Från "Malou efter 10"

I dag var jag med i TV4:s program "Malou efter tio" och pratade om vår älskade Prins Annorlunda, som inte längre finns hos oss.


Här är en länk till programmet.

Jaktsäsongen närmar sig

Snart är det dags för årets jakt av älg i skog och mark.
I samband med jaktsäsongen ska det återigen debatteras det etiska eller oetiska i att jaga och skjuta djur.

Att låta alla djur få leva fritt och få leva i lugn och ro är en utopi som inte känns särskilt realistisk.
Samhället skulle inte klara av allt för stora stammar av älg, varg, hjort, vildsvin, räv och så vidare.
För att underhålla djurlivet på en nivå som är rimlig för att naturen ska vara väl balanserad så fattas det årligen beslut om hur många djur som ska få skjutas.
Då tycker jag att det är bra att det finns folk som tycker att det är trevligt med jakt, som får tillstånd att skjuta det antal djur som behöver dödas för att kunna fortsätta upprätthålla en väl avvägd balans i djurriket.

Ibland kan jag tycka att en del människors sätt att betrakta djur har blivit lite väl influerat av Disney.
Man ser inte djuren längre som ett djur, utan som en trevlig individ som har tankar, känslor och åsikter. Dessutom så kan man prata med dem om man lär sig deras språk.
Kanske har djur känslor på liknande sätt som en människa. Det vet jag ingenting om. Men sannolikt så har de i alla fall inte samma värdegrunder eller tankar och åsikter som på något sätt påminner om människans.
Det som ett djur mest agerar från är deras instinkt.
De tänker inte så avancerade tankar som i filmerna från Disney.
Att skriva pratbubblor på djuren gör att människor kan få för sig att djuren har dessa tankar och funderingar och känner den rädsla som deras tecknade förebilder.

Jag tänkte häromdagen på hundar.
Förr i tiden så fanns det alltid hundkojor där hunden fick bo. Jag menar...finns det ens i dag?
Jag tänker på "Snobben" som ligger där på taket av sin hundkoja.
Hundkojor måste ha fått en betydande försäljningsminskning under årens lopp.
I dag är hunden en minst lika självklar familjemedlem som alla andra människor.
Men de är ju inga människor!
De är djur.

Jag tycker själv mycket om hundar och katter och skulle säkert tänka likadant om jag hade en hund. Den skulle inte behöva ligga ute och lida i en hundkoja på natten. Självklart så skulle jag också ha den inne i huset som en extra familjemedlem.
Jag tycker bara att det är intressant att se hur synen på djur har förändrats genom åren.

När jag växte upp så fanns en TV-serie som hette "Fablernas värld" där inledningen på många sätt sammanfattar den missuppfattning som på senare år har blivit vanlig hos många av oss.
Där var det nämligen en uggla som förklarade för oss barn följande:
"Här står vad djuren gör och tänker. Djur har också människors känslor. Djuren är väl också människor? Ja! I Fablernas värld."

Nu ska jag sluta skriva och ta en pratstund med katten. Hon har sett lite ledsen ut på senaste tiden.
Tjing!

Att tigga eller inte tigga. Det är frågan.

Under den senaste tiden så har det debatterats en hel del angående de tiggare som under senare år har blivit ett välkänt inslag i vår närmiljö.
Men varför måste man debattera dessa tiggare som ett ”problem"?
Jag förstår det verkligen inte!

Utanför den ICA-butik där jag oftast handlar sitter det alltid en tiggare.
Oftast är det en yngre kvinna som sitter och hälsar på mig när jag går in för att handla.
- Hej, säger hon.
- Hej, hej, svarar jag.
Jag känner inget obehagligt tvång att genast ge henne mina pengar.
Om jag vill så ger jag henne lite av de småpengar som jag råkar ha på mig.
Om jag inte vill så gör jag inte det.
Hon hälsar i alla fall.
Och jag hälsar tillbaka.

Jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så provocerande med dessa tiggare.
Deras brott är väl kanske att de hälsar på mig.
Och i så fall är väl jag lika skyldig som hälsar tillbaka, då?

