med magi, övernaturliga krafter, spöken och förmågor som att resa i tiden. De ställer även viktiga frågor som: är en superkraft alltid att lita på, och hur lär man sig att hantera en kraft som man är helt ensam om att ha? Att skriva böcker för barn som blandar vanlig vardag med övernaturliga, lekfulla teman, är vad författarna tror är del av bokseriens framgång:

”Vi har alltid drivits av att underhålla och locka läsarna till både skratt och eftertanke”, säger författarna. ”Vi vill att barn ska uppleva att de kan spegla sig själva i karaktärerna och deras  tankar och känslor. Dessutom så vill vi utmana läsarnas förmåga att fantisera i det gränslösa universum som finns i alla människor. Stora som små. Berättelserna om Luna hoppas vi kan skapa en lekfull attityd till läsarnas egna fantasier, drömmar och kreativitet.”

SÖREN OLSSON är succéförfattaren bakom kultböckerna Sune och Bert. Han har även skrivit manus till filmatiseringarna av böckerna. Luna och superkraften är hans senaste satsning och hjärteprojekt.

 

LEIF ERIKSSON & MARTIN SVENSSON har tillsammans skrivit flera bästsäljande och kritikerrosade självbiografier åt både svenska och utländska kulturpersonligheter. Martin har dessutom tidigare skrivit den populära barnboksserien om Julius.

 

Böckerna är illustrerade av Andrea Femerstrand

 Presence in Existence

In today's fast-paced world, it's easy to get caught up in the hustle and bustle of daily life and forget to be present in the moment. We're constantly bombarded with distractions from our phones, computers, and other electronic devices, and it can be difficult to find the time and space to simply be.

But being present is essential for living a fulfilling life. When we're fully present in the moment, we can experience a deeper sense of joy, gratitude, and connection with the world around us. We can appreciate the beauty of nature, savor the taste of our food, and truly listen to the people we love.

One way to cultivate presence is through mindfulness meditation. By focusing our attention on the present moment, we can train our minds to be more present in our daily lives. We can also make a conscious effort to disconnect from technology and spend more time in nature, practicing yoga or other mindful activities, or simply enjoying quiet moments of reflection.

It's important to remember that presence isn't about being perfect or having it all figured out. It's about embracing the present moment, with all its imperfections and uncertainties, and being fully engaged in the experience of life. So take a deep breath, look around, and appreciate the beauty and wonder of the world around you. You might be surprised at what you discover when you're truly present in the moment.

---

Ovanstående text är skriven av AI. 
Jag är uppriktigt nyfiken på vad AI kan göra för oss. Jag har testat lite olika saker med hjälp av AI, och det är ganska häpnadsväckande vilket hjälpmedel det kan vara, om vi bara använder det för vår egen skull och använder den just som ett HJÄLPMEDEL. 

Min känsla är att AI kommer vara användnart i många människor liv framöver. Men vad vet jag?

Jag har även testat att spåna idéer med AI - och det var ganska kul. Jag kastade ur mig en idé - och då svarade AI hur den idéen skulle kunna göras ännu mer intressant. En del av det som kom ut var rent trams, men vissa saker satte igång min egen kreativitet och gjorde att jag kunde se vissa nya tankar - och hur det gjorde mig mer aktiv i mitt skapande.

Ha det fint!

Ny bok om Luna

 I dag släpps den tredje boken om Luna. 

"Luna och Superkraften - Det Osynliga Barnet".

Det här är en serie som jag skriver tillsammans med Martin Svensson och Leif Eriksson. 

I just den här boken så upptäcker Luna och hennes kompis Ben en osynlig person. Hur man nu kan upptäcka en osynlig person...?

Ja, de gör det med hjälp av sina superkrafter, förstås!

Vi håller just i detta nu på och färdigställer bok nummer 4 om Luna. Den kommer ut i mars nästa år. 

I övrigt så är det mycket ljudböcker som ska läsas in nu under hösten. 

Vi har ju delat upp läsandet av olika berättelser. Anders läser Sune, jag läser Bert och Håkan Bråkan. Anders läser Tuva-Lisa och jag läser Galna Gatan.

Nu i december så är det 30 år sedan vi kom ut med julkalendern "Sunes Jul" och det vill vi uppmärksamma på nåt vis.

Därför har vi specialskrivit en kalender som sträcker sig över 31 dagar i december. Det är gamla outgivna sagor, nyskrivna sagor om nya karaktärer och helt nyskrivna sagor om våra mest etablerade karaktärer. 

Så hela december kommer att fyllas med historier om Sune, Bert, Håkan Bråkan, Galna gatan. Tuva-Lisa, Ful-Otto, Orvin som åker hiss, Storasyster & Lillebror och många, många fler.

