Min musikkarriär

Jag älskar musik!

Så när jag var 12 år började jag spela gitarr.
Målet var att därefter börja spela el-bas.
Det gjorde jag också.
Skulle lära mig själv, tänkte jag.
Och det gjorde jag. Därför blev jag ju inte särskilt bra heller.
Min första egna låt hette "The End".
Bra början, va?

Mitt första band var med Erik.
Vi skulle heta nåt i stil med Huller om Buller - fast på engelska.
Men Helter Skelter kändes för mycket Beatles.
Och Higgledy-Piggledy kändes inte heller rätt.
Så därför blev det Hurdy Gurdy.
Som inte alls betyder huller om buller.
Men det är ett väldigt fult stränginstrument.



Erik spelade trummor och jag bas.
Det var inte mycket till band.
Det var mest huller om buller.

Sen skaffade vi två gitarrister. Lasse och Fredrik.
Då bytte vi namn till Coma band.
Vi låtsades att vi alla var hjärndöda.
Det var inte särskilt svårt att låtsas.
Och musiken lät nog ganska hjärndöd också.

Efter Coma band började jag spela med några andra i ett band som hette Killroy.
En liten stund.
Sen bildade vi ett nytt band som hette Atmosfär.
Jag spelade fortfarande bas.
Kenneth spelade trummor.
Pecka gitarr.
Och Lasse var med också och spelade gitarr.
Men han fick nu byta namn till Olle.
Det var enklare så...





Sen kom Jocke med och spelade piano.
Och så var Mats med och sjöng lite grann.
Sen kom Marie med och sjöng ännu mer.
Vi var med i Rock-SM.
Vi vann första deltävlingen.
Sen lade vi ner bandet.

Därefter började jag skriva sagor för radion med Anders istället.
Och gjorde lite musik.
Vi råkade göra en låt som hette "Hej Hej Hemskt Mycket Hej".
Och plötsligt var vi svensktoppsstjärnor.
Vi kallade oss "Hemliga Byrån".



Vi spelade in en skiva.
Och då var Olle med och spelade gitarr.
Och Erik spelade trummor igen.
Och Nicke var med och spelade gitarr också.
Och Torleif spelade flöjt.
Och en annan Jocke spelade keyboard.
Anders spelade bas och jag "sjöng".

Vi åkte på folkparksturné.
Det var 1987.

På nåt sätt kan jag tycka att det fortfarande handlade om att allt var huller om buller.

Vi spelade in några fler skivor med blandat resultat.



Sen skapade vi figuren Bert.
Och han hade ett eget band - "Heman Hunters".
Vi skrev deras låtar och spelade in dem.
Vi var fortfarande lika hemliga.
Nästan.



Jag och Anders skrev allt mer sagor och allt mindre musik.
Men vi slutade aldrig helt och hållet.
Under många år var Olle fortfarande med och spelade och skrev musik med oss.

Sen dog musiken ut allt mer som kreativt uttryck.
I alla fall på den offentliga scenen.
Men vi har hela tiden fortsatt att göra musik.
Ibland själva och ibland tillsammans med andra.

Vi skrev texter till andra artister.
Bland annat "Liten Bambi" till Uno Svenningsson



och "Älskade Ängel" med Lill-Babs




och "Tjejtjusarmästaren" till Sunemusikalen.



Och så en del egen material som fortfarande inte är utgivet.
Det ligger och väntar på bättre tider.
Undrar om de någonsin kommer?



Men det är fortfarande samma situation.
Jag älskar musik.
Även om det fortfarande är Huller om Buller.

Får Mann vara med?

Skriver nu på den nya boken i serien om "Galna Gatan".
"Får Mann vara med?"
Nä, jag skriver inte fel. Det ska stå Mann.
Och det är ett namn.
Så.
Nu har jag jag avslöjat lite för mycket om bokens handling.

:o)

I dag är det sista maj.
Vad hände?

I dag kommer den nya Bertboken ut i handeln.
Bert och datadejten.

Se film. Njut.
Eller nåt annat...





Veckan som nu kommer är fylld av skrivande och skolavslutning och examen.

Och ute skiner solen.

Dags att ta tag i skrivandet igen.

Tjing!

Vad är sant?

Så har det nu inträffat ännu en konfliktsituation i Israel.

Ship to gaza boardades av Israeliska militärer - och blev attackerade av de fredliga aktivisterna som var beväpnade, men som samtidigt inte hade några vapen...
Och aktivisterna ska ha varit helt fredliga, men ändå hade de tillhyggen att använda sig av för att attackera den Israeliska militären som hade som syfte att provocera fram våld...

Jag vet inte.

Men är det bara jag som känner att hela rapporteringen blir ofullständig och bristande?
Varför tycks hela världen vara så snabb att bestämma sig för vad som har hänt - och hur hemskt agerandet från Israel egentligen är?

Här kommer några saxade citat från rapporteringen som får mig att inte vilja bestämma mig för vad som egentligen har hänt, och därmed inte heller välja vad som är brutalt övervåld från militären, och vad som är försvar från våldsamma och attackerande aktivister.

"Israeliska militären säger att de attackerades men knivar och yxor, representanter för Ship to Gaza säger att de inte hade några vapen ombord."

"Israel har hela tiden sagt att skeppen skulle stoppas, för att de inkräktar på Isralels suveränitet. Så att skeppen skulle stoppas, var väntat.
Men att våldsamheter skulle bryta ut trodde man inte."