Är det det dåliga samvetet som gnager, och som gör att det är besvärligt att behöva påminnas om att vi egentligen har det ganska bra här i landet?
Nä. Tiggarna där jag bor har jag inga som helst problem med.

Deras utsatthet är för mig alldeles uppenbar.
De sitter där i både sol och regn.
Självklart så ingår de inte i någon profithungrig maffia som vill ta alla våra pengar!
De måste ju i så fall vara världens minst lönsamma maffia!

"Idag fick vi hela fyra kronor av lättlurade svennar! Nu kan vi köpa en massa knark och sälja vidare till lättlurade knarkare..."

Jag vet såna som blivit attackerade och hotade av tiggare.
I de fallen kan jag förstå att man blir förbannad.
Det skulle jag bli.
Om nån skulle säga till mig "du måste ge mig pengar" så skulle jag svara "Nä, det måste jag inte. Hade du varit trevlig hade jag kanske gett dig pengar, men nu har jag verkligen ingen lust att ge dig nåt.”
Det är deras frihet att tigga pengar.
Det är min frihet att ge pengar, eller inte.

Jag vet inte om SD och alla andra motståndare till dessa tiggare bottnar i en önskan om att hela Sverige ska förvandlas till en pilsnerfilm där alla ser ut som Anderssonskans Kalle eller Kalle på kaviarförpackningarna och säger "Tjeena grosshandlarn" mest hela tiden.
Men i så fall är det nog dags att vakna och inse att tiderna förändras hela tiden.
Det så kallade "folkhems Sverige" var något som var aktuellt i en helt annan tid än den som vi nu lever i.
Världen förändras.
Folk flyttar, flyr och emigrerar.
Gränser suddas ut allt mer och kanske närmar vi oss en värld som John Lennon skrev om för 44 år sedan.

"Imagine there is no countries - It isn´t hard to do.
 Nothing to kill or die for - and no religion to
Imagine all the people living life in peace”

Tänk om det kan vara så att världen håller på att bli en plats där folk kan sluta bråka om vem som tillhör ett visst land och där man istället kan låta varje enskild individ få vara människa istället för en nationalist i ett visst land med skarpa gränser.

Varför försöka motarbeta förändring?
Även om jag blundar så innebär ju inte det att det blir mörkt i hela världen för den sakens skull. Förändring sker vare sig man vill det eller inte.
Varför se det som en fiende?

 Samtidigt så blir jag beklämd när en annan del av vårt samhälle anser att de besitter facit om vilka åsikter som ska få finnas.
Att riva ner reklam som man anser är idiotisk känns inte heller särskilt moget.
Bemöt dumheterna med argument istället.
Ta debatten.
Det är väl just avsaknaden av debatt som gör SD till det näst största partiet i det här landet.

Men glöm inte bort att de flesta av oss röstar INTE på dem!
Vi är fler som har en annan åsikt än de som SD framgångsrikt för fram genom sina kampanjer.
Att riva ner kampanjen gör en inte till debattens segrare.
Det gör argument och ren fakta.

Men oavsett hur den debatten förs så kan jag personligen inte hitta några som helst problem med att se tiggare utanför våra mataffärer.
Det är ändå vårt fria val att ge dem pengar. Eller inte.

Vår älskade Ludvig finns inte hos oss längre

Vår son, Ludvig har lämnat detta jordeliv.
Det är en ofattbar stor saknad vi känner. Han var en så stor del av våra liv och han gav oss många nycklar till våra hjärtan. Hans tid på jorden var en enda stor träning för oss att leva i nuet med den viktigaste kraften i universum. Kärlek.

Vi valde att låta några tidningar få skriva om sorgen och saknaden. Framförallt så ville vi hitta ett sätt att nå ut till människor med en del av det kärleksbudskap som Ludvig var.
Han var vår Prins Annorlunda.
Han lever vidare i oss för alltid.
Oändligt älskad. Alltid saknad.