Den kommer att ges ut exklusivt som ljudbok i första hand. 

När jag får lite bättre med tid.

Borde vara mera tacksam

Borde vara mer spontan

Borde sluta va så aktsam

Borde inte alltid ha en plan

När jag får tid ska jag bli bättre på att

- leva varje ögonblick

När jag får tid ska jag bli roligare

kanske bli en riktigt trevlig prick.

När jag får tid ska jag leva livet

När jag får lite bättre med tid 

När jag får tid ska jag njuta av livet 

När jag får lite bättre med tid

Har alltid velat leva farligt

bada naken i en sjö 

Resa över hela jorden 

Se Paris - och sedan dö

När jag får tid ska jag bli bättre på att

ta tillvara på dagen jag får 

När jag får tid ska jag bli känsligare

och känna alla känslor som kommer och går

Vem ska leva livet - om inte du har tid?

vem ska njuta av ditt liv - här och nu? 

Den enda som kan klara det är ju faktiskt du

I varje ögonblick har du ett val

För världen är ett eko

det du ger ut kommer i retur

Om du sänder ut rädsla, ilska eller hat 

förvänta inte kärlek tillbaks

När jag får tid ska jag leva livet

När jag får lite bättre med tid 

När jag får tid ska jag njuta av livet 

När jag får lite bättre med tid 

Jag mår inte så bra som jag tror.

En liten video från Hemliga Byråns värld.

Vaknar upp och känner mig fri

Jag har inte ens lust att gå i terapi

Men jag har kanske nåt litet exem

Ja, det går alltid att hitta nåt problem

Jag brukar ha en svår nötallergi

Men jag undrar om jag kanske blivit fri

Ja, kanske har det bara helt gått över

Tar en tugga av en nöt och försöker

Det finns de som tror de har det värre

De tror att jag mår bra

Men deras problem är mycket, mycket färre

Så där vinner faktiskt jag!

Jag vaknar upp och känner mig gla

Sen inser jag att så kan det inte va

Jag ska inte ta ut nån förskottsseger

Jag har kanske fått en ny typ av feber

Tänk om nån skulle se att jag var glad

Om jag gick och log och tog en promenad

De skulle tro att jag var hög på knark

Varför skulle jag annars gå och flina i en park?

Om jag råkar känna mig kry

Jag stoppar fingrarna i halsen, så att jag kan spy

Jag vill inte att det ska finnas risk

Att någon ska tro att jag är sund och frisk

Jag mår inte så bra som jag tror

Den lilla lycka som inom mig bor

Är konstgjord skapat av lyckopiller

Jag undrar vad som händer om de försvinner

Men det finns alltid nån som har det värre

En eländig och misslyckad fetlagd herre

Jag vill inte ropa HEJ

Men jag tror att de menar mig

Läsa avtal

Det händer ganska ofta inom det här yrket att man måste sitta och lusläsa avtal som inte är skrivet på vanlig svenska, utan på det påhittade språket "juridiska". Det är juridiska termer och uttryck som jag ibland skulle behöva en ordbok för att förstå.

För närvarande sitter jag och lusläser avtal som är superviktiga för framtiden. 

Och samtidigt så finns det en del i mig som känner att jag allt mindre bryr mig om hur det blir.

Jag menar - det är som ett sorts spel - där man ska spela spelet och luras lite, på nåt vis.

Jag tycker faktiskt att det är riktigt trist med avtal.

Men samtidigt helt nödvändigt för att det ska bli rätt och riktigt i slutändan.

Och då kan det vara bra att påminna sig om Alexander den Store - som krävde att han på sin dödsbädd skulle läggas med händerna utanför kistan. 

För att visa människorna att han som var SÅ STOR ändå gick in i döden tomhänt. 

Allt man samlar på sig är förgängligt. 

Den dag man lägger sig i träkostymen, så kommer man ändå inte ta med sig nåt alls.

När jag växte upp så brukade min pappa alltid spela den här låten med Edvard Persson. 

Tänkvärd text än i dessa dagar, tycker jag.

Lycka - livsmålet som ständigt byter skepnad.

