fredag 21 maj 2010

Skönhet i betraktarens ögon

För mig var det en oerhört efterlängtad stund när våren äntligen vann över vintern och sopade bort de sista resterna genom att värma bort spåren av snö ute i markerna.

Jag gav mig ut på en promenad i våren och kände mig omedelbart nästan berusad av all skönhet som frodades i naturen.
Bäckar som porlade, sjöar som vaknade till liv, fåglar som kvittrade och grönskan som började spira på marken och i träden.
Jag överväldigades av allt det vackra och bestämde mig för att dokumentera allt det magiska med min kamera.
Bild efter bild fyllde snart upp mitt minneskort och jag kände mig nöjd.
När jag sedan kom hem och öppnade upp bilderna i datorn så upptäckte jag att ingenting av naturens magi fanns kvar.
Ingenstans kunde jag se all den skönhet som jag tidigare hade berusats av.
På ett nästan brutalt sätt fick jag inse sanningen i den gamla devisen att ”skönhet ligger i betraktarens ögon.”
Kameran hade ju ingen aning om att det jag försökte dokumentera var min upplevelse av allt det vackra. Den avbildade endast det som fanns framför min kameralins.
Då slogs jag av ännu en fördjupad insikt.
Om allt detta vårlika var vackert.
Hur kunde jag veta det?
Hur kunde jag veta vad som var vackert?
Det var ju endast min personliga uppfattning om det.
Och om jag ställer mig som domare över vad som är vackert eller fult så har jag begränsat någonting av skönheten i hela universum.
Jag kände hur den insikten slog mig med häpnad.
Hur kan jag veta vad som är vackert?
Hur kan jag veta vad som är bra eller dåligt?
Kanske kan jag låta våren vara så magisk och förtrollande som den är utan att försöka fånga den med min kamera.
Den blir varken vackrare eller bättre om jag försöker fånga den på bild.

Vad bryr sig den porlande bäcken om att försöka förmedla skönhet till mitt fotoprogram på datorn?
Vad bryr sig fåglarna om att försöka sprida sin skönsång längre än sin närmsta omgivning?

Och varför var det så viktigt för mig att försöka fånga den magiska stunden.
Och var det inte så att jag just av den anledningen missade en hel del av dess skönhet?



7 kommentarer:

Fighter ღ sa...

Håller med till viss del.
Då vi försöker tillrättalägga foton på människor t.ex då vi är på semester blir det ofta varken så spontant eller naturligt som vi egentligen önskar.

Men just nu tar jag många foton. Springer dock inte omkring och plåtar varje liten myra, men för mig är det stundtals viktigt att fota för att fånga vissa ögonblick och kunna se tillbaka även om det är i nuet vi ska vara.

Ett favoritfoto jag just nu har är en närbild på mina föräldrar som håller varandra i hand.
För evigt liksom.

Å jag är till och med med på foton själv efter en lång tids "usch, jag vill då inte vara med på bild...". Kan hända det är roligt för barn och ev. framtida barnbarn om jag är med på nåt hörn i alla fall.

Önskar dig en trevlig pingst!

Humlina sa...

Nu blev jag allt tagen...satt själv igårkväll och skrev en liknande betraktelse...tankeläser du måntro.
Fotar jättemycket..men dock är det frusna ögonblick man fångar via kameraögat. Den direkta upplevelsen är ändå oöverträffbar
Nu ska jag än en gång, noga och eftertänksamt läsa igenom dina innehållsrika ord....tackelitack så länge

imse sa...

Håller med om att det är rysligt svårt att fånga naturens skönhet på foto. Jag lyckas nästan aldrig.
Naturen ska nog helst avnjutas i naturen.

Trevlig pingst!

Alicia sa...

Det är enormt svårt att ta naturbilder som speglar en bråkdel av skönheten man ser när man inte tittar genom sökaren. Men å andra sidan kanske det är bra, för bakom kameran är det så lätt att glömma bort att Uppleva. Nu kan man tvärs om ta tillfället i akt och njuta utan att bekymra sig om vinklar och komposition och slutartid och bländare och iso och vitbalans. Sen är du ju bra med ord och kan förmedla känslor med dem - strunt i kameran!

Anonym sa...

det är lite som att jämföra äpplen och päron. Bilder kan vara fantastiska, (precis som böcker!) och trigga minnen, skapa känslor, bearbeta känslor... Men de är inte det samma som den direkta upplevelsen.

Det du berättar upplevde jag via min bror när jag var typ 15 år och han tio. Vi var i Stockholm med familjen och såg på vaktparaden vid slottet. Det var semester, pampiga hus, stiliga uniformer, taktfasta marscher, vapen, giv akt och en stor publik. Lillebror som var överväldigad tog bild på bild med sin lilla instamatic. Men vad fastnade på bilderna? Små små grågröna gubbar, stora som tändstickor. Ingen musik, inga ljud överhuvud taget, och ingen känsla... Kanske påminde det honom om det han hade känt, men jag vet inte. Vi pratade nog inte ens om det. Men jag funderade lite då, och gör det 35 år senare tydligen.
Ha det bra filosofen!
Grynet

Humlina sa...

En stenhög upphör att vara en stenhög i samma ögonblick som någon betraktar stenen och inom sig ser bilden av en katedral.
(A.De Saint-Exupery)

Humlina sa...

ska förstås stå ...."som nägon betraktar stenarna"