Här kan man läsa vad som skrevs i  Expressen

Här i  Aftonbladet

Och även den lokala tidningen i Örebro skrev om vår stora förlust.  Nerikes Allehanda

För att hedra hans minne så skapade vi en virtuell minnesplats där man kan skriva sina kondoleanser eller personliga minnen eller bara tända ett ljus.
Gå gärna in och tänd ett ljus för att hedra Ludvigs liv.

Här kan ni klicka in på Ludvigs minnesrum.

Älskade Prins Annorlunda

Du var i en kropp, men nu är Du fri

och sträcker Dig ut över hela vår värld

Ditt ansikte ser vi som stjärnor i skyn.

Du är kärleken.

Författarens vardag

I dag sitter jag och skriver igen.
Det är årets kapitelbok med Håkan Bråkan som ska vara klar för ett par veckor sedan.
Återigen så ligger jag lite efter med det arbetet.
Men å andra sidan så är ju det viktigaste att det blir bra, så jag försöker att inte stressa upp mig över det. Handlingen i de olika Håkan Bråkan-böckerna utspelas under ett helt år. Det finns ett kapitel för varje månad. Den här gången delar vi upp arbetet, så att jag skriver ojämna månader - och Anders skriver jämna. Sen smälter vi ihop alltsammans och till slut så blir det en bok som vi själva inte riktigt minns vem det var som skrev.

Skrivandet av boken "Sune i fjällen" är i alla fall klart och levererat till bokförlaget. Dessutom så kommer den att komma ut som ljudbok ungefär samtidigt.
Och då kommer även DVD-filmen att komma ut.
Filmen "Sune i fjällen" går fortfarande kvar på biograferna och producenterna hoppas på att vi kommer upp i 600 tusen besökare.
Det skulle verkligen vara HELT otroligt!
Med tanke på att de två tidigare filmerna inte nådde upp till 600 tusen.
"Sune i Grekland" är den som kom närmast. Den sågs av 585 tusen besökare.
"Sune på bilsemester" sågs av ungefär 515 tusen besökare.
"Sune i fjällen" är än så länge uppe i 545 tusen besökare.
Vi får väl se om det hjälper med sportlovsveckor och att filmen nu kliver över det där enormt kittlande 600-tusen strecket.
:)


I morgon är det uppehåll i skrivandet, för då väntar ett författarbesök i Uddevalla.
Med andra ord så blir det tidig morgon - och iväg med bilen redan före klockan 7.

Åter till skrivandet!
Tjing!

Guldbaggen 2015

I veckan var det återigen dags för Guldbaggen, den årliga firmafesten för filmfolket i Sverige.
Den här typen av galor är väldigt speciella, anser jag.
Det mesta av arrangemanget går ut på att det ska se bra ut i TV.
TV-produktionen är det som på nåt vis blir det viktigaste, och då får alla som deltar på galan finna sig i att knuffas runt som en flock boskap för att befinna sig på plats i rätt tid när galan ska sändas ut i TV.
Låter det som om jag gnäller?
Det är inte alls min mening.
Jag försöker bara beskriva en sån här gala, för de som inte varit med på någon sådan tidigare.
Röda mattan är till för de som då anses vara "tillräckligt kända" för att vara intressanta för medias uppmärksamhet.
Den typen av fördelning av kända/okända vet jag inte hur och när den skapas.
Man slussas fram till en röd matta och sen får fotograferna fritt tillträde att regissera alla så kallade "kändisar" för att de ska få så bra bilder som möjligt.

Jag tyckte att det var på sin plats att även ta en bild på några av de som tar bilder. Jag regisserade dem iofs inte alls. De var helt naturliga!

Sen var det dags att knalla ut på röda mattan och fotoblixtarna smattrade en stund. Jag försökte hålla leendet så naturligt som möjligt. Det är inte alltid helt enkelt!

Och ibland tycker vissa tidningar att man inte är tillräckligt känd, så då klipper de bort de oönskade. Eller försöker i alla fall.
Ha ha!