"Militären säger att israeliska soldater anfölls av yx- och knivbeväpnade personer, och öppnade då eld. Om de döda är aktivister eller soldater eller både och är oklart."

"enligt Jerusalem post dödades 10 aktivister och 6 soldater skadades när aktivisterna öppnade eld ombord på ett av skeppen."

"enligt AFP har Hamas manat araber och muslimer till "uppror" efter den israeliska räden."

Det kommer nog att hända mycket under den kommande tiden av rapporteringar och förnekelse och kontrarapporter och ännu mer förnekelse.

Personligen så har jag ingen aning om vad det är som verkligen har hänt.
Det kan väl bara de inblandade själva tala om.
Hemskt är det i vilket fall som helst att människor dödas och skadas, oavsett vilken sida man står på i konflikten.

Jag tycker i alla fall att det ska bli väldigt intressant att se hur vinklad rapporteringen kommer att bli beroende på vad som beslutas vara "rätt och fel".

För den som vill läsa mer om Israels rätt att försvara sig
eller om Ship to Gaza.

Frågan återstår - vad är sanning?

Skönhet i betraktarens ögon

För mig var det en oerhört efterlängtad stund när våren äntligen vann över vintern och sopade bort de sista resterna genom att värma bort spåren av snö ute i markerna.

Jag gav mig ut på en promenad i våren och kände mig omedelbart nästan berusad av all skönhet som frodades i naturen.
Bäckar som porlade, sjöar som vaknade till liv, fåglar som kvittrade och grönskan som började spira på marken och i träden.
Jag överväldigades av allt det vackra och bestämde mig för att dokumentera allt det magiska med min kamera.
Bild efter bild fyllde snart upp mitt minneskort och jag kände mig nöjd.
När jag sedan kom hem och öppnade upp bilderna i datorn så upptäckte jag att ingenting av naturens magi fanns kvar.
Ingenstans kunde jag se all den skönhet som jag tidigare hade berusats av.
På ett nästan brutalt sätt fick jag inse sanningen i den gamla devisen att ”skönhet ligger i betraktarens ögon.”
Kameran hade ju ingen aning om att det jag försökte dokumentera var min upplevelse av allt det vackra. Den avbildade endast det som fanns framför min kameralins.
Då slogs jag av ännu en fördjupad insikt.
Om allt detta vårlika var vackert.
Hur kunde jag veta det?
Hur kunde jag veta vad som var vackert?
Det var ju endast min personliga uppfattning om det.
Och om jag ställer mig som domare över vad som är vackert eller fult så har jag begränsat någonting av skönheten i hela universum.
Jag kände hur den insikten slog mig med häpnad.
Hur kan jag veta vad som är vackert?
Hur kan jag veta vad som är bra eller dåligt?
Kanske kan jag låta våren vara så magisk och förtrollande som den är utan att försöka fånga den med min kamera.
Den blir varken vackrare eller bättre om jag försöker fånga den på bild.

Vad bryr sig den porlande bäcken om att försöka förmedla skönhet till mitt fotoprogram på datorn?
Vad bryr sig fåglarna om att försöka sprida sin skönsång längre än sin närmsta omgivning?

Och varför var det så viktigt för mig att försöka fånga den magiska stunden.
Och var det inte så att jag just av den anledningen missade en hel del av dess skönhet?

Fredagsuppdatering

I dag är det fredag!

Tjo.
Den veckan gick snabbt!

Måndag var det resa till Malmö - för trevlig umgänge och möte med bokförlaget.
Lilla Torg i Malmö...


Och där dök det upp ett bekant ansikte...


Tidigare mer känd som "Håkan Bråkan" i Sunes Jul och Sunes Sommar.
Han är kanske lite för skäggig för att kunna spela Håkan i den nya Sunefilmen också.


På tisdagen var det möte med förlaget och genomgång av årets och nästa års planer.





Sen reste vi till Borås/Kinna/Örby - för att ha författarbesök under onsdagen.
Kul som vanligt med alla möten med barn och ungdomar och lärare.

Sen resa hem och lite skrivande av manus.

På torsdagen var det inspelning på radion med Martin.


Jag spelade in lite nya tankar och funderingar till p1:s "Vid dagens slut" och några avsnitt till "Vid dagens början".


Den första sänds någon gång runt midsommar - och sen kommer det en drös i september.

Efter det var det mer manusfixande så att en färdig version av den nya Sunefilmen kunde levereras till filmbolaget.

Och så lite gräsklippning på det.
Sen var jag ganska trött.
Tyvärr så var sonen inte riktigt lika trött i natt.

zzz..

Upp och ner som en jo-jo.

Men nu är det i alla fall fredag och i kväll ska vi ut och fira kära Guddotter Bim som har fyllt 18.
Tjo ho!

Vandringar

En av de äldsta metaforerna för hela livet är väl "vägen".
Att vi alla vandrar på en väg genom våra liv.

Ibland går vi på en krokig stig och ibland på raksträckor och motorvägar.

Då och då behöver vi tanka.
Och sträcka på benen.
Och kanske stanna till på en parkeringsficka för att fundera på om man är inne på rätt väg. Eller om man har kört vilse.

Det är lättbegripligt att använda den typen av symbolik.

Och när jag går och promenerar i livet och i den fysiska verkligheten så tycker jag om att göra det utan ett förutbestämt syfte.
Att färdas mellan en plats och en annan kan ibland kännas som en tvingad transport.
Nåt som bara måste göras.
Och därför tycker jag mycket om att bara vandra utan mål.
Och låta mig överraskas av vad vägen har att bjuda på.