Att söka efter lyckan är en av de vanligaste drivkrafterna för oss människor.
Det intressanta med lycka är att den är i ständig förändring. Om man söker efter en viss upplevelse, och räknar med att den ska ge en lyckokänsla, så visar det sig allt som oftast att vara en högst övergående lycka. Vanan av det som gjorde oss lyckliga förvandlar snart lyckoögonblicket till vilken alldaglig händelse som helst.
Tänk till exempel om du befinner dig i en stekhet sol i öknen, någonstans.
Du svettas och känner det som om du skulle ge ditt liv för lite svalka.
Och då plötsligt kommer du till ett litet hus där du kliver in, och där det finns luftkonditionering.
Den svala luften får dig att njuta och plötsligt kunna andas bättre.
Efter en stund känner du knappt inte av den svala luften längre. Kroppen vänjer sig vid den nya temperaturen, och du tar den för given.
Du känner inte längre samma entusiasm och lyckokänsla över luftkonditioneringen.
Och ändå så är det exakt samma svala luft, som strömmar mot dig. Men den ger inte längre samma känsla av lycka.
Så är det ofta med den upplevelse som vi strävar efter. Strävan i sig kan vara en drivkraft, som vi har nytta av. Men om vi når alla våra önskade drömmar och mål, så skulle vi ändå snart ta dem för givet.
Det är så vi människor fungerar.

En annan sak med lyckan är att den oftast är kopplad till en önskad framtid, samtidigt som den är starkt förknippad med det förflutna.
Den är sällan här och nu.
För vi önskar något "sen" - som vi har börjat önska med hjälp av erfarenheter från "då".
Vi blickar framåt mot framtiden, och vi använder oss av våra erfarenheter från förr, för att värdera vad som är bra eller dåligt. På det viset förlorar vi ofta möjligheten att se saker som de verkligen är.
För vi har med oss hela vårt bagage av erfarenheter som skapar en värdesättning av allt som sker för oss. Vi klarar sällan av att hålla ögonen öppna för vad som verkligen ÄR!
För mig har det ofta hänt att jag upptäcker lyckliga ögonblick, först när jag tittar i backspegeln. Det är först i efterhand som jag upptäcker att jag faktiskt har varit lycklig i vissa ögonblick. Men jag missade dessa stunder, då jag var fullt upptagen med att blicka framåt och önska något av framtiden. När allt skulle bli så där som det var tänkt att det skulle bli...
Men att vänta på att livet ska bli så där som det är tänkt att bli är egentligen inget annat än ett sätt att undvika nuet.
Tänk om det går att bara stanna upp och se oss själva och våra liv - här och nu.
Och kanske är det just det som är målet?

Sune v/s Sune - premiär 30.e november.

Jag tror att det här kan bli riktigt kul. Den ya Sunefilmen har premiär på biograferna den 30:e november.
Det är lite spännande att se vad nya skådespelare kan göra av våra 35 år gamla karaktärer.
Om Sune skulle åldras som vanligt folk så skulle han i dag vara 42 år gammal.
Känns inte riktigt som samma typ av historia om det handlade om en 42 årig man som inte kunde låta bli att tjusa alla tjejer han ser.
Jag tycker personligen att det ser väldigt bra ut och det känns spännande att se vilket mottagande filmen kommer att få.

Från Nej till Ja. Steg 5.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Ja! 

Den femte fasen är accepterandet. 

Och med detta menar jag inte att man accepterar något som är dåligt i livet. 

Man accepterar att den känslan och reaktionen finns och existerar i ditt liv. 

Att acceptera sin sorg och saknad är det sista steget i sorgbearbetningen. 

En del tror då att man ska tycka att det är okej att ens barn har förolyckats i en hemsk olycka. 

Så menar jag verkligen inte! 

Men att acceptera att det har hänt - och att man känner de känslor man känner är ett viktigt steg i att även omfamna en framtid som för alltid är helt förändrad. 

Det är inte samma sak som att allt från och med nu ska vara bra igen. 

Att acceptera livets med och motgångar är ett sätt öppna sig för att man inte har kontroll över livet och vad det vill göra med oss. 

Att stå utan skyddsnät i det vi kallar ”livet”, utan att ha en aning om vad framtiden ska föra med sig. 

Livet innebär tillfälliga gäster i form av känslor. 

En del vill vi ha mer av. 

Andra vill vi förneka eller förtränga. 

Men det innebär inte att de slutar existera. 

Känslorna kommer och går genom hela livet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Både före vi kom till denna värld och de finns kvar när vi har lämnat den. 

Att acceptera ilskan, rädslan, sorgen och glädjen är att säga ja till livets mångfald. 

Kanske tror en del av oss att vi ska leva ett bra liv tills vi blir riktigt lyckliga, och då ska vi stanna upp allting och bara hålla oss kvar där. 

Tyvärr så fungerar det inte så. 

Lyckan kommer och lyckan går. 

Sorgen kommer och sorgen består. 

Alla dessa känslor är värdefulla. 

Den dag vi kan se det blir vi mer hela som människor, och vi kan låta livets storhet drabba oss varje dag!

Kanske är det för svårt att acceptera det svåra som händer i våra liv. 