Efter galan så är det fest! Den här gången blev det på Cafe Opera. Där minglar man runt med kända och okända och festar runt. Då liknar det precis vilken fest som helst, egentligen.
Jag tänker inte leverera nåt skvaller från festen. Sån är inte jag!
;)

"Biopublikens pris"

I går blev det klart att vi har blivit nominerade till "Biopublikens pris" för tredje året i rad.
"Sune i fjällen" är årets mest besökta film.
Otroligt roligt!

De två andra nominerade är "Micke och Veronica" och "Bamse".
Alla de tre filmerna har setts av flest människor på bio.
Men det är inte den enda gemensamma nämnaren.
Den andra är att alla tre har fått tämligen usla recensioner och de skulle kunna kallas nåt så hemskt som "folkliga".

När det handlar om Guldbaggen så anser jag att ett av de allra finaste priserna man kan få är just "Biopublikens pris".
Det är svenska folket själva som bestämmer vilken film som ska få priset.
Inte någon så kallad "expertjury" som delar ut priserna i alla de andra kategorierna.
Att vinna folkets uppskattning är det finaste priset.

Oavsett hur det går i slutändan så har alla de tre nominerade filmerna vunnit!
Alla tre filmerna har lyckats locka svenska folket till biograferna ute i landet.
Alla tre filmerna har fått kvinnor och män, flickor och pojkar, mammor och pappor, vuxna och barn att betala lite över hundra kronor per biljett för att kunna se en film på bio.
Det är något som inte alla filmer har lyckats med.
Men även de filmer som ses av betydligt färre besökare är ju också vinnare.
De har kanske inte setts av 500 tusen människor. Men de har också fått ta del av de pengar som folket ute i landet är villiga att betala för en biobiljett.
En del filmer ses av få människor. En del andra av fler.
Inget konstigt med det.
Så har det ju alltid varit.

Det jag själv har SÅ fruktansvärt svårt för att en del i det lilla landet Sverige ska vara så missunnsamma och baktala varandras verk.
Varför kan man inte glädjas åt varandras framgångar istället?
Varför kan inte alla fantastiska människor som arbetar med film ödmjukt hylla varandra för det vi gör?
Jag är uppriktigt så jävla glad att till exempel "Hundraåringen" gick så bra på bio.
Det visar ju att svensk film har en framtid.
Människor VILL se film på bio.
Och folk vill se svensk film dessutom!
Om man ska välja att konkurrera och tävla så borde det snarare bli mot alla utländska filmer.
Det värmer mig i hjärtat varje gång jag ser en svensk film som seglar upp på biografernas topplistor.
Därför är "Biopublikens pris" ett utmärkt tillfälle att hylla svenska folket.

Jag hoppas naturligtvis att vi ska vinna priset i år! Skulle ljuga om jag sa nåt annat.
Men om inte vi vinner så är jag glad att någon av de andra två filmerna gör det.
Alla de tre nominerade är värda det - oavsett vad surmagade filmkritiker och andra bajsnödiga kulturpersonligheter tycker.

För att rösta gör man så här:

Sune i fjällen har nr: 099-21101
Micke och Veronica har Nr: 099-21102
Bamse har nr: 099-21103

Ambassadör för FUB!

Jag är väldigt stolt och glad att få bli ambassadör för FUB.

Här kan ni läsa om detta.

Det känns verkligen som ett hedersuppdrag att få vara ambassadör för dessa fantastiska medmänniskor som jag hoppas ska få bli mer och mer synliga i det offentliga rummet.

Kanske kan man skapa en större förståelse för det annorlunda i vårt samhälle.

Det vore verkligen som en dröm!

