tisdag 7 september 2010

Tvivel är en tillgång - inte en svaghet!

Vi människor har en unik möjlighet att kunna tänka fritt.
Kanske är det just den egenskapen som mest av allt skiljer oss från djuren.
Därför tycker jag att det känns viktigt att uppmuntra den förmågan.
Jag tänker på tvivel.
Jag tror att alla människor har en inbyggd reflex att ifrågasätta och tvivla på de sanningar vi får presenterade för oss.
I mina ögon är det helt naturligt och en väldigt värdefull egenskap.

I många religioner så kan tvivel tolkas som ett tecken på svag tro och att receptet är att öka sin tillit och tro istället för att bemöta sitt eget tvivlande.
Jag tror att det är olyckligt.

Min känsla är att tvivel är den bro vi alla behöver passera för att nå fram till vår egen personliga övertygelse.

Tvivel behöver inte alls vara ett tecken på svag tro.
Tvärtom så anser jag att det är ett tecken på en självständigt tänkande och kännande individ som har ett behov av att själv finna sin övertygelse, oavsett vilka konsekvenser det än får.
Olika människor från en och samma familj kan söka och finna olika trosuppfattningar. Människor i församlingar behöver inte dela exakt samma värderingar.
Det tycker jag är sunt!

Men att söka en ideologi som ska vara allmängiltig för alla unika individer känns för mig inte alls särskilt utvecklande för de enskilda människorna.
Att söka en enda bindande formulering av den religiösa sanningen är för mig helt främmande då den inte accepterar tvivlet som en stryka utan endast som en svaghet i tron.

Att hävda att till exempel kyrkliga beslut är fattade med den Helige Andens hjälp och därmed fullständigt ofelbara tycker jag bara vittnar om en föråldrad och inte längre relevant människosyn.

Människor kan och bör tänka själva.

Våra tankar, idéer och känslor är värdefulla redskap som för oss mot den individuella tron, som enligt mig är den nya tidens mest logiska livsåskådning.

Visst kan många människor ibland behöva vägledning och stöd i sitt eget sökande efter personlig sanning, men det behöver ju inte innebära att riktningen ska vara mot en särskild religiös inriktning.
Stöd för enskilda individer kanske snarare skulle kunna vara att våga lyssna på en annan människas tvivel.
Att våga vara kvar i sin egen övertygelse utan att pracka på någon annan densamma. Stödja och ge support till sökande efter sin egen livssanning.

Ett av de kanske viktigaste redskapen i sitt individuella sökande anser jag är känslorna.
Man kan ljuga för sin omvärld, men aldrig inför sina egna känslor.
Det vi känner är för tillfället sant för oss.
Det kan vara sant av tusen och en olika anledningar, men det går ändå inte att komma förbi att känslan inuti är äkta.
Du kan spela glad, lycklig, arg, rädd och ledsen, men du kan inte ljuga inför din inre klokhet.
Du känner det som är inom dig.
Det behöver du aldrig tvivla på.
Känslorna kan användas som en kompass mot den hamn du väljer att lägga till vid.

Och inom kort kanske du åter igen är på väg på okända hav, mot nya utmaningar.
Och varför ska det uppfattas som någonting negativt?
Det är en del av resan mot individens visdom, kunskap och inre trygghet.

Det är vi alla värda, tycker jag.

4 kommentarer:

Plupps krypin sa...

Mycken klokskap. Så sant som det är sagt.
Yvonne

imse sa...

Utan tvivel är man inte klok, som Tage sa.

farsanmittilivet sa...

Jag länkade till detta tänkvärda. Mest för att sprida glädjen men inte minst för att tankarna fick igång min hjärna också.

Anonym sa...

Otroligt fint skrivet Sören!! Faktiskt något av det bästa och mest tänkvärda jag läst på länge....
Tack!!
Lycka till på lördag! :)

Serene Eleonor