Men kanske går det då att acceptera det? 

Kanske kan vi acceptera att det är omöjligt för oss att acceptera? 

Det är på det sättet vi lär oss att vara levande. 

Vi lär oss mer av vilka vi är och vilka vi kan bli en dag. 

Världens vackraste själar. 

Det är vi. 

Alla.

Från Nej till Ja. Steg 4.

Fem steg att bearbeta känslor. 

Den fjärde fasen har jag valt att helt enkelt kalla ”känna känslor”. 

Det är då vi fullt ut låter oss känna alla de känslor som vi har inom oss.

När det handlar om sorgbearbetning, så är det viktigt att få gråta när man saknar någon. Många kan börja tro att man har blivit känslokall för att man inte gråter och sörjer så som ”man borde” när någon närstående dör. Men det är inte alls ovanligt att det då handlar om att man inte har gett sig själv tid att låta känslorna få komma. 

Att sörja är inte endast gråt. Att sörja är en del av att älska. 

Om man älskar så riskerar man att utsätta sig för sorg. 

Om du väljer att aldrig älska, så kommer du sannolikt att komma till en fas då du ändå sörjer detta. 

Sorg är både gråt, glädje, oro och förtvivlan. 

Sorg innefattar alla dessa fyra grundkänslor. Många tycks tro att det bara är gråten som är ett tecken på att man sörjer. Men så är det inte. 

Sorg och saknad är att förstå mer av den kärlek man har haft i sitt liv. 

Precis som kärlek har en början, men inget slut, så är det liknande med sorgen. 

Den har en början, men inte heller något slut. 

Det är en saknad som man alltid kommer leva med. 

Att tillåta sina känslor att existera kan vara en ganska omtumlande erfarenhet. Men för att komma i kontakt med alla sina känslor, så kan man börja med att studera hur de känns. 

Hur känns ilskan? 

Var i kroppen sker den? 

Är den varm och het? 

Eller iskall och kylig? 

Vad tänker du om dig själv, livet och händelsen när du bär på ilska? 

Helt enkelt - hur vet du att du är arg?

Ofta tror människor att om man släpper ut ilskan, så kommer den ta över hela livet och man blir aldrig mer glad. 

Men då har jag ett förslag. 

Nästa gång du blir riktigt arg. Håll kvar den. behåll ilskan så länge du bara kan. Men agera inte ut den. Behåll den för sig själv så länge du bara kan. Låt den inte få försvinna! Och du kommer upptäcka helt plötsligt att du inte längre är arg. Utan att du har agerat ut den, anklagat någon annan, fått någon annan att ändra på sig eller att du har gjort en förändring i ditt tankesätt. Plötsligt finns inte ilskan där längre! 

Rädslan fungerar på precis samma sätt. Försök vara rädd för all evig framtid nästa gång du känner rädsla. 

Du kommer upptäcka att rädslan bara är en tillfällig gäst i ditt liv. Precis som alla andra känslor. 

När du studerar dina rädslor så kommer du upptäcka andra fysiska symptom, än vid ilska. Rädslan känns kanske på någon annan plats i kroppen. 

Kanske är den mer kall? 

Eller är den kokande varm? 

Fryser du till is av rädslan? 

Hur är din andning? 

Själv har jag upptäckt att jag knappt kan andas när jag blir rädd. Det är som om lungorna plötsligt har krympt till en liten ärta, och jag klarar inte av att dra ett enda djupt andetag. 

Att studera sin andning vid olika känslomässiga reaktioner kan vara väldigt lärorikt. 

Om du lär dig exakt hur du andas när du blir riktigt rädd, så kan du när som helst i framtiden framkalla rädsla genom att andas på precis samma sätt. 

Nu kanske inte rädslan är det som du helst vill framkalla i olika situationer i livet. 

Men det fungerar precis på samma sätt med glädjen och optimismen. 

Om du lär dig att studera även din glädje, så kan du framkalla den känslan utan någon som helst yttre påverkan. Du behöver helt enkelt ingen yttre tripper för att känna din glädje. 

Den fjärde fasen i bearbetningen av känslor kan ta tid och den kan behöva få ett visst utrymme i ditt liv för att kunna komma vidare till den femte och sista fasen.

Från Nej till Ja. Steg 3.

Fem steg att bearbeta känslor.

Den tredje fasen kallar jag för VARFÖR? 

Det är då vi vill förhandla, för att slippa känna eller för att få mer av en känsla som vi gjort oss beroende av. 

Att ställa frågan ”varför?” är sällan särskilt kreativt. 

Det är återigen i någon annans knä hur vi känner och hur vi kan få mer eller mindre av det. 