Sociala medier

Det här med att ha olika mediala fönster mot allmänheten är inte helt lätt.
Man kanske har både Facebook, Twitter, Instagram, blogg och en egen hemsida.
Sen ska man försöka förmå folk att hitta rätt ingång för att få tillgång till det man vill läsa eller se.
Det är inte helt enkelt.
För många använder endast en av alla dessa sociala medier.
Frågan som lätt dyker upp är om man verkligen behöver alla dessa olika fönster för att synas.
Jag vet inte hur det är med den saken.
Personligen så har jag alltid varit aktiv på olika former av sociala medier, för att jag tycker att det har varit intressant.
För många år sedan så byggde jag en egen hemsida till mig och Anders, för vår ordinarie verksamhet.
På den tiden så fick man testa sig fram med olika html-koder för att se vad som fungerande eller inte fungerade.
Sen blev koderna allt mer avancerade och svåra att begripa.
Nu kan man ju skapa en egen hemsida med några få klick.
Och man kan skapa en egen Facebooksida eller ett twitterkonto lika kvickt.
Men det som man förr eller senare alltid kommer tillbaka till är ju det där med innehåll.
Vad spelar det för roll om man har en massa olika sociala fönster mot allmänheten om man inte har något som helst innehåll?
Och frågan kvarstår: måste man vara aktiv i alla dessa fönster?

Jag har inget bra svar.

Men eftersom jag är en egen företagare sedan 1986 - och är därför ständigt på jakt efter nya uppdrag och nya arbeten som en del av försörjningen, så tycker jag att det känns bra att kunna tala om att man finns och vad man kan göra.

Min hemsida har varit uppe i flera år, men jag har inte gjort någon reklam för den alls.
Det är för övrigt en av de saker som jag har valt bort.
Att använda reklam på min hemsida eller min blogg.
Dels för att jag inte tycker att det har varit nödvändigt - och dels för att jag inte tycker att det finns särskilt stor ekonomisk vinning i att sälja reklam på sin blogg eller hemsida.

Om du vill kika på min hemsida - och ge feedback så finns den HÄR!

I morgon är det dags för filmvisning av "Sune i fjällen" för dagliga verksamheten här i Örebro.
Det ska bli kul att se och höra reaktionerna från alla dessa underbara brukare och personal som kommer för att se Sune och hans galna familj i fjällen.
:)

Arbete pågår

Sitter och skriver som en galning just nu.
Det är årets första Sunebok som ska vara klar för flera veckor sedan...

Boken "Sune i fjällen" ska komma ut under våren.
Så det är lite bråttom!

Filmen "Sune i fjällen" har precis kommit upp i 500 tusen besökare.
Helt fantastiskt!
Men boken kommer skilja sig en hel del från filmen.
Det är ju verkligen två helt olika sorts arbete att skriva manus till en bok och till en film.
En film behöver på ett helt annat sätt berätta saker som är nödvändiga för att föra händelserna framåt.
I en bok har man betydligt större utrymme att skriva fritt och man behöver inte ta hänsyn till berättelsens linjära berättande på samma sätt.
För egen del så tycker jag inte att det ena skrivandet är roligare än det andra.
Det är helt enkelt två olika sätt att berätta bara.
I böckerna om Sune och Bert så skriver jag ju tillsammans med min kusin, Anders Jacobsson.
Men i filmerna har jag arbetat tillsammans med Hannes Holm.
Det är främst han och jag som har arbetat med manus på de tre filmerna som har blivit film de senaste tre åren.
Hannes har dessutom regisserat de två första filmerna. I den tredje skrev vi manus tillsammans, men regin fick Gustaf Åkerblom stå för denna gång.

Så här ser min arbetsplats ut just nu.

Nåväl.
Åter till skrivandet av boken.

För vi är ju så fantastiskt bra!

Att bli förälder är en stor omställning i livet. Att dessutom bli förälder till ett funktionshindrat barn är en ännu större omställning. Varje år föds cirka tio tusen barn med någon form av funktionshinder. Det är inget som föräldrar i allmänhet räknar med.

Ofta möts man dessutom av många olika fördomar från omgivningen.

En av dessa fördomar kan vara att man får höra att man fått dessa barn för att man är särskilt bra som förälder.

”Det är inte alla som klarar av ett sådant barn. Men ni som är så bra föräldrar klarar av det!”

Känner ni igen den typen av uttalanden?

Många av oss har fått höra något liknande.

Men det är ju bara rent ut sagt skitsnack!

Vi är inte ett dugg bättre lämpade som föräldrar till ett funktionshindrat barn! Jag tror att den typen av uttalande oftast är ett uttryck för skamkänslor hos dem som säger det.