Man måste inte alltid ha ett mål eller syfte med sin vandring i livet.
Det går alldeles utmärkt att promenera med vandringen som det enda syftet.

Här är några bilder från min senaste vandring ute i naturen.
Utan mål eller syfte.






Men i dag faller det regn.
Örebro sköljs av ett vårregn som tvättar bort det gamla.

Då är det skönt att sitta i min lilla skrivarstuga och skapa.
I min egen lilla värld där jag kan låta kreativiteten bubbla på genom mig.
Skriver klart första versionen av långfilmen om Sune under helgen.
Härligt!

I går höll jag en föreläsning på Betelkyrkan i Örebro.
Det var kul!
När jag blev bokad på det jobbet blev jag förvarnad att det kanske inte skulle dyka upp särskilt många människor.
Det är en stor kyrkokonferens här i stan just nu och samtidigt som jag höll mitt anförande så var det ytterligare tre-fyra sammankomster på andra platser i stan.
Så förväntningen var låg på antalet besökare.
De hoppades på ungefär 10-15 personer.
För ändamålet användes inte kyrkosalen utan den intill liggande församlingslokalen.
Och det kom folk.
Det strömmade till folk i sån omfattning att personalen inte visste hur de skulle hantera det hela.
Till slut var det så mycket folk att det inte gick att använda församlingslokalen.
Nödutgångarna blev blockerade och ännu fler människor strömmade till.
Så det fattades ett snabbt beslut att flytta över alla till kyrkosalen istället.
Det blev i stort sett fullt där också.
Väldigt kul!

Nu ska jag återgå till manuset!

Ha en underbar dag!

Ovanliga lagar del 1

Det finns många konstiga lagar.
I synnerhet i USA.
Anledningen till det är att de olika delstaterna skapade egna lagar under många år och eftersom dessa lagar fortfarande inte är ogiltigförklarade så gäller de fortfarande.
Även de mest tokiga.
Det är däremot tveksamt om någon åberopar lagarna i det dagliga livet.

Hittade bland annat en lag från Pennsylvania som talar om att det är förbjudet att utföra oralsex om man har på sig läppstift av allt för låg kvalité.
Anledningen är att vissa typer av läppstift kan orsaka cancer.
Ja, inte på läpparna.
Ni fattar...?

Det är ju en helt vansinnigt sjuk lag.
Som tydligen fortfarande gäller.
Men det jag undrar över är kanske inte lagen i första hand, utan jag börjar fundera på VEM som skulle sätta dit någon för detta.
Det är där min sjuka hjärna börjar snurra och jag ser det hela som i en filmisk scen.
Älskling, du har väl inte tagit på dig det där läppstiftet av dålig kvalité i kväll?
Nej då...
Hon skrattar i lönndom och tar på sig av läppstiftet där det står ”DÅLIG KVALITÈ” med stora bokstäver. En lömsk plan att ge maken cancer på snoppen så att han snart dör (tar väl bara 7-8 år) Sen blir hon äntligen fri från honom!
Av en ren slump så råkar maken upptäcka att det läppstiftet där det står ”BRA KVALITÈ” på har obruten förpackning. Maken förstår direkt att allt ingår i en djävulsk plan. Han beslutar sig för att kontakta polisen och avslöja skurken på bar gärning.

Senare hemma i parets sängkammare...


Ja, ni fattar..?

Tillämpas lagen?

Är det bra att den fortfarande finns?
JA! Annars skulle jag inte kunnat skriva detta inlägg.

Jag tänkte beta av några olika lagar då och då här på bloggen.

En annan fin lag är den i West Virginia som talar om att det är olagligt att gå till skolan om man luktar lök.
Jag skulle vilja se de där luktpoliserna vid skolgården som står och vädrar med näsorna om det skulle dyka upp nån elev med stinkande andedräkt.
Och vad är straffet?
Ett år i finkan för dålig andedräkt?

Jag vet inte.
Kul är det i alla fall!

Annars hinner jag inte blogga så mycket just nu.
Är inne i en hysterisk skrivperiod.
Skriver, skriver, skriver.
Men vem klagar?
Nån gör det säkert.
Men det ska inte jag göra!


Fridens!

När vansinnet upptäcks på ens egen bakgård

En galen dag.
Ett telefonsamtal på förmiddagen från sonens skola.
De berättade att skolan var utsatt för ett hot - och alla elever hade fått fly från skolan.
Sonen behövde bli hämtad och han var i chock.
En mycket naturlig reaktion i en sån här situation.
Jag var där på fem minuter och hämtade upp honom.

Hotet var det då ingen som visste så mycket om.
Nu vet man mer.

En man har tagit kontakt med Nerikes Allehanda och vill förhandla om en lösensumma för att inte göra verklighet av sitt hot att döda elever på skolan.

Mannen som ska ha ut utfört hotet mot skolan är 24 år och har tydligen tidigare gått på skolan. Sannolikt inte i särskolan där min son går.

Personen som har hotat skolan med en massaker bor inte längre i Örebro.
Han säger att han inte tycker om skolan, och i synnerhet inte rektorn.
Han kräver miljoner i lösensumma för att inte sätta sin plan till verket.

Så kom slutligen den vansinniga och våldsamma verkligheten till vår egen bakgård.
Olustigt är bara förnamnet.

Länge har det spekulerats i när ett sånt här hot skulle dyka upp på en svensk skola.
Nu var det tydligen dags.
Och måltavlan var sonens skola.