Inom sorgbearbetning så är detta fasen då vi försöker förhandla med existensen/Gud. 

Vi lovar och svär att ”om bara vår medmänniska ska överleva denna sjukdom, så ska jag bli en bättre människa”. 

Vi förhandlar om ett mirakel. 

När man drabbas av svår sorg, så är det inte alls ovanligt att man finner sig ställa frågorna om om om igen. 

Varför hände det här? 

Varför ska just den här personen drabbas? 

Varför ska just jag drabbas? 

Varför kan inte livet vara rättvist? 

Det är inte ovanligt att man nu försöker ställa krav på existensen att vi endast ska behöva stå ut med en viss grad av elände. 

Många av oss har en tro på att livet ska vara demokratiskt. Alla ska få lagom mycket av lycka och sorg. Ingen ska ha varken mer eller mindre. 

Men det finns ingen inbyggd demokrati i livet. Livet händer och sker ständigt. 

En del drabbas av mycket sorg och elände. En del knappt något alls. 

Jag skulle vilja påstå att det är livet som händer med oss. Det är inte vi som väljer varken lycka eller elände. Det är livet som händer med oss. 

Vid ilska försöker många av oss att förhandla med den person som utsätter oss för reaktionen. Vi vill förstå den andre personens orsaker att göra oss arga, och vi vill då ändra på vår egen eller den andre personens sätt, så att vi slipper ilskan. Ibland kan vi möta människor som inte tycks ha någon ilska alls inom sig, oavsett vad den utsätts för. 

Inte sällan så handlar det då om att man har tagit reaktionen till sitt förnuftigt tänkande, och vill resonera fram en lösning på situationen och reaktionen. 

Att tänka bort en känsla är tyvärr inte särkilt framgångsrikt. Ofta har man då endast förträngt sin reaktion, och den dyker kanske upp på en helt annat plats när vi minst anar det. 

När vi ser ”varför?”-frågan dyka upp inom ramen för vår rädsla, så är det den tid då vi vill förändra det skrämmande, eller förändra våra tankar om det som skrämmer oss. Men precis som vid ilskan, så tar nu rädslan bara en annan väg, och dyker upp på någon annan plats i våra liv. 

Den optimistiska känslan vill vi förstås också förhandla om. 

Men i motsatt riktning. 

Vi vill ha mer av den, och vi vill att den som ger oss denna lycksaliga känsla ska ge oss mer och oftare av detta. 

Vi kan ibland förinta oss själva, för att få mer av glädje och lycka. 

Men det vi då glömmer bort ännu en gång är att känslan kommer från oss själva! 

Det är fortfarande vi själva som känner glädjen. 

Det är inte ovanligt att vi här försöker hitta resonemang, som gör att vi känner oss gladare och mer optimistiska. 

Men i detta förhandlade med tillvaron, så missar vi helt enkelt det vi ville ha mer av. Glädjen. 

Vi planerar glädjen, och glömmer bort att ha kul på vägen dit.

Många gånger så är den här fasen ett sätt för oss att fly från känslan i kroppen till tanken i huvudet och försöker lösa våra reaktioner där. 

Från Nej till Ja. Steg 2.

Fem steg att bearbeta känslor.

Om vi lyckas se att vi är i en förnekelse, så kan vi också komma vidare till det andra steget i känslornas bearbetning. 

Från Nej till VEM?

Vem är den fråga som vi ofta ställer oss när vi nu har sett att en viss händelse faktiskt har hänt, och vi faktiskt är i en reaktion på detta. 

När det handlar om sorg, så är det i den fasen då vi undrar vems fel det är. 

Om någon har dött, så vill vi veta vem som är skyldig. 

Även om döden har varit fullt naturlig, så vill vi åtminstone utesluta att personen inte dog på grund av någon läkares slarv, eller att personen har blivit felbehandlad på något sätt. 

Om någon närstående blivit väldigt sjuk så vill vi veta vem som har smittat, vem som är ansvarig för att denna sjukdom har drabbat vår närstående människa. 

Att söka efter vems fel det är, när något händer är mycket vanligt och inte heller underligt. Man vill helt enkelt ta reda på vem som bär ansvaret till att jag känner så som jag känner. Om det dessutom är en obekväm känsla så vill få den som har skapat denna känsla att genast sluta göra det som den gör, så att vi slipper känna det vi känner. 

Att hitta en yttre katalysator för våra egna känslor är ett sätt att också fly från det vi faktiskt känner. Om omvärlden bara slutar göra så som de gör så slipper jag känna allt det smärtsamma jag känner inom mig. 

Men handen på hjärtat - har det någonsin fungerat så?