De själva kanske har fått ett antal fullt fungerande barn, och de kan känna skuld eller skam över att andra i deras omgivning har blivit drabbade av en till synes övermäktig situation med ett barn som av olika anledningar kräver extra omsorg.

För att slippa känna sina egna obehagliga känslor så vill man framställa det som om de ”drabbade” föräldrarna fått den här situationen för att de är så exceptionellt bra på att vara föräldrar!

Men jag kan villigt erkänna att jag inte var ett enda dugg bättre förälder än någon annan när jag fick mitt första barn som visade sig ha Downs syndrom. Jag var lika oförberedd och förvånad som alla andra över att vi hade fått ett annorlunda barn.

Men vad kunde vi göra?

Det finns liksom ingen ångerknapp att trycka på och lämna tillbaka barnen igen till BB. Man får helt enkelt finna sig i situationen och gilla läget och försöka göra det bästa av situationen.

Man får som förälder lära sig saker på vägen. Det finns nog ingen förälder som inte vill sitt barns bästa. En del kan bli känslomässigt överväldigade och berusade av lycka. Andra kan bli rädda och se hur det egna livet faller som ett korthus i bilden av framtiden. Det finns ju massor av olika reaktioner när man har fått ett barn som föds med speciella behov. Känslor är inget som man kan planera in i förväg och därefter ha full kontroll på. Känslor kommer och känslor går.

Att få stöd från sin omgivning är oerhört viktigt när man får ett barn med funktionsnedsättning. Men många föräldrar klarar ändå inte av den omställningen, och beslutar sig för att bryta upp från sin relation. Det är väldigt vanligt att föräldrar inte orkar hålla ihop sin relation när barnet visar sig ha ett funktionshinder.

Man måste kämpa varje dag för att få verkligheten att fungera. Det är absolut ingen självklarhet att den ska göra det! Och om man klarar av det så beror det inte på att man är så himla mycket bättre än andra på att vara förälder. Nä. Det är helt enkelt ett val som man gör. Eller inte. Precis som föräldrar till fullt fungerande barn. Man väljer att fortsätta kämpa, eller annars väljer man att sluta kämpa. Det ena är inte mer rätt än det andra. Det är individuellt. Det finns inget självändamål i att hålla ihop eller att bryta upp. Man gör det som känns rätt av tusen och åter tusen anledningar.

Det handlar i alla fall inte om att några föräldrar är särskilt lämpade att ta hand om ett barn med särskilda behov. Det har ingenting med saken att göra.

Det viktigaste vi kan ge våra barn, oavsett om de har funktionshinder eller ej, ett överflöd av vår osjälviska kärlek. Det är aldrig ett slöseri att överösa våra barn med kärlek.

Och det överraskande man då upptäcker är att kärleken på inget sätt tar slut. Tvärtom så tycks kärleken öka ju mer man ger av den.

Och det överflöd av kärlek som du känner kan du då ge till fler människor i omgivningen. Kanske även till den allra viktigaste människan i ditt liv. Dig själv. För det är du värd.

Guldbaggejuryn chockar med nomineringarna

Nä.
Det är klart att de inte chockar med några nomineringar.
Allt är precis som vanligt.
Guldbaggejuryn nominerar de filmer som får fina recensioner.

Det är nog bra.
Och än en gång står recensenternas och guldbaggejuryns åsikter långt från folkets.

Allt är med andra ord precis som vanligt.

"Sune i Grekland - All inclusive" vann priset "Biopublikens pris 2012.
"Sune på bilsemester" var nominerad i samma kategori 2013.
Med största sannolikhet blir även årets film "Sune i fjällen" nominerad för 2014.

Personligen så anser jag att det är det finaste pris man kan få inom den branschen.
Publiken får själva välja vilken film som de har som favorit - med utgångspunkt från de filmer som har setts av flest människor på biograferna.

