måndag 17 augusti 2009

Vem är du?

Frågan är ganska enkel, men den kan också gå väldigt djupt och tränga in i sökandet efter vår rätta identitet, vårt sanna jag.

Om du träffar en person som du aldrig träffat tidigare, och den frågar dig vem du är.
Vad svarar du då?
Det är det som du mest identifierar dig med.
Börjar du med att säga ditt namn?
Det namn som dina föräldrar bestämde att du skulle heta när du föddes.
Vad säger det om dig?
Är du ditt namn?

Fortsätter du sen med att berätta vad du har för familj.
Om du är singel eller i ett förhållande.
Om du har barn.
Är det vem du är?

Om du till exempel talar om att ”jag är pappa till tre barn”.
Är det då ”en pappa” som du är?
Det är i så fall faderskapet som du mest identifierar dig med.

Eller berättar du vad du jobbar med?
”Jag är författare”.
Innebär det att yrket är den man är?
Om jag då INTE skriver någonting.
Då är jag inte längre författare - och då finns jag inte längre.

Jag menar inte att man inte är alla de där sakerna.
Men jag anser att man är allt det man säger - och MYCKET mer!

Det som jag tycker är intressant är vad man själv lyfter fram i mötet med nya människor, för det är det som vi mest identifierar oss med.

För enligt mig så är vi alla en mängd olika saker.
Vi kanske är:
barn (till våra föräldrar) föräldrar (till våra barn) yrkesarbetare (om vi har jobb) husägare (om vi har hus) storebror eller lillebror (om vi har syskon).

Vi är dessutom ibland lata, glada, kåta, ledsna, arga, rädda, vilsna, sökare, troende med mera, med mera.
Dessutom är vi offer, hjälpare och tyranner.
Och mycket, mycket mer än så.
Alla dessa delar av oss trängs inuti vårt sinne och tycker själva att de är våra rätta jag.
Men alla dessa identiteter är bara små fragment av våra rätta jag.
Vi är alla dessa - och mycket mer!

Frågan vem man är har intresserat sökare i alla tider.
Och alla olika delar som vi bär på har vi fått någonstans ifrån.
De har blivit delar av oss, men de är ofta ärvda av människor vi har mött eller valt att tro på.
Det kan vara föräldrar, syskon, vänner eller fiender. Präster, lärare, myndighetspersoner, politiker eller kändisar.

Men om vi då inte är alla dessa olika röster inom oss.
Vem är vi då?

När Jesus stod framför Pontius Pilatus så fick han frågan ”vem är du?”.
Pilatus ville utreda om Jesus verkligen ansåg sig vara Guds son och Judarnas nye Kung.
Men Jesus svarade inte. Han förblev tyst.
Varför?
Kanske var det just för att han inte kunde svara på den frågan.




Vem var han?
Vem var han inte?



Bodidharma sägs ha varit en rebellisk upplyst mästare som allt som ofta sa precis vad som föll honom in. Han svarade på alla frågor han fick.
En gång fick han så frågan från en kejsare:
Vem är du egentligen?
Och Bodidharma svarade:
Det är det enda jag inte vet.




Vår essens. Vårt innersta väsen tycks vara svårt att finna. Kanske måste vi först avidentifiera denna folkmassa som ryms inuti oss och som hävdar att de vet vilka vi är.

När hjärnan vet kallas det kunskap.
När hjärtat vet kallas det kärlek.
När vårt innersta väsen vet kallas det meditation.

I dag är det måndag.
Skolan börjar här i Örebro.
Och en ny termin tar fart.
Vad ska hända under denna höst?
Ingen som vet.
Och visst är det härligt att inte veta!

15 kommentarer:

Anette sa...

Ja, hur ska man säga vem man är egentligen. Jag är JAG och hur fortsätter man sen med att förklara...svårt svårt..

Jag är 4 barnsmamma, blivande författare, konstnär, livsnjutare, fru, Anette, mångsysslare, hemmafru, mammaledig, egenföretagare......ja nåt sånt skulle det kunna bli om mig =)

kramar @nette

liza sa...

väldigt fint skrivet sören!