Att drabbas av riktigt ren ilska, kan vara en omtumlande erfarenhet. Man blir så arg att ”man kokar”. Och visst är ilska en extremt ”het” känsla, och den känns ofta genom hela vårt system. Att då kunna hitta den skyldiga till vår heta, arga känsla kan vara befriande. För vi inbillar oss att det är lösningen på vår reaktion. 

Att vara arg på någon annan människa är ofta ett sätt att fly från sitt eget känsloliv. 

Hur tokigt det än kan låta. 

Vi vill slippa vara arga. Och därför måste den andra sluta med vad den gör, så att vi blir av med ilskan. 

Men när man studerar ilska lite närmare, så ser man ofta att ilska är en kraftfull energi, som vi faktiskt kan ha stor användning av, om vi använder den på ett kreativt sätt.  

För rädslan är det också enkelt att se att vi vill hantera på liknande sätt. Den som skrämmer oss ska genast sluta med det, så att vi slipper vara rädda. Vi vill avlägsna det som skrämmer oss, och vi tror då att vi har gjort världen mer säker. Men det är ju egentligen bara en illusion. Världen har inte blivit tryggare eller säkrare. Vi har bara blivit av med den yttre faktoren som har skrämt oss.

Vad gäller den optimistiska känsloreaktionen så kan man se att vi hanterar detta på ett helt motsatt vis. 

Vi söker efter vem som har gjort oss glada eller optimistiska, och vill därför ha mer av den personens närvaro. 

Vi bygger upp en förväntan om att den andre personen eller företeelsen ska ge oss mer glädje och positivitet. Och om vi skulle förlora personen eller företeelsen, så tror vi i samma stund att vi inte längre kan bli glada. 

Men om vi ska vara helt ärliga så är ju känslan helt och hållet vår egen. Det är VI som känner våra känslor. 

Andra människor är bara yttre påverkan som får oss att känna våra egna känslor och reaktioner.

 Om vi kan låta oss se detta i samband med glädje och optimism, så kan vi också få en större frihet. 

Vi kanske kan få vara glada helt utan någon som helst orsak!

Från Nej till Ja. Steg 1.

Fem steg att bearbeta känslor.

Det första steget är Nej. 
Förnekelse. Man vill inte tro på det man hör. 
Man tror inte sina öron som hör, sina ögon som ser eller den person som förmedlar det man vägrar att acceptera. 

Om man till exempel får veta att ens gamla far eller mor har dött, så svarar man med 
”Men det kan inte stämma. Jag pratade ju med henne/honom i morse.”

Att förneka fakta är den första svårigheten som måste bemötas.

När det handlar om sorg, så är det kanske enkelt att förstå att man inte vill tro på det man får höra. Att förlora ett barn i en olycka till exempel innebär en chock som gör att man hamnar ganska djupt in i en förnekelse-fas. 
En del kan hålla fast vid den här fasen under en lång tid, och någonstans ha en önskan om att barnet plötsligt en dag ska komma in genom dörren, och att allt egentligen bara var en lång och hemsk mardröm.

Att se den här fasen i flera av de andra känslomässiga reaktionerna kan vara lite knepigare. 

Att förneka sin ilska till exempel. Men vi är många som själva har sagt och har hört våra närstående envist hävda att ”jag är inte ALLS arg!”, fast det är helt uppenbart att så är fallet för alla andra runt omkring. 
Det som kan vara förrädiskt med förnekad ilska är att den plötsligt kan explodera, som en briserande bomb i ett helt annat sammanhang.

När det gäller rädsla och oro, så kan förnekelse-fasen visa sig som en ovilja att ens se att man bär på en rädsla. 
Det kan ta sig uttryck i att man minsann ska visa att man är helt orädd och därför gör den ena våghalsiga saken efter den andra. 
Det innebär ju inte att man inte alls är rädd. Det innebär bara att man inte vill se eller acceptera sin egen rädsla. 
Rädsla är inte allt för sällan kopplad till idéer om hur man är som person. Om man visar sin oro eller sin rädsla, så tror många att man ses som en svag och nervös människa av sin omvärld. 
Det är naturligtvis inte sant. 
Men om man fortsätter leva i sin förnekelse-fas, så kan man låta den idéen få bli en personlig sanning. 

En av de mer svåra sakerna med förnekelse är den optimistiska känslan. 
Kanske för att många även här bär idéer att tänka positivt eller optimistiskt är ett mål. Inte som ännu ett sätt att fly från hur det innerst inne känns. 

Men om vi låter som tro att optimism är en känsla, som inte varken är bättre eller sämre än någon av de andra grundkänslorna, så kanske vi också kan se att det optimistiska förhållningssättet kanske är en av de vanligaste flyktvägarna från sin egen känslobearbetning. 