Och i de sociala medierna så exploderar vissa finkulturella skribenter och tycker att det är fel på folket som väljer att se såna dåliga filmer.
Det ÄR någonting som helt enkelt inte är rimligt i det sättet att se på film som konstform.
Film kan vara konstnärlig. Den kan vara roande och oroande. Den kan skapa känslomässiga reaktioner som är skrämmande, spännande eller roande.
Film kan vara underhållning.
Det kan vara glädje och skratt.
Eller tårar och förtvivlan.
Men enligt mig så är inte det ena så mycket bättre än det andra.
Det är olika känslor.
Varför anses vissa känslomässiga reaktioner vara bättre än andra?

Känslor är endast känslor.
Det finns undersökningar som visar att det i grund och botten finns fyra grundkänslor.
Vanligen så anses det finnas endast tre stycken.
Depressiv.
Ilska.
Rädsla.

Det många då missar är optimism.
Glädjen är också en känsla som inte på något sätt är ett tillstånd som är "det enda rätta" eller det man ska eftersträva och försöka bli.
Även glädjen är endast en känsla.
Känslor kommer och går.
Och den människa finns inte som kan behålla en känsla konstant.
Försök nästa gång som du är arg att bara fortsätta vara arg hela tiden.
Det går inte.
Plötsligt är du ju inte arg längre.
Tanken att då försöka fånga glädjen och ständigt vara kvar i den är absurd.
Ibland är du glad.
Ibland är du inte det.

Kanske är det så att när det handlar om film så är det mer politiskt korrekt att skapa någon av de tre känslorna som ofta anses vara "negativa" hos tittaren.
Glädjen anses inte vara fin nog för en vissa proffstyckare.
Kanske beror det på att de tre mest vanliga grundkänslorna är de som folk tror att man behöver bearbeta mer och försöka få bukt med. Som om det vore möjligt...
Glädjen är ofta ett mål för många människor.
De vill bli glada - och sen är det klart!
Men lycka till med det.
De tre andra grundkänslorna vill man bli av med.
Ofta kan man läsa i tidningar om tips på hur man blir av med sin rädsla eller hur man slutar vara ledsen.
Som om det skulle finnas någon magisk formel för att bli av med sina känslor.
För mindre än hundra år sedan så gjordes försök med lobotomi på människor för att man skulle bli av med sina depressiva känslor.
I dag äter man piller som ska ta bort det ledsna i oss.
Men varför bli av med något som är fullt naturligt i oss människor?
Sorg är ju lika naturligt som vild glädje.
Rädsla kan vara lika användbart i vissa situationer som ilska.

Kanske är det så att när vi vågar se alla de fyra grundkänslorna som fullt naturliga, så kan även recensenter se poängen med att känna en stunds glädje, som att känna hur ångesten vrider tag i magen och får oss att må illa av fruktan.
Gråt en stund.
Var ursinnig en stund.
Känn rädslan en stund senare.
Och skratta lite grann.
Alla känslorna kommer att få dig att må bättre i slutändan.
Även om du är en kritisk och finkulturell skribent.

Tjuvar och skurkar!

Någon har sagt att brott inte lönar sig.
Kanske är det så.
Kanske inte.

Någon har i alla fall stulit kvinnans lingonsylt och brottet är fortfarande ouppklarat. 

I dag börjar det nya året på riktigt.

Filmen "Sune i fjällen" har redan setts av 454 tusen besökare.

Det är mycket mer än jag hade vågat hoppas på.

Jag hade personligen satt upp ett "mål" på 350 tusen, men hoppades innerst inne på 400 tusen besökare - och nu är vi redan på god väg mot 500 tusen.

Den 15:e januari ska jag bjuda in den dagliga verksamheten här i Örebro att få se på filmen.

Det har blivit lite tradition nu att bjuda in sonens kompisar på årets film.

Jag känner ren glädje när jag ser alla dessa brukare som skrattar gott åt Sunes senaste knasigheter.

Komplimang av säsongen!

Kanske en av de bästa hälsningsfraserna än så länge.

Kanske ett sätt att börja inleda kommande korrespondens i olika sammanhang i framtiden?

