Modet att växa

Nu har jag tänkt igen (förlåt - ni kan sluta läsa här om ni blir trötta på mina tankar och funderingar).

Har funderat på att det krävs mycket mod att våga växa som människa.
För det innebär en osäkerhet.
Det är enkelt att stå kvar vid sargen och hålla fast vid det kända.

Läste nåt fint om det där. Och funderar vidare.

Tänk det som om vi människor är som ett frö.
Det finns en oerhörd potential i ett frö.
Det kan växa och bli nåt blomstrande och vackert.
Men då krävs det mod att våga sig ut i det osäkra.
Ett frö kan ligga och vänta och vila i all evighet.
Då förblir fröet aldrig nåt annat än just ett frö.
Blomstrandet händer inte av sig självt.

För det krävs mod att säga ja till det okända för att kunna växa.

Och i den stund man säger ja till det okända så släpper man sargen.
Man har ingen vetskap om man ska klara sig utan stödet från sargen.
Fröet löser upp sig i jorden.
Man överlåter sig att bli ett med jord, luft och regn.

Har man då tillit till jordens eget mirakel så kanske fröet tas upp av myllan och börjar gro och växa.
Men man vet inte alls vilken blomma som ska födas ur det frö man en gång var.
Det kan bli en maskros eller ett träd.
En orkidé eller en kaktus.
Och kanske är det så att fröet slutar växa om det har allt för många idéer om vilken blomma den slutligen ska bli.
Ett kaktusfrö kan sluta växa om det bär på idéer om att det bör förvandlas till en orkidé.

Men om modet och tilliten till det okända står kvar så kanske man växer till det man är ämnad för.

Slutligen så finns endast doften kvar.
Där står blomman eller trädet i all sin fullkomlighet och sprider sin doft med vinden.
Och i den stunden finns varken tvivel eller skam över den man har blivit.
Man är.

Visst kan det vara en härlig tanke att vi människor är som dessa frön?
Vi behöver modet att låta det okända ta oss med.
Och låta oss växa till det vi är födda till att bli.

NU - har jag funderat klart för i dag.

I dag är det söndag - och det är strålande sol (här i Örebro i alla fall)

I går vann Operan över schlagern i detta land.
Jag måste säga att jag satt och skrattade hejdlöst.
Vilken VRAAKA!
Vraaka är ett ord som inte finns. Det skapades av Anders och mig - för att förklara det som man inte kan förklara. Livets inneboende humor.
Det som bara ÄR.
Eftersom det inte går att förklara så går det inte helelr att sätta nåt bra ord på det.
Vraakan var det dummaste vi kunde komma på. Just då.
Och det spelar ingen roll vad man kallar det.
Det är som det är i alla fall.

Ha en VRAAKA-dag alla mänskliga frön där ute i världen.