Lallis - liv och leverne sa...

Mm.
Vem är man utan alla titlar och beskrivningar.
Om man skalar av allt?

Vad blir kvar då?
Den kärnan som är jag.
Det är en spännande tanke.
Tycker jag.
För det är inte så hemskt säkert att man vet.
Inte på riktigt.

Kram Lallis

Lallis - liv och leverne sa...

Ja. Även om man självklart är allt det andra också.:)

Susjos sa...

Oj så tänkvärt...vem är man ?
Du beskriver så bra,man är så mycket mer än barn,mamma,yrkesarbetare o.s.v...
Vi vet i alla fall att vi är människor just nu på denna härliga jord,med huvudet fullt med tankar.
Och vi vet inte vad framtiden har i sitt sköte..

imse sa...

Jag skulle nog svara att jag är en sökare. Fast jag vet inte riktigt vad jag letar efter. Det är nog inte förrän jag finner det, som jag vet att det var just det, jag letade efter. En förvirrad tanke från en ganska virrig människa!

Kram

Humlina sa...

När någon ställer den frågan till mig brukar jag ibland svara med en motfråga.
Vad?Vem? är livet?
Vad? Vem? är naturen?
Vad? Vem? är kärleken?
Eller så svarar jag att jag är ett livs levande litet liv, som lever detta mitt liv på en massa olika sätt.. så mycket mitt mod, min tankekraft och förmåga räcker till.
Nog är jag helt säker på att Jesus visste vem och vad han var..men hur förklara det obegränsade för de begränsade. Tack du Sören för dina berikande ord.

Storarvid sa...

Ojj här var det djupa tankar.
Tänk att det är lättare att yttra sig om andra än sig själv.
Det är lättare beskriva någon annan man känner än sig själv, konstigt.

Anonym sa...

det är fint att se hur man(jag) själv presenterar sig olika i olika perioder i livet också -ofta märker man(jag) det inte själv förrän efter ett tag, det skiftar nog ofta med sammanhangen för min del -man(jag) gör klart sin roll och varför man är i just det mötet -jag är här som...

pysseltanten sa...

Jag brukar säga att jag är som en tårta...
Som består av MÅNGA olika bitar...
Jag är mamma, fru, kollega, lillasyster, storasyster, moster, granne, vän, kompis, bilförare, arbetare, bloggare =))...ja listan kan ju såklart göras HUR LÅNG SOM HELST!
Preecis som alla andras...
Men ALLT det där är ju JAG...
Olika bitar av mitt JAG...
Snäll ibland, arg ibland, ledsen, förvirrad, upphetsad, glad, lycklig...osv osv...
Just nu....
är jag liite sömnig...hihi.
Ha en fin kväll...
Kraamizar Git

mossfolk sa...

Intressant och väldigt tänkvärt! Men hur man presenterar sig måste väl också bero en del på vem som undrat... Och tänker man då ytterligare ett steg längre kan svaret i såfall även säga ganska mycket om den ställt frågan.

Susanna sa...

Ja du vem är JAG egentligen..idag är JAG bra till mods, med imorgon är JAG kanske arg eller ledsen! Men jag tycker att huvudsaken är att JAG är JAG och inte spelar ett spel för mig själv eller andra, för om JAG inte är JAG vem är JAG då? Och då spelar det ju ingen roll om JAG är mamma, syster, fru eller vad det nu än är!

Kram Susanna

Kenna sa...

Om man visste vem man är,vad skulle då vara spännande i livet.
Jag är den jag är och det får andra respektera.
Gör dom inte det,vad ska jag säga om det, stick å brinn?

Kram Kenna

Den Lekande Människan sa...

Nej, nu fick jag ont i huvudet...

Anonym sa...

ja vem är jag? vem utger jag mig för att vara? hur många olika jag har/är jag? eller har jag bara ett jag? avskalade sårbara jag eller jag med alla olika masker förklädnader...eller? visst förändras vårt jag under livets gång? eller är jag i grunden den jag som jag föddes till att vara.Ja vem är man egentligen längst där inne inom en? som kanske aldrig når ut.....