söndag 1 mars 2009

Att leva i nuet

Uttrycket att leva i nuet har kommit att bli ett modeord och används i alla möjliga sammanhang utan att nån tycks reflektera över vad det egentligen innebär.
Att leva med ett barn eller en ungdom med funktionshinder innebär att man tvingas leva i den stund som just nu är hela tiden. Inget annat accepteras. Det abstrakta tänkandet om ett avlägset ”sen” eller ett suddigt minne av nåt som hände ”då” är ofta så svårt att hantera så på ett eller annat sätt hamnar man i nuet vare sig man vill eller inte.
Jag har egna erfarenheter i mängder där just detta fenomen fått mig att stanna till och fundera över hur mycket jag själv färdas genom tiden som en studsboll.
- Jag minns det som det var i går, säger jag liksom av gammal vana.
Eller:
- Det där ska bli kul att göra sen. Men inte nu.

Dessa ständiga tidsresor som vi normalstörda människor gör är inte nåt annat än en förbannelse. Vi har så otroligt mycket att lära av våra utvecklingsstörda medmänniskor. De är våra kloka vägvisare in i nuet där allt det gamla inte spelar nån roll och där framtiden ändå inte har hänt, så den spelar inte heller någon roll.
Man kan resa till gurus runt hela jorden och de förmedlar i stort sett precis samma budskap.
Lev i nuet.
Och på nåt vis har det blivit ett slags mantra som vi moderna människor tar till för att skapa nåt slags medvetande. Vi vill förstå denna klokhet, så vi tar till oss begreppet och hoppas att nåt bra ska hända i bara farten. Tyvärr så fungerar det väl inte riktigt så.

Människor som på grund av olika sorters handikapp inte klarar av att färdas genom nu och då på samma sätt som vi andra blir tvingade att se stunden för vad den är.
Och vad är då stunden?
Vad är det de oftast vill?
De vill må bra!
De vill vara glada och lyckliga.
Varför ska de gå omkring och sörja en kanariefågel som dog i går?
Det var ju då!
Varför ska de fundera över hur de ska leva och bo om 10 år?
Det kan man ju inte veta nu!

Ni förstår ju att det inte är helt enkelt att leva efter det där i vårt moderna samhälle.
Vi måste ju planera framtiden.
Lediga helger, semestrar likväl som arbetet måste planeras in i minsta detalj.
Vi vill på nåt sätt försäkra oss om hur saker och ting ska utvecklas.
Då tar vi dessutom hjälp av våra tidigare erfarenheter för att undvika att göra om samma misstag som vi har gjort tidigare.
Vi planerar framåt med kunskap från det förflutna.
Nuet är bara nåt som råkar hända.
Det är väl ganska uppenbart att dessa två olika synsätt på tillvaron ständigt krockar med varandra?

Jag försöker varje dag ta en liten stund och gå ifrån allt det som varit och allt det som jag måste göra sen och bara känna vad som är just nu.
Är det varmt?
Är det kallt?
Hur känns vinden?
Hur låter fåglarna?
Visst.
Alla minnen och alla krav finns kvar.
Men just i den stunden existerar bara jag och allt som är just då.
Det har ingen märklig guru lärt mig.
Det har min son gjort.
Han har Down Syndrom.
Och jag är tacksam!

18 kommentarer:

emsa sa...

Så sant, så sant!
Mycket tänkvärd läsning och vipps så hade min hjärna fört mej långt tillbaka i tiden....Närmare bestämt till 1980, då jag som nittonåring fick anställning (utan utbildning)på en institution för utvecklingsstörda barn från 0-18 år! Första dagen var en chock, jag kunde inte ens äta.Visste inte om jag skulle våga mig dit en dag till!!
Efter 6 månaders vik. var jag tacksam (är fortfarande)och glad att jag fått lära känna,älska och bli älskad dessa underbara barn! Några av dem har för alltid en speciell plats i mitt hjärta!

Tack för allt tänkvärt du skriver!
Förresten, hur går det med sonens trummande?
Ha en bra vecka och lev väl!
Kram till både dej o sonen!

Jessica sa...

Du lever som zebran med andra ord. Minuten efter lejonattacken går den där och äter sitt gräs i godan ro igen. Varför stressa upp sig, man vet ändå aldrig när blixten ska slå ner,liksom. Tänker zebran. Typ.

CPMAMMAN sa...

Fint skrivet. Känner igen mig så.

Jag är tacksam för allt vad CP har berikat mitt liv med.

Livet är en livesändning, helt enkelt.

Speja sa...

Det finns inget större än att kunna leva här och just nu. Tack för påminnelsen.

Malin sa...

Ja, det är en stor och vacker gåva vi får. Varmaste!

Susjos sa...

Jo,vi snackar gärna om att "fånga dagen",men lever vi som vi lär? Njae...det du beskriver är ju så sant!
Men jag ska försöka göra som du gör,stanna upp varje dag och bara vara i en kort stund...

