torsdag 10 december 2009

Dagens tanke

I dag är det Nobeldagen.
Jag kommer från Karlskoga som anser sig vara Alfred Nobels hemstad.
Ja, han bodde ju där några år.
Och byggde fabrik med Nitroglycerin.
Det smäller mycket i Karlskoga.
Bofors.
Bomber och granater.
Min pappa jobbade på Bofors skjutfält under sina sista år som arbetare.
Sen blev han pensionär och till slut dog han.
1987.
Han undrade in i det sista vad jag skulle jobba med när jag växte upp.



Hörde på radion i dag ett prat om äldre människors möjlighet att välja livsslut.
Det diskuterades om det var rätt eller fel att människor ska få skriva ett dokument som styr valen av livsuppehållande sjukvård vid livets slut.
Jag tycker att det borde vara en självklarhet att alla människor själva ska kunna skriva ett dokument som reglerar om man ska hållas till liv på alla tänkbara sätt vid livets slut.
Tanken på att jag skulle ligga och vara ett vårdpaket i flera år innan jag skulle dö är ytterst skrämmande.
Jag ska gärna skriva både testamente och dokument vid livets slut och förklara mina önskningar för eftervärlden.
Låt mig slippa ha ont. Ge allt knark som finns och låt mig somna in.
Varför skulle det vara fel med sånt dokument?
En äldre kvinna berättade om hur det var när hennes mamma låg för döden och trodde att hennes egen avföring var choklad.
Det är ovärdigt. Det är rent ut sagt fruktansvärt!
Så skulle inte jag vilja ha det vid livets slut.
Varför inte skriva såna dokument redan långt innan man blir en del av vårdapparaten?

Och efter det två minuter meditation.



Så sant.
Lev livet.
Innan det tar slut.
Och när döden kommer ska man kunna välkomna döden.
För man vet att man har levt.
Fint.

Och efter det tycker jag att det kan passa bra med en liten Nyhet.
Från arkivet kommer denna nyhet som kan passa på Nobeldagen.
Kanske.



Och GLÖM INTE BORT - Chatten i dag mellan klockan 15 och 16!



Ha en fridfull dag alla människor!

8 kommentarer:

Madlar sa...

Det går idag att skriva "dokument", visserligen inte juridiskt bindande, men ändå med önskan o hänvisning till hur man vill ha det i livets slutskede. Det allra bästa är att tydligt berätta för familjen så att de vet när de ställs inför faktum att de ska ta beslut om hur långt livet ska förlängas o till vilket pris.
Sjukvården är inte så stelbent som man kan tro utifrån, personalen är inte där för att plåga eller förlänga livet in absurdum. Återigen, kommunikation är nyckeln.

imse sa...

Det är väldigt bra för oss som jobbar inom vården, om vi vet hur människor önskar ha det under livets slut. Det är en stor tillfredsställelse att följa en persons önskningar. Även för anhöriga blir tiden mindre smärtsam, om man kan följa sin käres önskningar.

Men det finns en tydlig önskan hos all personal att ge människor ett värdigt slut. Har aldrig stött på motsatsen under mina mer 30 år i vården.

Ska nog ta och ställa en fråga till er idag!

Kram

imse sa...

Mer än 30 år ska det stå...

Marie♥ sa...

Jag har en önskan om att jag långsamt stapplar till favorit tvfåtöljen, slår på dagens nyheter, sätter mig till rätta, lutar huvudet en stund och nickar till.... för alltid och evigt !
Så vill jag ha det på slutet.

Och det är torsdag idag... samt att din lilla nuna sitter inte bland de andra på min blogg (den nya)...varför ? :-)

Kram kram !

Marie♥ sa...

..tack så mycket !
Du är för gó !!
Kram igen..

Susjos sa...

Torsdag!
Slinker in och säger hej i all hast!

Fia sa...

Min mormor blev akut dålig, och fick besked om att hon hade lungcancer i kombination med andra rökrelaterade sjukdomar. Hon var kopplad tillen respirator och förstod att där skulle hon bli kvar en längre tid, samtidigt som hon obevekligt skulle bli sämre. Eftersom hon absolut inte ville bli ett hjälplöst paket under en lång tid tog hon saken i egna händer. Hon ryckte helt enkelt ut alla sina slangar och kopplingen till respiratorn, alldeles själv. Så dog hon innan vi hann till sjukhuset. Det var sorgligt, men värdigt. Jag blev nästan lite stolt över hennes handlingskraft.

Sören Olsson sa...

Madlar - jag vet att det går att skriva "dokument". Jag tänkte mer på att det kanske talas så lite i samhället om den frågan.
Jag tror inte alls att vården är så stelbent heller.
Det är väl oftare så att det handlar om när byråkratin sätter krokben för människors längtan att avgöra vissa saker själva.

imse - vad bra!!!

Marie - en fin tanke.
Jag trodde jag hade dig som kontakt. Men nu är det också fixat!

Susjos - du är alltid lika välkommen!

Fia - det är både hemskt och rörande och häftigt på samma gång.
Otroligt starkt att göra så i den situationen!