Nä.
Det är klart att de inte chockar med några nomineringar.
Allt är precis som vanligt.
Guldbaggejuryn nominerar de filmer som får fina recensioner.
Det är nog bra.
Och än en gång står recensenternas och guldbaggejuryns åsikter långt från folkets.
Allt är med andra ord precis som vanligt.
"Sune i Grekland - All inclusive" vann priset "Biopublikens pris 2012.
"Sune på bilsemester" var nominerad i samma kategori 2013.
Med största sannolikhet blir även årets film "Sune i fjällen" nominerad för 2014.
Personligen så anser jag att det är det finaste pris man kan få inom den branschen.
Publiken får själva välja vilken film som de har som favorit - med utgångspunkt från de filmer som har setts av flest människor på biograferna.
Och i de sociala medierna så exploderar vissa finkulturella skribenter och tycker att det är fel på folket som väljer att se såna dåliga filmer.
Det ÄR någonting som helt enkelt inte är rimligt i det sättet att se på film som konstform.
Film kan vara konstnärlig. Den kan vara roande och oroande. Den kan skapa känslomässiga reaktioner som är skrämmande, spännande eller roande.
Film kan vara underhållning.
Det kan vara glädje och skratt.
Eller tårar och förtvivlan.
Men enligt mig så är inte det ena så mycket bättre än det andra.
Det är olika känslor.
Varför anses vissa känslomässiga reaktioner vara bättre än andra?
Känslor är endast känslor.
Det finns undersökningar som visar att det i grund och botten finns fyra grundkänslor.
Vanligen så anses det finnas endast tre stycken.
Depressiv.
Ilska.
Rädsla.
Det många då missar är optimism.
Glädjen är också en känsla som inte på något sätt är ett tillstånd som är "det enda rätta" eller det man ska eftersträva och försöka bli.
Även glädjen är endast en känsla.
Känslor kommer och går.
Och den människa finns inte som kan behålla en känsla konstant.
Försök nästa gång som du är arg att bara fortsätta vara arg hela tiden.
Det går inte.
Plötsligt är du ju inte arg längre.
Tanken att då försöka fånga glädjen och ständigt vara kvar i den är absurd.
Ibland är du glad.
Ibland är du inte det.
Kanske är det så att när det handlar om film så är det mer politiskt korrekt att skapa någon av de tre känslorna som ofta anses vara "negativa" hos tittaren.
Glädjen anses inte vara fin nog för en vissa proffstyckare.
Kanske beror det på att de tre mest vanliga grundkänslorna är de som folk tror att man behöver bearbeta mer och försöka få bukt med. Som om det vore möjligt...
Glädjen är ofta ett mål för många människor.
De vill bli glada - och sen är det klart!
Men lycka till med det.
De tre andra grundkänslorna vill man bli av med.
Ofta kan man läsa i tidningar om tips på hur man blir av med sin rädsla eller hur man slutar vara ledsen.
Som om det skulle finnas någon magisk formel för att bli av med sina känslor.
För mindre än hundra år sedan så gjordes försök med lobotomi på människor för att man skulle bli av med sina depressiva känslor.
I dag äter man piller som ska ta bort det ledsna i oss.
Men varför bli av med något som är fullt naturligt i oss människor?
Sorg är ju lika naturligt som vild glädje.
Rädsla kan vara lika användbart i vissa situationer som ilska.
Kanske är det så att när vi vågar se alla de fyra grundkänslorna som fullt naturliga, så kan även recensenter se poängen med att känna en stunds glädje, som att känna hur ångesten vrider tag i magen och får oss att må illa av fruktan.
Gråt en stund.
Var ursinnig en stund.
Känn rädslan en stund senare.
Och skratta lite grann.
Alla känslorna kommer att få dig att må bättre i slutändan.
Även om du är en kritisk och finkulturell skribent.
