Vad menade han med det, egentligen? (om det var så han sa...?)
Jag tror att han syftade på den kvalité som barn besitter.
Förmågan att se saker som de är.
Bara ett barn känner till sanningen.
En vuxen känner till verkligheten.
Och den baseras på olika tolkningar av sanningen.
Människor bär med sig olika erfarenheter och värderingar som blir till en sorts hypnos. Man ser bara den delen av sanningen som först blir filtrerad genom det man har valt att tro på.
Om vi en gång har valt att bli hypnotiserade, så kanske vi på samma sätt kan lära oss att avhypnotisera oss själva?
Vi kan välja att se livet som det är.
Det som är sant.
Utan att värdera eller skapa en religion.
Det finns cirka 300 religioner i världen. Alla bygger på att man ska tro.
Men sanningen behöver ingen tro. Den bara är som den är oavsett om du tror på den eller inte.
Lögner däremot behöver att någon tror på dem. Annars fungerar de inte.
Om ingen tror på en lögn så slutar den ju att fungera.
Men sanningen behöver som sagt ingen som tror på den.
De flesta religionerna bygger på att skapa ett förhållningssätt till det som inträffar i livet.
En lag som alla bör hålla sig till.
Det är i mina ögon inget annat än lögner som paketeras och presenteras på ett attraktivt sätt. Syftet är inte att upplysa människor om sanningen. Det är att få människan att tro på lögnerna i presentförpackning. Om man lyckas få människor att tro på lögnerna så uppstår en makt. Den som presenterar lögnen blir värdefull. Man tycker att det är den som har förstått allt. Den blir som en bärare av sanningen. Och alla som väljer att tro på just den attraherande förpackningen lägger över sin egen förmåga att se sanningen på någon annan. Man väljer att ge bort möjligheten att själv se sanningen. Den ska först filtreras genom någon annan.
Därför är jag en förespråkare av att varje individ måste söka sin egen sanning. Inte någon annans.
Om man frågar mig så är ”Gud” ingen personlighet. Det är ingen som ”är någon”.
Det är snarare en kvalité av kärlek.
För mig är Gud en ordlös sång i hjärtat.
Men det är min personliga uppfattning.
Jag hävdar inte att den behöver vara en sanning för någon annan.
Inte heller vill jag påstå att någon annan har fel övertygelse.
Vi människor har en möjlighet att tänka fritt.
Så varför inte göra det?
1 kommentar:
Ekonimi, politik och religion skapar ju alltid massor av bråk och slagsmål. Men barn är ju när de är ganska små inte fullt matade med massa politisk korrekthet från familj, skola, tidningar, radio och TV, det byggs upp. Varför hade ni alltid med att Bert och Sune trodde på Gud som en gubbe med skägg som står utanför kyrkporten och skriver autografer till alla barn på söndagarna? Berts bekännelser hade kanske kunnat gå in lite djupare på ämnet än "Jesus på Konsum och i första klass på tåget" (fast jag tyckte den boken var ledsam och sorglig när jag var liten, förutom lite på slutet, vet fortfarande inte om den är tänkt att vara rolig eller sorglig, tur att Sune och tidiga Bert finns för de är ändå bra). Kanske för att Sverige under 1980-talet forfarande officiellt var en kristen stat (lyckligtvis med religionsfrihet sedan 1860-talet någon gång, men ändå. Ingen protesterade mot "Den blomsterid nu kommer", "I denna ljuva sommartid", "Bereden väg för herran", utan tog dem mer som sommarsånger- och julsånger än psalmer. Berts bekymmer gick ganska bra in på svensk politik i "En diktator är född i detta land".
Klart man får tro på religion för man vet inget, men organiserad religion = dumt att tvinga folk att tro på. Tänkt om det skulle bli gängslagsmål ute på gatan mellan keynesianer och monetarister och polisen måste rycka in.
Skicka en kommentar