Jag saknar ord för att kunna beskriva hur vidrigt det känns att leva i en värld där barn inte ska kunna känna sig trygga i sin egen skola.

Det går säkert att vifta bort den här situationen med att det är en enskild dåre som skapat detta hot.

Men jag kan ändå inte att låta bli att fundera på vad det är för samhälle som börjar bli vår nya vardag.

Är det så här vi ska leva i framtiden?

A real Rocker!

I dag var vi med sonen till sjukhuset och träffade hans nya hjärtläkare.
Han är ju inte längre ett "barn" i åldermässig bemärkelse så det är dags att lägga över honom till vuxenkardiologen.

Satt och klippte härom dagen i lite videomaterial och fick till en liten hyllningsfilm till vår älskade Prins Annorlunda.

Han är ju en Rocker!

Det kan ju vem som helst se!



Annars rullar det vidare med skrivande på Sunebok och Sunefilm.
Och så en hel del planering, förstås!
Ibland känns det som om jag planerar mer än vad jag jobbar.
Kan det vara så?

Och solen skiner så vackert där ute.
Bra att veta.

Är bajs ett farligt ord?

I dag vaknade jag upp i ett litet rum på Stiftsgården i Undersvik, Hälsingland.
Och på toan satt den här lilla lappen.
Känns nästan lite diskriminerande mot bajset att bli kallat "det andra".

I går hade jag två föreläsningar för föräldrar och barn med funktionsnedsättningar av olika slag.
Det var kul.
En flicka i publiken ville plötsligt spontant bjuda upp mig på en dans under föreläsningen. Självklart så dansade jag med.
Jag behövde röra på mig lite.

Att det var första maj gick mig spårlöst förbi. I och för sig så hade jag ändå inte tänkt gå med i något demonstrationståg.
Om jag skulle göra det skulle det nog stå:
"längre liv och kortare stubin till glädje"
Eller nåt sånt.
Jag vill ju inte begära för mycket.

I dag rullar jag hemåt mot Örebro igen.
Veckan bjuder på massor av skrivande av manus.
Härligt!

Ha en fin dag alla människor!

Ord

Ord.

De känns ganska fattiga utan innehåll.

Ord är ju bara ord.
De får betydelse först när man fyller orden med ett värde.

Ett ord kan vara så många olika saker.
De kan få dig att reagera!
Att agera!
Att forma en förståelse av någonting.
Att förmedla ett budskap till någon annan.
Orden sätts samman och får en innebörd som dessutom kan vara helt olika för var och en.
Se på ett ord som ”Respekt”.
Vad är respekt?
Det kan ju vara allt mellan brutal respekt som cirkulerar i de så kallade motorcykelgängen eller en visad hänsyn till andra människors suveränitet.
Vi möter ständigt ord i olika former.
Som budskap i det offentliga rummet, som röster i vår omgivning, som texter i en bok.
Orden smälts samman inom oss och bildar den grund som vi sedan ska möta världen med.

Vi ska med hjälp av vår personliga uppfattning om ordens innebörd skapa en kommunikation med andra människor.

För mig känns det därför också som en av anledningarna till att det finns så många konflikter i världen. Bristen på en gemensam överenskommelse om vad orden ska ha för innebörd.
Men jag tror inte att det ens är möjligt med en sådan överenskommelse.
Helt enkelt för att vi människor är fria individer som har blivit födda med ett fritt tänkande och kännande.

Men däremot så har jag en känsla av att vi kan öka vår insikt om att ett särskilt ord för mig kan betyda något helt annat för dig. Och i den förståelsen så kanske vi kan acceptera alla olikheter för ordens individuella innebörd.
Vi är ett enormt spektra av människor som har lagt vår privata erfarenhetsbank på orden och gett dem den betydelse som vi därefter lever med i våra liv.

Jag känner mig ödmjuk inför ordens vikt.
Ord kan slösas. Ord kan sparas.
Men, som sagt, orden blir inget värda förrän vi laddar dem med den betydelse vi själva vill ge dem.

Vad betyder orden för dig?
Till exempel:
Kärlek.

Varning för humor!

OBS!
Kan innehålla spår av humor!
Därmed har känsliga läsare varnats.

Man kan aldrig vara tillräckligt noga med detaljerna.
Det får mig att tänka på den gången då jag åkte flygplan och köpte jordnötter. På påsen kunde jag läsa ”kan innehålla spår av jordnötter”. Jag kunde finna betydligt mer än bara spår av nötter i påsen.
Eller den gången katten fick medicin med varningstriangel på paketet.
För säkerhets skull lät vi inte katten köra bilen den veckan.

Nä, det gäller att vara noga med detaljerna!

Därför ska jag inte ge mig in i den infekterade debatten som en viss skribent på Expressen har dragit igång.
Jag ska inte bemöta hennes horribla påståenden där hon skriver att jag och Anders tycker om att få smisk av mamma, genom att skriva att hon uppskattar att få stryk av sin man. Det ska jag inte skriva.
För det vet jag ju naturligtvis ingenting om.
Och inte heller ska jag skriva något om hennes tolkning av mitt användande av ordet ”intressant”.
Enligt henne så innebär det per automatik att jag ställer mig bakom de åsikter som en viss hemsida anses ha om jag finner någon artikel där vara ”intressant”.
Jag ska inte alls berätta att jag ibland läser utdrag från Bibeln och Koranen på nätet och finner dem ”intressanta”. För det skulle ju kunna innebära att jag hade ett inre religionskrig varje gång jag läser en artikel.
Inte heller ska jag skriva något om att jag ibland tycker att till och med hennes artiklar ibland är ”intressanta”.
För det skulle ju innebära att jag höll med henne i alla tänkbara frågor.