Ja, det handlar om ännu ett av dessa tröttsamma "spam-mail" som dyker upp då och då.

Hur i hela friden kan NÅGON gå på sånt här?

Ett förslag för en rolig stund: klicka på "lyssna"-knappen och hör den ljuvliga rösten som läser upp detta inlägg.

Enjoy!

--

Komplimang av säsongen!

Jag är Jerry Naana Tetteh, chef för revision i konto avdelning i vår bank. I min avdelning upptäckte vi en övergiven summan av $ 9.400.000 $ på ett konto som tillhör en av våra utländska kunder som är en Gold Trader från ditt land.

Jag vill att du ska stå som stödmottagaren till den avlidna, gick jag för att ge dig 50% som din belöning.

Om du vill göra din osjälviskt tjänande, men mycket givande med 50% av den totala summan, inte ge mig följande information via emai: XX

1. Dina fullständiga namn

2. Telefonnummer

3. Komplett adress

4. Din yrke och din ålder.

Jag ska ge dig mer information när du hör av dig till denna e-postadress: XX

Med vänlig hälsning,

Jerry Naana Tetteh

--

Vädret utanför är fantastiskt just nu.

Blå himmel och solen lyser.

Och här inne sitter jag och skriver på nästa års Sunebok.

Den skulle redan varit inlämnad till förlaget före jul, så jag ligger lite efter.

Samtidigt får jag glädjande sms från producenterna till "Sune i fjällen".

Redan nu har filmen setts av 350 tusen människor! 

Det är helt fantastiskt!

Efter helgen så är vi troligen uppe i 400 tusen besökare - och det känns ofattbart roligt!

Den sura kritiken till trots, då.

Jag såg en film i går som heter "The longest week".

Det var väl en film som var helt okej. 

I filmens slutskede så diskuterade två av filmens huvudpersoner det där med kritik.

Jag tyckte att det var så bra - så det vill jag gärna dela med mig av.

Jag låter den texten få stå för sig själv. Mycket bra!

God fortsättning alla människor.

Eller ska jag säga: komplimang av säsongen?

Dessa dagar

En av de uttryck som många av oss har hört sedan vi var barn är "livet är kort".
Eftersom det uttrycket ofta är förknippat med att ta risker och våga agera, så känns det ofta även kravfyllt.
Man måste passa på!
En dag vaknar man upp och upptäcker att man är död.
Den repliken skrev jag för övrigt in i långfilmen om "Bert" för många år sedan.

Jag lever i en situation där jag ständigt påminns om livets bräcklighet.
Min son har en allvarlig hjärt och lungsjukdom som gör att döden är en ständigt följeslagare i vardagen.
Hans tid är utmätt.
Vi lever med en konstant känsla av att den här dagen mycket väl kan vara den sista.
I dessa situationer så blir uttrycket "livet är kort" en tämligen ihålig floskel.
Livet är varken kort eller långt.
Livet är.
Och när all tid är levd så måste vi alla dö.

Jag skrev en låt med den texten för en tid sedan.
Här kan man lyssna på den.
Jag ber om ursäkt för min något otränade stämma. Jag är inte längre van att sjunga!

När året 2014 började gå mot sitt slut så började många av oss summera och blicka bakåt på vad som hände under året.
Personligen så blickar jag istället bakåt i 24 år till dagen då vi fick vår son.
Vår älskade "Prins Annorlunda".
Livet tillsammans med honom har inte blivit vad vi hade planerat eller tänkt oss. Det blev något annat. Någonting som jag inte skulle vilja vara utan för enda dag, trots all denna smärta och sorg som i dag omger oss i hela vår familj.

Det är märkligt egentligen att livet och döden ligger så nära varandra - och ändå så är det ena så mycket svårare att tala om i vårt samhälle.
Det enda vi kan vara säkra på är att vi en dag kommer dö.
Men rädslan finns alltid där att livet ska tas ifrån oss.
Som om det fanns en möjlighet att leva för evigt.
Ja, ingen har klarat det tidigare.
Men VEM VET???

Önskar er alla ett värdefullt år. 2015.