Att förneka optimism kan till exempel vara att vi låtsas vara oroliga, fast vi innerst inne har en känsla av att allt bara kommer lösa sig. Vi behöver troligen inte ens göra nåt åt en viss situation. 
Vi tror på det mirakulösa, som ska hända utan att vi behöver ingripa alls. När vi förnekar vår inre optimist så missar vi möjligheten att genomskåda våra livsmönster på många andra plan. 

Svenska Akademin - The times they are a changin'.

Den närmast ofattbara röra som just nu råder i Svenska Akademin är inget annat än patetiskt.
Att stöta bort den första kvinnliga ständiga sekreteraren, till förmån för Hårresande Horace och hans lakejer är ju något av det äckligaste som hänt i svensk litteraturhistoria. I alla fall det vidrigaste sedan 1786.
Att Hårresande Horace så lojalt ställer upp bakom den så kallade ”kulturprofilen” som anklagats för ett flertal sexuella övergrepp visar ju hur oändligt bisarr situationen är.
Nu är det ju inte så att ”kulturprofilen” heter ”kulturprofilen”. Han heter Jean-Claude Arnault och inget annat. Han är ju fortfarande inte dömd för något brott, vad jag känner till, men icke desto mindre så kan man väl tycka att de anklagelser som riktats mot honom är tillräckligt graverande för att man från Svenska Akademin ska ta avstånd från honom och hans lilla exklusiva kulturklubb.

På det sätt som Svenska Akademin sköter den uppkomna situationen tycker jag med all tänkbar tydlighet visar att denna institution behöver rejäl förnyelse. Kanske bör den till och med avvecklas?
Gustav den tredje, som instiftade denna institution år 1786 var ju en synnerligen udda kunglighet.
Kanske känner inte många till hans något märkliga experiment, som syftade till att bevisa att kaffe var en fasligt dödlig dryck. Han ansåg att kaffe var ett hot mot folkhälsan. Ett långsamt verkande gift som ledde till en förtida död.

För att bevisa de skadliga verkningarna av kaffedrickande beslöt kungen att ett medicinskt experiment skulle genomföras. Två dödsdömda fångar fick välja mellan galgen eller att tjänstgöra som försökskaniner. Knappast förvånande gick de med på att delta i experimentet.

Den ena fången tvingades dricka kaffe varje dag och den andra tvingades att dricka te. Experimentet skulle fortsätta under två läkares överinseende till fångarnas död. Kungens tanke var att visa hur kaffet radikalt förkortade människans livslängd. Att den stackaren som drack kaffet skulle snart dö en hemsk död, var kungen fullt förvissad om.

Så där satt de båda fångarna i var sin cell och drack kopp efter kopp kaffe respektive te dag efter dag. Veckorna blev till månader och månaderna till år. Så en dag avled den ene av läkarna, som skulle övervaka experimentet.

Fångarna tvingades dricka vidare, tills plötsligt även den andre läkaren dog. Därefter dog kung Gustav själv, skjuten under en maskeradbal på Stockholmsoperan, 29 mars 1792. Men experimentet avbröts inte.
Och till slut så dog…tedrickaren. Vid 83 års ålder.
Vad som hände med kaffedrickaren finns det dessvärre inga uppgifter om. Eventuell så lever han fortfarande. Kanske är han en av de gamla stofilerna som tagit plats i Svenska Akademin, och som styvnackat vägrar någon som helst förändring.

Svenska Akademin har som uppgift att arbeta för det svenska språkets "renhet, styrka och höghet", dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende.
Visst kan det finnas en vits med att några människor som har ett brinnande intresse för det svenska språkets bevarande, får göra detta inom ramen för något som liknar den Svenska Akademin.
Men kanske är det då dags att förnya den gruppen av individer, och inte låta ”de aderton” få sitta kvar på livstid. Kanske kan man ha ett rullande schema med språkintresserade som får sitta max i fem år på posten innan de skall bytas ut till förmån för någon ny spåkintresserad som får ta plats i den nya akademin?
Och visst finns det en vits med att dela ut Alfred Nobels litteraturpris till en författare som har skapat något verk av större litterärt värde för eftervärlden.
Som Bob Dylan, till exempel, som i en av hans sånger sjunger ”The times they are a changin´”

”Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won't come again
And don't speak too soon
For the wheel's still in spin
And there's no tellin' who
That it's namin'.
For the loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin’.”

Ett historiskt år för jämlikhet och feminism.

2017 kommer att skrivas in i historieböckerna som året då kvinnor äntligen stack hål på fördämningen till den stora orättvisa som de utsatts för under tusentals år. 