Nä, det gäller att vara noga med detaljerna, som sagt.
Ska man anklaga någon annan människa för någonting så bör man ha ganska mycket belägg för det, anser jag.
Man ska kunna bevisa sitt förtal med fakta.
Men tydligen så är det så att detta inte gäller alla.
Expressen verkar i förekommande fall inte vara så noga med de detaljerna.
Man kan ju alltid ta bort möjligheten att kommentera vissa artiklar och på så vis styra medias rapportering.
För det vore ju olyckligt om allt för få höll med den stackars artikelförfattarinnan.
Det skulle ju kunna innebära att hon for med osanning.
Och det kan man ju inte acceptera.
Då är det enklare att styra bort åsikter som inte passar in i sammanhanget.

Det tragikomiska i sammanhanget var att vi satt med i en Debatt på SVT om just censur samma dag som artikelförfattarinnan satt och skrev sitt första inlägg.
Den gången handlade debatten om censur i barnkultur.
Kanske hade det varit mer intressant att ha en debatt om censur på vissa kvällstidningars nätbilagor?

För jag undrar vad Expressen vinner på att censurera oliktänkande åsikter?
Är det väl genomtänkt att låta rena spekulationer om min och Anders så kallade ”främlingsfientlighet” få så stort utrymme i tidningen utan ens möjlighet att besvara kritiken?

Är det den typen av demokrati vi vill ha i det här landet?

Åsiktsfascism är kanske det nya modeordet?
Tycker du fel så ska du förintas.
Om du förintas av ogiltiga skäl ska bevisen förstöras.

Jag skulle vilja se en mer öppen debatt i samhället, utan moraliserande eller sentimental åsiktspanik.

Tyck vad du vill - och stå för det, men var oerhört aktsam med att sprida lögner och förtal som du inte har belägg för.

Intensiva dagar och en rolig överraskning

I dag sitter jag på ett hotellrum i Göteborg och väntar på att senare vara med SVT:s debatt och prata om censur i barnkultur.
Det är alltid lite kul att tycka till om saker.
Ska bli intressant att se hur många barn de har med i studion...
Min gissning är ganska få.
Om ens någon.
Nä, nu ska vi vuxna gubbar och tanter diskutera vad som är bra för barnen.
Som så många gånger tidigare så tycks vissa vuxna se ner på barnen istället för att se upp till dem.
Barnen har en egen intelligens som vi storvuxna barn har mycket att lära av.
I min och Anders verksamhet så har vi oftast haft tur eller lycka att arbeta med folk som har respekterat våra alster.
Även om både en och två och tre "vuxna" med moralpanik har velat sänka oss genom åren.
Vi har ju gjort den stora styggheten att beskriva unga människors sexuella uppvaknande i en del av våra böcker.
Aja baja.

Hur som helst - vi får se hur det går.

I dag var vi på författarbesök i Lerum.
Träffade tre grupper med "normalstörda" sjuor samt en del av mina särskilda hjärtebarn som fick komma dit.
Väldigt kul!

Och i morgon ska vi till Borås och träffa barn från låg och mellanstadiet.
Ska bli roligt det också!

Men i går var det en alldeles särskild och underbar dag.

Vår älskade Prins Annorlunda har blivit utsedd till att få vara med om "Min stora dag"!
Vi fick veta det för några veckor sedan - och i går fick han själv veta det.
Först förstod han inte vad det innebar, men sen gick det upp ett ljus för honom, när han fick veta att någon som hade varit med om samma sak hade fått träffa Zlatan.
Någon annan hade träffat Charlotte Perelli.
Då förstod Ludvig vad han hade "vunnit" - och lyckan i hans ansikte gick inte att ta miste på.

Nu håller han på och skriver långa listor med allt som han eventuellt skulle vilja vara med om.
Allt från att träffa KIZZ till att åka till Eurodisney till att träffa Svenska Landslaget i fotboll eller träffa Pernilla Wahlgren.

"Önska kostar ingenting..."

Vi är SÅ glada för vår älskade Ludvigs skull att han får vara med om detta!
Och han är så väl värd det, tycker vi.




Så nu känns ljuset denna vår ännu ljusare.

Ha en alldeles förträfflig dag alla som råkar läsa detta.
Det är ni värda!

Hur arg blev kungen egentligen?

Åter i livets tjänst

Jag är tillbaks.
Tror jag.
Om jag inte är det så är det någon annan som skriver det här och det vore ju lite trist.

Skrivperiod heter det jag nu befinner mig i.
Skrivande av olika slag.
1. Skriver manus på ny Sunelångfilm med Anders
2. Skriver manus på ny Sunebok med Anders
3. Skriver manus till en ny Galna Gatanbok med Anders.
4. Skriver några avsnitt om bert till årets "Berts dassbok" tillsammans med Anders.
5. Skriver en krönika till tidningen Föräldrakraft
6. Skriver manus till nya inspelningar av "Vid dagens slut" i p1
7. Skriver ett kort manus till "Vad hände sen?"

Och om jag plötsligt skulle få för mig att satsa på annat yrke så kanske detta kan vara nåt..? Intressant uppslag för ny verksamhet?

Jag är både fascinerad och förundrad över att någon har lagt in den annonsen utan att ens fundera över vad det står.
Och lite nyfiken är jag på om det kommer ge några intressanta förslag till samarbeten.

Nåväl!