Jonas sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jonas sa...

Bra skrivet, tankvärt.
Jag tror man kan lära sig mycket av de som är "annorlunda" oss andra. Även barn har en förmåga att just leva i "NU:et" Jag har lärt mig mycket av mina egna barn.
Jag har lärt mig att värdesätta "just nu"
Att leva JUST NU är ju faktiskt även att att "inte bry sig om sedan" så att säga. Att inte låta "då, eller framöver's" bekymmer förstöra och grummla till tillvaron av "just nu".
Att liksom sänka garden och se "vad är värt att registrera och njuta av i just denna stunden.
Att Kaffet är gott, kanske..

PS behöver väl kanske inte ens nämna att det som vanligt är jag som tagit bort kommentaren ovanför, fasen va' stavvfel jag hade. Jag levde visst lite FÖR mycket i "nu:et"

Ännelaij sa...

Du är klok som en bok.

Kram
/A

Ystrasystra sa...

...å jag tror att man skulle leva längre om slapp oroa sig för ditten och datten hela tiden.
Jag är ett stort fan av din reflektionsförmåga!

Fia sa...

Vad härligt det var att läsa det här inlägget. Undrar om din son inser vilken stor betydelse han har för ditt sätt att uppfatta världen och livet. Och i förlängningen blir vi som läser bloggen också lite berikade. Jag skulle vilja bli bättre på att njuta av nuet, men jag vet att jag alltid tänker framåt och bakåt, fast jag inte vill. Tack för ett inlägg som man blir glad av!

Malin sa...

Det är konstigt att vi människor som är normalstörda som du kallade det, oftast behöver någon person som är lite annorlunda eller ett chockerande besked om att man fått en dödlig sjukdom, för att man ska uppskatta livet som det är. Jag för min del har inte stött på vare sig det ena eller det andra men har faktiskt försökt att njuta av de små sakerna i livet tilsammans med mina fyra flickor. Och vara tacksam för varje dag man får tilsammans, man kan aldrig veta hur många dagar man kommer få... Tack för ett vackert inlägg.

Hampus sa...

Jag är en tänkare själv. Funderar mycket kring livet, som sig bör. Brukar dock inte fastna i andras bloggar, är ingen typisk bloggläsare även om jag läser igenom vänners och dylikt.

Alltså fan Sören, efter att läst lite här, (i samband med att ha lyssnat igenom Bosse - Stadens STÖRSTA sjuåring), så känner jag spontant att du är något av en förebild för mig.

Angående just det här inlägget så är det väldigt tankvärt och väldigt humant. Satte fingret rakt på. Lycka till med allt och hoppas din grymma Prins Annorlunda för evigt får vara lycklig i nuet.

När det är dags för mig att skaffa egna ungar ska dina och Anders verk vara en självklar del av deras uppväxt, som de en gång var för mig.

Humlina sa...

Tack för dina ord.
Livet gör inga kopior..alltså är vi var och en helt unika.
Därför ser vi livet ur en mängd olika perspektiv..tankeperspektiv.
Några kan tycka att svårt sjuka och handukappe inte kan leva de liv som de tycker =liv. Att de är sjuka och handikappade på insidan också. Fel säger jag. De lever rika in-ut-liv..med större kontakt med livet än många av oss. De är vi andra som är snabba att klistra dit etiketterna som begränsar. Om vi endast ser till ytan missar vi den verkliga människan, som inom sig rymmer oändligheter av tankar, drömmar, längtan, kärlek, upplevelser, erfarenheter osv.
"Vi gör inte fel. vi får tillfälle att lära oss något."
Alla förstår att vi måste öva för att lära oss..köra bil,laga mat, spela instrument osv Men då det gäller tex.kärlek,närhet,tillit,kommunikation . Då ska vi plötsligt kunna allt av oss själva utan den minsta träning??? En fin varsam och utvecklande dag önskar jag dig

Anonym sa...

Så rätt du har Sören! Min Gosse har fått mig att förstå det där också. Fått mig att ta dagen som den kommer, som den ÄR.
Skönt att komma in hit till din blogg och vila sig lite:). Det har stormat på min. Folk har beskyllt mig (och andra) som bloggar om sina barn för att vi "hänger ut" dem och är egoister som bara tänker på oss själva.
Men sen när man får bra respons av folk som förstår, känns det förstås bättre.
Ha det bra!!

Lilli
www.bloggen.fi/LifeonBMV/

flickrummet sa...

Tack för fina ord. Man blir glad :)

ylvisen sa...

Fint och bra skrivet, som vanligt...

God kväll! //ylva

Jenny sa...

Har varit här och kikat några gånger, men nu måste jag bara säga -Hej och vad bra skrivet detta var!
Min lilla sessa är bara 1 år men redan börjar vi lära oss att ta ett steg i taget och inte ta för många frammåt... Underligt vad mkt våra barn lär oss helt omedvetet...
Trevlig helg! Mvh Jenny