Jag tänker så klart på kampanjen #metoo som drog igång en hel våg av bekännelser och berättelser som knappast har lämnat någon oberörd. Äntligen tycks patriarkatet få kliva ner från sina höga hästar, och vi får bevittna historier om den ena fruktansvärda kränkningen eller sexuella övergreppet efter det andra. Det är en snedvriden maktstruktur som äntligen börjar krackelera. 

Jag känner mig tacksam och är mycket imponerad över alla dessa modiga kvinnor som tar bladet från munnen och berättar om sina erfarenheter. Att män i maktpositioner missbrukar sin ställning, och gång på gång kränker kvinnor är helt enkelt för jävligt. Alla människor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Allt annat är bara nonsens och klumpiga sätt att förminska denna kvinnliga revolution. Att börja motargumentera, eller vilja understryka att det inte är alla män som våldtar eller som missbrukar makt är inte heller relevant i sammanhanget. Det alla dessa vittnesmål skildrar är ett samhällsproblem. Inte enbart enskilda händelser, där det kan verka handla om att hänga ut någon som betett sig illa. Det handlar om att visa hur denna typ av kränkande och oacceptabla beteende är en del av kvinnors vardag och har varit under tusentals år. Många av oss har gått genom livet med ögonbindel på, och har inte kunnat se eller förstå omfattningen av denna situation som hälften av världens befolkning lever i. 

Beteenden från vissa män har äntligen dragits upp i ljuset, och det finns inga förmildrande omständigheter till deras groteska sätt att utöva makt. För det handlar om makt, i mina ögon. Att försöka förklara vidriga beteenden, med att män har varit tafatta i sina raggningsförsök är löjeväckande. 

Nej. Det handlar i grund och botten om makt och en avgrund av brist på respekt. 

Jag känner mig tacksam över att leva i ett land där denna typ av jämställdhet kan finnas på dagordningen, och inte längre försöker bortförklaras eller ursäktas på något sätt. 

I andra delar av världen är denna självklara rättighet inte alls lika självklar. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på de stora orättvisor och förtryck som människor med olikheter utsätts för. Människor som ser annorlunda ut, människor som har avvikande åsikter, med funktionsnedsättningar, människor som har en alternativ regigös åskådning och inte minst barn som står rättslösa inför en plågsamt hänsynslös vuxenvärld. En vuxenvärld som dikterar barnens situation. 

Jag satt nyligen i ett möte med en organisation som bedriver arbete mot barnsexhandel. Jag fick höra historier om en tragedi som utspelas dagligen, som fick mig att tappa andan. Detta händer i vår värld. I dag. År 2017. Den är så omfattande att det knappt går att ta in informationen. Jag ville inte tro att det stämde.

Men jag tog reda på mer fakta och det visade sig vara allt annat än osant. 

Det bedrivs i dag slavhandel. En typ av slavhandel som inte påminner om den slavhandel som pågick från Afrika under stora delar av 1800-talet.

Nej, den slavhandel som i dag har brett ut sig över världen handlar om sexhandel. I vissa länder säljs människor till en ofattbart hänsynslös marknad. Pornografin. Och det är inte endast vuxna människor som säljs på dessa marknader. Det är även barn.

När det dessutom visar sig vara även föräldrar som säljer sina egna barn, för att kunna få pengar att överleva, så blir det än mer obegripligt och groteskt. Att det dessutom finns ett mörkertal med försvunna barn i vårt eget land, så blir det allt svårare att bara skjuta ifrån sig ämnet. Barn försvinner i dag i vårt eget land. Och många av dem försvinner in i prostitution och kriminalitet. 

Jag önskar att kampanjer liknande #metoo ska fortsätta att växa och inkludera allt fler orättvisor i hela världen. Det finns orättvisor som i det dolda drabbar kvinnor, homosexuella, funktionshindrade och barn, som skulle behöva föras in i medialjuset. Skammen måste tillskrivas de som bär skulden. Inte de som blir drabbade.

Jag önskar att kasta ljus över den fullkomligt vidriga slavhandel som dagligen säljer barn för att de ska utnyttjas i perverterade sexuella ritualer. Nej, det handlar inte heller om sex eller lust. Även här handlar det om makt och en sjuklig perversion som borde motarbetas med samma intensiva frenesi som debatten om sexuellt våld och övergrepp har gjort under året här i Sverige. 

Må detta vidriga nätverk av sexuellt våld mot barn elimineras från jordens yta en gång för alla. Och låt barnen få vara barn. Låt dem så sin frihet att leka och utvecklas till självständiga, kloka och insiktsfulla vuxna. Det behöver vår värld nu. Mer än någonsin.