måndag 12 januari 2015

För vi är ju så fantastiskt bra!

Att bli förälder är en stor omställning i livet. Att dessutom bli förälder till ett funktionshindrat barn är en ännu större omställning. Varje år föds cirka tio tusen barn med någon form av funktionshinder. Det är inget som föräldrar i allmänhet räknar med.
Ofta möts man dessutom av många olika fördomar från omgivningen.
En av dessa fördomar kan vara att man får höra att man fått dessa barn för att man är särskilt bra som förälder.
”Det är inte alla som klarar av ett sådant barn. Men ni som är så bra föräldrar klarar av det!”
Känner ni igen den typen av uttalanden?
Många av oss har fått höra något liknande.
Men det är ju bara rent ut sagt skitsnack!
Vi är inte ett dugg bättre lämpade som föräldrar till ett funktionshindrat barn! Jag tror att den typen av uttalande oftast är ett uttryck för skamkänslor hos dem som säger det.
De själva kanske har fått ett antal fullt fungerande barn, och de kan känna skuld eller skam över att andra i deras omgivning har blivit drabbade av en till synes övermäktig situation med ett barn som av olika anledningar kräver extra omsorg.
För att slippa känna sina egna obehagliga känslor så vill man framställa det som om de ”drabbade” föräldrarna fått den här situationen för att de är så exceptionellt bra på att vara föräldrar!
Men jag kan villigt erkänna att jag inte var ett enda dugg bättre förälder än någon annan när jag fick mitt första barn som visade sig ha Downs syndrom. Jag var lika oförberedd och förvånad som alla andra över att vi hade fått ett annorlunda barn.
Men vad kunde vi göra?
Det finns liksom ingen ångerknapp att trycka på och lämna tillbaka barnen igen till BB. Man får helt enkelt finna sig i situationen och gilla läget och försöka göra det bästa av situationen.
Man får som förälder lära sig saker på vägen. Det finns nog ingen förälder som inte vill sitt barns bästa. En del kan bli känslomässigt överväldigade och berusade av lycka. Andra kan bli rädda och se hur det egna livet faller som ett korthus i bilden av framtiden. Det finns ju massor av olika reaktioner när man har fått ett barn som föds med speciella behov. Känslor är inget som man kan planera in i förväg och därefter ha full kontroll på. Känslor kommer och känslor går.
Att få stöd från sin omgivning är oerhört viktigt när man får ett barn med funktionsnedsättning. Men många föräldrar klarar ändå inte av den omställningen, och beslutar sig för att bryta upp från sin relation. Det är väldigt vanligt att föräldrar inte orkar hålla ihop sin relation när barnet visar sig ha ett funktionshinder.
Man måste kämpa varje dag för att få verkligheten att fungera. Det är absolut ingen självklarhet att den ska göra det! Och om man klarar av det så beror det inte på att man är så himla mycket bättre än andra på att vara förälder. Nä. Det är helt enkelt ett val som man gör. Eller inte. Precis som föräldrar till fullt fungerande barn. Man väljer att fortsätta kämpa, eller annars väljer man att sluta kämpa. Det ena är inte mer rätt än det andra. Det är individuellt. Det finns inget självändamål i att hålla ihop eller att bryta upp. Man gör det som känns rätt av tusen och åter tusen anledningar.
Det handlar i alla fall inte om att några föräldrar är särskilt lämpade att ta hand om ett barn med särskilda behov. Det har ingenting med saken att göra.
Det viktigaste vi kan ge våra barn, oavsett om de har funktionshinder eller ej, ett överflöd av vår osjälviska kärlek. Det är aldrig ett slöseri att överösa våra barn med kärlek.
Och det överraskande man då upptäcker är att kärleken på inget sätt tar slut. Tvärtom så tycks kärleken öka ju mer man ger av den.

Och det överflöd av kärlek som du känner kan du då ge till fler människor i omgivningen. Kanske även till den allra viktigaste människan i ditt liv. Dig själv. För det är du värd.

2 kommentarer:

Anna Voltaire sa...

Väldigt bra skrivet. Särskilt det om att ingen ju är "utvald" att få ett speciellt barn. Rent nonsens. Man får det man får, sen är man väl olika bra på att hantera det bara.

Marlene (Fd Ensamma Mamman) sa...

OM man hört den kommentaren!!! Hur många gånger som helst vill jag påstå. Vi är inte bättre än andra föräldrar, ändå är vi skitbra. Jag har blivit en bättre människa iom sonens olika behov, men jag är inget helgon och har sörjt att jag inte fick ett sk "normalt" barn. Det måste man också få göra, det är lixom mänskligt. Men när man sörjt färdigt så är det ändå bara att acceptera ur allt blev och det var ju helt ok det också :-)