Nu var det flera veckor sen jag skrev senast här på bloggen.
Hann åka en liten tur till Thailand.
Där var det varmt.
Precis som jag hade hoppats på!




Och det fanns gott om tid för meditation, som jag älskar.




När jag kom hem var det raka vägen in i påsken och därefter utbildning på ett dataprogram för sonen och en härlig helg i fina Fönebo med spännande utbildning, byta däck på bilen, manusdagar med Anders och herr Hannes regissör, ett besök på sjukhuset med sonen och en intervju till tidningen Tara.

I dag skriver jag manus så att fingrarna fladdrar över tangentbordet.
Ibland träffar jag dessutom rätt tangent och då blir det ett ord.

I morgon är det klassfest i Karlskoga.
Nån elak typ påstår att det var 30 år sen som jag gick ur nian.
Kan det vara sant?
När jag knallade ur högstadiet med etta i svenska så var det ingen, allra minst jag själv som trodde att det kunde finnas en framtid för mig som författare.
Men så råkade det bli!

Kul ska det bli i morgon i alla fall!

Och snart är det fredagsmys.
Varning för fetmaattack med andra ord...



Askan ligger över hela Europa och flyg ställs in.
Visst är det underligt att vår värld är så sårbar.
Och om Islands vulkan hade haft utbrott lite tidigare så kanske Polens regering fortfarande hade levt.

Livet är konstigt.
Tack och lov!

ps: glöm inte att klicka på talad text för att få ett litet fredagsskratt.

Tjing!

Onsdagsmardröm

I dag har det varit en mardröm.
En livs levande mardröm, dessutom.
Jag har suttit med kvitton och redovisning.
Sånt är nog bland det tråkigaste som finns om man frågar mig!

Då är det roligare att vara klar med redovisningen.
Det är jag nu.
Hurra för mig!

I går hade jag och Anders en riktigt bra arbetsdag och vi skapade stolpar för två kommande böcker som ska skrivas under våren.
Sen skrev vi en text om den boken som ska skrivas under sommaren också.
Vilken tur att vi tycker om att skriva!
Annars skulle man kunnat tro att det var trist att sitta och hitta på texter om något som vi ännu inte har skapat.
Så där är det alltid.
Vi får skriva så kallade "säljtexter" till sånt som vi ännu inte har skrivit.
Sen när vi väl sätter oss och börjar skriva manus så dyker det ofta upp helt nya idéer.

I morgon är det våffeldagen.
Det inträffar på den dagen på min farsa skulle ha fyllt år.
Om han hade levt hade han fyllt 98 år nu.

Men det är inte bara den dagen då vi firar min farsa och äter våfflor.
Det är dessutom den dagen som kallas "Marie Bebådelsedag".
Nu undrar kanske en del vad "bebådelse" betyder...?

Ja?

Det var alltså dagen då Jungru Maria blev på tjocken!
Det var då hon blev befruktad av den helige anden...
Ja, det är ju fullt logiskt att kvinnan blev gravid av en vindpust av den helige anden.
Det är ju så det brukar gå till!
Inget SEX där inte!
Aja baja!
Nä, hon råkade bli blåst på av den helige anden och vips så väntade hon ett litet barn.

Jag tycker att det kanske är på sin plats att utfärda en liten varning till alla kvinnor som är ute och promenerar i morgon.
Akta er för vinden!
Den kan göra er gravida.

I och för sig så kanske ni VILL bli gravida och då är det ju bara att knalla ut i vinden med villigt och öppet sinne.
Kanske är det just DIN tur att bli blåst på denna "bebådelsedag"?
Själv ska jag inte lämna huset i morgon.
Ingen helig ande ska få blåsa in en unge i min mage i alla fall!

Av olika anledningar som jag helst inte vill gå in på så anser jag att den här bilden illustrerar en viss sexuell frustration som kan hänga ihop med just "bebådelse" av olika slag.




Är det bara jag som funderar över vilka sexuella frustrationer som ligger till grund bakom skapandet av denna lilla ljus-STAKE?

Jag menar...hur tänkte de?


Nä. Nu ska jag ta tag i kvällens grabbaktivitet.
Ännu en härlig grabbafton väntar!

Fridens alla människor!

...och så blev det måndag istället.

Hoppsan.
Helgen är klar.
Det gick snabbt!

Fredagsmys med sonen.
Lördagsmys på dagen och sedan resa till Stockholm.
Missade tyvärr att gå på den så kallade "Twittup" som jag hade tänkt gå på.

Söndagen var det morgon-TV på TV4.
Här kan man kika på det inslaget.

Och även ett klipp från TV4 Gävle.
Jättekul att träffa pristagaren Mats och hans brorsa Sven och den andra pristagaren Bosse.

Sen var det taxi direkt till prisutdelningen av "UPP-priset".
Det var en underbar tillställning med massor av härliga och fina barn med Downs syndrom och deras syskon och föräldrar.
Blir alltid varm i hjärtat när jag ser alla dessa unika individer som delar en liknande erfarenhet som vi gör i vår familj.

Det går inte att komma ifrån att det händer någonting med alla oss som har den stora förmånen att vara i närheten av människor med Downs syndrom, och även andra diagnoser.
I min värld så känns det som om hjärtat expanderar och blir mer öppet för hela världens olikheter.
Kanske är det så. Kanske inte.
Men det är i alla fall min känsla.


Jag och "Ica-Jerry"


Den här veckan är det mycket jobb.
Ska försöka hinna med en hel del innan fredag då jag sätter mig på planet till Thailand.
En vecka sol och vila.
Det känns inte alls dumt att tänka på just nu.

