onsdag 12 augusti 2009

Tid och erfarenhet

”Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra är vingar.” (Hodding Carter)

Ibland är det viktigt att stanna upp i tillvaron och betrakta livet som är just nu. Just här.

Det känns ofta som om jag lägger alldeles för mycket vikt vid vad som har varit.
Den tid som ligger bakom oss är ju egentligen inget annat än resan mot dagens erfarenheter.
Tiden som lämnas finns inte längre och framtiden är som ett hav av möjligheter.
Det jag vet i dag är summan av de erfarenheter jag fått genom livet.
Och när jag tänker på det så blir jag plötsligt tacksam även över de mest smärtsamma och sorgliga saker som inträffat i livet.
För de har lärt mig någonting.
Med tid blir det allt svårare att bestämma vad som var bra och vad som var dåligt.

Jag har upptäckt att jag ibland är väldigt snabb på att värdera en situation om den är bra eller dålig.
Men i sanningens namn så kan jag ju inte veta det.
Inte ännu.

När jag tänker på min son som föddes med Downs syndrom och hur jag till en början ansåg att det var en katastrof till att mest känna tacksamhet och lycka över att ha fått honom som min son.
Jag hade aldrig kunnat ana för arton år sen hur livet skulle utvecklas för mig.
Det går inte att tänka ut i förväg.
Det går inte att planera sitt liv så in i minsta detalj.
För livet händer som det vill, vare sig vi vill eller inte.
Och det vi kan göra är att följa med i vågorna och i stormarna och försöka vara bågen som med glädje böjer sig i bågskyttens hand, som Kahlil Gibral skriver så vackert om i boken ”Profeten”.
För vi ser inte målet på det oändligas stig.
Vi vet inte vart pilen ska nå.
Det står skrivet i framtidens bok.

Och som förälder både till funktionsnedsatta och normalstörda kan vi inget annat göra än att stödja och ge av vår kärlek. För framtiden är oviss.
Det tror jag är hela poängen med tid.
Att vi inte ska veta vad som väntar.
Och ändå så tycks det vara så många delar av vårt samhälle är uppbyggt.
Vi ska kontrollera framtiden så att ingenting okänt drabbar oss.
Vi vill veta ett framtida resultat för att kunna förbereda oss på det.

Därför är det inte så konstigt att de omdiskuterade KUB-proverna blivit så allmänt vedertagna.
Blivande föräldrar vill förvissa sig om någonting i den ovissa framtiden.
Jag kan förstå dem.
Jag tror att väldigt få önskar sig ett barn med funktionshinder.
För de vet inte vad som väntar. Beslut fattas med rädsla som underlag.

Och vis av mina egna erfarenheter så har man ingen aning om vilken sorts liv man väljer bort.

Frågan är svår och omfattande.
Det finns inga enkla svar på vad som är rätt och fel.
Bra eller dåligt.
Personligen så tror jag att man måste se individuellt på varje enskilt fall.
För alla människor är unika.
Vi har våra olikheter och varierande förutsättningar.
Vi har olika rädslor och mått på lycka.

Det jag kan säga för egen del är att jag inte för en enda sekund skulle vilja byta bort mitt liv med min son.
Trots många smärtsamma ögonblick.
Men de överskuggar inte på långa vägar den glädje och inre rikedom som jag har fått dela med honom.
Den skulle jag inte ha kunnat ana för arton år sen.
Men nu är den en del av dagens erfarenheter.
Och jag är evigt tacksam för det.

7 kommentarer:

tinacson sa...

Det är sant,det går inte att planera hela sitt liv.
En del saker som händer i livet har nog en mening.

madlar sa...

Mitt mammahjärta suckar, åh vad underbart skrivet. Visst är det så att våra skruttisar har tillfört massor av positiva erfarenheter i våra liv även om smärta o gränslös sorg vandrar jämsides. Nej, ett liv utan motgångar, djupaste förtvivlan o svåra beslut skulle vara ett torftigt liv som skulle ge en torftig människa. Jag vill inte vara en torftig person, jag vill njuta av vardagen, njuta av mina döttrar, njuta av min man o ffa njuta av det som livet gav mig även om det inte blev som vi hoppades o förväntade oss.

imse sa...

Upp och ner, fram och tillbaka. Det är livets gång.
Genom att tillämpa mindfulness har jag lärt mig att leva i nuet. Det är en oerhört värdefull strategi. Inte gräva i det förflutna, inte rota i framtiden. Bara konstatera, ett ögonblick i sänder. Bara vara.

Ännelaij sa...

Man kan aldrig gardera sig från att sorger och elände ska drabba en.
Hur myckt man än vill och försöker.
Det tar olika lång tid för folk att inse detta.

Jag tycker väldigt synd om de som tror de kan köpa lycka.
De som tror att försäkringar löser allt.

Det finns ingen försäkring mot motgångar i livet.
Inte mot sorg.
Inte mot oförutsedda händelser.

Tyvärr..och tack och lov
/A

Anna sa...

Vackert!
Dina ord bekräftar igen det jag så ofta førundras øver. De som har/har haft motgång, sorg och olycka är ofta de som är starkast, tänker klarast och har det sundaste levnads sättet.
Medans de som har aldrig haft en motgång ofta är bittra och klagar.
Jag borde vara en av de starkaste, jag har bara haft motgångar i skalan "pytteliten".
Jag prøvar, men alltid blir jag lika førvånad øver de som står efter stora fall är så mycket starkare. Ibland får jag dåligt samvete. Oftast är jag stum av beundran.

flickrummet sa...

När jag först hörde om KUB trodde jag det var obligatoriskt, och blev chockad, eftersom jag tillhör den grupp som kommer erbjudas det om jag skulle lyckas bli gravid. Det kanske var en dum slutsats, men det framställdes som så självklart att jag trodde man måste, och så blev jag jätterädd, eftersom det kändes som om samhället skulle göra ett beslut åt mig, eller varför skulle jag "tvingas" veta? Men så förstod jag att det är frivilligt. Jag kände lättnad. Jag kan förstås inte veta nu hur jag skulle reagera eller välja om det blev aktuellt, för man vet inte hur man känner i framtiden. Men det var viktigt för mig att veta att det är MITT val.

flickrummet sa...

Men visst. Jag kan också förstå dem som menar att det kan vara bra att kunna förbereda sig; att få tid till det. Om man ska virka ljusblått eller rosa.