tisdag 25 augusti 2009

Tydligen inte helt frisk

Jag gjorde en test i går.
Jag brukar aldrig göra såna där tester för att få reda på vem jag är.
Det slutar oftast med att jag blir ännu mer förvirrad över min egen identitet.

Men en kompis på Facebook hade gjort ett kuligt psykologiskt test där det stod att han var fullt frisk.
Först tvekade jag.
Tänkte att jag kanske inte ville veta hur det var ställt med mig.
Men min eviga nyfikenhet gjorde att jag ändå gjorde testet.
Och det visade sig att jag är manodepressiv.
Oj då.
Hade ingen aning.
Kände mig plötsligt lite darrig.
Inget bra sätt att börja veckan på.
Från ingenstans kom en massa deppiga tankar. På livet. På allt.
Jävla test!

I går var det en sån där dag när jag mest satt i telefon och pratade med folk som jag inte ville prata med.
Det är vid såna tillfällen som jag önskar att jag aldrig skaffade telefon.
Samtal med VVS:are om trasiga källare, prata med försäkringsbolag, planera möten, planera resor, ändra tider för saker som krockat i kalendern, beställa bilservice, ringa snickare. Med mera och med mera.

Jag hade en underbar dag!
Men det var inte den i går.
Det var en av de andra.

Tandläkarbesök med sonen stod också på schemat.
Och så en massa papper som skulle sorteras.
Varför kan ingen uppfinna självsorterande papper?

Förbannade psykologtest!
Nu är jag mer manodepressiv än någonsin.

I dag ska jag försöka planera.
Och låta goda idéer födas genom mig.
Då behöver jag bara en enda sak.
Frid.
Kanske stillhet.

I vilan vaknar anden.
Gör den inte det ska jag köpa en väckarklocka.




I natt drömde jag en helt galen dröm.
Jag var på en marknad i Thailand.
Jag fick inte vara där.
Alla vakter hade rätt att få skjuta ihjäl mig om de fick syn på mig.
Ändå gick jag dit.
Smög in och gömde mig överallt.
Klippte håret, rakade mig, bytte kläder och höll mig undan.
Min morbror hittade mig och ropade på vakten.
Jag fjäskade för min morbror och sa att han inte kunde låta vakterna döda mig.
Vi var ju trots allt släkt.
Han tyckte det lät rimligt och jag fick gå.
Jag var sist ut från marknaden.
Det stod vakter överallt.
Men jag satte på mig en mössa och bytte kläder igen.
Spelade galen och klarade mig förbi vakterna.
Nästa dag såg jag mig själv i tidningen.
Första sidan.
Tydligen hade jag varit på marknaden redan tidigare på dagen och då hade en fotograf lyckats ta en bild på mig.
Jag hade en blå t-shirt på mig, men i tidningen såg den grön ut.
Det tyckte jag var dåligt.
Sen läste jag texten för att försöka förstå varför alla vakterna ville döda mig.
Det visade sig att det var för att skydda allmänheten.
Jag bar en smittsam sjukdom.
Med andra ord hade jag utsatt omgivningen för fara genom att jag absolut skulle in på den där jävla marknaden.
Skuldkänslor.

Jag drömde samma dröm under hela natten.
Flera gånger vaknade jag och tänkte att "nu får jag sluta drömma det här jobbiga".
Men det gjorde jag inte.
Drömmen fortsatte så fort jag blundade igen.
Det hände en massa konstigt inne på marknaden också.
Bland annat så träffade jag massor av folk som jag inte kände.
Jag skulle lätt kunna känna igen dem om jag träffade dem på riktigt. Men jag har aldrig sett dem i hela mitt liv.


Jag borde kanske köpa en bok och lära mig tyda mina drömmar.


Jag tror att drömmen kan hänga ihop med mitt manodepressiva tillstånd.

Nu åter till planeringen.




"Misslyckande är oviktigt. Det krävs mod att göra bort sig"
Charlie Chaplin

5 kommentarer:

Jonas sa...

Intressant, först ett test som visar manodepresivt drag och sedan en dröm om att man är en galning som vakterna får skjuta på för att skydda allmänheten...
Lite av "Sune" över det hela tycker jag det låter som..

Jonas sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sören Olsson sa...

Jonas - ja! Ha ha ha! Kanske bär jag en idé om att det lika gärna kunde vara fritt att få skjuta mig.
Eller annars så börjar jag sympatisera med alla stackars älgar som snart ska bli skjutna i skog och mark..?

Lallis - liv och leverne sa...

Men vilken TUR att du skaffade telefon. Annars hade du ju fått skicka röksignaler. Eller något;)

Drömmar är ju helt otroliga ibland.
Sonen blev jagad av en dinosaurie i trappuppgången i minst 5 år, och i princip varje natt.
(hoppas bara att det inte var jag som var dinosaurien för då blir jag lite fundersam)

Sådana där tester ÄR ju faktiskt inte så väldigt säkra alltid.
Vilken tur!
Om du gör om testet så har du säkert något annat. *ler*

Ha en fin dag.
Kram Lallis

Murki sa...

Kul att fler än jag skriver sina sinnessjuka drömmar ;D