Kanske ska man passa på att röka lite vatten..pipa..?



Ja, det är ju så billigt...

Nä, nu är det dags att ta tag i skrivandet igen.

Fridens!

Ingen vanlig helg

Den här helgen blir inte riktigt som alla andra helger.
I och för sig så vet jag inte hur vanliga helger ska vara.
Men ändå...

I dag skjutsade jag fru och två döttrar till Arlanda. De flög till Thailand.
Där är det cirka 30 grader varmare än här.

Nu är det grabbvecka med sonen.
Härligt!

I morgon kväll åker jag upp till Stockholm och ska kika in på nåt som heter "Twittup".
Jag är lite osäker på vad det är och hur det går till.
Men jag skulle ju ändå upp till Stockholm och på söndag morgon ska jag vara med i TV4 och prata om Downs Syndrom.
Sen ska jag vidare och dela ut pris till två personer som har gjort goda insatser för att förändra bilden av människor med Downs syndrom i samhället.
Vinnarna är inte hemliga.
Det är Mats Melin - alias praktikanten från ICA-reklamen och Bo Ericsson som är barnläkare på Astrid Lindgrens sjukhus som har jobbat mycket med att lyfta fram möjligheterna för människor med Downs syndrom.

Läs mer på Svenska Downföreningen.

Sen fortsätter grabbveckan med sonen.
Ska bli hur fint som helst.

I kväll blir det Lets Dance och grabbsnack i soffan.

Ha en underbar helg alla som råkar läsa det här.
Det är ni värda!

Jag hyllar mig själv just i dag

Föddes gjorde jag.
Precis som alla andra människor.
Just i dag var det 46 år sen.



Jag föddes med höger fot vriden åt fel håll. Den pekade bakåt när den borde ha pekat framåt.
Det måste ha sett ganska märkligt och groteskt ut.
Kanske var jag redan som nyfödd lite velig och osäker på om jag skulle gå framåt eller bakåt.
Hur som helst.
När jag var 10 dagar gammal så valde doktorn att bryta benet åt rätt håll.
Och så lite gips på det.
Min mamma har berättat att jag hade gips ända upp bröstet.
En så där liten kropp med en massa gips på måste också ha sett ganska märkligt ut.
För att inte tala om den smärta jag måste ha känt när läkaren vred rätt benet.
På den tiden fanns inga tankar om att små barn hade känslor.
Och om någon ansåg att barnen ändå hade känslor så ansågs det långt in på slutet av 70-talet att små barn inte hade möjlighet att minnas traumatiska händelser.
Det var innan man inom läkarvärlden insåg att även små barn kan ha svåra traumatiska minnen i kropparna.

Växte upp gjorde jag också.
Med håfotsinlägg och fem äldre syskon.
Det var inte så lätt att få sin stämma hörd i en så pass stor syskonskara.


Men jag kom på ett knep som kunde få mig både sedd, älskad och omhuldad.
Jag blev ynklig.
Och sjuk.
Det var ju ett ypperligt sätt att få lite extra bry från min mamma.
Det fungerade alldeles ypperligt och jag blev senare riktigt duktig på att ljuga.
Det gör jag än i dag. Fast nu kallas det författarskap.

Skolan var jag inget vidare intresserad av.
De roligaste ämnena var bild, idrott och musik.
Inga teoretiska ämnen direkt.
Svenska var kanske ett av mina sämsta ämnen.
När jag gick ur nian hade jag etta i svenska.
Jag var inte ens välkommen på lektionerna utan fick istället gå och städa skolgården tillsammans med rektorn.
Det var i och för sig ganska trevligt att borsta sand och plocka fimpar ute i naturen.
Men livet fungerade ju i alla fall.
Mina betyg har jag aldrig behövt visa för någon.
Jag kan ju förstå att vissa behöver goda betyg för att kunna läsa vidare på den utbildning som ger det jobb de önskar sig.
Men för min del så hann jag inte med sånt.

Jag spelade fotboll i Immetorps BK tills jag blev 16 år och tyckte att musiken var det viktigaste som fanns.
El-bas började jag spela vid 11-års åldern.
Tillsammans med min klasskompis Erik Lindstedt- alias Lill-Erik.
Vi startade bandet Hirdy Girdy som senare förvandlades till att heta Coma Band.
Det var jag, Erik och två killar till. Lasse (senare kallad Olle) Gustafsson och Frippe Svensson.


Musik var det jag skulle satsa på.
Det var jag övertygad om.
Därför struntade jag allt mer i skolan och drömde mig bort till en värld där jag kunde livnära mig på att spela musik.
Coma Band upplöstes och istället började jag spela med några andra killar i bandet Killroy. (Kenneth Augustsson, Pecka Dahl)
Jag älskade musik och bildade vid sidan om bandet Killroy ett reggae-band som senare utvecklades till ett rockband som hette Atmosfär. (Kenneth, Pecka, Olle, Jocke Högberg och Marie Andersson-Qvist)
Vi var övertygade om att vi var Sveriges nästa stora popexport och vi satsade allt!




Vi vann en av deltävlingarna i Rock-SM 1982. Det var den tävlingen som Europe vann och visade att det inte var Atmosfär som var nästa svenska popexport. Det var det de som var.

Därefter åkte jag in i lumpen och blev en grön militär med rosa hår och Nils Poppe mustasch.
Min frisyr liknade Harpo Marx och det var det jag mest kallades av mina kompisar.




