måndag 25 oktober 2010

Det är farligt att leva.

Det är inte helt riksfritt att vara människa.
Att leva.
För risken finns alltid att man misslyckas.
I vårt samhälle tycks det ofta vara så hemskt att misslyckas.
Att göra fel.
Varför är det så?

Jag tror att det är oerhört viktigt att våra misslyckas.
Hur ska vi annars någonsin kunna göra något på ett annorlunda sätt?
Om vi aldrig testar att göra fel så får vi heller aldrig göra något på ett annat sätt.
Vi vill gärna göra rätt hela tiden.
Hela livet.

Men det är väl sällan så livet inträffar?
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att vi också måste få misslyckas för att senare kunna lyckas med det vi vill göra i livet.
Erkänn att det skulle vara trist om vi alltid gjorde allting rätt från första början?

Så varför inte?
Testa.
Försök.
Våga förändras.
Våga misslyckas.
Våga lyckas.

Om vi aldrig vågar testa någonting nytt i livet så lever vi i stort sett redan som döda.
Döden är ju väldigt trygg.
Då vet man vad man får.
Livet är raka motsatsen.
Den har en inbyggd osäkerhet och otrygghet.
Det är det som ÄR liv, anser jag!

Om man verkligen vill leva sitt liv så bör man vara beredd på faran att bli överraskad av oförutsedda händelser. Vi kan inte skydda oss från livet på något sätt.
Och ändå så tycks det så ofta vara så att människor helst vill försöka planera hela sin tillvaro.
Det bästa vore om man visste exakt vilken dag man ska dö i framtiden till och med.
För då skulle man kunna skicka ut en liten avskedshälsning i förväg och förbereda vänner och bekanta på det ofrånkomliga som skall inträffa under den planerade dagen.
Vi vill gärna ha kontroll på livets alla skeenden.
Och det kan väl vara bra att kunna planera och strukturera livet beroende på var man befinner sig i tillvaron.
Men enligt mig så är det viktigt att samtidigt hålla dörren till det okända öppen.
Vi kan inte planera hela livet.
Det går inte att vägra att låta det oförutsedda inträffa.
Ibland händer livet i alla fall.
Och när det gör det så blir de flesta av oss alltid överrumplade och förvånade.
Som om vi hade vår fastlagda plan klar för hela livet och att allt som bryter det mönstret är fel.
Kanske är det så att vi behöver träna oss i att leva mer med risker?
Risken att leva våra liv.
Ibland kanske vi skulle må bra av att låta oss bli överraskade av det livet vill ge oss.
Men den risken innebär också att vi behöver klara av misslyckanden.
Ibland blir saker bra, ibland blir det dåligt.
Men ofta tycks saker som vi först tror är dåligt visa sig vara nåt helt annat.
Om vi bara lär oss att acceptera det nya och okända.
Om man vill bestiga livets bergstoppar så måste man vara beredd på att man kan falla ner. Det är så lätt att halka till och glida ner för berget igen.
Men är det inte så att det är en del av förtjusningen med bergsklättrandet?
Att inte vara helt trygg.

Att leva med osäkerhet i tillvaron kan vara en kittlande krydda som skapar spännande smaksensationer i livet.

Så varsågod och njut av första tuggan av ditt nya liv.

(den här krönikan har jag publicerat i senaste numret av tidningen Föräldrakraft)

5 kommentarer:

imse sa...

Att leva strukturerat och planerat är något som jag har lagt bakom mig för länge sedan. Nu får det som händer hända. Och allt som oftast går det vägen och blir bra.

Ha det gott!

Blondies blogg sa...

Sören, vad glad jag blev över att Du lagt ut hela Din krönika på bloggen. Jag tror att jag ska skriva ut den och sätta upp den på kylskåpet när allt har kört ihop sig. För det gör det ju allt som oftast. Då gör Dina ord det lite lättare att vara människa!
Kram från
"Blondie"

Minna sa...

Så sant...så sant.
Bra skrivet.

Bajsugglan sa...

Å, jag blir alltid alldeles varm i hjärtat när jag läser dina texter! Du inger hopp.

Fokus mot framtiden sa...

Ord som riktigt fastnade.Tack.