Musiken var fortfarande mitt stora intresse när jag 1984 fick frågan av min kusin Anders om jag ville göra illustrationerna i hans nya sagoberättelse som hade gått som följetång i radio Örebro, och som nu skulle bli bok.
Eftersom teckna var ett av mina andra intressen så tackade jag genast JA till erbjudandet.

Ett annat av mina stora intressen som väcktes under åren 83-84 var teater.
Jag upptäckte hur otroligt kul jag tyckte att det var att gestalta känslor och uttryck på scenen.
Jag var med i några uppsättningar i teaterföreningen ”Lyset” innan jag bestämde mig för att satsa lika helhjärtat på teater som jag tidigare hade gjort på musiken.
Jag sökte flera olika scenskolor och kom in på en förberedande scenskola i Örebro.
Att flytta från Karlskoga till Örebro kändes som ett lagom långt steg och i augusti 1985 gick flytten.
Samtidigt hade även min kusin Anders kommit in på en högskoleutbildning i Örebro och vi valde att dela på en gemensam lägenhet istället för att sätta oss i en varsin studentlya.

Det var då mitt och Anders samarbete verkligen tog fart.
Anders hade fortsatt att skriva Sune och var nu inne på den tredje säsongen av Sune då vi flyttade ihop i lägenheten.
Efter en tid så började jag allt mer lägga mig i Anders skrivande och plötsligt så satt vi och skrev sagorna tillsammans.
Vi var till en början lite osäkra på våra roller, men efter ett halvår så blev vi sammansvetsade som författarpar.
Vi skapade nya berättelser på löpande band och allt sändes via radion i första hand.
Lokalradion i Örebro sände Sune, riksradion beställde nya sagor och vi skrev den ena mer galna sagan efter den andra.
Från den tiden finns väldigt få sagor utgivna.
Kanske för att det var FÖR galet för världen?

Under våren 1986 skapade vi så en helt ny figur - Bert.
Inspirerade av Barbro Lindgrens böcker ”Världshemligt” och Beppe Volgers härliga och galna humor skapade vi en 12-årig dagboksskrivande kille som hade ett gemensamt intresse med sin föregångare Sune.
Tjejer!

Ungefär samtidigt så spelade vi in en Tv-serie om Sune. Det var Anders berättarröst och mina teckningar.
Till serien skulle vi också ha musik. Den skrev vi glatt själva. En av låtarna var riktigt galen. Den hette ”Hej Hej Hemskt Mycket Hej”.


1987 kom första boken om Bert ut. Från början ville förlaget satsa rejält och skulle trycka 7 tusen exemplar. Sen ökade intresset ytterligare och därefter ännu mer. Till slut hamnade första tryckningen på 37 tusen exemplar.
Då började vi nog ana att det fanns nåt speciellt i det vi skrev.
Samma år blev låten ”Hej Hej Hemskt Mycket Hej” en landsplåga och vi spelade in en LP-skiva med låtar om Sune - och åkte runt i folkparkerna i hela landet och sjöng låtar om en 7-årig killes känsloliv.
Det var inte så många i hela landet som på den tiden kände till Sune.




Minns speciellt när vi spelade i Hagfors folkets park klockan 23.30.
I publiken var bara fulla raggare som undrade ”Vem FAN Sune är?”
De ville endast att vi skulle spela ”Hej, hej..”


1988 fick vi en förfrågan att göra ett radioprogram under hela året 1989. Almanackan hette det och skulle sändas varje dag under hela året.
Vår ekonom tyckte att det var alldeles för dålig betalning, och ansåg att vi därför skulle tacka nej.
Men jag och Anders trodde oss ha en form där vi kunde förproducera programmen och bunkra upp flera veckors program åt gången.
Och så hade vi en liten plan att i varje program sända en snutt dagbok om Bert.
Berts betraktelser blev ett begrepp för alla som någon gång lyssnade på radion efter 7-nyheterna på morgonen.

I slutet av 1990 ringde biträdande dramachefen på SVT Drama i Stockholm. Han frågade om vi ville göra julkalender av Sune.
Det var egentligen meningen att de skulle göra Barna Hedenhös, men den produktionen hade gått i baklås av olika anledningar och nu var det bråttom att hitta någon annan som på kort varsel kunde tänka sig att göra en julkalender.
Än en gång tyckte vår ekonom att det var för dålig betalning.
Men vi sa ändå ja och började skriva som galningar för att hinna klart i tid.
Det gjorde vi.
Och resultatet är fortfarande en av tidernas mest älskade julkalendrar - ”Sunes Jul”.

I början av 1991 när vi satt och skrev för fullt på Sune så föddes mitt första barn.
Han visade sig ha Downs syndrom.
Och än en gång förändrades hela mitt liv...

Summa av en vecka

Ja, hela veckan har hunnit passera.
Det gick snabbt!

Måndag = resa i landet för att kika på ett spännande projekt. (det lät väl lagom kryptiskt=)
Tisdag = resa till Stockholm för att presentera en TV-idé för SVT.
Onsdag = skrivardag med Anders. Manus på en ny bilderbok och utkast till Sunelångfilmen.
Torsdag = Skrivardag igen.
Fredag = kreativt möte om en ny bokserie som kommer i slutet av året.

Och nu sitter jag här.
Vid datorn.

Och skallen börjar koka.
Migränvarning.
Vore ju typiskt.
Och extremt typiskt när det blir helg.

Nu ska jag andas.
Och vila.

Ha en fridfull fredag!

Tjing!